Först och främst: tack för alla underbara vårdikter!

Roligt att se att så många tycker om att läsa dikter - och kan så mycket. Fäste mig särskilt vid sången ur Piae Cantiones. Vackert, vackert. Fint översatt också.

Nu är det redan helg igen - och vad passar bättre än att inleda maj månad med en ny ide´: Kulturtipset. Om knäna och Gud vill så ska jag återkomma med tips inför helgen framöver.

Så varsågoda, här är mina spontana tips på något av det bästa just nu. Och vad ni kan låta bli att lägga tid och pengar på.

FILM

* Walz with Bashir - den israeliska filmen med en uppgörelse om kriget i Libanon är något av det mest nyskapande och kreativa jag sett på länge. Filmen fick nyss katolska kyrkans pris för bästa europeiska film 2008.

* Slumdog Millionaire - ok, om ni verkligen längtar efter en feel-good-film, se den. Annars kan ni hoppa över den, för så märkvärdig är den inte.

Kan vara bra:

* Tror att "The reader" är sevärd.

* Gäller också "Birdwatchers"

Undvik:

* Vicky Cristina Barcelona av Woody Allen (ny på video) Försöker förstå vad filmen handlar om. Försöker förstå vad filmen handlar om. Försöker förstå vad filmen handlar om. Misslyckas.

BÖCKER

* Har precis läst ut "Bönbok för en vän" av Joan Didion. Så bra!!! Kan vara vårens bästa skönlitterära verk. Handlar om två kvinnor som möts i en latinamerikansk diktatur på 70-talet. Kärlek, svek, politik, allt i en säreget poetisk stämning.

Undvik:

"Monster" av FRank E Peretti. Snälla Livets Ord vad ÄR detta? En slags skräck-monster-saga för vuxna? Men inte ens jag blir rädd för de här "bestarna"...

MUSIK

*Sprillans ny är Sulo möter Brunner med "Månen i mattan". Poeten Brunner tolkas av rockmusikern Sulo. Så här bra kan låttexter vara! Alla rock-och poesidiggare kommer att kasta sig över skivan. Det gör de rätt i. Ösigt, tätt, ömsint, roligt, medryckande. Medicin för alla som får schlager-allergi så här års....

* Nytt är också ett svenskt requiem i folkvise-ton, "Nu är en dag framliden" (recension igår på Kulturen). Fioler och flöjter och vemod, och mycket bra om livet och döden och tron.

TEATER

* Godot, Godot, Godot. I Stockholm och i Göteborg. Min gode vän Karl säger att han nu vet vem Godot är. I så fall är han den ende som vet det. Alla som fortfarande undrar, rekommenderas ett besök på Stadsteatern i Stockholm eller på Stadsteatern i Göteborg. På båda ställena är det kanonuppsättningar av Beckets mest kända pjäs.

DANS

* Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge: nästa helg kommer Mikhail Baryshnikov till Stockholm, tillsammans med Ana Laguna. Lyckliga dom som får biljetter...

UTSTÄLLNINGAR

* Ni som ännu inte sett Nationalmusems utställning av Prerafaeliterna, passa på och gör det!

Blir det någon tid över? Ja, enligt SMHI ska det ju bli sol och åter sol i helgen, så det är klart, att man KAN tänka sig att vara ute också, även om man är kulturvän...

(Men ta med en bok. Sol kan bli mycket, mycket tråkigt)

Glad Valborg till er alla! 

Tillbringade - trots det ljuvliga vårvädret - största delen av helgen inomhus. Vi hade årsmöte med föreningen Nimba, svensk-guineansk vänskapsförening. Och så var det premiärvisning för en film om en by i Guinea, där jag hade översatt texten.

Filmvisningen följdes av en debatt om demokratiutveckling i västafrika. Hur spännande som helst. I dagsläget har en militärregim tagit makten i Guinea.

Militärerna säger att de förbereder för fria val - om två år.

Kan man lita på detta? Många av de deltagande guineanerna, menade att det kan man: de styrande militärerna är alla välutbildade, och "det går inte att gå från diktatur till demokrati på en dag".

Andra var skeptiska. "Vi måste göra upp med de militära strukturerna i Afrika. Annars kommer vi aldrig någon vart".

Kvällen slutade med att det bildades en kommitte´för att stödja demokratiutvecklingen i just Guinea´.

Det kändes som ett privilegium att vara med i dessa sammanhang. Så många kloka röster. Så mycket engagemang.

Funderade på hemvägen över hur många svenskar som skulle offra en vacker lördagkväll  på att tala om vikten av demokrati....

Nå- till sist fick vi se lite afrikansk dans också. Kolla den lilla killen nedan. Det ska börjas i tid....!

Chapeaux de Guinée heter bandet som spelade.

Sol ute, sol inne - och Världsbokdag!

Firar med att dela med mig av en av mina favoritpoeter, Lars Wivallius (1605-1669).

Idag när vitsipporna blygt börjar kika fram, scillan lyser blå, och Pelle på tv säger att vi ska få 20 grader varmt i helgen - vad passar väl bättre än att läsa vårdikter?
Minns ni när man fick skriva vårdikter i skolan? Minns ni när ni stod där framme på skolavslutningarna, utklädda till blåsippor eller tussilago?
Ack det var tider, det.

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre. Här är Wivallius (och nej, det är inte stöld av konstnärligt material, eftersom han har varit död i flera hundra år)

Dikten heter "Klagevisa över denna torra och kalla vår":

Ja, ljuvliga sol, tu fattig mans vän,

som titt sken ingom villt spara,

lys uppå vårt bol med sommar igen,

lät köld och torka bortfara!

Nu längta, nu trängta

kvinnor och män

att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, bliv åkermans vän,

lät grönska skogar och dalar,

driv torkan oss bort, giv vätskan, som än

mång bondes hjärta hugsvalar!

Lät sjunga mång tunga

om fröjd igen,

som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, lät jorden få frukt,

se till, att oss intet trängjer,

lät fläkta en skön och härlig en lukt

av skogar, åkrar och ängjer!

***

Jag har hämtat ett stycke mitt i dikten - den fortsätter flera sidor till. Jag tycker det är vackert med gammalsvenskan. Om jag inte minns alldeles fel, så skrev Wivallius denna vackra dikt när han satt i fängelse (för vad minns jag inte, men tror det var någon typ av förskingring). Hans längtan efter vårens alla nyanser och dofter, blev kanske än starkare av att sitta i en cell - och jag tror inte att den tidens celler hade mycket gemensamt med de fängelseceller vi har idag.

Har du någon favoritdíkt om våren? Dela med dig! Diktläsande håller på att dö ut - låt oss se till att detta inte sker! Det är min enkla uppmaning på Världsbokdagen.

Diskussion vid matlåde-bordet på lunchen om Piratmålet.

En av kollegorna, Ann-Charlotte Fritzon, funderade över piraternas attityd under pågående rättegång. En slags hånfullhet.

Funderar över detta. Och ser andra bilder framför mig: morgonens bländande leende i SvD av en somalisk (riktig) pirat. Omgiven av säkerhetsvakter avfyrar han leendet som säger - i alla fall mig - att han på intet sätt känner sig besegrad.

Eller maffiabossen i Italien, som förs bort i bojor. Och stolt visar upp sig för kamerorna, leende. Han fängslades kort efter att Roberto Savianos bok "Gomorra" kommit ut i Sverige. Saviano påpekar att bossarna är noga med detta med sin image. Det är solglasögon, det är fina klockor, det är dyra kostymer. Och leenden, särskilt när man fångas i bojor eller framträder i rätten för mord eller annat.

Det finns även i kulturlivet en trend att glorifiera den "mörka sidan". Plötsligt är alla vampyrer goda, brottslingar är tjusiga, mördare spännande.

Jag vet: hjältar kan bli tråkiga. Men nu har anti-hjältarna istället tagit över.

Snart kommer också de att bli tråkiga.

Och ärligt talat, ville vi verkligen ha dem IRL? Vill vi verkligen att mördare och pirater ska flina oss (tråkiga, laglydiga) medborgare i ansiktet?
Själv tycker att lite vanlig, hederlig skam skulle sitta fint. Eller skuld. Vilket som. Allt annat än ett stort flin duger bra.

Jag ska erkänna att jag inte lyssnade så mycket på Tommie Séwon under tiden för "Tommie Smajls poporkester".

Men igår lyssnade jag desto mer. Tommie hade releasefest för två nya skivor i Stockholm. Och utan att veta så mycket om smajl, kan jag säga att på de här nya skivorna är tonen lika mycket  "sad". Det är inte menat negativt.

De nya låtarna är så bra. Jag gillar Tommies röst. Jag gillar låtarna. Jag gillar texterna. Det är tungt, tätt, hela tiden med driv. Allvarligt men ändå fyllt av - ja livslust.

Det handlar om det svåra och det lätta, om tro och otro, om kärlek och om frånvaron av kärlek. Oftast vardagsnära. Alltid ärligt. 

Musik som tröst, uttolkare och som vitaminpiller - allt i ett.

Nå, vad ska vi tycka om piratdomarna? (Jag menar domen, inte själva domarna, även om de nog är värt ett annat och särskilt kapitel i livets långa bok)

Nu har jag lyssnat på mängder av kloka människor, och kommit fram till min egen, enkla åsikt:

1. Det är rätt att döma människor för stöld. Man får inte stjäla varken bilar eller smycken, ej heller konstnärligt arbete.

2. Hela den här sörjan hade kunnat undvikas, om filmbolag och skivbolag hade varit med på tåget för ny teknik. Jag är övertygad om att gemene man oftast vill göra rätt för sig. Om de stora bolagen på ett tidigt stadium hade kunnat erbjuda billiga och bra varianter för att ladda ner till datorn eller till mobilen, hade nog de flesta valt det alternativet.

Vad tycker ni? Kommer ni att fortsätta ladda ner (nej, nej, vad säger jag, ni är väl kristna, inte laddar ni väl ner? )

Själv vet jag inte hur man gör. Det är pinsamt. Men jag har också hela tiden känt att varför ska jag lära mig något som inte känns helt ok?
Så jag står för min pinsamhet.

Jag måste bara fortsätta debatten om schizofreni en stund.

Maja, du har rätt i att mediciner inte gör någon lycklig. "Lyckopiller" är till exempel ett olyckligt begrepp. Du har rätt i att en helandeprocess måste få ta tid, och själv tror jag att en gudstro har stor betydelse här.

Men. Det finns - både från kyrkornas och samhällets sida - en naivitet och ofta en okunskap om olika psykiska sjukdomar. En del sjukdomstillstånd kommer man helt enkelt inte åt varken med samtal, terapi eller ens med gudstro. Schizofreni och manodepressivitet hör till dem (läs t ex Ann Heberleins bok).

Det är sjukdomar som ska behandlas med medicin, på samma sätt som att lunginflammation ska bekämpas med antibiotika.

Just idag fick jag också - märkligt sammanträffande - en liten skrift från Göteborgs universitet, "Den dolda diskrimineringen". Här finns siffror på hur verkligheten ser ut för den som är drabbad av schizofreni, manodepressiv sjukdom eller depression.

* 20 procent av schizofrena dör i förtid

* 2-4 gånger ökad risk att dö oväntat

* 15 års minskning av förväntad livslängd

* 25 procents ökad mortalitet på grund av suicid

* 66 procents ökad dödlighet av "naturlig dödsorsak"

Man kan också läsa om att 74 procent (!!!) slutar ta ordinerat läkemedel inom 18 månader. 30 procent gör suicidförsök. 10 procent lyckas i sitt suicidförsök.

Och så vidare. Är detta lycka? Knappast. Även om man - likt i drogruset - upplever en hallicunatorisk lycka en kort stund.

Cecilia Brain är överläkare, specialist i psykiatri vid Kompetenscentrum för Schizofreni vid Sahlgrenska sjukhuset. Hennes slutsats är i boken klar:

- Vad är mest betydelsefullt för våra schizofrenipatienter? Jag tror att det är läkemedelsföljsamheten, att de tar sina mediciner. Det är en grundförutsättning för alla andra behandlingsinsatser.

Jag tror att hon har helt rätt. Jag har en nära vän som varit svårt psykisk sjuk och jag har med egna ögon kunnat se vad som händer , när man upphör att medicinera. Det går helt enkelt rakt utför.

Detta är svåra frågor. Men själv är jag övertygad om att man skulle kunna hjälpa många till ett värdigt liv, genom att om inte tvångsmedicinera, så åtminstone att vården skulle ringa, höra av sig, kraftigt uppmuntra i att ta sin medicin. Helt enkelt på alla möjliga sätt se till så att en helandeprocess kommer igång. Medicinen är ofta förutsättningen för det. 

Kunskapskanalen är en kanonkanal för den som vill se annat än make-over-tv, mobb-tv, frågeleks-och spel-tv.

Igår visade man en otroligt stark dansk dokumentär om en ung man med schizofreni. Vi fick möta föräldrarna och läkarna, men framförallt honom själv.

Det som gjorde filmen så stark var att han spelat in en video-dagbok. Där talar Nils själv rakt in i kameran om sitt tillstånd och sina tankar.

Och han spelade in både när han var "normal" och när han blev psykotisk.

Det var som att se två olika personer. Den vanliga killen var blyg och verkade famla i livet, han gav ett osäkert, sorgset och klumpigt intryck.

I psykosen var allt detta borta. Han till och med rörde sig annorlunda. Han var självsäker, raljerande, skrattade, stod bredbent. Men snart kom de befängda tankarna och ideerna. Och så småningom raseriet och hoten.

Det var ruggigt att se. Omskakande. Men man förstod så småningom varför samma scenario upprepades gång på gång: han togs in på sjukhus, fick mediciner, skrevs ut, slutade ta sin medicin. Varför? Jo, helt enkelt för att han som han sade, upplevde sig lyckligare utan dem. "Medicinerna tar bort all glädje".

I psykosen, sade han, befann han sig i ett konstant lyckorus. Han var kung, han hade kontakt med änglar och presidenter. Livet blev lätt.

Men så småningom kommer också insikten om vad han faktiskt har gjort i slutfasen av sina psykoser. Han har hotat människor med pistol, han har till och med skjutit lösa skott. Han har gjort inbrott och krossat fönster.

Vad ska vi göra? undrade en läkare. "Vi får inte enligt lagen tvinga honom att ta mediciner, och vi kan inte ta in honom innan han hamnar i psykos. Vi sitter bara och väntar på att han kommer in igen."

Jag tror att alla som såg programmet insåg att frågan om tvångsmedicinering är en fruktansvärt svår fråga. Men att man borde kunna göra undantag i de fall där man fått svart på vitt gång på gång att den person det handlar om kommer att skada både sig själv och sin omgivning om han eller hon inte tar sin medicin.

Frågan borde tas upp till granskning även här i Sverige, särskilt efter alla de fall där psykiskt sjuka personer attackerat eller mördat människor (inte så få fall de senaste åren). Är det verkligen omtanke om en människa att inte se till så att de tar sin medicin? Nils i filmen kapade till sist ett tåg. Han har flera gånger dömts för våldsbrott. En ung man som han attackerat har men för livet.

Filmen blev ett mycket starkt vittnesbörd om vad som händer när samhället inte ingriper.

Nils har tur som har en kärleksfull pappa, som hela tiden fanns där, till och med när sonen begått våldsbrott. Till och med när han hotade både pappan och hans fru, Nils styvmor.

Hur många har sådan tur?

Någon som minns "Brev till samhället?". En bok av Eric Ericson, där han skriver brev till svenska myndigheter. Till exemplet föreslog han att man skulle skapa ett indianreservat i en kommun.

Brev och de svar han fick var sjukt rolig läsning.

Idag damp hans nya bok ner här: "Brev till Clara och Tyra".

Varning utfärdas. Alltså för våldsamma skrattanfall. Boken innehåller kopior av de brev som Eric har skrivit i snart arton år till två systrar.

Återigen: alla har inte samma (sjuka) humor som jag. Men för er som inte bangar, här är texten i några brev under rubriken "Tips från provköket":

Tips: Fyll ett par stövlar med köttfärs och kryddor. Låt anrättningen stå i ugnen cirka 60 minuter. Servera direkt ur stöveln. Det är både gott och festligt.

Pirogtipset: Fyll pirogen med tandkött istället för köttfärs. Det är både gott och nyttigt.

Baktipset: Byt ut russin mot körtlar nästa gång du bakar.

Och så ett litet brev från "Styrelsen":

1. Ni äger ej rätt att själv begagna hissen. Hissen får endast begagnas i samband med annan innehavare av bostadsrätt nyttjar den.

2. Din balkong kommer tills vidare att plomberas. Styrelsen för föreningen kan inte acceptera att grannar ska behöva störas, samt behöva ta bort cigarettfimpar som slängts från er balkong. Många i föreningen mår dåligt av ert beteende.

Och så vidare, fram till:

.. / Det finns speciella boenden för personer med den svårighet som ni har. Jan Olsson på fyra trappor har erbjudit sig att hjälpa er att hitta ett sådant boende/

Ja- och så vidare. En del är så skruvat att det bara blir märligt, men det mesta är riktigt, riktigt roligt.

Åter från stilla dagar på landet.

Snö på fälten. Men i skogsbacken ljusa fläckar, och små ljusblå knoppar.

Koltrasten sjöng.

Och sedan - en fin gudstjänst med nattvard. Kören sjöng "Halleluja!" så det dånade. Påskliljor, uppståndelse-texterna: "Han är inte där".

Nu tillbaka på Telefonplan. Utanför spränger man. Det är obehagligt. Men samtidigt: något nytt är på gång.

Mitt i vardagen kan detta ske. Något nytt är på gång. Tron är ett erbjudande varje dag, varje timme.

Dalsländska blåsippor. Inte många än. Men det blir fler, det kan man vara säker på!

Sitter på jobbet och sliter febrilt in i det sista med kulturuppslag inför påsken.

Imorgon bär det av - ut till landet, ut till fåglarne.

Jag vet inte hur många av er läsare som har denna fantastiska förmån att få komma ut i skog och mark. Jag skulle önska alla det.

Fågelkvitter, bruset från vatten, den första vitsippan - allt det är ju sådant som är gratis, till och med i dessa kristider.

Liksom vänskap, liksom kärleken inom familjen, liksom Guds kärlek.

Innan jag packar lilla bilen med påskmat och påskläsning, måste jag bara dela med mig av det bästa Youtube-klippet på länge. Här läser jag:
"Den enkla glädjen är glädje"

"Kärleken skapar det som ännu inte finns".

Kolla nedan, och tänk på att våren är tiden när allting föds på nytt. Påsken är den tiden när vi fick världens bästa erbjudande som mänsklighet. Allting kan födas på nytt, så även vi.

Glad påsk!

Jajamensan! Nu finns jag på mikroblogg också!

Och även på Twitter. Gissa vem som ligger före sina barn?
Firade gårdagens ljuvliga vårkväll med att gå på mingel, tillsammans med Dagens taltidningsredaktör Birgittta Waern. Det var israels ambassadör, som bjöd på release-party för Eli Göndörs bok "Sionismen".

Trevligt - och otroligt rörande att Elis pappa var där, och berättade att han själv skrivit en bok om Förintelsen. Nu tar sonen över och skriver om de ideer och tankeströmningar, som så småningom ledde fram till att Israel bildades.

Ja, så här såg det ut - ambassadör Benny Dagan som läser, till vänster i bild Eli Göndör.

Dagens krönikör Jackie Jakubowski var där, liksom Siewert Öholm. Siewert gladde sig åt att jag hade en "anständig frisyr". Jag har ingen aning om vad han menade med det. Jag vill betona att jag inte sade något om hans frisyr. Men jag lovade återkomma.