"Påven blå av avund?" frågar sig en bloggare a propå filmen "Avatar".
Det vore synd om han var det. För så bra är inte filmen. Jag var och såg den i helgen, och så här tycker jag:
Bitvis är den otroligt vacker. Det är en drömsk värld av vackra växter, flygande drakar, magiska blommor och flytande berg.
Lite Djungelboken, fast bättre.
Jag gillar också att det verkligen finns en vördnad för allt levande. Samt att kvinnor framställs som aktiva, tänkande varelser och inte som de passiva våp de oftast blir i Hollywoodskapelser.
Och visst är det också en på sätt och vis häftig äventyrsfilm. Den är spännande genom sin fantasirikedom när det gäller både teknik och natur. Jag kan förstå att många blir fascinerade.
Men sedan har jag inte mer beröm att komma med. För det finns djupt problematiska sidor med filmen också. För det första har jag - liksom påven - svårt för den typ av new age-flum som förekommer. Naturen är här både besjälad, och ska det visa sig, också en aktiv kraft i skapelsen. Denna aktiva kraft har fått namn efter Eva, och heter alltså Eywa. Som det jämställdhetsombud jag också är (här på jobbet) tycker jag förstås det är trevligt med en kvinnlig gudom.
Men tyvärr intar gudomen Eywa en misstänkt krigargudsposition när det kommer till kritan. De sista femtio minuterna av filmen är alltså en enda lång krigsscen, där varken de naturälskande avatarerna, eller de onda jordmänniskorna skyr våldets grövsta medel.
Jag tycker på något sätt att jag känner igen den där scenen: pang, bom, krasch, dån, bomber, och till sist, förstås, mötet man mot man, ond mot god.
Ja, visst är detta en saga. Det förstår säkert påven också. Det som skiljer den här sagan från andra sagor är några små justeringar av själva grunddramaturgin för att den ska passa in i vår tid.
De goda får mer av "den kvinnliga principen" (om det nu finns en sådan), de blir miljöcertifierade och vetenskapsinriktade. (Här finns också en bihistoria om de onda militärerna mot de goda vetenskapsmännen). De goda är också positivt inställda till andra kulturer.
Mycket av detta är ju trevligt. Men för mig förstör man mycket av detta goda genom att avsluta hela dramat på ett ytterst traditionellt, krigiskt, och om man vill vara elak, manligt, sätt.
Man mot man, näve mot näve. Att man sedan låter den kvinnliga avataren delta i striden och på ett sätt bli avgörande - ska vi uppfatta det som en trevlig eftergift åt feminismen?
Nej, till sist blir jag faktiskt bara matt och trött.
Det är trots allt bara samma gamla Hollywood, om än i grönare färger. Och den som letar efter djupare insikter om Gud och människa får leta på andra ställen.
