Var och såg Folkoperans nya föreställning "Silversjön" igår. Både spännande, medryckande, musikaliskt hög nivå. Och en bra historia, som tål att fundera på.
Godhet, ondska, fattigdom, rikedom. Moraliskt svåra val och hur de påverkar oss. Se där en bladning som alltid, i alla tider, trollbinder en publik.
Visst finns det svagheter i föreställningen, en viss förkärlek för lite för mycket akrobatik för min smak, vilket gör att bland annat Torkel Petterssons huvudkaraktär blir svår att ta på allvar ibland. Men det är småsaker och inte så mycket att gnälla om.
När jag går därifrån tänker jag mycket på symboliken i Silversjön, med dess bottenlösa träsk, dess vatten, dess ibland istäckta yta som går att komma framåt på.
Man märker av det som gjorde Weill populär på 70-talet: nåd och försoning bär inte hela vägen fram, utan här blir det de svaga som tillsammans måste hitta vägen framåt på det frusna vattnet (isen). Trots att försoningen alltså inte är lösningen hos Weill finns en (kanske omedveten?) kristen symbolik i slutet. Personligen tror jag dock att man kommer mycket längre med försoning än vad Weill tror.
I vilket fall som helst kan jag rekommendera "Silversjön", som föreställning bär den över fruset vatten och ger både värme i vargavintern och en och annan eftertanke.
Läs mer om den här: http://folkoperan.se/
