Brommaplan imorse: tänk er en myrstack där samtliga myror har åkt slänggunga på Liseberg,
Ungefär så såg det ut. Hundratals av det som SL kallar "trafikanter" vimsande omkring åt alla väderstreck samtidigt.
Mitt i alltihop hysteriska SL-funktionärer som skrek rakt ut: "Akalla!", "Djursholm!" med hesa röster. De bara ropade rakt ut utan att varken peka eller ange någon riktning på annat sätt.
Vad skulle man få ut av det? Hm.
Det som stod klart för mig efter en stund var att det fanns två alternativ. Antingen att ta bussen hem igen (den bussen dök upp vid sällsynta tillfällen, men fanns dock i sinnevärlden) Det andra alternativet var att ta en buss till Akalla.
Någon t-bana över jord gick inte. (Egentligen en fras som lockar till författande: "Alla t-banor över jord är inställda, bara de underjordiska går)
Akalla lät i mina ögon tämligen kallt i 20 minus. Och dessutom: vad skulle jag göra där?
"Man kan ta sig vidare därifrån", sa en av SL-männen i ett avbrott i sitt hesa skrikande. Men med tanke på vad min busschaufför sa om att kunna ta sig vidare när jag först klev på för att åka till Brommaplan, kände jag inte något större förtroende för detta "kan ta sig vidare".
Så nu sitter jag här hemma i mitt varma kök och ser ut på det i och för sig vackra vinterlandskapet med 20 minus och inga tunnelbanor över jord.
Och jobbar hemifrån. Och funderar över vintern, som just nu är dagens samtalsämne nummer ett. I Karlstad finns sällskapet "Vinterhatarna", läser jag i tidningen.
Här i Stockholm måste vinterälskaren nummer ett vara den kille jag såg i lördags. Helgens mest absurda syn. Han kom springande från ett av grannhusen, mot busshållplatsen. Iförd träningsbyxor och flip flops. Utan strumpor.
Snacka om att älska kyla.
