Var på Berwaldhallen igår på utdelningen av Sveriges radios romanpris. Det är ett läsarnas eget pris och delas ut av en läsarjury.
I år var sjuttonde gången, och vinnaren Aris Fioretis fick priset för sin bok "Den siste greken".
Själv sade han att det var "en aning stort" (han är inte överdrifternas man). Och samtidigt betonade han att juryn var sammansatt av "det finaste en författare vet" - läsare.
Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.
"Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning", sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att "skriva sanning" går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.
Jag minns att man på det glada 70-talet på universitetet gjorde experimentet (då när allt skulle vara "vetenskap") att fonetiskt transkribera ett samtal, tecken för tecken. Med pauser, hostningar, halva ord, ofullständiga meningar. Det blev en obegriplig text.
Alltså: litteraturens egen sanning. Det tål att begrundas.
