Förra veckan hamnade jag på en kväll på Kulturhuset med författaren James Ellroy. Det är helt mörkt i salongen när han kommer in, andäktigt tyst, knökfullt.
Ellroy är den becksvarta nattens mästare, en deckarförfattare som skriver hårdkokta böcker. Han har också skrivit romaner som inte är deckare. Om det beror på den hårdkokta förpackningen eller inte är svårt att säga - men jag konstaterade snabbt att det var mer män än vanligt på Internationell författarscen, som annars brukar locka medelålders kulturtanter (sådana som jag).
Ellroy inleder med att läsa ett avsnitt ur en bok, varav jag tyvärr inte förstår mycket. Försiktigt frågar jag en av männen i mitt sällskap efteråt om han förstod. Han skakar på huvudet, till min stora lättnad.
- Det var mycket slang, säger han.
Ja, och mycket slang och mycket svordomar och en extremt laid-back attityd är det också under intervjun som följer, där Britt-Marie Mattsson ibland sliter hårt för att öppna det hårda skal som omger denna litteraturens macho-man nummer ett.
Men mestadels är det ändå ganska roligt: Ellroy är en show- man, lika mycket stå-upp-are som författare, tänker jag ibland.
Han drar ner skrattsalva efter skrattsalva, och han bjuder på sig själv. När han själv vill.
På frågan om hur han skulle vilja sammanfatta den period i amerikansk historia som han på senare år har beskrivit i en serie romaner som inte är deckare, utan snarare samhällskritik, svarar han korthugget:
- Vilken resa.
Så får han frågan om hur han själv lyckades komma ur ett amfetaminmissbruk och istället börja skriva böcker.
- God and consciousness, svarar han omedelbart. Jag tror på Gud. Men, tillägger han genast, jag tror inte på Jesu gudom.
Här vaknar jag till ur skrattsalvorna och väntar ivrigt på en följdfråga från Britt-Marie Mattsson . Den kommer inte. Ellroy räddar sig möjligen också från en - oönskad? - fördjupning i ämnet, genom att berätta varför han gillar protestanter.
- Luther trodde på Gud, men sen gifte han sig med en nunna. Han gillade sex. På något sätt har detta format min världsbild, säger han och folk börjar skratta igen.
Jag tycker detta är lite tråkigt. Inte för att jag inte gillar att skratta, eller för att jag har något emot sex - men jag hade gärna velat få veta mer om Ellroys eventuella tro.
Jag läser sedan i någon av de flertalet intervjuer som Ellroy gett, att han tror mer på det han inte ser än på det han ser. Och varje gång slår han fast: Jag tror på Gud.
Kanske är det lite typiskt den post-post-moderna tiden, att det aldrig blir några följdfrågor. Tänker på den där berömda Snobben- serien: "Jesus är svaret" "Och vilken är frågan?" I kulturlivet hör man idag sällan talas om Jesus, men allt oftare om Gud. Men jag vill veta: Vilken Gud?
