Peter Jöback for president! skriver en väninna efter lördagens Melodifestival. Jaaaa!! skriver annan väninna.

Jag håller med. Killen har en guldstrupe. Han kan förvandla vilken sand som helst till guld. Det är bara att luta sig bakåt och njuta.

Själv röstade jag för första gången, när jag insåg att han kanske skulle kunna bli utpetad av Pernilla, som lät som något som min lärarinna i småskolan hade kunnat hitta på. Nej, det räcker inte att vara blond och snygg. Inte ens om man också fluffar till det med vind i håret a la Carola.

Fredrik Strage skrev i DN förra veckan att Melodifestivalen är som en stor blobb som suger in och kladdar ner och förstör all musik (jag kan inte lova att jag citerar helt korrekt, men tanken var ungefär så).

Tu as tort, Fredrik. Du har fel. Peter kan inte ens schlageriet ta kål på. Istället förvandlas blobben och sanden och allting till renaste guld i hans strupe.

Dessutom upptäckte jag att jag skänkte pengar till Radiohjälpen samtidigt som jag räddade schlagersverige. Det, om något, är guld värt.

Om man bara hade tidx 100.

Då skulle man:

- Gå och lyssna på uruppförande 1 denna helg. I Högalidskyrkan. Söndag klockan 18.

"Requiem" av Lars Jergen Olsson, med Högalids Chorus och projektkör, orkester och solister.

- Gå och lyssna på uruppförande 2 denna helg. "På urberget" av Sergei Dmitriev och "Missa St Iacobi" av Damijan Mocnik i S:t Jacobs kyrka. Lördag klockan 15.

Fri entre´till båda. Det sägs att det saknas ny kyrkomusik - men just nu, just denna helg, måste man säga att tillväxten är god.

P S I veckan som kommer blir det ett reportage på Kulturen om en kille som är 16 år och som har skrivit ett Requiem (!) med urpremiär längre fram. Tala om unga genier...

Trendspaning i begynnande vår:

"Inte utan" har utsågs häromveckan till en vinnande romantitel av en av morgontidningarna. Här kan man då lägga till "dotter, son, Bibel" eller vad man nu inte vill vara utan.

Om man då kompletterar denna vinnande formulering med det som just nu tycks vara allra mest populärt inom scenkonsten: vatten, fiskar, pärlor, och silver - ja då får man helt enkelt ett koncept som bör slå knock-out.

För när Folkoperan i höstas gjorde "Pärlfiskarna" fortsätter man i denna goda tradition med "Silversjön" - och Teater Giljotin fulländar vattentrilogin med "Silverfisken".

Jag säger bara: "Inte utan min silverfisk".

Brommaplan imorse: tänk er en myrstack där samtliga myror har åkt slänggunga på Liseberg,

Ungefär så såg det ut. Hundratals av det som SL kallar "trafikanter" vimsande omkring åt alla väderstreck samtidigt.

Mitt i alltihop hysteriska SL-funktionärer som skrek rakt ut: "Akalla!", "Djursholm!" med hesa röster. De bara ropade rakt ut utan att varken peka eller ange någon riktning på annat sätt.

Vad skulle man få ut av det? Hm.

Det som stod klart för mig efter en stund var att det fanns två alternativ. Antingen att ta bussen hem igen (den bussen dök upp vid sällsynta tillfällen, men fanns dock i sinnevärlden) Det andra alternativet var att ta en buss till Akalla.

Någon t-bana över jord gick inte. (Egentligen en fras som lockar till författande: "Alla t-banor över jord är inställda, bara de underjordiska går)

Akalla lät i mina ögon tämligen kallt i 20 minus. Och dessutom: vad skulle jag göra där?

"Man kan ta sig vidare därifrån", sa en av SL-männen i ett avbrott i sitt hesa skrikande. Men med tanke på vad min busschaufför sa om att kunna ta sig vidare när jag först klev på för att åka till Brommaplan, kände jag inte något större förtroende för detta "kan ta sig vidare".

Så nu sitter jag här hemma i mitt varma kök och ser ut på det i och för sig vackra vinterlandskapet med 20 minus och inga tunnelbanor över jord.

Och jobbar hemifrån. Och funderar över vintern, som just nu är dagens samtalsämne nummer ett. I Karlstad finns sällskapet "Vinterhatarna", läser jag i tidningen.

Här i Stockholm måste vinterälskaren nummer ett vara den kille jag såg i lördags. Helgens mest absurda syn. Han kom springande från ett av grannhusen, mot busshållplatsen. Iförd träningsbyxor och flip flops. Utan strumpor.

Snacka om att älska kyla.

Var på Nybrokajen och lyssnade på Ida Falk Winland och Matti Hirvonen. Ida vann Solistpriset 2008 och utan att säga för mycket, tror jag att hon är en av våra mest lovande unga sopraner.
Det skulle inte förvåna mig det minsta om hon blir ett världsnamn.

Det var en så vacker och helgjuten konsert att den ingenstans synliga våren ändå tog sig in i hjärtat.

Ida och Matti har också spelat in en skiva tillsammans (Caprice), så de som inte fick njuta av konserten kan köpa sig till musiklycka.

Några av de stycken de framförde (och som också finns med på skivan) var inte de allra mest lättillgängliga. Men även om jag själv tyckte bäst om Strauss, som avslutade, så är det bra ibland att lyssna på musik som både kräver något av lyssnaren och tar en med ut till musikaliska landskap dit man annars helt enkelt inte skulle komma.

De har båda fått lysande recensioner av de musikskribenter som jag gissar bättre kan musiken av Copland, Nystroem och Rangström, som för mig inte är obekanta namn, men inte något jag har hemma i skivhyllan. Men vem vet, framöver kanske de hamnar där. Det är bra att utmana sin egen musiksmak ibland.

Var på "Klubb Manifest" igår på Scandic Malmen i Stockholm. Tommie Sewóns initiativ, som den här gången hade unga psalmskrivare i centrum.

Jag blev grymt imponerad!

Sex elever på en musiklinje för låtskrivare på Fryshuset hade skrivit egna psalmer om sådant de tyckte var viktiga existentiella frågor.

Ingen av dem har någon kristen eller kyrklig bakgrund. Men de hade gått psalmskola i två och en halv dag med Tommie.

Sedan blev det skrivande av. Igår framförde de sina låtar. Om jag får bestämma kommer minst ett par av dem med i nästa psalmbok.

Några av låtarna handlade om att ha någon att ty sig till. En uttryckte tacksamhet. En annan var ett rop på hjälp. För er som läser Dagen i pappersform: snart kommer ett reportage om projektet.

Det enda som var tråkigt under denna fina kväll var att vi inte spelade in psalmerna åt er. Men hav tröst: i maj kommer en skiva, lovar Tommie Sewón, som jobbat med psalmskola med ungdomar i fyra år och nu har en hel del spännande material

Förra veckan hamnade jag på en kväll på Kulturhuset med författaren James Ellroy. Det är helt mörkt i salongen när han kommer in, andäktigt tyst, knökfullt.

Ellroy är den becksvarta nattens mästare, en deckarförfattare som skriver hårdkokta böcker. Han har också skrivit romaner som inte är deckare. Om det beror på den hårdkokta förpackningen eller inte är svårt att säga - men jag konstaterade snabbt att det var mer män än vanligt på Internationell författarscen, som annars brukar locka medelålders kulturtanter (sådana som jag).

Ellroy inleder med att läsa ett avsnitt ur en bok, varav jag tyvärr inte förstår mycket. Försiktigt frågar jag en av männen i mitt sällskap efteråt om han förstod. Han skakar på huvudet, till min stora lättnad.

- Det var mycket slang, säger han.

Ja, och mycket slang och mycket svordomar och en extremt laid-back attityd är det också under intervjun som följer, där Britt-Marie Mattsson ibland sliter hårt för att öppna det hårda skal som omger denna litteraturens macho-man nummer ett.

Men mestadels är det ändå ganska roligt: Ellroy är en show- man, lika mycket stå-upp-are som författare, tänker jag ibland.

Han drar ner skrattsalva efter skrattsalva, och han bjuder på sig själv. När han själv vill.

På frågan om hur han skulle vilja sammanfatta den period i amerikansk historia som han på senare år har beskrivit i en serie romaner som inte är deckare, utan snarare samhällskritik, svarar han korthugget:

- Vilken resa.

Så får han frågan om hur han själv lyckades komma ur ett amfetaminmissbruk och istället börja skriva böcker.

- God and consciousness, svarar han omedelbart. Jag tror på Gud. Men, tillägger han genast, jag tror inte på Jesu gudom.

Här vaknar jag till ur skrattsalvorna och väntar ivrigt på en följdfråga från Britt-Marie Mattsson . Den kommer inte. Ellroy räddar sig möjligen också från en - oönskad? - fördjupning i ämnet, genom att berätta varför han gillar protestanter. 

- Luther trodde på Gud, men sen gifte han sig med en nunna. Han gillade sex. På något sätt har detta format min världsbild, säger han och folk börjar skratta igen.

Jag tycker detta är lite tråkigt. Inte för att jag inte gillar att skratta, eller för att jag har något emot sex - men jag hade gärna velat få veta mer om Ellroys eventuella tro.

Jag läser sedan i någon av de flertalet intervjuer som Ellroy gett, att han tror mer på det han inte ser än på det han ser. Och varje gång slår han fast: Jag tror på Gud.

Kanske är det lite typiskt den post-post-moderna tiden, att det aldrig blir några följdfrågor. Tänker på den där berömda Snobben- serien: "Jesus är svaret" "Och vilken är frågan?" I kulturlivet hör man idag sällan talas om Jesus, men allt oftare om Gud. Men jag vill veta: Vilken Gud?

"Påven blå av avund?" frågar sig en bloggare a propå filmen "Avatar".

Det vore synd om han var det. För så bra är inte filmen. Jag var och såg den i helgen, och så här tycker jag:

Bitvis är den otroligt vacker. Det är en drömsk värld av vackra växter, flygande drakar, magiska blommor och flytande berg.

Lite Djungelboken, fast bättre.

Jag gillar också att det verkligen finns en vördnad för allt levande. Samt att kvinnor framställs som aktiva, tänkande varelser och inte som de passiva våp de oftast blir i Hollywoodskapelser.

Och visst är det också en på sätt och vis häftig äventyrsfilm. Den är spännande genom sin fantasirikedom när det gäller både teknik och natur. Jag kan förstå att många blir fascinerade.

Men sedan har jag inte mer beröm att komma med. För det finns djupt problematiska sidor med filmen också. För det första har jag - liksom påven - svårt för den typ av new age-flum som förekommer. Naturen är här både besjälad, och ska det visa sig, också en aktiv kraft i skapelsen. Denna aktiva kraft har fått namn efter Eva, och heter alltså Eywa. Som det jämställdhetsombud jag också är (här på jobbet) tycker jag förstås det är trevligt med en kvinnlig gudom.

Men tyvärr intar gudomen Eywa en misstänkt krigargudsposition när det kommer till kritan. De sista femtio minuterna av filmen är alltså en enda lång krigsscen, där varken de naturälskande avatarerna, eller de onda jordmänniskorna skyr våldets grövsta medel.

Jag tycker på något sätt att jag känner igen den där scenen: pang, bom, krasch, dån, bomber, och till sist, förstås, mötet man mot man, ond mot god.

Ja, visst är detta en saga. Det förstår säkert påven också. Det som skiljer den här sagan från andra sagor är några små justeringar av själva grunddramaturgin för att den ska passa in i vår tid.
De goda får mer av "den kvinnliga principen" (om det nu finns en sådan), de blir miljöcertifierade och vetenskapsinriktade. (Här finns också en bihistoria om de onda militärerna mot de goda vetenskapsmännen). De goda är också positivt inställda till andra kulturer.

Mycket av detta är ju trevligt. Men för mig förstör man mycket av detta goda genom att avsluta hela dramat på ett ytterst traditionellt, krigiskt, och om man vill vara elak, manligt, sätt.

Man mot man, näve mot näve. Att man sedan låter den kvinnliga avataren delta i striden och på ett sätt bli avgörande - ska vi uppfatta det som en trevlig eftergift åt feminismen?
Nej, till sist blir jag faktiskt bara matt och trött.

Det är trots allt bara samma gamla Hollywood, om än i grönare färger. Och den som letar efter djupare insikter om Gud och människa får leta på andra ställen.

Solen?
Ja, visst är det konstigt. Att det kommer att bli sommar igen. Men det blir det, tro mig!

Ett sätt att redan nu få sommarkänslor är att bläddra i den otroligt fina och inspirerande katalogen "Folkhögskolornas sommarkurser 2010" som kom igår.

I år dessutom försedd med jättefina teckningar (halvdant återgivna ovan)

Jag har åkt på flera sommarkurser på folkhögskola, och kan varmt rekommendera det! Det finns HUR mycket som helst av spännande kurser för den som är kulturintresserad (och även annat).

Här är några av alla lockande kurser:

retorik, smide, silver, skrivarkurs, teckenspråk, muntligt berättande, oljemålning, kammarmusikkurs, sydsamisk kultur, engelska, franska, liesmide (!), blåfärgning med indigo, hattkurs, akvarell, gitarr, broderi, skriva reportage, ljudproduktion, teaterimprovisation, digital bildbehandling, afrikansk dans, orgelspel, scrapbooking, ikonmåleri, marmorering, vävning, performance, glasmålning....

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Ett plus är också att folkhögskolorna ofta ligger vackert, och de erbjuder på alla sätt en sund, drogfri miljö. Kurserna är heller inte dyra, utan är ett bra budgetalternativ för semestern.

Som sagt, rekommenderas!

Först var det bara en liten notis.

Dagen efter skrev DN en större artikel. Heder åt Nathan Shachar som tog sig an ämnet! Men sedan har det varit tyst. Förbluffande tyst. Ingenting på någon förstasida. Ingenting på Newsmill. Ingenting på bloggar.

Hur kan det INTE bli en mediestorm? När det som har hänt är något av det mest upprörande jag har hört om på åratal.

En 16-årig flicka som blir levande begravd. Hon hittas nergrävd under ett hönshus, med bakbundna händer och lungorna fyllda av jord.

Jag blir så arg att jag blir illamående när jag läser om det. "Det mest upprörande är att Medine är en av hundratals kvinnor som försvinner utan vare sig rubriker eller polisundersökning; och att mördarna, även om de fälls, kommer att få milda straff", skriver Nathan Shachar.

Det hela hände i Kahtiya i turkiska Kurdistan. Bakom mordet låg troligen flickans släktingar.

"Den stora majoriteten offer för klanmord i Mellanöstern är oskulder. Det räcker att hon glömt slå ned blicken när hon passerat en pojke hon hälsat på under hela deras barndom. Eller att hon stått för nära en främling", skriver Shachar.

Var är löpen? Var är förstasidorna? Var finns tyckarna på Newsmill? Javisst ja, de har ju viktigare saker att skriva om. Jan Guillous jakt på stora djur, Pagrotskys förtroende bland väljarna. Till exempel.

Här är mitt enkla bidrag. Till Medine. Till alla flickor som begravs utan rubriker.

Min tv har börjat fungera igen. Den säger inte längre "söker signal". Mina söner brukar säga: "mamma, du har gjort något" när tekniken krånglar.

Den här gången har de rätt. Jag stängde av digitalboxen, satte på den igen och vips! så funkade det.

Jag tolkar även detta symboliskt. Bryt ihop, stäng av, sätt på igen.

Så nu kan jag se på favoritprogrammet dessa snöiga och mörka dagar: "So you think you can dance".

Jag är grymt imponerad av detta dansprogram, som är långt från vårt enkla "Let´s dance". Här handlar det i och för sig också om en tävling, men av mycket hög kvalite´.

I det amerikanska programmet söker man de bästa unga dansarna i USA, och man har också satsat på koreografer, som gör nya koreografier till varje program och till varje dansare.
Därför kan man få se allt från en modern tolkning av can-can till experimentell jazz. Till bra musik.

Programmet är en ren njutning! Där ser man, det går att kombinera folkligt-roligt med konstnärligt intressant. Hoppas någon programdirektör i Sverige apar efter!

Livet, makten och konsten att våga vara sig själv.

Det är titeln på Ebba Lindsös bok, som kom förra veckan. Det dröjde inte mer än några dagar, innan hon fick på pälsen. Hon har lämnat ut oskyldiga barn, hon har svartmålat människor. Etc. Debatten känns igen från en rad andra självbiografiska böcker. Senast läste till exempel norska författaren Jan Kjaerstad lusen av sin författarkollega Karl Ove Knausgård, som skrivit "Min kamp" (inte att förväxla med en annan bok med samma titel). Och så har vi ju Noréns dagbok, Maja Lundgren - listan kan göras lång.

Jag har inte hunnit läsa Ebba Lindsös bok, men funderar en del över självbiografier. Var går gränsen för vad man får berätta? Får man lämna ut andra? Eller för att vända på det: kan man överhuvudtaget berätta sin historia utan att lämna ut andra?
Jag tror tyvärr att om man vill läsa en berättelse som har någon som helst autencitet, måste man kallt räkna med att någon eller några blir sårade.

Det var någon författare som lite uppgivet suckade, att om han så nämnde en enarmad bandit i sin text (spelautomater, för er som är lite yngre) så är det alltid någon som känner sig utpekad.

Så är det. Samtidigt måste man inse att den som har ordet, har också makten. Den makten måste förvaltas ansvarsfullt. Jag tror att just den här frågan är den allra, allra svåraste för en författare.

Idag har jag lämnat ut boken till recension. Det blir spännande att få recensionen!

Kulturfärgen gult

Gult är färgen för dagen på Dagen. Det är en bra färg, eftersom inget parti ännu har lagt beslag på den. Jag utnämner den härmed till kulturfärg.

Blev uppmuntrad och inspirerad av Alma Mater och alla andras trevliga tillrop om vintern, tack! Och firar alltså med clementin och gul mugg, alla apelsiner och citrusfrukter till ära.

Men SURT var det ändå (jag kan inte låta bli) att kulturfrågorna var nästan helt frånvarande i den stora partiledardebatten igår på tv. Tyvärr, det blir en citron till våra folkvalda...

Desto roligare att jag blev uppringd av Malin från Kulturrådet idag. De gör en enkät bland journalister och andra inom kulturområdet för att höra vad vi tycker om informationen därifrån, och vad de eventuellt kan göra bättre.

Bra initiativ tycker jag! Jag efterlyste mer information, fler debatter, fler presskonferenser om hur de viktiga kulturpengarna bör fördelas (och helst, hur dessa pengar kan förmera sig).

Hör gärna av er ni som har synpunkter. Vem vet, kanske någon politiker läser, och jag slipper dela ut citroner efter valdebatter..