Har varit och sett dokumentären "Your mind is Bigger Than All the Supermarkets in the World" av svenska Cecilia Neant-Falk.
Jag ska inte recensera den här, den har premiär först till helgen. Men. Den väcker många tankar om det stora intresset för buddhism i väst. Jag blir inte riktigt klok på det.
Å ena sidan: jag kan till fullo förstå den andliga längtan som är tydlig idag i intellektuella och konstnärliga kretsar. Jag kan också förstå att det blir enklare att konstnärligt gestalta tro när - som det verkar - friheten i uttrycket är stort.
Eftersom det inte finns några inhemska traditioner att tala om, kan den nyfikenhet man känner få uttryckas med stor frihet. Jag tror att den stabilt kristna ramen i väst (nu talar jag alltså om tradition, inte nu-situation) kan vara en hämsko på det sökande som behöver ta sig friare former. Särskilt inom kulturlivet.
Men samtidigt blir det något konstigt över det hela. De intellektuella som för tjugofem år sedan hyllade Bob Marley och rastafari-religion, vänder sig idag till öst och buddhismen. Andligt sökande känns tydligen mer okej ju längre bort man söker. Men jag vågar påstå att en hel del av de "buddhister" jag möter i kulturlivet inte vet särskilt mycket varken om buddhismen eller om vad det är de söker.
Jag säger inte att detta gäller Neant-Falk. Men jag har mött en hel del av den här typen av wannabe-buddhister, som nog faktiskt är mera intresserade av att verka andliga eller att pryda lägenheterna med lysande plastblommor och små buddhor, än att verkligen på allvar ta reda på vad det innebär att vara buddhist. Eller som tar några bitar ur kakan men hoppar över andra. (Vi ska inte tala om hur buddhister på många håll ser på t ex homosexuella, eller hur?)
Där religionen blir istället för psykoanalytikern eller terapeuten. "Lyx-buddhism", sade en av kollegorna. Det ligger en del i det.
