Jämnt skägg! Eller hur man ska uttrycka det.

Hälften av er som kommenterade nya en-kronan designad av Annie Winblad Jakubowski, tyckte den var snygg. Och hälften gjorde tummen ner.

Roligaste formuleringen" Ett aprilskämt?" (fast det syftade mer på min usla bild av en-kronan - dock måste jag skylla på min mobilkamera, som inte gillar närbilder)

Bästa berömmet: "Helt rätt tänkt. Ett ovanligt snyggt mynt. Spännande att formge enbart med relief".

Skrivet av Stanley Almqvist.

Idag läser jag att många tycker att vi ska gå över till euro. Som kulturredaktör bryr jag mig inte om ifall det är kronor eller euro vi handlar för - så länge de är snyggt formgivna...

För övrigt försöker jag stå ut med januari. Läser komikerparet Mia och Klaras debutbok, och skrattar högt på tunnelbanan.

Men jag vet inte ändå om jag vågar rekommendera den. Det där med humor i våra så kallade helgade hyddor, är inte alltid ett lätt kapitel. Det är en en hel del sex och snusk och sånt i "Ska vi skratta eller gråta" (Frank förlag). Känsliga läsare varnas med andra ord.

Själv är jag antagligen helt förstörd/har konstig humor/hål i huvudet - för jag skrattar.

Eller också är det januari.

Har just läst ut den nyutkomna "Till matens försvar" (Ordfront) av amerikanen Michael Pollan. Intressant, men inte lättsmält. Långt ifrån de chips, snacks och annat lättuggat som han här dissikerar. "Matliknande produkter" står i fokus för denne författare och journalist. Och analysen av dessa är inte nådig.

Det som gör så många amerikaner sjuka i cancer och hjärt-kärlsjukdomar är helt enkelt den moderna, processade maten, menar Pollan. Varför fortsätter man då att sälja den? Ja, det beror på den starka livsmedelslobbyn, som fortsatt vill få oss att tugga i oss eländet. Säger Pollan. Som manar oss till uppror och till att bara äta sådan mat som våra farmödrar och mormödrar skulle kalla mat.
Samt att äta mest grönt.

Han konstaterar att nästan vilken urbefolkning som helst har bättre kosthåll än amerikanen i gemen. Oavsett om det handlar om aboriginer, eskimåer eller indianer, och oavsett om urbefolkningen i fråga äter mest kött-och fiskbaserad mat eller vegetarisk.

Men så fort urbefolkningarna börjar äta västerländsk mat, blir de sjuka.

Ruggigt.

Pollans bok känns som en fortsättning av succén "Hemliga kocken" på samma förlag, och som väckte många människor ur deras behagliga färdigmats-slummer. Man behöver inte svälja allt som Pollan skriver, men jag tror att han tyvärr har rätt i ganska mycket. Jag anar en begynnande folkrörelse mot den dåliga maten med massor av tillsatser, och detta känns sunt och bra, och kommer också att påverka miljön positivt.

Pollan har också ett sätt att se på mat och ätande ur ett delvis nytt perspektiv. Han betonar gång på gång att mat är mer än summan av dess näringsämnen. Mat handlar också om kulturen runt ätandet, om gemenskapen vid bordet, om att uppskatta det som erbjuds, att ta sig tid att njuta. Han tar här även upp "slow-food"-rörelsen, och faktiskt även bordsbönen:

"Många matkulturer, i synnerhet de som inte har fjärmat sig mycket från landsbygden som vår, har ritualer som uppmuntrar till den här sortens måltider, som att välsigna maten eller läsa en bön innan man äter."

Någon som slarvar när det gäller bordsbön?
Jag anmäler mig genast.
Men ska försöka bättra mig, och passar på att nu genast tacka Gud för den goda lunch jag nyss ätit med mina kollegor i vårt lunchrum...

NÅD OCH NOD

Oj, så många som hört av sig angående NOD.

Positivt och negativt.

Jag har förstås nu - hemkommen från Värmland - läst även Stefan Swärds inlägg på hans blogg.

Jag ska börja med att be om ursäkt för två saker:
Jag har förstått att ordet "frikyrkokille" har lästs som nedvärderande. Det var inte min mening. Jag är själv "frikyrkotjej" (fast jag numera går i Svenska kyrkan), men det var kanske slarvigt uttryckt. Alltså: jag ber om ursäkt för det.

Dessutom har jag fått för mig (tror att det var i ett sammanhang på Bjärka Säby) att Samuel Rubenson är katolik. Han är svenskkyrklig, har jag nu fått veta. Tack för detta tillrättaläggande, Joel Halldorf.

Nå. Min blogg var lite halvt skämtsam, men den togs på största allvar.
Så jag gör ett nytt försök att förklara varför jag fortfarande inte tycker att NOD:s nummer var klandervärt.

Jag ska börja med att bemöta Stefan Swärd på några punkter:

1. Han skriver "äktenskapet är utsatt för attack från alla håll".

Är det? "Svenskarna är bäst i världen på riktigt långvariga äktenskap. Aldrig förr har så många varit gifta så länge med samma person så länge som idag. I genomsnitt varar ett äktenskap i Sverige i 49 år".

Siffrorna hämtade ur Bosse Angelöws "Glädjerapporten".

Han skriver vidare: "Svenska äktenskap är genomsnittligt bland de mest långlivade i världen". Och vidare: "Allt färre föräldrar separerar i Sverige".

I kristna sammanhang får vi lätt bilden av att det är precis tvärt om. Varför?
Mitt personliga intryck är oftast att de allra flesta människor vill gifta sig och leva livet ut med samma person. Nästan oavsett om det handlar om en kristen person eller inte. Det som skiljer den kristne från den icke kristne är att vi som kristna har den stora välsignelsen i att Gud finns med på tåget.
Personligen delar jag samma dröm om det livslånga äktenskapet som de flesta andra. Så i grund och botten tror jag att jag, NOD-redaktionen, Stefan Swärd och en lång lång radda av svenskar är helt ense.

Ändå misslyckas en del av oss. Då får vi hoppas på nåd. Men tyvärr blir det ofta fördömanden.

2. Stefan Swärd skriver att NOD är "otydliga". Jag håller inte med. Grunden finns där för den som läser numret ordentligt. Vad menas med ordet "otydlig"?
Vi har på redaktionen diskuterat anklagelsen - som då och kommer mot oss -  ett antal gånger. En känd mediakonsult sa en gång helt frankt när vi diskuterade ordet : "Det är det folk säger när du inte tycker som de". Kanske ligger det något i det? Vad exakt menar du med "otydlig", Stefan? Ge gärna konkreta exempel!

3. Stefan Swärd säger att han tänker på de nyfrälsta stockholmarna som han möter. Jag förstår att han önskar ge dem grunderna för ett kristet liv, och jag sympatiserar djupt med hans missionsiver. Men jag tror inte att NOD har som främsta syfte att vara "bas-kunskapskälla" för nyfrälsta. Här får man väl hoppas på människor dessa nykristna möter? Pastorer och lärare? Medkristna? Och evangelisationsmaterial?
NOD är inte till sin karaktär "bas-material" för nykristna, utan ligger på en ganska hög intellektuell nivå, och syftar till att utmana, att få oss att tänka vidare, ta ett steg till. Det finns gott om böcker och tidningar som vänder sig till nykristna, och det måste finnas många olika röster i det kristna landskapet.

4. Till sist det som NOD försökte göra: hitta vägar att öppna kärnfamiljen, att leva i den kristna "storfamiljen" på ett nytt sätt. Detta för att kunna välkomna fler människor in i den kristna gemenskapen. Och berika de ibland isolerade öarna av kärnfamiljer. Man försökte också slå ett slag för celibatet, samt föra en debatt om äktenskapets grund.
Jag tyckte det var mycket intressant, men det fanns också frågor jag skulle vilja belystes mera. Till exempel frågan om kvinnornas roll i äktenskapet.
Hur ser ett kristet jämställt äktenskap ut? Hur hanterar man frågorna kring kvinnornas alltför stora arbetsbörda, jämfört med männens ? Hur hanterar man den ekonomiska ojämlikheten? (jag upprepar: Gifta män tjänar mer pengar än ogifta och har mer fritid. För kvinnorna innebär äktenskapet lägre lön än de ogifta systrarna, och mindre fritid).

 Bara för att vara på den säkra sidan: att jag själv sedan många år är skild har ingenting med ovanstående att göra. Det hade helt andra orsaker. Dock tror jag att mycket få människor skiljer sig "snabbt och enkelt", som Swärd skriver. Det är ännu en tragisk missuppfattning att människor skiljer sig lätt som en plätt. Menar jag.

5. Till sist, när det gäller vad Stefan Swärd läser och inte läser - jag skojade som sagt lite halvt. Men faktum är att det finns gott om både tidningar och böcker som provocerar så oerhört mycket mer än vad NOD gör. Jag kunde ha uttryckt mig bättre och mer precist, och självklart tror jag att Stefan Swärd också har läst sekulära alster. Jag försökte bara göra en gradering av hur provokativa NOD är, jämfört med vad vi ser i samhället runt oss.

För trots att äktenskapet inte är utsatt för attacker från alla håll, vilket jag menar är en överdrift, så finns det tendenser till att luckra upp vad man menar att äktenskap är. Det finns människor som pläderar för att män ska ha rätt att ha flera fruar (den bibliskt bevandrade vet att detta ju också dessvärre finns i Gamla testamentet), det finns människor som pläderar för att trohet inte är nödvändigt, utan att man kan leva i flera relationer samtidigt. Och så vidare.

Om Stefan Swärd vill bli riktigt provocerad kan han ju till exempel kika i antologin "F-ordet"- här blev till och med en frikyrkotjej som jag själv lätt chockad...

6. Nog om detta.
Jag tackar er alla för bidrag till en högst levande blogg!

Jag har ju lovat att återkomma angående tidningen NOD och dess nummer "Den heliga familjen". NOD ges ut av Forum för Tro, Kultur och Samhälle, och det senaste numret har varit i centrum för en bitvis infekterad debatt, som startades av Stefan Swärd.

Själv har jag oerhört svårt att se vad det är i detta nummer som provocerat Stefan.

Att man talar positivt om celibat?
Att man efterlyser mer öppna kristna familjer?
Att man slår ett slag för kristna kollektiv?
Att man menar att den kristna familjen är viktigare än den biologiska?

Oj oj. Mycket provokativt. Jag hoppas innerligt att Stefan Swärd aldrig läser något annat än kristen press och litteratur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända då.

Jag anstränger mig lite till, och försöker förstå. Ok - jag ha en viss förståelse att frikyrkokillen Swärd tycker att det blir svårt, när Samuel Rubenson menar att äktenskapet inte är instiftat av Gud. Utan ett sakrament, instiftat av samhället men välsignat av Gud. Det är kanske för någon teologiska spetsfundigheter, men ok, det har ändå betydelse.

Katoliken Rubenson får i numret mothugg av Tuve Skånberg. Sedan får Rubenson kommentera igen. Detta är kanske lite problematiskt rent journalistiskt. Men motiverar knappast de kilometerlånga skrivelserna av Swärd.

Själv tycker jag att numret är intressant och välskrivet. Men jag hade önskat lite mer av nutidsanalys. Vilka gifter sig i kyrkan idag? Varför gifter de sig i kyrkan? Vad har de för förväntningar på äktenskapet? Varför väljer människor att inte gifta sig? Jag är själv mycket nyfiken på varför det är så angeläget för många människor att få prästens välsignelse, när de inte är troende. Varför?
Vad händer med äktenskapet när vi får många muslimer i Sverige?

Och, till sist: det verkar som om äktenskapet inte är en bra affär för kvinnor, konstaterar Majken Öst Söderlundh i sin spännande artikel. Det hade varit intressant att spegla detta ur flera aspekter. Vad säger kristna män om det?
Observera att jag med denna fråga inte vill påstå att den "sämre affären" (då talar jag om pengar och ekonomi, samt om fritid - männen både tjänar mer pengar och får mer fritid när de gifte sig) - är skäl nog att spola äktenskapet. Men jag tycker det är viktigt att ställa de här frågorna.

Jag hoppas att NOD kommer att återkomma till de här frågorna, och inte har låtit sig avskräckas. För det är viktiga för alla oss som tycker att störst av allt är kärleken.

Nästa vecka lovar jag att återkomma med analys av rösterna kring nya enkronan.

Beklagar att min bild är så suddig - det går helt enkelt inte att få bättre med min enkla mobilkamera.

Tack för att ni hör av er, och en riktigt fin helg till er alla!

Får morgonkaffet i vrångstrupen när jag ser bilden av Alexander Bard stirra på mig från DN:s ledarsida. Läser att Bard reser runt i landet för att "predika" om att kristen tro inte är förenligt med liberala värderingar. Han vill också upphäva sexköpslagen, tillåta aktiv dödshjälp och förbjuda religiösa friskolor.

Bard stirrar från bilden med svart blick och ännu svartare mustasch. "Det där är ett geni", sade en god vän till mig om Bard. Kanske det - om man med geni menar någon som klämmer ur sig den ena konforma poplåten efter den andra. Fullständigt intetsägande musik, standardiserad efter någon dunka-dunka modell.  Men den säljer.

Bard har också hållit på med en mängd olika projekt och band. Uttalat sig om ditt och datt och sett märklig ut i tv.

Jag har hört att han har en bakgrund som scout. Nu vill han bli ideolog. Men han lyckas inte ens övertyga sin kompis på liberala DN. Håkan Boström.

"För många liberaler genom tiderna har kristna värderingar spelat en avgörande roll", säger han och menar att frihet inte bara kan vara frihet från något. Det måste vara frihet till något också.

Vidare konstaterar han, att Bard inte delar bara sin faiblesse för yviga mustascher med övermänniskofilosofen Friedrich Nietzshe.

Ett av Bards tidigare projekt var "Elitlistan". Nu lanserar han "Liberati". Om man lägger ihop alltihop, mustasch+ex-scout+Nietzshe+ordet "elit"+maskinpop, vad får man då? Det enda jag kommer på är Scary Movie. Det finns säkert någon del som inte är inspelad än, och där Alexander Bard skulle vara helgjuten som huvudperson. Men jag vill inte vara med i den filmen, trots att jag alltid drömt om filmroll...

Hej alla kära läsare,

Glömde igår i all uppståndelse runt filmen Mammut att berätta om något minst lika stort: den nya enkronan!

Här kan man snacka om stort vernissage för den som designat detta vardagliga konstverk. Jag är stolt över att säga att jag känner designern: Annie Jakubowski (hustru till Jackie och också intervjuad tidigare på Kulturen i Dagen).

Annie är en otroligt begåvad gravör, och har också gjort bland annat Anna Lindhs gravsten.
I lördags var det fest och mingel hemma hos Jakubowskis med anledningen av den nya kronan.

Annie själv berättade att hon fått några reaktioner: folk tycker antingen att den är "ful som stryk" eller supersnygg.

Själv tycker jag att den är både ny, djärv och otroligt snygg att se på. Men låt nu inte detta påverkar dig. Utan kom med din kommentar!

Krona eller klave? Snygg eller ful?
Det här är en undersökning utan någon som helst statistisk relevans, men jag lovar att berätta hur många som är för och hur många som är emot. Och att ta med den bästa motiveringen. Så skriv och tyck!

Liten men naggande god.

Har just varit på presskonferens för filmen "Mammut", som är Lukas Moodyssons nya. Och fått förmånen att lyssna på regissören själv, samt stjärnskådespelaren Gael García Bernal.

Ibland har man verkligen ett roligt jobb.

Jag såg filmen igår, och utan att som det heter föregripa min egen recension på fredag, kan jag ju säga att denna film får högt betyg.

Jag kunde helt enkelt inte sluta tänka på den igår. Fortsätter tänka idag.

Så är det när man ser något bra.

Gael García Bernal var lika trevlig i verkligheten som han verkar vara i filmen (fast där är han också på något sätt ett stort barn - det är inte enbart positivt).

Han berättade för pressuppbådet både om filmen, hur viktig han tycker den är, men också om mer privata saker: bland annat att han nyss blivit pappa och hur lycklig han är över det. En mer oväntad sida hos honom är kanske att hans dröm är att skapa ett fotbollslag.

- Inte att spela fotboll, utan att ÄGA ett lag, poängterade han.

Hur kommer det att gå att förena pappa-rollen med filmandet och regisserandet? undrade en reporter från tidningen Mama.

- Ja, det är ju mycket lättare än det skulle vara om jag hade blivit president, replikerade han snabbt.

Lukas Moodysson var mera nertonad, och ville helst inte analysera och kommentera filmens budskap för mycket. Men det står helt klart att filmen har ett viktigt budskap, och att den också har religiös symbolik. Mer om detta på Kulturen på fredag!

Gael García Bernal till vänster, Lukas Moodysson till höger.

Tomas Brunegård (till vänster) i samtal med Mikael Kindbom på Kristna Publicistklubben

Finns det hopp för papperstidningen?

Eller kommer vi alla att läsa på små skärmar i framtiden?
För oss journalister är det förstås en intressant fråga. Men kanske är den inte riktigt så viktig som vi inbillar oss.

Det viktiga är ju att information, åsiktsbildning (och kultur!) kommer till oss och finns tillgängligt.
Har nyss varit och lyssnat på Tomas Brunegård, verksam i Tidningsutgivarna, som ordförande på Göteborgs-posten och också i Swedmedia (som äger Dagen)
Tomas är en stor optimist. Det behövs verkligen sådana i tidningsbranschen.

Men han menar att själva pappret inte är så viktigt som vi många gånger tror.

Mycket av massmedias framtid finns på nätet, och här hoppas han att Swedmedia ska vara med och våga vara samma typ av pionjärer som Lewi Pethrus en gång var.

Inom kristenheten blir vi lätt för inåtvända, menar han. När vi i själva verket borde se oss omkring, och vara pionjärer i vår egen tid. Jag tycker att han har rätt. Och hoppas att vi kan motsvara förväntningarna..!

Det är alltid inspirerande att träffa människor som har visioner och ideer. Och framtidshopp. Just att forsätta vara hoppfull är viktigt när branschen gungar, menar han.

- När vi tappar framtidshoppet, då är det allvarligt, sade han.

Tomas fick förstås också frågan om hur mycket hans tro påverkar hans arbete (det var Kristna publicistklubben som arrangerade mötet). Och jo, den påverkar mycket, tycker han. Ibland får han kritik för det. Till exempel när han en gång citerade ur Job på en årsredovisning, ett år när man skulle skära ner mycket på G-P. Det var inte så populärt. Idag skrattar han lite åt det, men menar att överlag är det lättare att vara en kristen ute i arbetslivet än när han började jobba.

Han har också fått kritik för att han är en hård affärsman. På frågan om han vilket som betydde mest, att göra bra affärer eller att värna det fria ordet, svarade han att båda delarna betyder lika mycket.

Till sist fick vi journalister ett gott råd: bli mer ödmjuka. Lyssna mer på läsarna. Människor vet vad kvalitet är.

Så, kära vänner, jag lyder: skriv! kommentera! Och tack för alla intressanta inlägg om Marklund, om Gardell och allt annat!

Jag har ett problem.
Det är rött, det är sött. Och finns överallt!

Just det. Julstjärnor. Dessa den svenska julens signum. Räknar till sex stjärnor här på redaktionen.

Nu är bara frågan: vad gör man med dem efter jul?
Man kan ju inte bara slänga en växt! Det är trots allt något levande.

Ibland hoppas man (jodå) att de helt enkelt ska dö av sig själva. Fel. "Det går inte att ta livet av dem", sade en framstående trädgårdsexpert en gång. Jag fruktar att detta stämmer. Men särskilt vackra att se på är de ofta inte nu i januari.

På mitt skrivbord står en stjärna, som överlevt två veckor utan vatten nu under helgerna. Den kämpar på. Och klarar sig. Motvilligt vattnar jag den ungefär varannan dag. Hjälp! Jag vill bli av med den - men hur???

Nå. Detta är lyxproblem.

Lyxproblem kan jag på sätt och vis tycka att det också är att debattera om det ska stå "en verklig historia" eller "bygger på en verklig historia" på Liza Marklunds bok. Om man istället tänker på den effekt som hennes bok fick i den berättelse jag skrev om härom dagen.

Visst är det bra om Marklund förklarar sig. Och att förlagen är mer noga med källkritiken. Men till sist är en roman en roman, och kommer att läsas som sådan. Jag vet ärligt talat inte om det hade haft någon större betydelse för tjejen jag skrev om, som lämnade sin misshandlande man tack vare berättelsen "Gömda", om det hade stått "bygger på" eller inte på baksidan av boken.

Läsarens upplevelse är till sist allt som återstår av en bok. Och det är inte lite!

Nu ska jag hem och läsa in mig på tidskriften NOD:s senaste nummer, som vållta mycket debatt. Läs gärna min blogg-kollega Emanuel Karlstens inlägg.
Vi återkommer på Kulturen angående detta.

Till sist några musik-tips:

Lördag 25 januari är det stor konsert på Konserthuset i Stockholm, "A tribute to Martin Luther King". Arrangör är Stockholm Gospel.
För den som föredrar klassisk musik tror jag att Indrakvartetten samma dag är värda att lyssna på. De kommer att spela stråkkvartetter av bland andra Britten (en fin, lite modernare kompositör) och Beethoven.

Glöm inte Per- Erik Hallin 18 februari! (det står om konserten på Folk i Dagen)

Satt igår eftermiddag och såg del 2 av tv-serien "De halvt dolda" med manus av Jonas Gardell. Jag gillar den skarpt.

Visst - det finns en del klicheer, till exempel i skildringen av den ensamma mamman och hennes skinhead-son. Men de flesta personporträtten är fina, starka, och gjort med en slags ömhet som jag tycker om.

Vi som har växt upp i frikyrkan känner nog också igen åtminstone vissa delar av miljön. Pappan som ber med sina barn när hans hustru omkommit, för att det är det rätta att göra i hans värld. Men han ser inte att det blir fel för några av barnen - de skulle i stället ha behövt närhet och kramar.

Just detta att man ser att pappan inte GÖR fel, men att det ändå BLIR fel - det är det som är så bra. Efteråt funderar man över livet och sitt eget handlande i olika situationer, och hur man kan göra för att möta människor i sorg.

Jag tycker att Jonas lyckas väl med att skildra det mörka och svåra i trons värld. Kanske tycker någon att det blir för mörkt. Mamman som dött stod ju för det ljusa och goda, men försvann alltså redan i del ett.

När jag nu säger att jag gillar Gardells serie, vet jag att det finns en massa människor som reser ragg. Som litteraturvetare fick man lära sig att skilja mellan text och person. I möjligaste mån tycker jag att man bör göra så när det kommer till konstnärligt skapande. Det är verket som är intressant, inte författaren eller filmaren.

Egentligen ska det inte behöva sägas, men alla ni som inte tycker om Gardells teologi: försök se serien som just en tv-serie. Den är värd både att ses och att diskuterats.

P S Elsiebritt har efterlyst mera musiktips. Jag lovar bättring!

Alla vann baggar.

Nog om det.

Galor och mässor och priser i all ära: just idag vill jag berätta en liten historia som utspelade sig i en bokmässas utkanter.
Jag var tvungen att uppsöka en vårdcentral i Göteborg under mässan, och hamnade på en akutmottagning i Haga en sen kväll. Fick vänta i flera timmar. Bredvid mig satt en tjej som inte mådde så bra. Hon skulle kolla sin handled. Den var bruten och hade inte läkt så bra.

Vi började prata om böcker (det var ju trots allt under bokmässan). Hon gillade böcker, sa hon. Mest gillade hon Liza Marklund. För det var efter att ha läst hennes "Gömda" som hon fattade ett beslut. Nämligen att lämna sin alkoholiserade och misshandlande man. En man, som brutit handleden på henne och som höll henne inspärrad med bruten handled i ett par veckor, innan hon lyckades ta sig ut och få vård. Nu bodde hon sedan ett tag i skyddat boende.

Jag lovar att den här berättelsen är sann. Dock är formuleringarna mina. För att vara på den säkra sidan kanske jag ska säga "bygger på en sann händelse".

Sitter just nu och gör bokbeställningar inför våren. Och blir glatt överraskad när jag bläddrar i Libris-katalogen.
Hade tänkt skriva en önskelista innan jul på vad jag skulle önska i bokväg från de kristna förlagen nästa säsong. Men finner nu att flera av mina önskningar redan är uppfyllda!

I vår finns på Libris både en roman att se fram emot, liksom ny bok av Magnus Malm, böcker om hur man lever mer rättvist och ekologiskt, en bok om maktmissbruk i Guds namn, samt en bok om att leva med bipolär sjukdom.

Jag skulle dock önska ännu fler böcker inom området sociologi/samhälle/relationer. Här borde finnas massor att skriva om för författare på kristna förlag: skilsmässor, "plastfamiljer", tonårsproblem, kriminalvård, miljö, flyktingfrågor, civilt motstånd, vården av gamla och svårt sjuka, handikappfrågor....

Bokvåren innehåller bland mycket annat också en bok som jag inte tänker missa: humorduon Mia och Klara bokdebuterar (dock inte på Libris, utan på lilla men spännande förlaget Frank). Hoppas de är lika roliga i bokform som på tv. 

Tack för alla värmande inlägg! ( Idag är det varmare här i Stockholm. Skönt)

Läser i DN idag Hans Bergströms Signerat, "Hatet mot humanismen".

Jag har all respekt för Bergströms argumentation. Här resonerar han om hur viktigt stödet för vetenskap och humanism är. Som motvikt till "de två kvarvarande legitimerarna av fanatism", som enligt honom är religion och stam.

Det finns anledning för alla troende att lyssna på röster som Bergströms. Men.

Nu är ju inte "vetenskapen" samma sak som "vägen till ett lyckligt samhälle för alla". I vetenskapens heliga namn har utvecklingen ofta skenat iväg (få vetenskapsmän kan motstå att göra det som KAN göras, och glömmer att fråga sig om det BÖR göras). Och vi har fått BÅDE framsteg OCH miljöförstöring, krig, råkapitalism och utsugande av jordens resurser.

Bergströms credo är att "vi bör vara hyggliga mot varandra" medan vi lever det jordeliv som vi inte vet varför vi lever, och aldrig kommer att få veta.

Ja - men det som en tro ger är just verktygen för att kunna vara hyggliga mot varandra (och mot jorden). Den religiösa erfarenheten, som jag verkligen skulle unna Bergström, ger bland annat känslan av samhörighet med allt levande, ömsintheten för de utsatta och svaga, känslan av mål och mening med livet.

Denna ibland mystiska erfarenhet är svår att förklara i ord. Men det är viktigt att försöka. För när Bergström likställer religion med "vidskeplighet" måste man reagera.

Just nu pågår enligt honom ett "exempellöst hyllande av vidskeplighet i svensk press".

Nej. Det gör det inte. Däremot pågår något annat. Man kan kalla det ett paradigmskifte. Där man tidigare som kristen bemöttes med hån, möter man ofta idag ett vänligt intresse.

Som bäst kan det nya intresset för religion göra att vi finner nya vägar framåt. Vägar där man förenar det bästa från vetenskapens värld och teologins.

Låt mig citera ur den nyutkomna boken "Moder Jord i klimakteriet" där tolv politiker, teologer och debattörer skriver om klimathotet. Kerstin Bergman talar om en ny andlig mater-ialism:

"Feministisk teologi har hittills mest handlat om kvinnors rättigheter. En mater-iell skapelseteologi tar ett vidare helhetsbegrepp och handlar om hela skapelsen".

Och Marie Milling skriver om vad eko-feminism kan vara:

"Ett första steg i en förändringsprocess för att förstå mönstren och strukturerna utifrån ett helhetsperspektiv".

Detta är spännande tankegångar, och även om man kan ha invändningar mot en del resonemang i denna antologi, vill jag rekommendera boken. Den är utmanande och för debatten framåt (till skillnad från den som jag tyckte oändligt inkrökta antologin "F-ordet" )

Här handlar det om vad många saknar idag: ett helhetsperspektiv. I en tid av postmodern trötthet längtar många människor efter just helhetssyn, hållbarhet, möjligheter till fred och utveckling, en förståelse av sammanhang och människans plats i skapelsen.  Allt det som vetenskapen trots många framsteg inte lyckats att ge oss.

Och som jag menar att den kristna tron kan ge.

Kallt.

Överallt.

Man fryser när man går ut sängen, man fryser vid busshållplatsen, man fryser när man kommer hem.

Detta är en klagovisa.

Jag vet att det finns de av er där ute som gillar när det är "riktig vinter".

Hemma hos mig ser det ut så här: kommer hem. Ställer mig i köket för att spela flöjt. Inbillar mig att det är varmast i köket.

Konstaterar att det inte går att spela: fingrarna är som stela pinnar.

Sätter på ugnen. Stoppar in fingrarna i ugnen en stund.

Spelar lite Bach. Konstaterar att det är själva flöjten som är så kall att det inte går att spela.

Öppnar ugnen på vid gavel och håller flöjten framför.

Sedan går det att spela i tio minuter ungefär.

Sätter mig framför tv:n. Det rasar in kall luft från fönstret.

Drar en filt över mig. Sätter på Grammisgalan. Tittar på Adam Alsing och försöker stå ut. Håkan Hellström får pris. Igen. Gry Forssell har en konstig klänning på sig. Carolina Gynning kommer in. Hur hon ser ut och vilka kläder hon har på sig vill jag helst inte prata om. Sedan börjar hon sjunga en sång på skånska. Sedan slutar hon och säger att hon har så rolig dialekt. Eller om det var glad dialekt.
Jag tror att det här ska vara ett skämt, men jag är inte säker.
Sedan kommer Peter Settman och förklarar att dansbandsmusiken verkligen är värd ett pris. Han säger att den får folk på fötter. Antingen för att de börjar dansa eller för att de stänger av tv:n. Jag lyder omedelbart uppmaning nummer två.

Nu är det inte bara kallt, utan mörkt hemma hos mig också.

Men eftersom jag är en i grunden positiv person så ska jag avsluta med något - det enda - som verkligen var bra i går.

NYHETER PÅ TECKENSPRÅK!

Redaktionen för "Nyhetstecken" gör ett kanonjobb! Hoppas ni får höra det!

Jag hamnade framför tv:n vid denna tid (17.20) mest av en slump. Jag kommer att hamna där fler gånger. För denna nyhetssändning ger snabbt och precist allt man behöver veta i nyhetsväg. Det är kompetent, det är välformulerat och det är klart och precist. Försett med korta men informativa filmklipp.
Nyheterna läses av en manlig röst och tolkas till teckenspråk av en kvinna.
Bravo TV2! Varför inte reprisera senare på kvällen? Jag tror att programmet skulle kunna få en större publik.

För övrigt hoppas jag att det snart blir varmare.

Läser Ann Heberleins bok om hur det är att leva med bipolär sjukdom. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" (Weyler förlag).

Har haft lite svårt för Heberleins åsikter som vetter åt "Skyll-dig-själv-teologi".

Men visst är hon intressant. Och här är hon modig. Det behövs många fler skildringar av hur det är att leva med psykisk sjukdom, eftersom det än idag är ett ofta tabubelagt ämne.

Även om jag kanske inte tycker att boken i sig är stor litteratur (återkommer till detta) är det starkt att hon vågar gå ut och berätta.

Hennes bok är otroligt sorglig och svart. Så som även dessa dagar är svarta och sorgliga med tanke på konflikten i Gaza. Jag kan inte sluta tänka på alla dessa civila offer. Barn. Gravida kvinnor.
Jag tänker också på de unga israeliska soldaterna. De som ska utföra bombningarna. Hur ska de kunna leva med sina minnen av detta resten av livet?
Hur ska hatet och våldet kunna få ett slut?
Jag satt på konserten på Nybrokajen häromdagen och lyssnade på klassisk musik medan jag tänkte på allt detta.

Ibland känns det på något sätt förmätet att ägna sig åt finkultur när världen brinner. Ändå tror jag att det är viktigt att mitt i allt det svåra kunna uttrycka sig i musik, bilder, tankar. I kulturen finns det plats för den eftertanke som förhoppningsvis kan bära framåt.

Så som avslutning idag kommer här några vackra vinterbilder. Världen är också vacker. Den borde få vara det för alla.

Överst är det barn som åker skridskor på "min" lilla sjö, Kyrksjön i Bromma. Vem minns inte barndomens skridskoåkning? Varm choklad, apelsiner...

Nedan Nybrokajen i Stockholm. Kallt!! men vackert.

God fortsättning alla!

Och tack för en mängd intressanta kommentarer om min blogg angående Halal-tv.

Det pratas en del som helgens Selma-serie i tv också. Filmatiseringen av den kända författarens liv gick i två delar, och hade gissningsvis kommit till stånd för att fira Selmas jubileums-år 2008.

Jag tycker så här: det var snyggt filmat, bra spelat av stora delar av den svenska skådespelareliten (Helena Bergström, Ingela Olsson, Göran Stangertz, Ola Rapace bland andra). Bitvis var det också både gripande och intressant (särskilt andra delen).

Men. Det kändes SÅ påklistrat med detta kladdande i hennes kärleksliv. Och till en del tvivlar jag också på beskrivningarna. Visst, att Selma hade djupa och säkert känslomässiga band till andra kvinnor är inte något som jag personligen tvivlar om. Däremot har jag svårt att tro på att hon skulle mer eller mindre ha raggat upp en italiensk lesbisk prostituerad i Taormina. Underligt att man aldrig har hört ryktas om detta under alla litteraturstudier. Utan att på något sätt ha deltagit i senare årens Selma-forskning kände jag bara instinktivt att jag betvivlar att hon skulle ha vågat, ens om hon hade velat.

Nå. SVT valde att i del ett nästan helt fokusera på Selmas kärleksliv. Jag tyckte inte det gav så mycket. Och jag undrar faktiskt om det vore möjligt att skildra en stor manlig författare på detta lite kladdiga sätt? På något sätt tyckte jag att man förminskar henne som författare genom denna skildring. Är jag konspiratorisk?

Tycker ändå att frågan kan ställas.

Del två var bättre, med ett infernaliskt Strindberg-porträtt av Stangertz. Här blir det mera intressant : tänk om vi fått följa konflikten mellan Strindberg och Selma närmare?
Nu ska jag strax gå på konsert på Nybrokajen, Musikaliska Akademiens konsertsal. Det har aldrig blivit av att besöka Nybrokajen, vilket är en skam. Men nu är det nytt år, och nya föresatser! Eller hur??