Jag ägnade helgen dels åt jobb, dels åt styrelsemöte i den västafrikanska vänskaps-och kulturföreningen Nimba.

Nu måste jag bara skriva om något vi diskuterade en bra stund. Det har visat sig under senare år att det blir allt svårare att bjuda in musiker och dansare ens för en kort period till Sverige.

Nu berättade en medlem i styrelsen också att han som student har försökt hjälpa en av de andra studenterna att bjuda hit en kusin.

Den inbjudande studenten bor i Sverige sedan många år, men kommer ursprungligen inte från Sverige.

Han ville ta hit sin kusin för att denne skulle få turista i Sverige.

Det gick inte.

Jag har märkt när jag pratar med folk om detta att de flesta svenskar är helt omedvetna om att man inte ens får turistvisum till Sverige från vissa delar av världen.

Det spelar ingen större roll hur mycket pengar man har eller hur mycket den inbjudande personen garantera att han/hon ska stå för uppehälle, flygbiljetter etc. Det hjälper inte heller med brev, telefonsamtal, kopior av biljetter för hemresa etc.

Faktum kvarstår. För att göra det hela konkret: om du kommer från USA eller Europa är det helt "legitimt" att komma till Sverige för att se på de svenska fjällen, fotvandra, hålla föredrag eller vad du nu vill göra under någon eller några månader här.

Men om du kommer från Afrika söder om Sahara, spelar det ingen som helst roll vad du säger: du får helt enkelt inte turista i Sverige. Inte heller komma hit och hålla föredrag. Inte heller komma hit och hålla danskurs.

Jag vet fall där människor har nekats komma in och vara med på söners/döttrars bröllop. Jag vet fall där den som vill komma hit och hälsa på har varit stenrik, haft som det heter "fast förankring i hemlandet" etc etc. Inget hjälper.

Om du kommer från fel land, får du inte komma innanför Europas gränser. Inte ens som turist.

Kanske kan man tycka att det här inte spelar så stor roll, jämfört med till exempel flyktingpolitiken. Det handlar ju bara om att turista.

Men jag tycker det är en viktig symbolfråga. Det säger något om det Fort Europa som håller på att skapas. Vi pratade mycket om den hemska muren runt östländerna - nu är det vi själva som håller på att bygga en mur.

Och det sker utan några som helst protester.

Jag tycker det är en skam. Jag skäms över att vi som svenskar tycker det är självklart att vi ska få komma in i alla andra länder runt hela jorden - men själva inte släpper in folk.

Den fria rörligheter är också otroligt viktig i kulturlivet. Vi kommer på sikt att utarmas om vi inte släpper in musiker och andra kulturarbetare från Afrika (och från andra fattiga delar av världen, där man idag ifrågasätter ens en kort vistelse här).

För människor i de fattigare delarna av världen, kanske främst södra Afrika, har det också stor betydelse att bilden av Europa korrigeras. Det främjar faktiskt vrångbilder av livet här att vi inte släpper in människor. Ju mer vi stänger oss inne, desto mer kommer människor att hänvisas till filmer och tv som informationskälla om livet här i väst. På tv och i såpornas och Hollywood-filmernas värld framstår livet i väst för många som en dans på rosor.

Bara verkliga människor och verkliga berättelser kan korrigera denna vrångbild. Det är dessa falska bilder och falska förhoppningar som gör att människor sedan förlorar livet på havet utanför Italiens och Spaniens kust i små bräckliga båtar.

Jag hoppas verkligen att fler svenskar vaknar och inser vad det är vi håller på att skapa här.

A propå vad jag skrev igår om urvattnade begrepp: läser idag på Newsmill om "feministisk porr". http://www.newsmill.se/node/10217

Vad är detta för trams?

 Hanna Marie Björklund försöker leda i bevis att "det monoteistiska, patriarkala tänkandet" som "medföljer en kristen tradition och ide´historia"

innehåller tankar som att kvinnor EGENTLIGEN inte tycker om sex - och detta tänkande leder också fram till att man fördömer porr. Vilket man alltså enligt henne inte bör göra.

Men. En sak är att kyrkan - det ska vi erkänna - varit ibland rent sexualfientlig. En annan sak är inställningen till porr.

Det går alldeles utmärkt att ha en positiv syn på sexualiteten men inte alls vilja se på när andra har sex. Varför skulle man vilja det? Varför skulle "frigjorda kvinnor" vilja se fejkad sexualitet på film, som i "Dirty Diaries" som marknadsför sig som "feministisk porr" och som snart har premiär? Eller se på strippor ( har ingen aning om vad en manlig variant skulle kunna kallas- stripper?)

Jag kan inte hitta ett enda skäl till det. Och vad det har med feminism att göra, det begriper jag överhuvudtaget inte.

Hanna Marie Björklund fogar sig härmed till raden av ny-feminister, som försöker lansera tankar som att det är helt naturligt att vara strippa eller prostituerad och samtidigt feminist. Grundtanken är här, om jag förstått det rätt, att de är "starka, duktiga tjejer som tjänar sina egna pengar på ett smart sätt".

Själv får jag rysningar.

Tack alla läsare för många fina kulturtips! Jag är verkligen glad över att ha så många engagerade tipsare!

De här höstveckorna är fyllda av böcker - just nu ligger det nära 150 nya böcker på och runt om mitt skrivbord. Det är författarträffar, bokpresentationer och förlagsfester dagarna i ände.

Roligt men massivt!

I förrgår var jag och lyssnade på när Stefan Einhorn intervjuade Eva Sanner, som nu kommer med boken "Fritt fall" (Natur och Kultur).

Den handlar om Lars, som hamnar i en livskris. Boken är en slags självhjälpsbok men samtidigt en berättelse. Eva Sanner har valt att skriva om en man, mycket därför att det oftast är kvinnor som läser den här typen av böcker - trots att män behöver dem lika mycket.

Lars upptäcker bland annat att han hamnat för långt från sin "själsliga kod". Han är för långt ifrån det han bör göra för att vara i harmoni med sitt syfte med sitt liv på jorden.

Det är viktigt att ställa sig själv denna fråga, tror jag. Bra också att Eva Sanner tar upp andlighet och givmildhet som två ingredienser som får för lite utrymme i vårt samhälle. Hennes tes är att vi alla skulle må bättre om vi blev mer inriktade på att ge. Det håller jag helt med om.

Sedan kan jag tycka att termen "andlighet" ibland blir mycket vid idag. Lars i boken är ateist, men han "upplever någon slags andlighet ändå". Det blir lite konstigt för mig.

Eva Sanner själv talade under samtalet om att hon menar att alla människor är andliga: "alla har en själ. Man längtar efter att vara i kontakt med något större. Det kan variera mycket vad det kan vara - från att vara AIK-supporter till att vara med i en kyrka".

Jag tycker det är bra att begreppet andlighet numera tas upp i många sammanhang, att man talar om det, att man börjar se att vi människor behöver mer än mat och sömn. Men jag tycker nog inte att det är andligt att heja på fotboll. Inte heller är det andligt att äta god choklad eller titta på en vacker solnedgång, hur underbart det än kan vara.

Ser dock fram emot en fördjupad reflektion runt detta begrepp, som i dagsläget kan riskera att förtunnas på det sätt som skett med begrepp som "frihet", "demokrati" och " jämställdhet".

Tillbringade både fredag kväll och söndag kväll på den fantastiska Parkteatern. Fredag var det Ernst Brunner och rocksångaren Sulo, båda i högform trots regn.

Snacka om ös - och då talar jag inte om regnet!

På söndagen var det Cullbergbaletten, en otroligt vacker föreställning. Vi stockholmare är priviligierade som får uppleva dessa folkfester, där gammal som ung, rik som fattig kan vara med.

Stämningen när man sitter där och äter sin picknick och väntar på kultur-godis som efterrätt är härlig.

Nu håller jag som bäst på med att se efter vad som händer i kulturväg under hösten. Lusläser teatrarnas och konserthusens program, studieförbundens och kyrkornas. Men just kyrkorna är tyvärr ofta dåliga på att ta med kulturgrejer på sina webbplatser. Ändå vet jag att det ordnas en massa konserter och annat spännande runt om i landet.

Så - jag behöver hjälp! Vet du om något bra kulturarrangemang i en kyrka nära dig, hör av dig!

Jag kan inte lova att allt kommer med i tidningen, men jag kan i alla fall lova att jag tar ditt tips i beaktande.

Var på intressant lansering av boken "Ramadan - en svensk tradition" (Arcus) igår.

Boken har väckt berättigat intresse, och både forskare och Nyamko Sabuni fanns på plats. Här berättar muslimer i Sverige om sitt sätt att fasta. Man får höra en mängd röster i boken, även de som inte fastar får komma till tals.

Jag gissar att det finns fler än jag som har en mängd frågor runt Ramadan, som inleds idag eller imorgon (så sent som igår var det inte helt säkert när).

Hur funkar det att fasta för de yngsta? Vilka behöver inte fasta? Kan man kombinera fasta med alla typer av jobb? Hur gör elitidrottarna? Är det sant att man äter hela nätterna?

Det finns idag 400 000 svenskar som är muslimer, så frågan berör många.

Sedan undrar många förstås: varför fastar man? Är det inte en uråldrig tradition som inte hör hemma i ett modernt samhälle?

För många svenskar framstår fastan mest som något jobbigt, som muslimerna på någort sätt måste ta sig igenom. Men, som både samtalsledaren Mehmet Kaplan och bokens redaktörer påpekade, tycker många muslimer tvärtom: de ser fram mot fastan, som är ett sätt att "fylla batterierna" - med annat än mat.

Lite häpen blev jag när jag fick höra att det verkar som om fler kristna börjat anamma fastan före påsk sedan Ramadan kommit till Sverige. Stämmer det? Vad tror ni?

Hursomhelst: böcker som den här behövs i den svenska debatten, för att visa att det finns många olika röster inom islam.

Vi som var där behövde i alla fall inte fasta: vi fick god lunch, exempel på mat som passar att bryta fastan med. Fast på svenska, med kantareller och kräftor. Ramadan på svenska, helt enkelt.

Håller just på att färdigställa kultursidor till imorgon i Dagen - det ska handla om den armeniska kyrkan, världens äldsta nationella kyrka.

Jag har faktiskt själv varit i Armenien (fast det är ett tag sedan, drygt tio år) och kan konstatera att här finns en rikedom att ta del av både vad gäller kultur, religion, och rent mänskligt. Sällan har jag mött mer gästfria människor.

Men Armenien är också fattigt och utarmat. Övergången från sovjetstat till marknadsekonomi har inte varit lätt.

Överallt såg jag då krossade statyer av sovjetledare, vilket förstås gläder en frihetsälskare.

Men samtidigt har vårt eget gissel infunnit sig: arbetslöshet och ekonomisk oro. De forna sovjetstaterna behöver idag allt stöd de kan få.

Det som är glädjande i reportaget är att se hur armenierna nu har tillgång till de kyrkor, som varit stängda, igenbommade, eller använda som lador.

Allt är inte heller pengar. Och det som armenierna har behållt genom århundraden, genom förtryck, folkmord, och in i våra dagars arbetslöshet och fattigdom, det är sin stolthet och sin kristna identitet. En präst berättar i reportaget att han bott i Kalifornien, men nu återvänt för att vara med och bygga upp kyrkan.

De är också stolta över sin kultur, sin arkitektur, sin musik. De samlar in pengar för att bygga upp kyrkor och bevara kulturskatter, och detta engagerar verkligen gemene man, inte bara någon "kulturelit".

Det finns rikedom och rikedom. Den rikedom de äger tror jag också kan föra dem långt in i framtiden.

Och jag tror att vi har en del att lära av armenierna.

Ägnade gårdagkvällen åt att med sonens hjälp installera en digitalbox. Detta innebar bland annat läsande av instruktionsböcker.

Här har vi att göra med en litterär genre som är underskattad! Jag tänker mig den främst som en underavdelning i humor-hyllan.

Sonen och jag delgav varandra nya fynd vi gjort i genren. Här är några smakprov:

* På insidan av hatten jag köpte i London stod det: bör ej tvättas. Det kan jag gå med på. Men sen fortsatte det: bör ej strykas.

* På en blomma på ICA läste jag för kvinnan som saknade glasögonen och bad mig läsa vad det stod: bör vattnas sparsamt. Sedan fortsatte det: ej för förtäring. Nä, jag hade tänkt mig annat till middag, sade hon...

Sonen berättade sedan om en annan genre i vår moderna värld: sms som kommit fel. Ett exempel: killarna som vunnit en stor vinst och exalterat skickade runt sms. På ett av dem kunde man läsa : "Men berätta inte för Alex vad ni än gör, han kommer att bli skitsur för att vi glömde bort honom.."

Ja, det är ju inte så svårt att lista ut vart sms:et gick.

Har ni fler historier från instruktions-eller sms-världen?

Roligast idag: Citat ur Piratförlagets text på nätet om recensionsböcker http://www.piratforlaget.se/forlaget/bestalla-recensionsexemplar

 Jag har en bestämd känsla av att de riktar ett välförtjänt slag mot de av oss journalister som vill ha lite för mycket av det goda. Så här skriver de:

"Och sätt nu inte kryss för rubbet - det ser så dumt ut - såvida du inte verkligen tänker recensera alltihop"

Dumt, sa Bill. Dumt var ordet, sa Bull.

Här finns nog anledning för en viss självkritik inom media. Handen på hjärtat får jag erkänna att en eller annan bok som vi beställt inte blivit recenserad. Det kan hända ibland att en bok som verkat vara intressant för våra läsare, helt enkelt inte är det. De korta texterna i katalogen kan ibland vara missvisande.

Men vi försöker så gott vi kan att verkligen få in åtminstone nästan allt. Själv önskar jag att jag hade minst dubbelt så många sidor till förfogande...

P S Kommer på att jag ännu inte avslöjat vilken skald som skrev så fint om nostalgi. Det var Ola Hansson (1866-1926), stroferna tagna ur "Psyche".

Andra veckan efter semestern - nu börjar man komma tillbaka in från heta solen till heta stolen (fast som sagt, lite mer sol under semestern hade inte skadat).

Ägnade kvällen igår åt att lyssna på skivor, och hittade en liten pärla: svenska hip hop-bandet "Middlesex" med skivan "Integritet". Musikaliskt starkt och med vassa texter! Sångerskan i bandet har en helt ljuvlig röst, påminner om Lisa Nilsson.

Låten "Integritet" satte sig också direkt. Jag tror att det här bandet kommer att höras mer framöver.

Kristna är de nog inte, påpekade kollegan Therese, de svär i början av låten (det hade jag faktiskt missat, man hör tydligen selektivt...) Men texterna är bra i alla fall, några också finstämda som en tänkvärd låt om döden.

Och så läser jag Joyce Meyer: Lev livet enklare (Livets Ord). Det är ju en uppmaning man gärna vill ta till sig så här i början av hösten.

Jag har en kluven inställning till handböcker. Jag vet att jag aldrig får den där riktigt passande nyckeln till mitt liv - och ändå griper jag gärna tag i varje ny handbok. Kanske denna gång...

För det mesta är jag också skeptisk till den flod av översatta amerikanska böcker som flödar över en förmodat törstande kristenhet. Men jag måste säga att Joyce Meyer, trots det handikapp det innebär att vara amerikan (:-) är bättre än jag trodde.

En del av råden är både kloka och lagom handfasta. Ändå är hon bäst när hon ger konkreta exempel ur sitt eget liv. Mycket av handböckernas budskap blir hos henne och hos andra alltför svepande: "Var positiv", "Var inte girig", och så vidare.

Synd tycker jag att man inte rensat lite hårdare bland de specifikt kristna uttrycken som "i köttet". En vanlig Svensson tror nog att hon då pratar om fläskköttet hon handlat på ICA. Det är ett begrepp som helt enkelt saknar all relevans för den genomsnittlige medborgaren.

Det finns ett annat problem i boken, som Meyer har gemensamt med de flesta som skriver handböcker: hon motsäger sig själv här och var. Ett kapitel handlar om att man ska välja bort negativa människor, eller människor som skvallrar, är osäkra (!) eller rent allmänt påverkar en på ett dåligt sätt.

I ett annat kapitel talar hon sig varm för att vi ska "sträcka oss ut" mot människor som ingen annan vill ha att göra med.

Hm.

Det är ju just detta som är problemet. Jag vill gärna tro, att med trons hjälp klarar man av det som new age-människor kallar "negativ energi", eller att människor är "energitjuvar". Alla är vi skapade till Guds avbild. Det måste innebära att man kan finnas till även för "besvärliga människor".

Här vill jag alltså inlägga en protest mot Meyer.

Men flera andra av hennes råd ska jag gärna ta till mig denna höst: att vara mera fokuserad, inte tacka ja till allt, vara tacksam över det jag har. Och sätta Gud i centrum.

Kulturförakt är ordet för dagen i debatten.

Under min semester har det tydligen uppstått en ny klass i samhället: kultureliten.

Det började redan i våras, med psykiatern och författaren David Eberhardts angrepp på den "elit" som inte tyckte om hans bok.

Sedan fortsatte det i Almedalen, med Göran Hägglund som svepande talade om "teaterregissörer" som talar om för "vanligt folk" att "deras tillvaro är falsk och förljugen".

Jag hoppas att Maria Küchens krönika på Dagens kultursidor får Göran att nappa på en debatt om vad det var han egentligen menade.

Sedan har Marcus Birro angripit litteraturkritikern Malte Persson på Newsmill. Och idag läser jag i SvD http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ att Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard säger sig vara "färdig att spy" över författaren Klaus Rifbjerg i Danska akademin och "hans gelikar".

Vad är allt detta? Vad står det för?

Nu kommer en drapa från hjärtat:

Min pappa växte upp i frikyrkoland i Dalsland. Min farfar var en svensk "self made man" utan utbildning, en oäkting och bonddräng som blev frälst och startade byggföretag. Han arbetade sig upp i samhället, och bland målen fanns att kunna ge sina fem barn en ordentlig utbildning.

Min pappa och alla hans syskon blev akademiker. I Uppsala var de med i frikyrkliga sammanslutningar, som bland annat ordnade föredrag, hade klassiska konserter där de fick lära sig om musik. De läste poesi. De hade studiecirklar.

Min mamma är pastorsdotter. Min morfar, pastorn, slet som ett djur för att ha råd att utbilda sig till pastor. Även här var bildning och kultur något som man längtade och trängtade efter. Min mamma läste böcker varje ledig stund när hon växte upp, och även idag älskar hon dikter, hon går på museer, ser teater, sjunger i kör.

När frikyrkan var ung hade man läsecirklar, precis på samma sätt som man ordnat det i arbetarrörelsen. Kultur stod högt i kurs.

När jag växte upp fick jag höra att något av det finaste man kunde syssla med var kultur. Därför spelade alla jag kände olika instrument, de läste ivrigt nyutkommen och ibland svår litteratur. Man spelade teater, man intresserade sig för medeltidens musikskatter. Och så vidare.

Flera av mina barndomskamrater investerade allt de hade i kulturens värld. Nu står de med ofta skyhöga studielån (först folkhögskola, sedan musikhögskola, sedan operahögskola, och så vidare). Många har blivit duktiga musiker, operasångare, författare, skådespelare.

Men många av dem tjänar knappt som en sjuksköterska. De har en standard som påminner om studieåren. Flera av dem sadlar nu om för att bli tågförare eller tandsköterskor - eller vad som helst, som gör att de får en dräglig standard.

Är det de här människorna som är "kulturelit"? Är det de som har "makt"?

Knappast.
Det enda de här människorna äger, är den djupa bildning de har. De har en skatt, men det är en skatt de bär inuti - ingenting som ger varken materiella värden eller världslig makt.

Och som grädde på moset ska nu dessa människor bli slagpåsar för politikers behov av att skapa fiender. Eller vad är det annars det handlar om?

Jag tycker att kulturfientligheten som anas i debatten just nu är ruggig. Den är också långt från det arv av bildningstörst och kulturfrämjande som finns inom frikyrkan och andra kristna sammanhang. Den hör inte hemma här.

Nu måste kulturarbetarna försvara sig!

En dag av stimulerande samtal. Olof Buckard ringde nyss och var upprörd över författaren Lena Anderssons angrepp på kristen tro i DN idag.

Lena Andersson - som är, enades vi om - en duktig författare, hamnar tyvärr ofta alldeles snett när hon talar om religion.

Hoppas att Olof får in den debattartikel han nu arbetar på och där han bemöter henne.

Var är de kristna debattörerna denna sommar? undrade Olof. Jag - som bara läser Provinstidningen Dalsland på somrarna - vågar inte uttala mig innan jag läst ikapp lite.

Däremot vill jag gärna dela med mig av en intressant och läsvärd text av Anna Ekström, dagens sommarskrivare på Newsmill: http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/06/ett-problem-att-de-intellektuella-inte-forstar-religionens-makt

"Märkligt att de intellektuella underskattar religionens makt" är rubriken. Här bara ett fint citat, om Bibeln (som är en av hennes "sommarböcker"):

"I inledningen ser jag en av de vackraste lovsångerna till Ordet - Gud som alltets författare".

Hur känns det där ute - ni som har börjat jobba och ser högtrycket spänna sin båge över Sverige för första gången sen i juni?
Ni som liksom jag kanske fått vecka efter vecka med hällregn, och nu sitter inne och ser solen vräka sig därute?
Hm.

Bitter? Nejdå.

Det gör absolut inget att jag fick 3 soldagar i år. Det är så trevligt med lite regn! Man kan läsa böcker, man kan ... se på tv? peta naglarna?

Nej - jag kan inte uttrycka vad jag känner. Det ska jag låta en poet göra. Slog upp den förnämliga, outslitliga antologin Svensk dikt och hittade följande:

Blå mellan gröna bräddar

tungt flyter livets älv.

Sakta för slaka segel

glider mot natt du själv.

Melankoliens fågel

med trötta vingslag slår.

Tystnad av solnedgång

kring vitnande rymder rår.

***

Vill ni gissa poet? Jag ger en ledtråd: Hälsingborg.

Nu så.

Vadslagningen är igång inför årets Nobelpris i litteratur. Åtminstone här på Dagen.

Jag och kollegan Haore Sulaiman har diskuterat litteratur hela lunchen, och vi är bägge överens om att en poet bör få nästa nobelpris.

Frågan är bara vilken poet. Haore som är en varm förespråkare av Adonis - favorittippad i flera år - tycker att han är värd priset både för sin litteratur och för sin modigt kritiska blick på samtiden.

Själv har jag i många år hoppats att svenske Tomas Tranströmer ska få priset för sin fina lyrik där andligheten har en självklar plats.

Eftersom det handlar om läsning och kärleken till det skrivna ordet har vi nu slagit vad på ett lite annorlunda sätt. Om jag vinner (självklart) ska Haore läsa en av mig vald diktsamling av Tranströmer. Om  Haore vinner (möjligt) ska jag läsa en av honom vald diktsamling av Adonis.

Vad tror ni? Någon som vill vara med i vadet?

Haore håller på Adonis. Jag håller på Tranströmer.

Hej alla glada semesterfirare och arbetsåtervändare!

Nu är jag tillbaka efter en massa veckor i internetlöst land. Jag ska erkänna en sak: trots att jag älskar skogen och tystnaden, började jag till sist längta efter alla blogg-bloggy-twitter-röster, efter bloggskrivare och bloggläsare, kommentatorer, kritiker, gnällspikar, optimister, påhejare, gaphalsar, akademiker, självlärda, olärda, dumskallar och sötnosar och alla andra i denna speciella värld.

So. Here I am!

Sommarens kulturella höjdpunkter så här långt har varit:

TATE MODERN i London med "Futurism". En explosiv och spännande utställning, men med ett manifest som kan få vem som helst att rysa: här hyllas kriget ("det enda som kan rena mänskligheten"), manligheten, maskinerna, och feminismen avskys. Det är lätt att se spår av futurismen inom sovjetkonsten, liksom i en del av tredje rikets kultursyn. Dock måste man poängtera att inte alla konstnärer som knyts till konstriktningen anammade manifestet. Några av konstverken på Tate var både vackra och inspirerande, annat var det lätt att se med skepsis på. Tate är otroligt duktiga på att skapa spännande utställningar. Futurismen är väl värd att se, och stämmer till eftertanke om vilka ideal som hyllas.

VÄSTANÅ TEATER med "Kalevala". Ytterligare en i raden av förnämliga föreställningar av nyskapande teatern i norra Värmland, dit folk reser från hela Europa. Årets föreställning består av valda delar av det finska nationaleposet, som vi nog här i Sverige varit dåliga på att faktiskt läsa och ta del av. Fantastisk musik och dans, som alltid skapad för den aktuella föreställningen. Kanske är inte "Kalevala" det bästa Västanå gjort, men den är absolut värd en resa till "Teaterladan" mitt ute i naturen. Allt bidrar till en stor upplevelse: naturen, själva ladan, dräkterna, inramningen. "Det känns som om man varit i en annan värld" sammanfattade någon efter den 3 timmar långa föreställningen, och det håller jag med om.

Nu väntar hösten runt knuten med en massa spännande kultur - det ska vi återkomma till!