"Kysst av spriten" är en ny dokumentär serie i SVT, som drog igång måndag kväll. Se den!

Här får vi kalla fakta om denna folksjukdom. Igår fick vi bland annat höra om hur hjärnans belöningssystem faktiskt blir helt kidnappat, när man blir beroende av sprit.

Men här finns framförallt mänskliga möten med de människor som råkat ut för dessa farliga och blöta spritkyssar. Det var både sorgligt och hoppfullt att möta dem. Sorgligt, därför att spriten fått förstöra så mycket. Hoppfullt, därför att man också visade på vägen ut.

Sorgligt men inte alls hoppfullt var det däremot att se det nya avsnittet av "Hollywoodfruar".

Man vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Den här gången skulle fruarna visa upp sitt "yrkesliv". En fru släpade med gråtande barn till modellagenturen, en annan visade upp något sorgligt pekoral som skulle föreställa film, den tredje "stylade" hus genom att sätta in en blomkruka.

Jag ska erkänna. Jag skrattade. Ändå var det ett skratt som fastnade lite i halsen, jag vet inte varför man gör tv av detta, det blir nästan lite freak-show, jag gillar inte att skratta åt människor på det här sättet. Så: nästa gång kommer jag inte att se det. En del säger att detta är "jättebra tv". Jag tycker det är tragiskt.

P S Tack alla snälla goa blogg-kompisar som uppmuntrade mig efter min punka. Ni är SÅ snälla!

Igår var ingen happy day.

Snarare en crappy day.

Jag kom hem från bokmässan sent lördag kväll. Kylskåpet var tomt, alla kläder smutsiga, för att inte tala om lägenheten.

Söndag - som verkligen borde ha varit vilodag - var jag tvungen att åka och handla. Några få kilometer hemifrån fick jag punka.

Eftersom jag hade blivit av med min mobil på mässan kunde jag inte ringa efter bärgning. Jag försökte byta däck själv. Fick inte upp skruvarna. Fick gå till närmaste mack och låna telefon.

Till sist kom bärgaren, som visade sig vara en Pippi Långstrump förklädd till bärgare. Hon fixade däcket galant.

Detta tog emellertid halva dagen.

Sedan var det bara att sätta sig vid datorn och skriva bokmässeartiklar.

Skönt att det är måndag.

Har försökt bli av med stressen inför bokmässan genom att se på tv.

Det har gått sådär.

I söndags hamnade jag framför "Solens mat". Män med stor mustasch står och rör i lite lagom lortig kastrull med en död fisk, några bläckfiskslamsor och blad i. Sedan tar de upp sleven och smaskar i sig lite. "Bene, bene" ropar de hänfört och smaskar lite till.

Jag vet inte. Jag blir inte jättesugen.

Istället har jag kollat nyheter. "Vi vill ha full sysselsättning", säger Reinfeldt bestämt. Jajamän. Här är nollvision för arbetslöshet.

Sossarna kontrar med ett upprört: "Vi ska ha full sysselsättning!"

Vänta här nu. Har full sysselsättning någonsin funnits med som alternativ i marknadsmodellen? Är det inte så att hela alltet bygger på en viss procent arbetslöshet? Eller har jag missuppfattat något?

Jag tror att det är något fuffens på gång. Javisst ja. Det kallas "valår".

Ikväll vill jag verkligen gärna se på "Världen" i SVT, om FN och Darfur. Men programmet ligger lite väl sent. Snälla alla programläggare, lägg fler bra dokumentärer på bra tider! Och ta bort några av alla matprogram, såpor och tävlingar!

Vi behöver dokumentärer. Inte minst under valår.

Va? Är det bokmässa nu igen?

undrade sonen igår kväll, när jag sade att jag åker till Göteborg i veckan. Han tyckte att det var ju bokmässa alldeles nyss.

Och sådär känns det ibland - åren går så fort. Det har faktiskt gått 25 år sedan bokmässan startade (och ja, jag har varit med sedan början!)

Nu är det alltså dags igen för årets megakulturhändelse: Tusentals människor, hundratusentals ord, minst lika många boksidor och ett oändligt hav av klokheter, visdomar, skvaller, skratt och dåliga vitsar. Med allt detta i bakom sig kommer man sedan hem, och säger "underbart" och "aldrig mer" i samma mening. Men visst vet man att man åker dit nästa år igen...

P S Och när man blir ännu äldre, kan man säga som min pappa, som inför varje jul, när folk säger "nu är det snart jul igen", svarar: "ja, snart är det nästa jul".

Snart går vår egen idol i mål!

Klockan femton noll noll idag samlas årets Synergy-jury för att välja ut fyra huvudkandidater till det kristna kulturpriset Synergy.

Det blir förstås grymt spännande timmar. Det har kommit in mängder av namnförslag, många är väl meriterade.

För mig som sitter i juryn är själva inläsningen i sig meningsfull: jag får vidgade vyer och upptäcker konstnärskap som jag inte annars hade fått syn på.

Så kom ihåg alla ni som nominerar: även om just din kandidat inte vinner, så innebär nominerandet att vi från kulturredaktionens sida sedan följer nominerad person på ett annat sätt.

Det kan bli reportage eller annat vad tiden lider.

Snart får ni reda på vilka som blir årets "de fyras gäng"!

Det är bara att instämma med min kollega Emanuel som puffar för dagens måsteläsning på sin blogg:

http://www.newsmill.se/user/annaanka

Jag vill bara lyfta fram ett par påståenden av Anna Anka:

" I gengäld får de kvinnor med stil". 

Jaha. Då förstår jag.

"Här är det illegala mexikaner som gör jobbet/../ De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn".

Säger kvinnan som häromdagen sade i tv (på svenska, sitt modersmål):

"Jag måste ställa upp på han."

Och som skriver om mexikanarna:

"Jag tar hand om de".

Till sist:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad".

Kommentarer överflödiga.

Tittade en stund på TV3:s hårdlanserade "Hollywoodfruar".

Vilken rysare. Vilket skräck-kabinett. Miljöerna var hemska och smaklösa. Kläderna vulgära och ännu mer smaklösa. Och fruarna med sina platinablonderade hästmanar, som de slängde med, var sorgliga. Anorektiskt smala som svältande modeller, fast medelålders.

En orgie i dålig smak. 

Och deras liv. Samtalsämnen. Sorger. "Nu har det hänt en katastrof" (Vad? tänker man. Sjukdom? Självmord?). "Jag har sagt något ofördelaktigt om grannkvinnans dotters hår".

En nivå där till och med telefonkatalogen framstår som djupsinnig.

Nu vill jag inte påstå att dessa fruar är några dåliga människor. Jag kunde mitt i all bedrövelse tycka att Anna Anka var lite rörande, i all sin totala hängivenhet inför sin man. Men samtidigt var hon lite som en förblindad soldat. Frågan är bara vilken herre hon tjänar, egentligen, Mammon eller herr Anka?

Syftet med serien är om man får tro TV 3 , att visa på kvinnor som "sagt nej till den svenska vanligheten". Själv tyckte jag mest synd om fruarna. Stackars dem! Som inte får sätta på sig ett par rejäla stövlar, och gå ut i skog och mark och njuta, låta håret hänga som det vill, och ägna sig åt den svenska vanligheten: att få vara sig själv.

Jag måste säga att jag tackar Gud för att jag slipper vara Hollywoodfru.

I åratal har han gått omkring på jobbet och smugit med sin tro. I hemlighet smiter han iväg till mässan, och innerst inne lider han varje dag av att han inte är gift med kvinnan han lever med.

En dag ställs allt på sin spets. Han friar till kvinnan, och hon säger nej. Detta utlöser en kris.

I tv-serien "Postadress Manchester" (SVT) ägnades hela gårdagens avsnitt åt Dex och hans moraliska dilemma.

Jag tycker det var fint skildrat. Det kändes trovärdigt och inlevelsefullt. Precis så kan livet se ut för den som är troende.

Ändå visade det sig att Dex hade fel. Som tur var! När han till sist blev "avslöjad" som den varmt troende han var, blev han inte alls, som han befarat, utfryst på sin arbetsplats. Tvärtom.

Hela avsnittet blev en uppmaning att våga stå för sin tro. Och det gav också resultat: när kvinnan förstod varför det var så viktigt för Dex att gifta sig, ändrade hon sig.

I verkliga livet slutar inte allt med lycka - men visst vill man åtminstone ibland få se lyckliga slut på tv.

Igår kväll hade jag förmånen att få gå på en fantastisk konsert. "Musik på Slottet" är en serie klassiska konserter av hög klass.

Igår kväll sjöng Michael Weinius och Paulina Pfeiffer. S:t Petersburgs Akademiska Orkester spelade under ledning av Mats Liljefors.

Man inledde med ett orkesterstycke som jag känner väl: Franz Berwalds "Ouvertyr till Estrella di Soria". Ett fantastiskt, dramatiskt stycke. Jag satt där och bara njöt.

Och mindes en liten episod, som lärde mig något för livet:

Som ung flöjtist var jag med i "Nordiska Ungdomsorkestern" en sommar. Vi var för många flöjtister, och därför fick vi turas om på andra instrument, bland annat slagverk, som det fanns för lite av.

Just Estrella di Soria behövde mycket slagverk. Under den konserten där vi gjorde stycket spelade jag bastrumma, och min dåvarande pojkvän, också han flöjtist, spelade cymbal.

Jag kan ha fel - men jag tror att det var just under detta stycke, som den lilla episoden inträffade. Jag och pojkvännen hade mycket att viska om, och vi hade långa pauser. Det kunde vara sådär 36 takter mellan varje insats.

Rätt vad det var hade vi tappat bort oss. Jag hade - trodde jag - lite hum om det hela och sa, att det var nog 8 takter kvar. Vi räknade, och klämde sedan i med cymbal och bastrumma.

Mitt i en generalpaus (= när alla är tysta)

Dirigentens blick var inte godmodig.

Våra kinder ganska röda.

Men när vi efteråt frågade folk i publiken vad de tyckte, var det ingen som hade förstått eller märkt något alls.

Ibland tycker man att man gör bort sig något alldeles gruvligt - men ingen har märkt det (utom då våra medmusikanter och dirigenten).

Nå, efter den dagen blev det inga mera pukor för min del.

Har just läst alla kloka och intressanta inlägg på min förra blogg. Vilken källa att ösa ur!

Jag lovar att kommentera en del av det imorgon.

Först måste jag bara få ur mig några rader om filmen "Videocracy" som jag var och såg igår. Det är en dokumentärfilm som handlar om mediemonopolet i Italien och om Berlusconis väg till makten.

Se den! Det är otroligt viktiga frågor som ställs här, om media, om skapandet av bilder, om hur det påverkar ett helt folk.

Läget är för närvarande betydligt värre i Italien än jag kunde drömma om. Man häpnar när man ser filmen.

Jag ska nöja mig med en scen: En av Berlusconis högsta chefer i hans tv-bolag (som kontrollerar 90% av vad italienarna ser) sitter i sitt hus, kallad "Vita huset" på Sardinien, omgiven av unga mediakändisar som han "skapat".

Han håller upp sin mobiltelefon och säger leende: "Mussolini var en stor man. Jag är en stor beundrare av Mussolini. Berlusconi är stor, men inte riktigt lika stor. Jag har Mussolinis kampsånger som ringsignal på min mobil. Vill du höra?"

Sedan spelas marscherna upp. På mobilens display  som han stolt håller upp, ser vi paraderande militärer, följt av nazistkors och flaggor.

Den svenska biopubliken tror- förstår jag - först att det är något slags skämt. Någon skrattar till, lite förläget. Sedan blir det dödstyst.

Under rubriken "Ingen välfärd utan kultur" skriver Sture Carlsson och Staffan Rydén på Newsmill http://www.newsmill.se/user/sturecarlsson

Det är bara att välkomna deras inlägg. Jag har hört från flera håll ute i landet, att det pratas allt mer om att skära i kulturbudgeten.

"Bibliotek, teatrar, konserthus och idrottsarenor är en naturlig del av ett välfärdssamhälle", skriver de. Så sant, så sant.

Och fortsättningen är intressant. Den handlar om att kultur också hänger ihop med hälsa, välfärd och upplevd lycka:

"Det gör att länder långt fattigare än Sverige kan ha lyckligare invånare än vi".

Jag kommer att tänka på Thomas Hylland Eriksens slutsatser i boken "Jakten på lycka i välfärdssamhället" där han pekar på, att invånare i Nigeria är lyckligare än vi är i SVerige och Norge.

Artikelförfattarnas slutsats är att vi behöver mer kultur och idrott - inte mindre.

Jag håller med. Men i inläggen under artikeln finner man inte så få representanter för den allmänt kulturfientliga hållning, som många tyvärr odlar idag. Här kan man till exempel läsa att "kulturarbetare och konstnärer har aldrig gillat fattigt fattigt folk och därför snackar dom på det här (Carlsons) vis. När dom tycker att deras geggande och kladdande är mer värt än mat och husrum åt fattigt och hemlöst folk, visar de sitt rätta ansikte".

Hm. Den person som skrivit det, borde ta en lektion i konstnärernas livsvillkor genom seklerna. De har oftast varit (och är!) fattigare än de flesta.

En annan skriver att "Riktig livaktig konst/kultur som folk vill ha behöver inga bidra se på renesansens målare".

Jag tar med stavfelet med flit. Men jag tänker inte i övrigt kommentera det.

Funderar en hel del över var det här kulturföraktet kommer ifrån. Vad tror ni?

Hej alla glada debattörer! Tack för en mycket intressant och intensiv debatt om feminism och "feminist-porr" och annat!

Jag har försökt i flera dagar att skriva in kommentarer i fältet, men något i vår teknik strular. Därför kommer det här!

Jag skulle gärna svara alla, men får nöja mig med några kommentarer:

John: Ja,jag vet att tanken med "feministisk pornograf" är att s a s vända den manliga blicken och ge ett nytt perspektiv. Men problemet ligger i att själva genren som sådan är ett budskap. Form och innehåll går aldrig helt att skilja, så även om innehållet bitvis är annorlunda, så bygger konceptet "porr" på just en manlig blick på sexualiteten. Att tro att detta kan bli "feminstiskt" är lika bisarrt som att tro att det skulle innebära någon slags "befrielse" att få alla att klä sig i kostym. Det spelar ingen roll om kostymen är grön eller gul - konceptet "kostym" har mycket lite med idén "frihet" att göra. Men jag ser att du är inne på liknande tankegångar.
Jag håller också helt med dig om att genusvetenskap behövs! Och jag gillade verkligen din mening om postmoderna feminister/Knutby etc.

Lasse V: Håller inte med dig. Jag skulle kunna ge många exempel på att kyrkan om inte är, så varit, negativt inställd till sexualitet och f ö även kroppslighet. Det räcker väl med att peka på många frikyrkors inställning till dans - något som förändrats först de senaste 10 åren. Jag tror att det hela hänger ihop med ett seglivat gnostiskt inflytande över kristendomen, där man ser kroppen som syndig, medan anden och intellektet är rent. Men Jesus blev människa, och därmed borde detta inflytande, för att citera K G Hammar, förpassas till historiens bakgård. Kroppen är varken mer eller mindre "syndig" än våra tankar. Detta påpekade ju Jesus också. 

Trodde att jag skulle få ett gott skratt igår kväll, när jag satte på tv:n för att se på Henrik Dorsins humorprogram (Kanal 5, "Henrik Dorsin - godkänd kvalitetsunderhållning").

Istället fick jag kaffet i vrångstrupen.

Nu vet jag att jag kan låta som en totalt humorbefriad gammal tant, men jag tar risken:

Vad är det som är roligt med att svära var tionde sekund? Varför skrattar folk?

Den här showen var verkligen något av det mest töntiga, smaklösa, tramsiga jag hört och sett på mycket länge. Billiga skämt, en flod av svordomar, fjanterier runt "Svenne Banan", nationalsången med brittisk melodi. Jättekul. Verkligen.

Jag förstod för första gången på allvar varför jag ofta känner en instinktiv motvilja mot viss sorts stå-upp. Den intuitionen ska jag lita mera på.

Raskt över till something completely different: nu har katalogerna till Bokmässan kommit. DET är roligt!