Vitt, vitt, vitt.
Ingen vår i sikte. I dessa dagar tyngda av snö och utan - för oss inte vinterfrälsta - något som helst ljus i sikte, är det bra att läsa dikter.
Jag återvänder då och då till den oumbärliga Svensk dikt - från trollformler till Lars Norén sammanställd avLars Gustafsson. Här letar jag vinterdikter, och finner:
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag klagar ej flyende dagen.
Ej mig förfärrar stundande natten.
Ty av den kärlek, som går genom världen.
föll ock en strimma in i min själ.
Vackert, eller hur? Erik Gustaf Geijer, "Natthimlen", skriven gissningsvis på 1830-talet.
När snön som nu yr runt knutarna blir det mycket tv-tittande. I alla fall för mig. Tills igår.
Plötsligt blev tv:n svart med en liten ruta mitt på : "Söker signal".
Sedan hände inget. Det känns symboliskt på något sätt. Jag satt där i soffan och såg på en svart ruta. Söker signal.
Sedan började jag kolla alla sladdar. En efter en. Men nej. Det var inget fel på dem. Därefter digitalboxen, dvd-spelaren. Kan det vara all snö?
Idag tänker jag i nya banor. Det verkar som om tv:n får nog någonstans mellan Rapport och "So you think you can dance".
Den klarar alltså en och en halv timmes sändning. Sedan: "söker signal". Nu måste jag alltså ransonera tv-tittandet.
Jag värjer mig stort mot att behöva köpa en ny tv. Jag har ingen lust att slänga ut tusenlappar på en platt-tv (ja, ni hör rätt, jag har en gammal tjockis).
Nu på eftermiddagen tänker jag i ännu nyare banor: jag kanske inte behöver titta på tv alls?
Nöden är uppfinningarnas moder. Och kanske även nytänkandets?
Såg en stund på Guldbaggegalan igår kväll. Fina klänningar...halvroliga skämt... gäääsp...
Men vaknade till när det började likna storslam för filmatiseringen av Stieg Larssons "Millennium". Det var inte ett glatt uppvaknande. Snarare ett chockartat.
"Bästa film? Det känns som om någon skämtar" skriver DN:s Helena Lindblad idag. Jag håller med. "Män som hatar kvinnor" årets bästa film? Men kom igen...
Jag kommer att tänka på Rom. Och på allt prat om "kulturelit". Ge folk vad de vill ha? Bröd och skådespel. Blod och skådespel.
Romarna fick det. De fick lejon, de fick blod. Svenskarna får "Män som hatar kvinnor".
Jag tänker också på en god vän, som säger: "Man KAN locka fram våra lägsta instinkter. Men man BEHÖVER inte göra det".
Rom fick sina skådespel. Sedan dog hela den romerska kulturen.
Vi ska vara mycket uppmärksamma på vad som premieras i kulturlivet. När ropen "ge folk vad folk vill ha" på ett märkligt sätt sammanfaller med vad stora institutioner värderar högst, då börjar jag bli riktigt orolig.
Jag undrar om Noomi Rapace var glad över sina baggar. Hon - som är en duktig skådespelare - är efter vad jag hört, inte särskilt nöjd med filmernas konstnärliga kvalitet.
Kanske tycker hon som jag, att gårdagen var en bagga-tell.
Jag har tänkt mycket på änglar på sistone. Ibland säger någon: "Vill du vara en ängel...och ...hämta brödet/ låsa dörren/ etc"
Enkelt då att vara en ängel. Svårare att "vara en ängel" när det kräver något. Men i lördags fick jag faktiskt tårar i ögonen under den SVT-sända galan till förmån för Haiti.
Där satt de. Steven Spielberg, Julia Roberts, och många fler. Och svarade i telefon i en enkel växel. Tackade folk för att de var änglar som skänkte pengar. Och det var inte alltid stordonatorerna som kom fram till stjärnorna.
Nej, det kunde vara någon som skänkt några hundra. En pastor. En lärare. En sjuksköterska. De tog vad de kunde ge, och gav.
Hela showen var en uppvisning av det bästa USA har. Nämligen i sådana här situationer ett stort varmt hjärta. Det mesta verkade lite halvtaffligt gjort, ingen publik, inga ljusshower, det blev glapp i sändningen och ljudet var ibland dåligt. Sladdar löpte lite kors och tvärs. Clintan hörde man inte ens, mikrofonen måste ha varit helkass.
Men det viktigaste, människorna, de fanns där. Just för att det var sådär halvtaffligt blev det oerhört starkt. Beyonce´hade skrivit om en rad i sin låt för att få in ordet "Haiti". Bono var där, liksom många andra, utan jätteband, utan strålkastare, han såg ut som en vanlig kille, som grannkillen, i enkel t-shirt med en gitarr.
Det var detta som var änglalikt.
Riktiga änglar, i biblisk mening, tror jag också fanns på plats under veckan när min pappa från att ha varit jättesjuk, plötsligt kunde sitta uppe och äta igen.
Varför ingriper inte änglar alltid? Det är den svåra frågan. Den som vi får tampas med tills evighetens ljus går upp.
Jag hoppas hur som helst att många vill vara lite grann änglalika och ge ett bidrag till Haiti, det behöver de.
Vackert var det i helgen med all rimfrost!
Hemskt är det med katastrofen i Haiti. Man känner sig maktlös.
Frostigt är det just nu också i kulturdebatten. "Svineri" skriver man på Newsmill.
Kvinnoförtryck i kulturvärlden, som det här handlar om, beskrevs nyligen i Katarina Wennstams "Alfahannen". Sedan berättade Åsa Beckman i DN att författaren Stig Larsson hade förnedrat henne inför alla kollegor, när han fått en negativ recension.
Efter det fick Arne Ruth försvara varför han inte ingrep. Det lät ungefär lika tamt som när Operan - också alldeles nyss - skulle försvara balettchefens sexmejl till en av medarbetarna.
Tyvärr är jag böjd att hålla med om att kultur- och mediemiljöerna lika ofta som till exempel näringslivsmiljöerna lider av att kvinnor osynliggörs och utsätts för olika typer av sexrelaterade angrepp.
Jag har själv blivit tillsagd att ta av mig tröjan en gång av en manlig chef (jag tänker inte säga vem - det var INTE inom kristen press). Jag lydde inte. Men led i tysthet av hans attityd. Berättade inte för någon, förrän många år senare.
Så jag tycker det är bra att sådana här attityder kommer fram och granskas. Fram med det i ljuset!
Hur var det nu, jo: Sanningen ska göra oss fria! Så sant.
Äntligen är kultur-Sverige igång!
Det brukar vara lite segt och tyst i början av januari. Som att folk ännu inte riktigt kommit igång. Men de senaste två dagarna har det vällt in förslag och ideer till kulturredaktionen.
Jag har bokat in mängder av spännande saker att läsa om framöver i tidningen. Till exempel satsning på teater om/för döva i Riksteaterns regi, ett reportage om gospeldisco i kyrkan i Brasilien, en ny pjäs om en missionär som spelas utanför Gävle, psalmskola i Fryshuset, och mycket annat.
Själv ska jag bege mig till Teaterstudio Lederman på lördag och se en pjäs om Judas, som jag tror blir spännande. Kulturvåren är här - även om det fortfarande är iskyla ute.
Kommuniteten i Bjärka Säby står bakom en vackert röd-svart almanacka, som damp ner häromdagen. Dess karismatiske ledare Peter Halldorf skriver i förordet till denna almanacka i fickformat:
"Som ekumenisk kommunitet vill vi leva i kommunion med hela kyrkan, en samhörighet som kommer till uttryck i vår kalender".
Och kalendern innehåller mycket riktigt en salig blandning av helgon, missionärer, och olika dagar att fira i kyrkan. Och då använder jag verkligen inte ordet "salig" för att ironisera (ibland måste man vara övertydlig - "salig" har börjat felanvändas på de ibland mest groteska sätt..)
Influenserna här kommer både från östkyrkan, från katolska kyrkan, och från vår egen väckelserörelse. Följdaktligen kan man hitta både helgon och martyrer sida vid sida med "Oscar Ekman, godsägare" eller "Hjalmar Ekström, skomakare".
De två senare hör till de många "vittnen" som nu får en egen dag. Jag tror att den här almanackan kan inspirera många till både bibelläsning och läsning om och av både helgon och vittnen.
Spontant tycker jag dock det är lite synd att så få kvinnor finns med. Bland missionärerna fanns en mängd modiga och intressanta kvinnor. Kanske kan man lyfta fram några av dem nästa gång?
Hade en längre diskussion med sonen i köket igår kväll om första filmen i serien om Johan Falk och hans "grupp för särskilda insatser". Första filmen i serien premiärvisades söndag kväll på tv.
Vi konstaterade att den var usel. Riktigt, riktigt dålig. Men vi hade väldigt kul när vi analyserade den. Här är våra skäl till att såga den:
1. Falks son, cirka tre år, är uppfödd och uppvuxen i Stockholm. Hälsar på pappa i Göteborg. Pratar bred göteborgska.
2. Medlemmarna i det gäng av grovt kriminella som skildras möts i en sommarstuga. Alla har en svenska som låter som om de nyss blivit utsläppta från Sigtuna internatskola (en överklass-skola). "Ja, detta skulle man kunna påstå" lyder en av de stolpiga replikerna.
3. När "gruppen för särskilda insatser" ska ta sig in på Hotell Gotia "inkognito" har de fullt synliga ringlande sladdar från öronsnäckor liggande utanpå jackan. Nej, inte förstår folk att de är "hemliga"!
(Jag har sett livvakter på bokmässan i live-format som varit mer diskreta).
4. Så, till sist, skådespelarinsatserna. Johan Falk ska vara "den mysiga polisen" som hela tiden kramas (man ser ett tiotal kramanden av andra poliser i första filmen). Samtidigt tycker han det är ok att gå utanför lagen för att infiltrera de kriminella gängen. Något i personskildringen haltar betänkligt här. Jakob Eklund ser mest ut som en ledsen cocker spaniel och har nästan inga repliker.
"Man blir jätteglad de få gånger han får till en vettig dialog", sade sonen.
Till sist undrade vi var nånstans Eklund har hämtat upp sin egen dialekt. Den verkar inte finnas på sverigekartan i alla fall. Jag kastade fram att han kanske, likt de skåningar som har suddat bort skorrande r, men behållit sin egenartade satsmelodi, har försökt radera göteborgskan men inte fullt ut lyckats.
"Nej! ropade sonen. Nu har jag kommit på det! Han låter som Lejonkungen!"
Döm själva. Jag måste säga att det finns en viss likhet.....
http://www.youtube.com/watch?v=X1RFKHj8rU4
Att gå på stan.
Det kan låta som en enkel historia. Det är det inte. Gåendet på gator och torg, hur man rör sig i mer eller mindre vimliga miljöer, tror jag man skulle kunna doktorera på.
Hör här: min gode vän som kommer tillbaka från Berlin, säger att det är så trevligt att gå omkring i Berlin. Folk är så artiga och vänliga. Man går t ex inte, som i Stockholm, rakt PÅ varandra. Utan viker undan, ber om ursäkt om man knuffas, etc.
Varför går vi rakt på varandra? Enligt Carl Johan Vallgren, som vad jag förstår har skrivit en intressant "hat-bok" med glimten i ögat om Sverige, beror det på att vi är "tölpiga".
Vi är outbildade, okultiverade. Min gode vän påpekar att en svensk rockstjärna som intervjuades nyligen, fick frågan: "Hur går du på stan?" varpå hon svarade: "Rakt fram, förstås!"
Som om det vore någon slags rättighet att inte behöva vika undan för andra, som SL skulle uttrycka det, "trafikanter".
Hänger det här ihop med någon slags förvrängd rättighets-tanke att "alla har lika stor rätt att gå rakt fram"? Min gode vän tror det.
Jag lutar mer åt en lite mer psykologiserande förklaring. Där lutar jag mig på Dostojevskij, som i en kort roman beskriver den långa och hårda kamp med sig själv en man bedriver ("Anteckningar från källarhålet") för att en dag, äntligen, INTE vika undan för den där militären han möter varje dag på trottoaren.
Mannen föreställer sig hur det kommer att gestalta sig. När han inte viker undan, utvecklas det hela till en duell, med dödlig utgång.
Till sist kommer dagen D. Och vad händer? Jo, militären viker bara undan, med ett leende.
Detta är vad jag kallar stor humor och stor människokännedom. Jag skulle önska alla Stockholms stressade rea-tanter och rea-gubbar och rea-tjejer och rea-killar att läsa Dostojevskij. Då skulle vi kanske få en trevligare gatumiljö...
Är det någon där ute som vet var knappen sitter? Igångsättnings-knappen? Den måste ju finnas någonstans, så att man får fart på den här maskinen som kallas arbetstagare? Eller redaktör, eller vad det nu är man ska föreställa?
Den här kulturredaktörs-maskinen går bara på halvfart denna första arbetsdag. Om det beror på kylan eller annat, vet ej. Nu har jag försökt med den dryck som jag lovat mig själv att aldrig nämna på denna blogg. Jag har försökt med en kort promenad. Jag har skojat med mina arbetskamrater. Och ändå. Bara halvfart.
Det kan i och för sig tyda på att ledigheten lyckats få ner tempot, och det är väl något gott.
Jag hoppas att ni alla också har haft en lång, skön ledighet och en jul fylld av lovsång och gemenskap.
Imorgon blir det mera fart. Hoppas jag! (och kanske lite mindre kyla? Snälla?)