Sommartider betyder konstiga tider på de flesta redaktioner.
Det är när sommartorkan sätter in som de där bisarra ideerna uppstår.

Jag minns en gång när jag gjorde en keps-enkät till en nöjesbilaga. Den bestod i att jag bad olika människor på gatan att berätta om sin keps. Ja, det låter absurt, men blev faktiskt väldigt roligt.

Det var allt från äldre herrar som berättade om sina sommarkepsar och vinterkepsar, till unga tjejer och killar som pratade huvudbonad.

Det kommer också konstiga pressmeddelanden på sommaren. Igår kom ett till kulturen på Dagen: svenskt lädergodsmärke gör väskor i samarbete med Sydkoreanska herrdesigners. För säkerhets skull var det även översatt till engelska.

WOW! höll man på att utbrista. Sedan skrattar man. Någon måste ha tänkt väldigt, väldigt fel här.

Sommaren betyder också att det kommer nya människor till redaktionen. Här på min plats kommer Linnéa Widén att finnas till hands från måndag. Tack gode Gud för alla dessa unga (och äldre) entusiastiska människor som berikar oss och drar lasset när vi är borta!

Sommaren betyder helt enkelt nytt, annorlunda - på gott och ont. Jag vet att det finns många som också tycker att sommaren är jobbig. Det verkar som om "alla andra" har roligt, åker på spännande resor - och själv kanske man "bara" går omkring hemma. Det kan kännas ensamt och sorgligt.

Men man kan också se det nya, i vilken form det än kommer, som en möjlighet. En möjlighet att träffa nya människor, se nya saker, hitta på något som man inte brukar göra. Eftersom jag är kultur-freak vill jag förstås uppmuntra alla att göra kulturella upptäckter. De finns alltid nära. I form av böcker, konserter, teater, arkitektur, utställningar.

Jag önskar er alla en riktigt god glad kultursommar och återkommer med mitt bloggande i början av augusti!

Läser David Eberhardt på Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2009/06/24/david-eberhard-jag-en-maktmanniska

Ett den kränktes försvarstal.
Det kommer han förstås inte att instämma i. Det är vi andra som är kränkta.

Visst har Eberhardt rätt i en del av sina många iakttagelser och åsikter, som slungas ut lite till höger och vänster.
Men det finns ingen riktig stringens och inte heller någon hyggligt genomförd analys i det han skriver. Jag skulle rekommendera honom en kurs i något väl valt lycée i Frankrike. Där var det noga med analysens kvaliteter! Inledning, hypotes, analys, slutsats.

Eftersom Eberhard slänger ur sig tankar och åsikter lite ungefär som när man slänger konfetti, hamnar förstås en del rätt. Annat blir helt tokigt.

Han har rätt när han skriver om psykiskt sjuka, att de inte i alla lägen så att säga förstår sitt eget bästa. Den som hör röster i huvudet kanske inte är den bästa att bedöma vilken medicin han/hon bör få.

Likaså har han rätt när han säger att det finns en rad institutioner som tar till vara patienters rätt i Sverige. Ändå finns det ett glapp här, det vet varje människa som varit i kontakt med psykvården själv eller för vård av anhöriga.
Det var det glappet som Anna Odell försökte synliggöra. Jag försvarar inte helt hennes metoder. Och det gjorde inte majoriteten av vad Eberhard kallar "kultureliten" heller.

Några få gjorde det.

Är det dessa som är "kultureliten"? Eller vilka är de?
Och vilka är "folket"? De som Eberhard säger sig företräda?
Eberhard skriver vidare att "kultureliten" helt "saknar regelverk". Hursa? Har Eberhard aldrig hört talas om Pressombudsmannen? Pressens Opinionsnämnd?
Till sist kommer Eberhard till den förvånande slutsatsen att det är fult att vara elitistisk idag, "såvida du inte skriver på kultursidorna".

Vi som är kulturskribenter tycker oss, menar han, vara "lite finare än andra".

Det är alltså okej att säga att man kan lite mer om psykvård än gemene man, eftersom man (förhoppningsvis) har ägnat åratals studier åt sitt ämne, men det är inte okej att säga att man (som till exempel Merete Mazzarella, som så elakt sågade hans bok) kan lite mer om bokskrivande och kultur, eftersom man ägnat åratal åt just att analysera texter och böcker?
Nej, gode David, detta resonemang håller inte. Åk till Frankrike. Ta sommarlov. Eller prångla ut åsikterna till hugade patienter (för i pressen får du väl inte skriva? där härjar ju vi kulturskribenter?)

Ja - så var den dansen över. Små grodorna måste vara en av världens barnsligaste och roligaste danser.

Nu är man tillbaka på kontoret med ont knä men med många glada skratt i bagaget.

Vilken midsommar! Vilka underbara människor!

Hoppas att ni alla där ute hade det lika bra. Det enda som misslyckades med var själva stången. Den blev sned. Men det löste sig med lite ungdomlig kreativitet: ett vedträ hängande i ett snöre från ena ringen balanserade upp det hela ( Jag ska inte börja skoja om det här med stången, trots att det är nog så frestande.. det kan sluta illa)

Sedan blev det sång och musik och kaffe och kakor och bastu och sill och mera musik och grillning och dans på stranden.

Årets två stora diskussionsämnen: Piratpartiet och integration.

Det är säkert frågor som jag kommer att återkomma till här också.

Överst: Mattias och Tomas med yxan i högsta hugg. Här ovan Sofia till vänster, Karl i mitten och Kajsa till höger. Alla sjöng av hjärtans lust.

A propå immaterialrätt, som jag skrivit om tidigare (håll med om att ordet i sig är tjusigt) så har Sverige tagit första steget för att ansluta sig till Unescos nya konvention för skydd av det immateriella kulturarvet.

Och ja, det går att ladda ner gratis (hey, just kidding).

DN skrev om detta för ett tag sen, men nu är det särskilt aktuellt. Svensk midsommar kan nämligen komma att klassas som just världsarv.

Denna hedniska sedvänja (för jo, det är det) är unik för oss här uppe i det kalla nord.

Själv tycker jag att midsommar är en av våra vackraste sedvänjor, tillsammans med lucia. Värd att skydda. Även om jag inte tror ett dugg på det där med blommor och drömmar och gärdsgårdar, och även om de kristna högtiderna är något helt annat, med ett helt annat djup, så tycker jag att det finns mycket i midsommarfirandet som vi ska vara stolta över och värna om.

Till exempel: att fokus ligger på att vara ute i naturen och att fira att det just nu, i några brinnande korta dagar, är ljust och vackert och fullt med blommor överallt.

Att fokus också ligger på dansen runt stången. Att det är kaffe och kakor som gäller, inte vin och sprit (även om folk tenderar att supa till på kvällen, men det är inte just det som är i fokus, och näppeligen det som ska världsarvsklassas). Att det handlar om att sjunga och dansa tillsammans, och att leka med barnen.

Jag har haft gäster från Frankrike, Tyskland, och USA på landet - alla är hänförda över detta vackra firande. De har bundit kransar med blommor, och hoppat som små grodor, och de har sagt att något liknande finns inte någon annanstans.

Därför tycker jag att vi alla ska bita ihop om det regnar (jag ska försöka göra det) och ändå ge oss ut där i sörjan och fira midsommar tillsammans, så många generationer som det bara går, och med så mycket sång och lekar som vi bara orkar.

GLAD MIDSOMMAR TILL ALLA!

Andakt igår hölls på både tyska och svenska igår i min församling. Vi hade besök av en kyrkokör från  Wien, och både sjöng och firade gudstjänst med dem.

Ja, och så lagade vi en massa mat. De var nöjda med allt utom vädret, något som man kan förstå (det regnade oavbrutet under nästan hela deras besök).

Sedan skulle vi be. Och då föreslog vår präst att vi helt enkelt skulle be Fader vår tillsammans, men var och en på sitt språk.

Det var en fin stund. Det är något mycket speciellt med att be tillsammans på olika språk. Det är minnen som öppnar världen, och samtidigt binder oss samman.

Bönen blir det hoppets språk som vi har gemensamt, som bär in i framtiden.

Till sist sjöng Wien-kören en sång på engelska om att beröra varandras liv. Det är också något att tänka på i den internet-värld där vi lever. Att beröra varandra, det kan man nog bara göra i verkliga livet, in real life.

Fina kördräkter hade våra körkompisar från Wien.

Till helgen blir det regn. Igen.

Men jag är optimistisk: då kan det i alla fall inte bli sämre sedan!

Och det som är bra med regn, är att det är helt ok att krypa upp i soffan med en bok eller se en film.

Jag läser just nu - alldeles för sent - Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Den finns i pocket nu, billigt och bra. Det är en fin och sorglig barndomsskildring.

Här är ett par andra tips på sånt som händer i helgen:

KONST  - jag gissar att det kommer att bli en del debatt om Liljevalchs nya utställning om IKEA , som öppnar i helgen. IKEA har sponsrat det hela. Har det påverkat resultatet? Blir det bara reklam av alltihop? Eller är det ett roligt och piggt initiativ?Blir spännande att se reaktionerna.

Jag tror definitivt att det är en spännande utställning som visas på Jakobsbergs konsthall. Samuel Sander var en av finaliserna för Synergy-priset och har också skrivit om konst i Dagen. Han ställer ut där under hela sommaren. Recension kommer på kultursidorna till veckan.

FILM- jag känner lite för feelgood-film efter von Trier, så just nu ligger "Last chance Harvey" bra till för bio imorgon. Annars är det som sagt mycket skräpfilm på G, tyvärr.

Varför tror filmbranschen att svenskarna vill se dålig film när det är dåligt väder på sommaren? Som att det ena ska ta ut det andra?

MUSIK - många kyrkor erbjuder fin klassisk musik under sommaren. Nu till helgen kan man till exempel lyssna på musik i Riddarholmskyrkan av Hidegard von Bingen, lördag och söndag kl 13.

Själv ska jag tillsammans med min egen kyrkokör ha konsert på söndag. Då kommer en kyrkokör från Wien på besök. Vi ska sjunga, fira gudstjänst och också äta tillsammans,

Summa summarum så gör det inte så mycket att det regnar...

Har haft en längre konversation på Facebook med min son, om följande inlägg i DN:

http://www.dn.se/opinion/debatt/fildelning-kan-vara-bra-for-samhallsekonomin-1.888816

Om immaterialrätt.

Thrilling, eller hur?

Jag tycker att de exempel som ges i artikeln inte är applicerbara för kulturlivet. Vad tycker du?

Sedan är det alltid intressant att diskutera fenomenet äganderätt. Inte heller materialrätten, om man nu kan kalla det så, är något som är självklart i alla kulturer.

Vilket ställer till problem för "moderniseringen" ibland. Om ingen äger marken, hur ska man då kunna köpa den?

Jag tycker de här frågorna är spännande. Och jag håller med DN-skribenten om att det inte är säkert att kreativiteten minskar om immaterialrätten avskaffas. Samhällsekonomiskt kan det alltså vara en vinst. Frågan är hur det slår för den enskilda individen, och, vilket oroar mig mest, hur det slår mot konstnärer och kulturutövare?

Spinner dessa dagar vidare på förra veckans tes i Metro att "pretentiöst är det nya svarta".

Jag tycker det är en spännande tanke. Värd att undersöka. Och kanske att skoja om ?
Har alltid haft svårt för alltför pretentiösa människor, och gissar att det har något att göra med att jag var en otroligt allvarlig flicka som tonåring.

Kanske var också frikyrkomiljön lite för allvarlig?

Samtidigt håller jag ju med filmaren Roy Andersson, som ofta pekar på vår tids rädsla för allvar.

Hm - kan det vara så att kulturen i stort behöver mer allvar, men frikyrkan mer humor?

Metro höll fram artisten Moto Boy som exempel på det nya heta pretentiösa.

Jag gillar Moto Boy. Men när jag sedan satte mig och försökte komma på artister / konstnärer som jag uppfattat som pretentiösa, märkte jag att det var en del av dem som jag hade svårt för. Andra gillar jag.

Helt klart är att mitt resonemang och mina känslor här inte riktigt har någon klar linje.

Här är i alla fall min lista på de som nu borde bli inne eftersom de (enligt min mycket subjektiva urvalsprocess) är pretentiösa:

Björn Ranelid, Moto Boy, Tomas Ledin, Arja Sajonmaa, Kungen och Siliva (men det ligger väl s a s i deras roll), Ulf Lundell, Psykoanalytiska föreningen, Ingmar Bergman (men ja, han är väl redan mer än inne), Göran Skytte, Katarina Frostenson.

Har du fler förslag?

Jo jag kommer på en till förresten. Med ensamrätt om att få vara världens mest pretentiösa, och där jag inte har några som helst problem: Jesus.

Sverige lär vara speciellt som land med sin förmåga att totalt dra ur sladden på sommaren.

Redan nu märks sommarkoman, i alla fall när det gäller kulturlivet. Nej, jag gnäller inte - jag gillar idén med att stänga av, släcka ner, dra ur sladden och sedan ge sig ut i naturen eller helt enkelt vila.

I juli brukar det sedan hända en massa spännande saker: festivaler, konserter, konferenser, sommarteater.

Men just i luckan mellan skolavslutningar och semester är det någon slags vilotid.

Själv försöker jag se vad det är jag har missat under våren och i möjligaste mån peta in det både i mitt huvud och på kultursidorna.

Läser till exempel en helt fantastisk bok: "Svindel. Känslor" av W.G. Sebald. Sebald, som omkom i en bilolycka 2001 är en egenartad författare.

Här skriver han på sin alldeles självlysande prosa om Stendhal, om Kafka, om sina egna resor. Det är ingen lätt prosa, här är vi långt från deckarnas plattsvenska. Boken kräver sin tid och sitt engagemang, men ger mycket tillbaka.

Över boken vilar en stämning av drömsk och lätt melankoli, då och då med stråk av en ömsint och stillsam humor.

Rekommenderas!

För övrigt har Runar Eldebo kommit med en ny bok som jag lämnat ut på recension, Carin Noelius nya bok "Gud som älskare" kom idag, och jag har lyssnat på folkmusikern Esbjörn Hazelius skiva "Blunda och du ska få se" - så bra!

Så visst händer det ett och annat, även i juni.

Oj vilken helg.

Nationaldag, fotboll, val.

Fotbollen var väl det som var minst roligt! Fast jag hade nog en roligare match än många andra...

Jag såg den med mina afrikanska vänner i Rågsved. Ljudet från tv:n dränktes helt av härlig musik från Västafrika.

Hela första halvlek hade vi dessutom en dansare som stod bredvid tv:n och dansade. Lobilo är danslärare och artist och brukar dansa så fort han får lite feeling. Det fick han nu.

Det gjorde att matchen blev betydligt gladare än vad man kunnat vänta sig med det resultatet.

Mitt i hela denna helghappening glömde jag bort att tipsa om kulturaktiviteter. Men det hade ni ändå inte tid med, eller hur?

Martin hade hand om musiken. Jag hade hand om fikat och medhavandet av svensk flagga.

Jag vet, det är rörelseoskärpa - men det beror på dansen ! Lobilo dansade ända tills det mer eller mindre stod klart, att vi inte fixade detta. Då tappade både han och vi andra lusten - en stund. Men sedan kom det en massa god mat, och vi glömde bort det. Vad är väl en fotbollsvinst....?

Häromdagen träffade jag en kvinna, som är en sann hjältinna.

Hon är invandrare. När hon och mannen kom till Sverige, övergav han henne. Där stod hon ensam med flera små barn, i ett alldeles nytt land, där hon inte kände någon och inte kunde språket.

Men hon räddade upp situationen! Hon lärde sig språket, hon hittade jobb, och idag försörjer hon sig och sina barn.

Hon är en av dem jag skulle vilja hylla inför nationaldagen imorgon. Vilken tjej!

Jag är säker på att det finns fler som hon. Starka, duktiga tjejer som är vår tids Pippi Långstrump.

Det finns säkert duktiga män också. Men just idag vill jag hylla invandrarkvinnorna. Kanske känner jag särskilt mycket för den som står ensam med både ansvar för barn och försörjningsansvar, eftersom jag själv levt i den situationen i många år.

Jag vet precis hur det är, när skolan kräver att alla föräldrar ska komma på föräldramötet kl 19. Hur DÅLIGA föräldrar vi är som ibland inte kommer. Vad skolan aldrig tänker på, är vem som ska passa barnen när den enda föräldern inte är hemma? Vem ska hitta barnvakten? Och vem ska betala barnvakten?

Ja, detta är en liten detalj i det komplicerade livet som ensamstående mamma.

Nu inför nationaldagen vet jag att man på många platser passar på att hälsa nya svenskar välkomna. Samtidigt finns det starka krafter i samhället som vill göra Sverige till ett stängt land, krafter som är främlingsfientliga. De försöker också locka till sig kristna, genom att tala om "vår statskyrka" och försöka sno till sig psalmen "Fädernas kyrka". De vill ha ensamrätt på svenska flaggan.

Låt dem inte lyckas med detta! Bibeln uppmanar oss till att ta väl hand om främlingar. Må vi lyckas med det! Låt oss fortsätta se till att vi är ett öppet, vänligt land, som tar emot människor så som vi själva skulle vilja bli mottagna.

Imorgon tänker jag fira nationaldagen tillsammans med mina vänner i en invandrarförening. Jag är så glad över att ha dem som vänner, och jag är rörd till tårar över den duktiga tjejen jag vill hylla idag. Hurra för henne!

P S Det här var inte så mycket kulturtips - men de kommer senare idag!

Ibland är det bara SÅ mycket roligare att åka buss än att köra bil.

Igår till exempel. Vi satt där, jag och sonen och sonens flickvän och pratade i vanlig ordning högt och engagerat. Ämne: Piratpartiet.

Plötsligt lutar sig en man i mogen medelålder fram och säger:
- Jag måste bara få kommentera detta! Det engagerar mig mycket!

Så bums var vi inne i en livlig debatt om piratkopiering, konstnärliga alster och hur egentligen konstnärerna ska få betalt om allt blir gratis att ladda hem.

Jag tycker inte att piratmänniskorna har kunnat leverera något bra svar på den frågan. Det tyckte vår medpassagerare. Allt ska inte vara gratis, menade han: men liksom skivbranschen fått fram Spotify så borde filmbranschen få fram något liknande.

Sonen instämde. Flickvännen också.

Och när vi just hade passerat Bromma kyrka hade vi mer eller mindre löst hela problemet. Betalt till konstnärerna: ja. Mer gratismaterial: ja. Allt gratis: nej. Pengar till de stora bolagen: nej. Eller i alla fall mycket mindre.

Jag tycker inte det är så illa pinkat för en liten bussfärd på knappt tio minuter.

Hur lång tid behöver politikerna i Bryssel?

Jajemen.

"Sonja försökte berätta för mig om förlåtelsens kraft. Nu förstår jag vad det innebär. Vad det innebär att älska sina bröder. Alla sina bröder. Fiender och vänner."

Avslutningen av gårdagens "Krig och fred" av Tolstoj var som en dramatiserad lektion i kristen tro.

Denna fina serie har inte bara varit mumma för oss garderobsromantiker (=vi som verkar vara så tuffa men som innerst inne är små, blödiga, lättrörda, bölande hjärta-smärta- romantiker). Utan också som ett slags kristendomens Illustrerade klassiker.

Sonja - återkommande namn även hos ryske skrivarkollegan Dostojevskij - betyder "vishet".

Den Sonja som predikade förlåtelse och självutgivande kärlek år efter år i SVT:s filmatiserade version av romanen fick till sist se att predikan gick in. Mäktigt.

Om "Krig och fred" kommer i repris - se den!

Läser poeten och debattören Mohamed Omar på Newsmill, http://www.newsmill.se/Nu går den ur garderoben utkomna islamisten Omar till angrepp mot sexualundervisningen i skolan.
Så här skriver han bland annat:

 " Inom islam, liksom inom de stora kristna samfunden, är sexualiteten förbehållen äktenskapet. Sex innanför äktenskapet ses som ett gott ting, en källa till njutning, glädje och fördjupad kärlek mellan makarna. Alla sexuella relationer utanför äktenskapet hålls dock för syndiga."

Detta är väl ett uttalande som många kristna också ställer sig bakom. Men. Nu är det ju så att det inom rätt så många muslimska traditioner förekommer månggifte. Om detta skriver förstås Omar inte en rad. Själv minns jag från förra året den förfärliga dokumentären om mannen med FYRA fruar. Han planerade också att skaffa sig en femte. Helst ville han ha en ung oskuld, eftersom de "inte säger emot".

Fint.
Men detta är förstås inte syndigt.
Eller?
Inte heller är det väl syndigt att tvinga unga flickor att gifta sig med typ 40 år äldre män, som kunde vara deras farfar eller morfar?

Jag är långt ifrån ensam om att reagera på Omars text - 106 kommentarer ligger nu på Newsmill. Bra, tycker jag, att människor inte är så rädda för att bli stämpade som islamofober att de tiger i såna här lägen.

Det finns förstås mängder av muslimer som är klokare och mer insiktsfulla än Mohamed Omar. Tur är det! Annars skulle vi snart dras ner i ett kvinnofientligt träsk.

Glammigt, glatt och förväntansfullt var det på Piratförlaget igår kväll - det var finalkväll för manustävlingen "Bok-SM" på sajten "Kapitel1" som lanserats av Ola Lauritzon (ni vet, GI- gurun).

Bakom tävlingen står Piratförlaget, Kapitel1 och Aftonbladet och vinnaren har röstats fram av läsare och en jury, som - i likhet med t ex Melodifestivalen - fick dela på kakan.

Mer än 500 manus hade lagts in på Kapitel1, allt ifrån skildringar av Chile under militärdiktaturen till hur man tar livet av sin fru medelst gift (!)
Jag tycker den här idén till boktävlingar är alldeles lysande (varför har inte vi kommit på den???) och det verkar som om den läsande allmänheten också uppskattar den.

3000 personer har röstat fram vinnaren, och Kapitel1 kan skryta med 120 000 inlägg och 3000 manus sammanlagt sen man startade för några månader sen.

Jag pratade en stund med en förhoppningsfull författare och en förläggare som jag delade bord med i vimlet. Caroline Hedberg som driver Tagetes bok och present, och Kristina Grahn, som läser till präst.

Caroline till vänster, Kristina till höger.

Kristinas bok heter "Amorgos systrar" och handlar om familjesvek och även trosfrågor

Kristina vann inte denna gång, men lycka till nästa! Att skriva handlar till stor del om att inte ge upp!

Ja, nu håller jag - på samma sätt som gårdagens konferencier Ola Lauritzon- alla på sträckbänken. Vem skulle vinna: Ingegärd Bylund från Gävle med sin tonårsberättelse, den blivande kriminologen Christoffer Carlsson med sin roman om en misslyckad langare, Kjell Åke Hansson med "Gift" om en man som planerar att giftmörda sin fru, Ricardo Canto Leyton med sin roman O P Condor om diktaturens Chile, eller Sara Lövenstam med sin roman "Udda" om just udda människor.

Jo - det blev Sara som tog hem spelet.

- Jag hoppas att alla kan känna igen sig. För vi är alla udda någonstans, sade hon.

Sara läser språk till vardags och ska försvara en avhandling om verb nu till veckan. Det är bara att säga GRATTIS!!!

Priset innebär ett kontrakt med Piratförlaget, och boken ska komma ut lagom till bokmässan.

Jag fick tyvärr ingen bra bild på Sara - det var en stor fet lampa i vägen. Men ni lär säkert upptäcka henne i media igen när boken kommer ut..

För er som vill läsa mer: http://www.kapitel1.se/info/bok-sm

Var på fin konsert-prisutdelning i fredags på Radiohuset. P2 delar varje år ut utmärkelsen "Sveriges Radio P2:s tonsättare och artist". Utmärkelsen gick i år till kompositören Mirjam Tallly och pianisten Peter Friis Johansson.

Utmärkelsen innebär att de båda får uppdrag/framträdanden under året som kommer. Mirjam Tally kommer från Estland men bor numera på Gotland. Peter Friis Johansson är en lovande ung pianist, som redan utmärkt sig i olika sammanhang.

Han passade själv på att lovprisa Kommunala musikskolan, som han tycker vi ska vara stolta över i Sverige, och som ger unga människor möjlighet att utvecklas musikaliskt oavsett var man bor eller vilken bakgrund man har.

Mera om de båda artisterna: http://www.sr.se/P2/ Alla ni som lyssnar på P2 kommer säkert att stöta på dem under året!

Peter Friis Johansson, årets artist i P2 och snart på väg till Prag, där han representerar Sverige i en stor internationell pianotävling.