Livet, makten och konsten att våga vara sig själv.
Det är titeln på Ebba Lindsös bok, som kom förra veckan. Det dröjde inte mer än några dagar, innan hon fick på pälsen. Hon har lämnat ut oskyldiga barn, hon har svartmålat människor. Etc. Debatten känns igen från en rad andra självbiografiska böcker. Senast läste till exempel norska författaren Jan Kjaerstad lusen av sin författarkollega Karl Ove Knausgård, som skrivit "Min kamp" (inte att förväxla med en annan bok med samma titel). Och så har vi ju Noréns dagbok, Maja Lundgren - listan kan göras lång.
Jag har inte hunnit läsa Ebba Lindsös bok, men funderar en del över självbiografier. Var går gränsen för vad man får berätta? Får man lämna ut andra? Eller för att vända på det: kan man överhuvudtaget berätta sin historia utan att lämna ut andra?
Jag tror tyvärr att om man vill läsa en berättelse som har någon som helst autencitet, måste man kallt räkna med att någon eller några blir sårade.
Det var någon författare som lite uppgivet suckade, att om han så nämnde en enarmad bandit i sin text (spelautomater, för er som är lite yngre) så är det alltid någon som känner sig utpekad.
Så är det. Samtidigt måste man inse att den som har ordet, har också makten. Den makten måste förvaltas ansvarsfullt. Jag tror att just den här frågan är den allra, allra svåraste för en författare.
Idag har jag lämnat ut boken till recension. Det blir spännande att få recensionen!
