Dressman! säger min duktiga redigerare Klaus.
Vi pratar reklam. Vi pratar reklam på bio: längre och längre, nu uppe i 20 minuter minst.
Vi pratar tv-reklam. Samma snuttar om och om igen, som kan förlänga vilken film som helst med en timme.
Och vi pratar om vilken reklam vi tycker mest illa om (Dressman för honom).
Ni vet de där snuttarna som på ett nästan Clockwork Orange-artat vis (minns filmklassikern där huvudpersonen får ögonen uppspärrade och tvingas se en film) nu tvingas ner i oss, trycks på näthinnorna, ska in i öron, ögon, huvud. Och sedan kan man helt enkelt inte bli av med dem.
Hur många kan till exempel Gina Tricots melodislinga utantill? Utan att alls ha velat lära sig den?
Snacka om tvångstankar.
Gina är min absoluta värsting just nu, och jag vägrar att ens gå in i en butik. Och så här långt börjar jag fundera: finns det inte en punkt när reklam blir kontraproduktiv?
Vi kanske har gillat varan/kedjan/märket tidigare, men den 1023 uppspelningen av samma lilla filmsnutt får oss att bara vråla: Nej! Ta bort! Stäng av! Tyst!
Var det någon som sade att reklamfri tv/radio har börjat bli en eftertraktad vara?
