Vi sjunger just nu "Förklädd Gud" av Lars-Erik Larsson i min kör. Fantastisk musik.

I vissa tider i livet, eller i vissa tider i februari, behövs vacker musik mer än någonsin. Jag minns när jag var liten, och min pappa kom hem från jobbet, utsliten efter många sammanträden, sönderpratad, kanske konflikt-trött.

Han gick och satte på stereon i vardagsrummet. Ofta spelade han Bach, ibland Beethoven. Symfonisk musik eller piano. Stråkkvartetter och opera. Alltid klassisk musik.

Sedan lade han sig på rygg på ryamattan mitt i rummet. Slöt ögonen och bara flöt in i musiken.

Jag tittade på honom lite i smyg, ibland gick jag och lade mig bredvid, försökte uppleva det han upplevde. Och som gjorde att han en stund senare reste sig, och orkade vara pappa igen. Leka och läsa läxor.

Sådant borde man göra oftare idag. Jag tror det är alldeles för få människor som på detta vis skapar ett eget rum åt musiken. Kliver in i det rummet, låter musiken ta över.

Något av den känslan fick jag häromdagen, när jag gick in på pianisten Matti Hirvonens hemsida:http://www.mattihirvonen.com/.

Jag satt här på jobbet och tittade ut på en grå vägg av februari-slask. Och så, med ens, var jag i en helt annan värld.

Mattis spel - som han delar med sig av på hemsidan - är ljuvligt. Det säger jag inte bara för att Matti är en gammal barndomsvän från Värmland. Utan för att jag verkligen önskar alla er där ute en stund av magisk förflyttning från vinter till ett doft av sommar och lätthet.

God musikhelg till alla!

Var på stilfull prisutdelning i måndags kväll. Ivar Lo- priser utdelades, det större av dem till författaren Lars Andersson. Välförtjänt! "Ljus från ingenstans" (Bonniers) som kom 2008 har fått lysande recensioner. Men hela Anderssons författarskap är värt att lära känna, från "Brandlyra" och framåt.

Han har förutom romaner skrivit essäer och journalistiska texter, rest en massa, läst hebreiska (!) och skrivit mycket om judisk tro.

Själv minns jag när jag började läsa litteraturvetenskap, och redan då (mycket länge sedan) var Anderssons "Snöljus" kurslitteratur. Jag blev grymt impad - Lars är ungefär i min ålder. En 25-årig författare som tog plats i universitetets stora sal. Här kan man tala om kometkarriär.

Men - nu kan jag inte låta bli att berätta den där historien om när Selma Lagerlöf fick nobelpriset, och kommunerna på båda sidor om Frykensjön skulle samla in pengar för att gratulera. Kommunens höjdare på den sida där Selma inte bodde, svarade att man nog inte skulle få in några pengar, för : Ho´ä´inte så känd på denna sidan...

Lars kommer från Karlskoga. Jag kommer från Karlstad.

Men eftersom vi lever i en lite mer global tid nu, måste jag tillstå att Lars är känd både i Karlskoga och i Karlstad. I alla fall bland oss som gillar böcker.

Firade en snöfylld helg med att bjuda hem vänner.

Varför gör man inte det oftare?
Visst, det tar lite tid att förbereda. Men det är så väl värt besväret. Det som är konstigt med nutidens kök, är att de - har jag läst - blir allt dyrare och flottare. Men lagas allt mindre mat i.

Flera av mina gäster hade med sig fina blommor - å vad man njuter av snittblommor så här års!

Resten av helgen använde jag bland annat till att läsa olika andaktsböcker, inför ett reportage. Läste bland annat i en bok av Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen och motståndsmannen, som avrättades av nazisterna.

Hans bok - och många andra i samma genre - är verkligen blommor för själen.
Sådana behövs också, inte minst under de här "vargaveckorna".

Ok, idag ska det handla om konstiga kvinnliga beteenden.

Det ska tydligen börja en ny såpa av något slag, med Linda Rosing i huvudrollen som dejtande singel, sökandes en ny man.  Linda framträder nu bland annat i tidningen City, där hon berättar att hon aldrig varit kär och att hon har två barn. Vidare får man veta att hennes yrke är "kändis". Vilket yrke ville Linda ha som barn? Kändis. Så på sätt och vis har en dröm slagit in. "Men nu vill jag ju inte lika gärna vara med".

En rad frågor inställer sig.

Varför vill man ha huvudrollen i ytterligare en såpa, om man "inte vill vara med"?
(LInda "slog igenom" i Big Brother) 

Hur ser en liten flickas drömmar ut om, när hon säger att hon vill bli kändis?
Hur ser det förhållande ut, där man inte är kär, men ändå skaffar barn?
Jag blir inte klok på det hela. 

Hör andra prata om att unga tjejer idag vill bli "som Blondinbella". Med risk för att låta enormt gammal, bitter och trist: när jag var ung ville många bli berömda FÖR något. För något man åstadkommit, blivit bra på, gjort för mänskligheten etc.

Idag vill man istället bli "kändis". En kändis behöver inte göra något, de är bara kända. Jag gissar att kändisskapet sitter i ansiktet, klänningen, röra sig i de rätta kretsarna.

Tänk er att möta en sådan människa på en fest: Hej, jag är journalist, vad gör du? Jag är känd. Kändis.

Hur ska samtalet kunna fördjupas? Hur ska man kunna ha någon dialog?
Fler frågor.

Hur många har nu sett den lilla filmen "Territorial pissing"? Många, skulle jag tro.

Snacka om bra reklam - den har sänts om och om igen i tv senaste dygnet. 

Visst är det uselt att Konstfack "inte visste" att brott hade begåtts när filmen gjordes (den hade ju trots allt visats tidigare på själva skolan). Självklart ska skolan betala skadestånd.

När nu detta är sagt, måste jag få dela med mig av funderingarna över denna djupt symboliska film (:-)
Det handlar alltså om att pinka revir (= territorial pissing). "Graffiti-konstnären", snubben som sprayar färg över högt och lågt är inlindad som en kåldolme i sin maskering, man ser inte ansiktet ens. Ja, eller en mumie. En levande död, som i detta sitt tillstånd ändå fortsätter spraya. Frenetiskt. Han trillar omkull, reser sig igen, studsar runt i tunnelbanan,men slutar aldrig spruta färg.

Hm. Detta säger något om nutidsmänniskan (mannen, främst). Typ att vad som än händer, gäller det att se till så att det syns att man har varit på plats. I´ve been there. Inget får hindra detta!

Jag funderar på det hela, medan jag iakttar hur tonårskillen bredvid mig i busskuren spottar och spottar. Det går tio sekunder. Spott. Tio sekunder till. Spott.

Han gör en ring av loskor runt sig. När jag senare sätter mig på tunnelbanan hamnar jag bredvid en man som sitter så bredbent att jag knappt får plats.

Jag har funderat mycket på detta, ska ni veta. Var kommer det här beteendet ifrån? Varför måste unga män spotta ideligen, ideligen, medan unga kvinnor i stort sett aldrig spottar? Har det något med slemproduktionen att göra? (jag tror nej).

Varför verkar män ha så stort behov av att markera revir hela livet? Är det en biologisk instinkt? Vad grundar den sig på, i så fall? (Oftast finns det ju någon förklaring). Vad kommer det sig att detta beteende fortfarande genomsyrar vårt moderna samhälle?
Ja - ni hör. Idel frågor. Ni som har kloka saker att säga om detta, hör gärna av er

(ni behöver inte ha sett filmen, om ni skulle råka vara en av de få som lyckats missa den).

Vilken är världens farligaste musik?
Några forskare har tydligen kommit fram till att det är country-musik. Det säger min bokrecensent Fredrik Borneskans. Helt utan att vara källkritisk för jag nu detta vidare. Vad är det som är farligt med country? Jo, den  tenderar att glorifiera två saker: sprit och ensamhet.

Hå hå ja ja, jag visste väl att det fanns nån anledning till att jag aldrig gillat country...

Musik-olycka fick också den afrikanska gästspelande operasångerskan erfara, när två poliser stormade en lägenhet där hon övade. (Jag kan ha missuppfattat några detaljer, gå in och läs själva på SVD). Poliserna trodde det pågick misshandel...

Stackars sångstjärna.

Så illa gick det inte för vår kyrkokör när vi sjöng igår i vår kyrka S:t Lukas i Kallhäll. Tvärtom - det blev en helt fantastisk kör-dag där kyrkans alla SJU körer medverkade. Vi hade konsert och "release-fest" för körernas nya skiva.

Det sjöngs gospel, folkvisor, psalmer, Söderman, allt kompat av grymt duktiga musiker. En riktig sångfest. Jag satt mitt i alltihopa och kände tacksamhet över att få vara en del av detta.

Om country är världens farligaste musik, så är nog lovsång i olika former (och då inbegriper jag förstås även äldre lovsång som Bach) den som gör mest gott.

Här är delar av den nära hundra man starka kören som framträdde:

Prästen Annika Borg skriver om att den svenska polisen är snäll och ungdomarna i Rosengård inga söndagsskolebarn på newsmill:http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/09/den-svenska-masochismen

Massivt läsarstöd. 58 kommentarer, de flesta positiva. Men det finns också en och annan röst som menar att Annika Borg knappast har upplevt Rosengård och polisens ansikte sett därifrån.

Jag tycker att Annika har rätt i en del av vad hon skriver. I stort är svensken inte rasistisk, vi försöker så gott vi kan att ta emot flyktingar och att ge alla ungdomar en chans i livet.

Men. Samtidigt finns det något i hennes ilska som gör lite ont. Något som gnager. What would Jesus do? lyder en inte så dum inne-fras. Vad skulle Jesus göra ?

Ja, kanske skulle han inte ens finnas med i den här debatten. Utan han skulle finnas där de svagaste finns. I Rosengård, i fängelser, bland utstötta och svaga.

Så därför ska jag raskt hoppa över till något mycket mer uppmuntrande. Nämligen fängelsepastorer och fängelsepräster. I morgon är det Alla hjärtans dag. Jag vill härmed skicka en ENORM ros till alla dem som visar verklig kristen kärlek, genom att år ut och år in besöka interner.

Kolla in vad som kan bli resultatet. Det här finns på Youtube, och är inte bara enormt uppmuntrande, utan också, tycker jag, bra rapp av de här tre grabbarna. Vem vet, kanske en av dem kommer från Rosengård?

Till sist ett konsert-tips för ALLA hjärtan. Till alla er som kanske inte har någon att ge en ros till. Ge en ros till dig själv genom att gå på Radiokörens "kärlekskonsert" i Sofia kyrka i Stockholm på lördag, alla hjärtans dag. "Kyrkan är ett bra ställe att ha konserten. Det är ett bra ställe att tala om kärlek, fred och förståelse", säger dirigenten Martina Batic, som intervjuas i morgondagens Dagen.

Man ska bland annat sjunga franske tonsättaren Poulenc - en av mina favoriter.

Man kan också lyssna på konserten direkt i SR P2.

Musik + kärlek = sant....

--------

Hoppsan! Vad skulle man göra utan er snabba läsare? Varför tror jag att Alla hjärtans dag är imorgon (se ovan). Jo, för att vi alltid är EN DAG FÖRE här på Dagen (:-). Dvs just nu gör vi färdigt sidor som kommer ut imorgon, och DÅ är Alla hjärtans dag imorgon. Suck. Jag måste lära mig skillnaden mellan papperstidning och blogg.

Men, ni nu som har lurats att köpa blommor imorgon, varför inte också köpa dubbel-blommor..!

Hur ska man trösta den som mist en anhörig?

Går det ens?

Nej. Inte om man får tro prästen Lars Björklund. I den allra svåraste stunden finns ingen tröst att ge. Istället för att försöka avleda, eller trösta, bör man istället bara lyssna. Och vara. Och, hur konstigt det än låter, att tro på den som berättar.

När den sörjande säger: detta kan jag inte överleva, gäller det att känna med henne eller honom, och bejaka det som sägs.

Och ändå säga: Ska vi ses nästa vecka?

I relationen mellan den sörjande och den som lyssnar kan sorgen få bo och bli synlig. Det som är viktigt för den sörjande är just att få ge ord åt sorgen, och på det viset kunna lägga den utanför sig själv, för att få syn på den. Kanske också skriva sin sorg, måla den eller på andra sätt gestalta den.

Då kan den bli hanterbar. Och då kan trösten också få gro, i relationen mellan människorna som är delaktiga.

Lars Björklund uttrycker det säkert bättre i sin bok, som kommer i vår. "Vägar i sorgen" har han skrivit tillsammans med psykologen Göran Gyllenswärd, som bland annat arbetat åt Rädda Barnen. Boken vänder sig till människor som möter dem som har sorg. Jag skulle tro att den kommer att bli flitigt använd i församlingar och av terapeuter. Men även vi andra som vill veta hur man bäst bemöter människor i sorg, kan säkert ha nytta av den.

Boken kommer ut i maj, och den som vill veta mera om den kan gå in på www.nok.se

De båda författarna pratade om boken på ett miniseminarium idag på förlaget - detta kommer också att läggas ut på hemsidan.

Båda författarna betonade, att i sorgen handlar det också ofta om en förlust av mening, mening med hela livet. "Där får psykologen ta hjälp av prästen", sade Göran Gyllenswärd.

Religion på ett annat sätt handlade det om när journalisten Anders Haag berättade om sin bok om sekter: "Att vinna en tro och förlora sig själv".

Det verkar också vara en intressant bok. Anders betonade att man inte ska tänka på människor som går in i sekter som "konstiga". Många är vanliga, de är som du och jag. Man ska inte heller tänka på "sekt" som ett fast begrepp - det är mer ett flytande begrepp, menade han. Jag tror detta är ett fruktbart sätt att tänka. Inte så dömande, här handlar det mer om att förstå varför människor hamnar i sekter, utifrån deras livshistoria.

Sedan är det viktigt att kunna hjälpa människor ur ett sammanhang som är destruktivt. Hur man ska göra då? Ja, så långt kom vi inte idag. Kanske ger boken svar.

Satt igår och surfade runt lite, och hittade Per Herngrens blogg:

http://perherngren.blogspot.com/

Han skriver så intressant och träffsäkert om självhjälpslitteraturens människosyn.
Om man drar det till sin spets, så finns det helt enkelt inte plats för de svaga, de deprimerade, de "jobbiga" människorna i denna värld. Per är författare, pacifist och blogbillsaktivist och håller bl a kurser.

Jag tillhör dem som alltsomoftast kastar mig över nya självhjälpsböcker. Ni vet, böckerna som säger "Så får du saker gjorda", "Så hittar du den rätte", "Så hittar du lugnet". Och så vidare.

Men oftast lägger jag boken ifrån mig ganska snabbt, med en missnöjd suck. Och med en känsla av att än en gång ha blivit serverad klicheer och någon slags luddig vadd av vackra ord. Ja, känslan är nästan som när man var liten och köpte sockervadd på nöjesfältet. Det såg mycket ut, men molnet av socker försvann och efterlämnade bara kladd och lätt illamående. Mätt blev man inte. Inte nöjd heller.

Per tar också upp det som är djupt problematiskt: synen att andra människor "suger energi" ur oss. Visst kan man uppleva att en del människor utmanar oss. Och att de är jobbiga. Men det där med att de liksom skulle dra livskraft ur en - nej. För mig är det inte en kristen människosyn.
Vi är skapade till att vara varandras syskon, i medgång OCH i motgång. För vill du själv bli övergiven när du har det som jobbigast?

Till sist måste jag bara citera Stefan, som skrev så vackert på min senaste bloggpost ( a propå kyrkkaffe och samtalen där):

"Dina ögon såg mig när jag var ännu ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit. (Ps 139:16)

"Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald? Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen.

När jag vaknar är jag ännu hos dig" (v 17 f)

Se där en verklig självhjälpsbok...

Har ägnat en större del av helgen åt arbete. Jag vet, man borde helga vilodagen. Dock tog jag en längre promenad i dimman och samtalade om andliga ting med en väninna. Vi funderade över hur lite man ibland pratar om sin tro i kyrkan. Det blir alltför ofta mest ytligt prat vid kyrkkaffet. Om väder och vind, om familjen och saker som hänt.

Visst behövs det "small talk" också. Men varför närmar man sig de verkligt viktiga frågorna så sällan?
Förra söndagen blev det dock mycket djup och lite yta i min kyrka. I vår kyrkokör är det flera körsångare som gått igenom jobbiga saker på sistone. Och det verkar som om då, när det är svårt i livet, är det lättare att öppna sig och prata om det riktigt viktiga: tron, och hoppet som vi har mitt i det mörka. Det blev en fin och givande stund vid kyrkkaffet.

En som fått uppleva hur hoppet skär igenom och förändrar livet är Liam Norberg. Just nu läser jag hans bok "Insidan". Än så länge är det mest brotten han beskriver. Det är inte riktigt min typ av litteratur, men jag tror nog att en del (kanske särskilt killar? eller är det mina fördomar?) kommer att tycka att det är en viktig bok.

Vilken succe´för årets upplaga av CinemAfrica filmfestival!

Var på öppningen igår, med mingel och invigningsfilm. Blev intervjuad av en journalist från P2. Massor av folk och glad stämning.

Öppningsfilmen "Sex, okra and salted butter" av Mahamat- Saleh Haroun var en komisk historia med hjärta. Den handlar om en afrikansk man i Paris, som får problem när hans fru överger honom.
Det handlar också om krockarna mellan hans värderingar och de nya värderingar som han konfronteras med. Allt gjort med glimten i ögat, men med kärlek till den på många sätt vilsna mannen.

Afrikansk film är vi inte bortskämda med i tv eller på biograferna, så det gäller att passa på: festivalen pågår fram till 15 februari i Stockholm.

Sedan kan man hoppas att åtminstone några av filmerna får svensk distribution. Så blev fallet med "Clouds over Conakry" (som vi skrivit om på Kulturen i Dagen), som denna veckan har premiär på svenska biografer. Kul!

Roligt också att CinemAfrica i år för första gången får kulturstöd. Grattis till alla som jobbat hårt och många gånger idellt för att lansera afrikanska filmer i Sverige!

Röda mattan på biografen Sture igår kväll.

Gårdagens långa, trevliga möte i vår opinionsgrupp ägnades till stor del åt - just det - bloggandet.

Vad betyder det när opinion och debatt alltmer går över från att föras i papperstidningar till att föras på bloggen?
Fördelarna är många: snabbhet, interaktivitet. Men visst finns det nackdelar också. En av nackdelarna kan vara att man bara når vissa delar av en befolkning (vilket till exempel blev tydligt i FRA-frågan, liksom debatten om nedladdning )
Många äldre människor har inte vanan att uttrycka sig i bloggosfären (dock gäller detta förstås inte generellt). I och med att debatten är snabb, kan den ibland också gå överstyr.

Själv tycker jag ändå att det är spännande med denna för mig hittills ganska outforskade cyberrymd. Och jag är glad över alla er som kommenterar min blogg.

Att ni är av mycket stort värde, det var vi alla överens om vid gårdagens möte. Så glöm inte att era åsikter lyssnas på!

Här är gänget som pratar opinion på Dagen: Håkan Arenius, Elisabeth Sandlund, Ann-Charlotte Fritzon, Thomas Österberg. Fortsätt höra av er till oss!

Nej, det var inte professor Eva Lundgren som sa att "män är djur".

vilket påpekades av en bloggläsare igår. Jag beklagar att jag har vilselett här!

Det var Ireen von Wachenfeldt som yttrade de berömda orden.

Om det var någon som gjorde bort sig här, så är det jag...!

Vilken tur att man har välinformerade och uppmärksamma läsare - tack!

Flera har kommenterat om "Knutby-koden". På torsdag hoppas jag kunna följa med en kollega till Uppsala för en debatt på universitetet.

Det lär bli spännande.

Idag ska vi också ha möte med opinionsredaktionen på tidningen. Här brukar vi dryfta de frågor som är heta för tillfället. Och sådana som är svåra, och där det finns olika åsikter inom kristenheten. Som exempelvis Israel-Palestina, äktenskapet, miljön. Det är ofrånkomligt att vi inte alla är ense alltid. Det som är viktigt är förstås att fortsätta samtalet.

När ska alla knutar lösas upp när det gäller Knutby? Så att det klarnar vad som hänt och vilka som egentligen gjort vad?

För trots att domarna fallit för länge sedan, är det nog många som fortfarande tycker att det är mycket som är oklart i vår allra mest omskrivna mordhärva.

Det blev mycket Knutby i helgen för mig: först premiären på pjäsen "Knutby" på Uppsala stadsteater (recension i veckan på kulturen).

Den var bra, ett gediget hantverk, fin musik och bra skådespelare - men inte nyskapande och gav heller ingen ny information om vad som egentligen skett.

Det gör däremot Eva Lundgrens bok "Knutby-koden" (Modernista) som kom i fredags och som jag faktiskt sträckläste i helgen.
Eva Lundgren är professor och feministforskare, och(skriver hon själv) "bad girl".

Men det behöver inte diskvalificera henne från att ha något att säga om Knutby.

Eller, för att vara exakt, det diskvalificerar henne inte från att möjligen förmedla kompletterande information från pastor Fossmo.
Boken bygger på intervjuer med honom under flera år i Kumla.
Självklart har Helge Fossmo en agenda med detta. Men ändå: enligt Eva Lundgren är detta första gången som Helge i skriftlig form godkänner sitt eget uttalande om att de sms-meddelanden med "okänd avsändare" som han själv fälldes på, i själva verket är skrivna av Åsa Waldau.

"Det är en sak jag inte har berättat. Jag har inte vågat. Inte i förundersökningen, inte i rättssalen. Hur blir det då för min dotter? Meddelande, de såkallade anonyma sms:en som Sara sa fick henne att döda, är skrivna av samma författare. Och det är inte jag. Den författaren är Åsa."

(sid 233)

Eva Lundgren ber en lingvist kommentera sms:en. Även hon säger:

"Enligt min åsikt pekar detta sammantaget (sättet att uttrycka sig, min anmärkning) på att författaren bakom de anonyma textmeddelandena är Åsa snarare än Helge".

Stämmer detta är kanske Helge inte att betrakta som ensam ansvarig anstiftare av mord.

Men "Knutby-koden" ger framförallt en klarare bild av det som genomsyrade församlingen vid tiden för morden: en slags kollektiv galenskap. Jag hörde en gång en egyptisk feminist på en stor konferens, som hävdade att "fundamentalisterna (och då syftade hon på muslimer) alltid kommer in köksvägen". Att det är i behandlingen av kvinnor och barn som man först märker att något är snett, när fundamentalism utvecklas.

Efter läsningen av Lundgrens bok skulle jag vilja göra ett tillägg: se upp med språkbruket. För det är när man börjar skapa en alternativ verklighet av ord som det blir verkligt farligt. I Knutby talar man mycket om "hemgång" istället för död, man talar om att "det kan vara rätt att döda", eftersom Gud kan döda. Och så vidare.

Många måste ju i Knutby ha upplevt att det man såg med sina ögon, inte stämde överens med den beskrivna verkligheten. Men eftersom språkförändringen gradvis hade infiltrerat hela församlingen, trodde man inte längre på sina ögon.

Det är detta som är både fascinerande, skrämmande - och som vi alla kan lära oss något av. När jag var ung fanns en populär liten liknelse som ofta användes av predikanter: "You can take a frog..." " Du kan ta en groda"... börjar den.

Sedan fortsätter den med att grodan läggs i kallt vatten i en kastrull. Sedan sätts kastrullen på spisen. Grodan kan hela tiden hoppa ur. Men den märker inte hur vattnet gradvis blir varmare. Sedan är det för sent att hoppa ur - och grodan blir kokt.

Liknelsen användes för att få människor att förstå hur förstörda de var av sekulariseringen, och att de inte ens märkte det. En dag är det för sent att nå Gud.

Tyvärr känns den liknelsen aktuell när det gäller Knutby. Fast åt omvänt håll.