Avlyssnat på sjukgymnastiken:

- Hon måste gå.

- Ja, men det är alltid kvinnor som måste gå. Varför?

- Nej, tänkt på Stig Malm. Och vad hette han... Hoffa! Det verkar gå en linje här i fackföreningsrörelsen.

- Nej, det är likadant överallt i alla styrelser: makt korrumperar. Så är det bara.

- Men det är ju värre när det är människor som säger sig stå för en viss moral, som de sedan inte lever efter. Att vissa superkapitalistiska direktörer agerar så här, det tar man nästan för givet. Men det verkar ha hänt något med moralen i det här landet.
- Ja, allt förändrades när Olof Palme dog. Efter det - då blev Sverige annorlunda.

Själv lyssnade jag mest och hummade, medan jag gjorde mina benlyft.

Senare på kvällen såg jag Christer Elmehage försvara sina 105 miljoner i Aktuellt. Han sa att man måste tänka på att han bara hade fyra miljoner per år i lön.

- De femtio miljonerna, de har jag ju inte i handen. De ska jag ha sen, att leva på när jag blir pensionär.

Aktuellts Lennart Persson frågade honom om han var girig. Det var han inte, sa han.

Femtio miljoner. Till pensionen. Jag brast ut i gapskratt i soffan. Självklart, Sickan. Vem behöver inte femtio små miljoner till sin pension? Det hela är så overkligt.

En LO-pamp får gå eller får inte gå, en direktör säger att han inte är girig, men femtio miljoner, det är han värd. En styrelse är förd bakom ljuset, trots att det verkar som att två klick på datorn får fram siffrorna.

Senare på kvällen läser jag tidningen NOD:s nummer om försoning. Och om att hitta syndabockar. Om att gå försoningens väg. Det värsta är när någon inte känner varken skam eller skuld. Den personen kan inte bli hjälpt, säger en av skribenterna om sitt arbete med interner och att få dem att vandra en ny väg i livet. Försoning kräver arbete från båda håll.
Detta kanske gäller fler än interner. 

Det fanns massor av mat kvar från vår fest i fredags i kylen. Så lunchen räddades !

Jag kan tyvärr inte dela med mig av kycklingen och laxen och salladerna, men så att ni som inte var med och firade "tio år med nya Dagen" i fredags, ska få nån slags feeling av det hela: här är några bilder!

Birgitta Waern, taltidningsredaktör, och Urban Thoms, Folk-redaktör, överst,

sen är det MATEN, sen är det Therese Peterson, vardagsredaktör, och Bea Harkman Smednäs, redigerare. Och så - tyvärr lite suddig - Per-Erik Hallin, the one and only, som spelade och sjöng för oss.

Imorgon är nog resterna slut, och vi får återgå till vår vanliga redaktions-kost: kaffe, kaffe, kaffe, kaffe.

Först lärde vi oss att äta ekologiskt. Sedan närodlat. Ok. Slut med äpplen från Kina som ser ut som porslin.

Sedan lärde vi oss att skippa torsk, och äta odlad lax.

Därefter fick vi genom Uppdrag granskning reda på att det verkligen inte var så bra - odlingen är enormt resurskrävande och leder till utfiskning av småfisk.

Ok. Ingen odlad lax.

Nu kommer nästa påbud: vi ska INTE äta ekologiskt. Hjälp! Ska maten bli ekologi-fri nu?

Hur hänger egentligen det hela ihop?
Det har jag inte riktigt fattat än. Men - enligt vad en av mina duktiga frilansare sade idag, Majken, - så menar tydligen Marit Paulsen i sin sprillans nya bok, att det inte är rimligt att odla ekologiskt med tanke på världssvälten. För då får vi så många färre skördar. Något ditåt.

Jag tänker definitivt läsa boken. För jag tycker verkligen att maten är en fråga för kristna att engagera sig i. Alla håller inte med om det, det vet jag. Men för mig är det självklart: vi värnar hållbarhet och långsiktighet och ömsinthet när det gäller relationer. Detta förhållningssätt måste givetvis även gälla jorden, djuren, och det vi omger oss med dagligen. Alla kristna äter, så vitt jag vet (om de inte fastar förstås, och det gör säkert en del duktiga människor nu).
Så vi kommer att välja i affären. Bombsäkert. Då gäller ansvar, precis som inom alla andra områden i livet.

Detta är inget lätt område, och jag står där vid kyldisken precis som alla andra, och läser, och orkar bara inte ibland, utan slänger något i korgen.
Men att det är svårt betyder inte att man ska ge upp.

Tidningen Citys krönikör Fredrik Backman skriver idag om att han är "nästan 30, man - och helt ointressant".

Sedan följer en lång litania om hur eländigt det är att vara just vit man i 30-årsåldern. Jag kan rekommendera den, skrattade högt flera gånger på t-banan.

Han skriver om hur han går ut med sina polare, och hur en av dem berättar om den där fina nya bilen han har köpt, "terrängutrustad". Inte för att han ska ut och tämja nån afghansk vildmark med den, men den glider så bra över fartguppen i Bromma....

Och sedan började jag tänka : Ha! den lille parveln, han skulle bara veta hur det är att vara kvinna och över femtio.

Så här kul är det att åldras som kvinna: ledbesvär, att aldrig hitta bekväma skor, att svettas på nätterna, få ständiga urinvägsinfektioner, humörsvängningar, gråa hår, rynkor, mer fotproblem, folk som tycker att man är en arg kärring (de har rätt), folk som tycker att man borde bli osynlig (det blir man).

Det här pratar jag och mina väninnor om när vi ses, inte över en öl, men över en kopp rättvisemärkt kaffe och kanske en fullkornssmörgås: sjukgymnastikens fördelar, det dåliga vädret, att det är så tråkiga program på tv, att allt är så ytligt numera (det är det), att människor inte har någon bildning (det har de inte), att ungdomar saknar hyfs och är gapiga, det dåliga vädret, vilken mat man ska äta för att inte bli sjuk (helst ingen alls), att jorden håller på att gå under, och vad kan man göra åt det egentligen, alla hemska krig, hur illa barnen mår idag, det dåliga vädret, hur illa sjukvården sköts, hur trött man är (det dåliga vädret?)

Men på en punkt är jag och mina väninnor och den lille parveln Fredrik rörande överens: vi vet inte vad Twitter är.

Frågan är dock om inte tant Inger ändå ligger ett ministeg framför Fredrik: jag har åtminstone, tack vare Dagens eminente webbredaktör Emanuel Karlsten, fått en muntlig redovisning av denna besynnerliga modernitet. Och titta på så kallade twitters (twittrar? vad heter det i plural???)
Så summa summarum: tanter kan! 

P S Den dagen när jag kliver in på bussen, käppen före, och börjar med att skälla ut bussföraren för att han kommer en minut för sent, då hoppas jag att ni, just ni, vänligt men bestämt säger till mig att nu har det gått för långt.

Såg igår en spännande naturfilm om livet i det avspärrade området runt Tjernobyl.

Det är ju stängt för människor - men djuren har man inte kunnat stänga ute.

Forskarna har nu till sin förvåning funnit att flera arter funnit en fristad i området. Det såg snudd på gulligt ut, när vi fick se björnungar flytta in i uttömda hus och leka.
Många arter är förstås skadade för årtusenden framåt (betänk det alla kärnkraftsentusiaster)- men mitt i allt fanns det också hopp. Vissa arter som i andra områden varit nära nog utdöda, hade plötsligt här kommit tillbaka.

Trots den dystra inramningen gav detta något slags hopp, i en tid då man är mer och mer oroad över vart vi är på väg när det gäller jordens framtid.

Med det menar jag inte att vi ska strunta i miljöförstöringen. Däremot att vi aldrig ska ge upp!

Och vem vet, kanske en del av alla de ord som ni har skickat på temat "utrotningshotade ord" kommer tillbaka, får en renässans?
Här är i alla fall listan, håll till godo! Stort tack till Joakim (som arbetar med psalmprojektet och har bidragit med massor av ord) och alla er andra!

OBS: Jag tror att många av de här orden helt enkelt är ålderdomlig svenska, och inte är specifikt kristna uttryck. Några är däremot enbart kristna, som t ex Halleluja (dock inte så utrotningshotat idag - betänk Lordis låt förra året, för visst hette den väl något med Halleluja...)
Andra ord används i kristna sammanhang med andra betydelser än i resten av samhället, se t ex "agenda" och "delgivning". Och självklart "Frälst" som kommer från "frihalsad=räddad". Behöver kanske ingen närmare förklaring.

Ack

Allena

Agenda= programblad

Anlete

Arm

Bestyr

Blid

Blott

Bud

Delgivning= vittnesbörd

Evinnerlig

Ehuru

Fädren

Förbarma

Fordom

Förgäta

Förkrossad (förkrosselse)

Förlossa = rädda

Förspilla

Förtappad

Frälst

Fröjd

Hugsvalaren= Anden

Huggormars avföda - Kapten Haddock i Tintin

Hägn

Halleluja

Hosianna

Hugna

Här = Armé

Huld = ljuvlig

Huvudgärd= kudde

Idel

I sänder

Kalk

Klenod

Lekamen= kropp

Ledsaga

Lov= beröm

Lycksaling

Möda= ansträngning

Nalkas = närma sig

Ock = också

Pålysning=

Rättfärdig= Oskyldig

Ringa= liten

Sammalunda

Samkväm = samling

Signad= välsignad

Spörja= rådfråga

Städs= alltid

Stundar= ska inträffa

Två = tvätta

Stefan påpekar att ii-ändelser är typiska i kristna sammanhang. Jag vill minnas från mina studier i nordiska språk att detta helt enkelt är en gammal dativ-form. Det finns fortfarande kvar vissa ii-ord i lokala dialekter. I kristna sammanhang ser vi ofta:

Evangelii

Kristi

- else är en annan vanligt förekommande ändelse, som i helgelse och åminnelse.

 Vet inte om detta är typiskt för ord som förekommer i kristna sammanhang. Är det någon som vet - hör av er!

Wow!

Så många intressanta ord jag har fått genom er bloggläsare till min lista på "utrotningshotade ord".

Jag håller på att färdigställa listan i ungefärlig alfabetisk ordning, kommer snart här!

Passar på att lägga till att jag skojade om att skicka den till "Världsarvslistan".

(Så att jag inte får upprörda frågor om vad som hände....)

Ämnet de här dagarna bland kulturfolk är annars Karolina Ramqvists bok "Flickvännen". Otroligt bra och välskriven, tät, suggestiv. Och utmanande.

Hon beskriver Karin, som lever med gangstern John. Han drar in massor av pengar på att råna värdetransporter. Våldet är ständigt närvarande i Karins liv, fast på avstånd: hon hör på tv om att en väktare skjuts i ansiktet, hon hör andra flickvänner berätta om tortyr med en slipmaskin.

Själv håller hon mest till i den vackra villa, som John gett henne i "Alla-hjärtans-dag-present". Det är en på en gång klaustrofobiskt stängd värld och en lyxtillvaro, som Ramqvist skildrar. Karin går omkring i ett hus som ser ut som ett hotell, det är "cleant", vackert, med sprillans nytt kök och vackra möbler.

Vi möter Karin när John och hans polare är ute på ett nytt jobb. För killarnas flickvänner innebär dagarna påfrestningar. Därför har de "tjejmiddag". De pratar om smink, om kläder, om droger, om det föraktade "svennelivet". Det är en värld av yta som presenteras, men under den jämna solbrännan anar vi då coh då något annat. Då och då skär den ödsliga tonen igenom. Men så tar man lite kokain, och världen blir vacker igen.

I "Babel" häromkvällen var Karolina gäst. Då presenterades också en rad psykologiska motiv till att kvinnor dras till våldsverkare och kriminella.
Det finns säkert gott om psykologiska motiv, men inget av dem verkar stämma in på Karin. Hon kommer från en medelklassfamilj, med en mamma som talar om jämställdhet och kallar Karins pengar "blodspengar".
Karin offrar både sin egen familj, som hela tiden försöker övertala henne att lämna John. Hon offrar också alla sina egna vänner och sin eventuella karriär samt sin personliga frihet, för att få vara den passiva, väntande, men samtidigt bortskämda flickvännen.

Det finns två sorters kvinnor, de som erkänner att de dras till kriminella och de som låtsas att de inte gör det, summerar Karin i boken. Det är en hemsk, och tror jag, felaktig slutsats.

Däremot pekar Ramqvist - som gjort sig känd som stridbar feminist i början av sin karriär - på sådant som varit, och kanske är, tabu att prata om.
Varför vill kvinnor ibland bara byta ut det fria, jämställda livet, mot en passiv beroendeställning? Vad är det i detta som lockar? Vad är det som lockar med (skenbart) starka män?

En aspekt som jag tycker Babel missade i sin psykologisering, är den sociala och ekonomiska aspekten av det hela.
Karin får allt hon pekar på, och medger själv att hon inte vill vara utan detta. Hon pekar på en tavla i en fönster, John köper den. Hon vill ha ett vackert hus, John köper det. Här blir det ibland obehagligt vardagsnära, för nu tvingas läsaren fråga sig: hur många kvinnor "köper" inte att mannen i hennes liv är nästan ständigt frånvarande, inte engagerar sig i familj och barn, för att han istället ska kunna skaffa en hög standard åt sin kvinna? Många, tror jag.

Den sociala aspekten av Karins situation är att hon själv, genom att vara "flickvännen" får en status. Hon är någon genom sin man.

Även här kan det handla om fler kvinnor än gangster-fruar.

Vad har Ramqvist för budskap med boken? Det har flera recensenter frågat sig. Kanske Svenska Dagbladets recensent kom närmast, när menade att ödsligheten och tomheten i Karins värld trots att hon själv nästan maniskt förnekar den, ändå lyser igenom så starkt att det är omöjligt att tro att hon kommer att stanna hos John.

Själv tycker jag att det inte alltid är författarens uppgift att komma med budskap, lösningar och svar. Ramqvist har genom ett starkt kvinnoporträtt pekat på saker som tål att diskuteras.

Läs också gärna recensionen av Fredrik Borneskans, som kommer i Dagen snart.

Vi börjar varje morgon här på redaktionen med att gå igenom gårdagens tidning.

"Morgonbön" kallas det på andra tidningar, men vi reserverar det begreppet för vår veckosamling på onsdagmorgnarna, när vi har en "äkta" morgonbön.

Det här med ord och dess betydelser upphör aldrig att fascinera mig (och tur är väl det, annars skulle jag snart bli arbetslös).

Idag på morgonmötet pratade vi också om genrebilder (ett ord som jag tror används sällan utanför tidningsvärlden). Klaus Franken, som inte bara är duktig redigerare, utan också en som brukar kunna sammanfatta en debatt snabbt och slagkraftigt, muttrade: "Snart kan man använda påven till vad som helst".

Därefter gled diskussionen över på utrotningshotade ord. Som till exempel "vederstygglig". En läsare hade ringt och hävdat att en av bilderna i tidningen var just det. Smaka på ordet. Visst är det rätt så uttrycksfullt?
Jag kommer att tänka på huggormar och "Den stora vedermödan".

Ett annat ord som hamnar på snart utdöda uttryck är "näpsa". Det är ett kul ord, tycker jag.

Har du kläm på några sådana här mer eller mindre kristna ord och uttryck som håller på att dö ut, hör av dig! Jag funderar på att be om EU-bidrag för att rädda dem. Eller varför inte höra av sig till Världsarvet? Varför alltid sikta så svenskt lågt?

Jag gillar Mia och Klara.

Jag gillar Monty Python.

Jag gillar Killing-gänget.

I princip tycker jag att man får skoja om allt - så länge det görs bra. "Bra" betyder för mig intelligent, med kännedom om det man skämtar om och med visshet om varför man skämtar eller driver med något, att man s a s är klar över sina syften.

Det är inte så ofta som jag blir så där "sårad", eller "kränkt".

Det blev jag inte i morse heller. Däremot tyckte jag att tidningen Citys drift med Siewert Öholms nya program-ide´varken var intelligent eller hade något syfte.

City, som inte (vågade?) skriva ut vem som gjort den påhittade tablån för Siewert Öholms nya Fox-sponsrade kristna program, skrev bland annat så här :

"Kl 21.30 - Så ska det stenas. Fem prästfamiljer och obegränsat med sten utgör basen i denna familjeunderhållning. I kväll ska deltagarna stena Peter Jöback, Eva Dahlgren och en kvinna som vill göra abort".

Det är varken roligt eller intelligent. Det är bara plumpt, ett slag under bältet.
Att jag säger det innebär inte att jag har samma åsikter som Siewert Öholm när det gäller homosexualitet eller andra frågor som rör det undre livet (och jag ber att få betona att jag med "undre" inte gör någon värdering). Tvärtom har jag ofta käbblat med Siewert.

Men att skoja om att han skulle vilja stena folk, eller att han tillsammans med den Helige Anden skulle utse "nio brudar" i Patong i ett "dejtingprogram" - det är bara lågt och dumt, och inte ett dugg kul.

Kom igen, City, när ni har läst på lite om den kristna världen och kan ge oss en skarp och rolig satir! Det finns mycket som är värt att skoja om i kyrkan, men ska man skoja måste man först och främst kunna den världen.

Har just läst ut Maria Küchens deckare "Gamarna". Den är både spännande och ger eko inuti efter läsningen.

För Maria (som också skriver krönikor på Dagen Kultur) ger oss underhållning med behållning, det finns saker hon vill ha sagt när hon skriver.
Här handlar det bland annat om den ibland brutala omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i storstockholm. Och vad som kan bli följden, när många människor får pengavittring i näsan.

Själv har Maria flyttat till Lund.

Idag läser jag i tidningen att man - äntligen - föreslår nya regler för härjandet bland hyresgäster. De omvandlingskonsulter som vi bland annat hört om i Uppdrag granskning (rätta mig nu om jag har fel) ska enligt de nya reglerna få ut arvoden för sitt arbete, oavsett om det blir en ombildning eller inte.

Gott så.

Kanske måste man också på andra sätt se till att de människor som inte har råd att köpa sin lägenhet får bo kvar med rimliga villkor. Annars blir risken att gamla, ensamstående och andra grupper av ekonomiskt utsatta grupper tvingas flytta.

Visst låter det bra när man säger att alla ska få äga sin bostad. Och i grund och botten är idén välmenad. Men ibland måste man göra saker och ting lite svårare för sig själv, tänka följder. Blir det här verkligen så bra? Blir det bra för alla?
En god vän sade en gång att man då och då måste göra livet svårt för sig. Jag tänker ofta på det.
Helst vill man ju göra allt lätt för sig. Komma undan. Inte ta tag i saker och ting. Det gäller för politiska frågor likaväl som för personliga.
Om man däremot vågar göra det lite svårt för sig ibland, kanske man undviker de värsta grundstötningarna.

Läs gärna boken - som också ger en rad intressanta personporträtt från medie-glam-världen (men varning utfärdas för den som har nolltolerans för sexskildringar). Jag kan också varmt rekommendera Marias övriga produktion, som är stor och rik.

Man kan också läsa en intervju med henne i DN i lördags:http://www.dn.se/

Min kollega Hasse Boström, som kommer norrifrån, säger att där kallar man den här tiden av året "högvinter".

Högvintern präglas av stora mängder snö, mycket ljus - och kanske sol.

Det låter himmelskt, jämfört med den varken-vinter-eller-vår-säsong vi har här. Som kännetecknas av slask, små fula högar av grusbemängd snö, lera och oftast mulet väder.

Men jag ska inte klaga för mycket: jag tillbringade mesta delen av helgen inomhus, på Stiftsgården Vårdnäs utanför Linköping.
Där arrangerades Trots Allt-helg, tillsammans med bland andra Ylva Eggehorn, Tommie Sewon, Maria Küchen och Marcus Birro.

Jag återkommer om detta mycket spännande och givande arrangemang i tidningen. Så här dagen efter tycker jag att om man ska sammanfatta dessa fina dagar, så är det kanske just i ordet längtan.

Och inte då bara längtan efter högvinter. Eller jo, varför inte - högvintern kan gott få stå som symbol för en inre högvinter. Med ljus, efterlängtad värme, en känsla av "hemmavid".

Tills vidare får ni nöja er med en vanlig bild: den vackra kyrkan i Vårdnäs.

Skäms för att jag har missat en otroligt bra grej:

Stora bokbytardagen!

Men som tur är har en annan av Dagen-bloggarna, fastebloggaren Mikael Hansson, uppmärksammat den.

Hoppas idén växer.
Personligen tycker jag att många borde passa på att byta bort sina Stieg Larsson-böcker. I mitt tycke typiska in-och ut-böcker. Ingenting man behöver spara på.

Debatten den här veckan på bland annat Newsmill har gått varm om Lisbeth Salander (en av huvudpersonerna i deckarserien av Stieg, vars första del nu också går på bio, "Män som hatar kvinnor").

Egentligen är det märkligt att en helt och hållet påhittad person blir föremål för sådana karaktärsutredningar. Skumt. Men intressant.

"Om Salander varit man hade hon betraktats som ett avskum" skriver Pär Ström.

Vore Lisbeth en skitstövel om hon hade varit man? Är hon ett feministiskt föredöme?

Så har diskussionen låtit.

Själv tycker jag att Larssons böcker är högspänningsläsning med mycket driv. Riktiga bladvändarböcker. Jag är också imponerad av intrigbygget.

Men när det kommer till personskildring: hjälp! Lisbeth är den enda som år någorlunda flerdimensionell och spännande som karaktär. Huruvida hon är trovärdig som bärare av någon specifik personlighetsstörning (troligen Asperger) kan jag inte uttala mig om. Däremot håller jag helt med om att om Lisbeth hade varit man, hade hon aldrig hjälteförklarats på detta sätt som sker nu. Hon är, som Nina Björk säger i en intressant analys i DN, en perfekt kopia av den manlige hjälten, möjligen lite mer skruvad: hon har total kontroll, hon är våldsam, hämndbenägen, intelligent och stark.

Men är hon sympatisk? Jag tycker att hon väcker medkänsla, men inte sympati. Möjligen är det viktigt för oss kvinnor att på det här sättet få en annan typ av hjältinna, eftersom kvinnor under så lång tid har hänvisats till roller inom filmens värld som kan sammanfattas i den fåniga och ack så vanliga repliken: "Oh, my God" (tänk dum blondin, tänk kvinna som står och skriker, handfallen, medan mannen rådigt ingriper).

Lisbeth personifierar drömmen om att vara oberoende, fri och stark. Hon har en enda svag punkt: kärleken. Men den avsäger hon sig. Istället har hon relationer utan större känsloengagemang.

Det samma kan tyvärr sägas om den andra huvudpersonen, Mikael. Han förför kvinnor på löpande band, och om de blir kära i honom rycker han på axlarna och går vidare. Deras sorg och smärta tycks inte bekomma honom. Mikael har också ett mångårigt sexuellt förhållande med en gift kvinna. Här finns det visserligen något som liknar känslor, men ändå finns påfallande drag av känslomässig stumhet eller omogad, även i detta förhållande.

När det gäller sexualitet finns det få tabun i Stieg Larssons värld. Men frågan är om det istället finns känslomässiga tabun?

Sex har  man när man har lust, men känslorna ägnas ingen större plats eller betydelse i livet.

Totalt sett blir därför personskildringen platt och endimensionell. Däremot har både Lisbeth och Mikael ett mycket starkt rättvisepatos. När det handlar om begågna brott, våldshandlingar eller andra orättvisor är känslorna starka och befogade. De brinner för rättvisa. Detta tror jag appellerar till många människor, och det är det som gör att böckerna trots allt blivit så framgångsrika (i kombination med det drivna intrigskapandet).

Men varken Lisbeth eller Mikael är personer jag kommer att minnas eller tycka om. Tur alltså att de är påhittade.

För ett par minuter sedan damp det ner i mitt postfack: nya numret av snart nedlagda Trots Allt. Och man måste trots allt säga att de har sprängstoff att komma med in i det sista. På omslaget en jättebild av författaren Jonas Gardell, som inne i tidningen ger den allra första intervjun om sin nya bok "Om Jesus".

Var säker på att boken kommer att orsaka debatt. Jonas Gardells "Om Gud" väckte en massa rabalder, men blev också kurs-litteratur för teologer. "Jag har ägnat tolv år av ifrågasättande studier bakom mig och har ändå på något märkligt sätt kvar en till och med förstärkt tro på Gud och Jesus. Fast den har gått ett varv, fördjupnat och delvis mörknat", säger han i intervjun om sin nya bok om Jesus.

Dagen ska givetsvis recensera den så fort den är ute. Tills dess nöjer jag mig med att helt fräckt ta ytterligare ett citat av Jonas ur Trots Allt-intervjun:
"Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi ska förlåta"

Sant eller falskt?

Hör gärna av er med kommentarer! (jag räknar faktiskt med att ni gör det)

Den som vill veta mera om numret kan söka på:

http://www.cordia.se/cordia/webbutik/

Det finns mängder av förklenande uttryck om får i litteraturen:
"fåraktigt leende"

"sa han fåraktigt"

" villrådiga, som en skock får"

Och så vidare, och så vidare. Vad ont har fåren gjort för att förtjäna detta? Jag bara undrar.

Får är säkert inte dummare än andra djur, och bra mycket sötare än många. Därför vill jag idag den 3 mars utropa en fårens egen dag, och firar detta med att titta på konstnären Michal Hudaks underbara "Herden och de 100 fåren".

Det här lilla klippet kan man alltså hitta på Youtube. Men fåren finns också i bokform, en bok som är översatt till sex språk redan.

A propå nakna rumpor (som jag skrev om igår) så tycker jag att det lilla nakna fåret är betydligt gulligare att titta på.

Första säsongerna av "Let´s dance" tyckte jag mycket om. Det var stil och klass på programmet, och jag som älskar dans uppskattade att få se många olika människor dansa. Alla hade de sin stil, sitt uttryck.

Kläderna var ofta en dröm: kreativa, roliga, vackra. Och domarna var visserligen hårda, men man lärde sig faktiskt något av deras olika omdömen.

Men den här säsongen har det för varje program blivit allt mer tydligt, att man desperat försöker hålla kvar ett troligen falnande intresse. Och hur gör man det? Jo, man väljer, likt ofta kvällstidningarna numera, att locka genom att appellera till människans lägsta instinkter.
Detta betyder i klartext: mera naket, mera vulgära kläder, mera skvaller, rykten, tjuvnyp, snudd på förtal av varandra.

Det är så sorgligt. Bottennappet kom i fredags, när Laila tvingades hålla upp kjolen, och visa en naken rumpa i direktsändning. Det var så pinsamt att jag stängde av.

Tidigare under säsongen har vi hört Tony Irving kallas för "fjolla", och fått skvaller om deltagarnas kärlekshistorier berättat för oss. Kläderna, som var vackra för bara ett par säsonger sedan, har nu utvecklats till kroppsstrumpor och kjolar som nästan visar hela rumpan bar.

Jag förstår att man vill att programmet ska leva kvar, och jag anar utan att veta det att publiken börjar svika. Men. Man har alltid ett val. Som en av Dagens duktiga fotografer brukar säga: Man kan säga att "Folk vill ju ha det". Och visst, man KAN appellera till människors lägsta instinkter. Men SKA man göra det?
Mitt svar är nej. Om man inte hittar andra sätt att locka tittare, då borde Fyran i nuläget skrika ut i högtalarna: Dags för sista dansen! Efter den får ni alla gå hem!