Nu är det snart dags för påskfirande. Jag, liksom massor av andra människor, kommer att gå till kyrkan för att återigen uppleva och förstå vad Jesu död på korset innebar.

För mig är det oerhört viktigt att få gå till kyrkan under dessa dagar. Helst skulle jag vilja gå i kyrkan både torsdag, fredag, lördag, söndag och måndag.

Men livet innehåller också sociala plikter (och glädjeämnen), så jag gissar att det inte blir riktigt så mycket.

Hade jag lite mer tid över, skulle jag också passa på att se filmen "Miraklet i Lourdes". Den har premiär lagom till påsk, och Dagens recensent Jonatan Sverker tyckte i sin recension, att han aldrig sett kristen tro gestaltas så trovärdigt och fint i en spelfilm. Han gav den fem i betyg.

Idag är regissören Jessica Hausner intervjuad i Svenska Dagbladet. Här säger hon bland annat att filmens stora tema är mirakel, och att det som sker är  "bara ett litet mirakel". Hon lägger till att det är ett mirakel "utan andlig inblandning".

Jag funderar en del över detta. Men oavsett hur hon själv ställer sig till mirakel: filmen berättar tydligen starkt om ett mirakel. Jag har personligen svårt att föreställa mig mirakel utan andlig inblandning. "Ett litet mirakel" sker i filmen. Jag tror att alla mirakel är stora, oavsett hur små de kan verka.

I vilket fall som helst tror jag att filmen är sevärd. Glad påsk till er alla!

För er som inte redan sett den - missa inte när SVT1 ikväll visar Erik Gandinis dokumentär om italienska medier.

Den är ruggig. Jag var helt chockskadad när jag sett den på Zita här i Stockholm. I filmen följer filmaren ett antal människor och speglar deras förhållande till det korrupta medielandskapet i Italien.

Det som chockade mig mest var dels en av Berlusconis närmaste män, som ohöljt hyllade Mussolini. Men det var också de för kvinnor förnedrande sätten att använda sig av halvklädda "tv-värdinnor" i de av Berlusconi kontrollerade tv-kanalerna.

Kvinnorna var förbjudna att tala. Deras uppgift var att iklädda minimala bikinis (eller ännu mindre) dansa på båda sidor om den manliga programledaren.

Se själva ikväll. Hoppas det blir mycket debatt, och att svallvågorna når ända till Italien.

Ofta klagas det på vad som visas på tv. Men här kommer beröm:

Vilka fina kulturprogram som visades på SVT i helgen! Kultursatsningen på lördagar är helt suverän. I lördags visade man underbara "Orfeus och Eurydike" som dans-opera, koreograferad av Pina Bausch. Vilken fest för öga och öra.

Och så Daniel Harding på söndagen, som dirigerade Schumann. Onödigt att lämna tv-soffan denna helg...

Nu under veckan före påsk ges det mycket vacker musik i kyrkor runt om i landet. Förra året besökte jag Engelbrektskyrkan här i Stockholm och lyssnade på Matteuspassionen, som man där ger i sin helhet varje år. I år hinner jag tyvärr inte, men hoppas att P2 sänder fin musik att lyssna på när jag kör bil.

Matematikprofessorn John Lennox är på besök i Sverige nu till helgen, och intervjuas i morgondagens Dagen.

Jag hade storstilade planer på att hinna läsa boken och ha en recension i tidningen samma dag av hans bok "Guds dödgrävare - har vetenskapen begravt Gud?"

Klockan 22.30 igår kväll gav jag upp. Då hade jag bara några kapitel kvar, och problemet var egentligen inte att jag inte skulle hinna få i mig texten. Problemet var att det blev för svårt. När man är inne på kumulativa urval, och svårare matematiska formler, måste jag bara lägga mig platt och säga: jag är humanist! Jag är litteraturvetare!

Men ändå, trots att jag inte riktigt var med där på slutet, måste jag säga att jag ditintills hade funnit boken otroligt intressant.

En i högsta grad relevant kritik av blind darwinism och trångsynt ateism. Jag kommer att läsa intervjun med Lennox med stort intresse, och hoppas att någon av mina för uppdraget bättre lämpade recensenter ska ta sig an boken.

Sedan kanske det inte heller skulle vara fel med en kortkurs i matte...

Oj, vilken reaktion det blev på min recension av Robert och Åsa Ekhs bok "Familjen".

En stor majoritet av läsarna tackar mig, några är negativa.

Stort tack till er kära läsare för att ni hör av er! Jag har känt mig mycket uppmuntrad av denna respons.

Eftersom jag helt enkelt inte hinner svara på alla mail, tänkte jag helt kort här på bloggen saxa ur några mail och kommentarer, och på detta sätt tacka och svara er!

Jag har tagit ett citat ur varje mail, och inte slängt något - det betyder att det visserligen är redigerat på så sätt att jag plockat ur breven, men här är ändå varje brev med.

Jag tänker inte själv kommentera mer idag, det hinns inte med (då blir det ingen tidning imorgon)!

Här kommer de:

Postivit:

"Jag blev verkligen glad. Jag delar helt dina tankar!"

"Tack för en JÄTTEBRA recension av en bok jag ALDRIG skulle få för mig att läsa!"

"Jag har tidigare skrivit om en sådan bok från USA, som lade oerhört stor vikt vid just att kvinnan skulle vårda sitt utseende och exempelvis sminka sig varje morgon för att behaga sin man. Faktum är att det är just detta, som gör mig arg, inte minst därför att det går EMOT Bibelns undervisning om kvinnor och utseende"

"Tack för objektiv kritisk journalistik"

"Kritiken är verkligen befogad. Fortsätt så!"

"Dina synpunkter är särskilt viktiga, eftersom det internt inom LO inte får ifrågasättas eller kritiseras vad pastorerna framför. Samtidigt som den egna "ihopsnickrade " präktiga familjesynen är normerande, finns många ensamma mammor i församlingen, som på ett brutalt sätt exkluderas"

"..Därför blev jag så mycket gladare när jag läser din recension. Du tar upp det historiska perspektivet korrekt. Hurra! "

"Blev både imponerad och tacksam över din recension av boken. Jag är så innerligt trött på våra fasader".

"Tack kära Inger Alestig för en viktig, vettig, värmande recension!"

"...efter den underbara totalsågade recensionen av ett par Livets Ordares äktenskapsbok så är deras (Dagens) heder ordentligt upprättad"

"Jag tyckte recensionen var kanon"

"din recension andas integritet och självständighet"

"Du var föredömlig i din sakliga kritik utan att vara elak"

"Det verkar ha gått familjen Ekh och många i Livets ords församling förbi att Jesus på ett synnerligen provokativt sätt motarbetade kvinnoförtryck. Jag känner precis som du Inger: måtte inte någon av mina sökande vänner läsa detta!"

"Tack för din recension. Tror på kärnfamiljen, men har för länge sedan insett att en familj kan se mycket skiftande ut"

"Jag kan inte tänka mig annat än att den (boken) är minst lika usel som Inger Alestig skriver"

"Jag har irriterat mig på boken ända sedan den kom, och då är jag ändå medlem i Livets Ord"

"En nykter recension av Robert Ekhs bok"

"Befriande tuff bokrecension/.../ en ganska överflödig bok"

"Du satte ord på så mycket av vad jag tänker kring detta. Jag upplever ofta att den här diskussionen sällan tas i frikyrkan"

"Jag kan absolut ge dig rätt i en del av det du säger, inte minst detta med en viss skrytsamhet"

"Tack för dina klargörande och stringenta tankar. Man blir så trött på denna präktighet!"

"Stort tack. Många kristna sitter fast i gamla och destruktiva föreställningar om könen och vad man som man eller kvinna skall göra. Kan själv inte köpa att jag som man skall vara något slags huvud för min fru, som klarar sig bra själv".

"Läste med stort intresse. Kan ni rekommendera andra böcker?"

Och så de negativa:

"Du överdramatiserar. Är det inte du som är lite präktig när du tycker dig ta parti för de "som är därute"?"

"Robert citerade bara Guds ord. När blev Guds välsignelse lika med värdefull?"

"De citat han (Robert) använder kan inte sägas emot, de står där, i Bibeln alltså. Hans tolkning kan sägas emot. Det är stor skillnad"

"Vilka bibeltexter syftar du på?"

"Va inte så kritisk mot Livets ord - se upp för annat i stället"

"Jag undrar vilken planet du har varit på de senaste åren. Familjen som är samhällets kärna hånar du friskt"

"Svårt att förstå din negativa syn utifrån en "kristen" dagstidning"

"Hur ser då Alestig på bigami och könsneutrala äktenskap?"

"Att vara konservativ kristen idag verkar vara något fult. Inte konstigt att vi har en snurrig kristenhet"

"Det är visst fel att citera Guds ord"

"Jag reagerar när en kristen tidning skriver så nedlåtande både om att visa glädje över sin familj och om Guds ord"

"Din recension är väldigt missvisande och konstig. Jag tror att de flesta som får barn känner sig just välsignade".

Alla är välkomna att fortsätta debatten (så länge det görs i en trevlig ton!)

Applåderna höll på att aldrig ta slut i Berwaldhallen igår eftermiddag. Jag var säkert inte ensam om att bli rörd nästan till tårar, av Sven-David Sandströms nya verk "Messiah" för kör, orkester och solister.

Det är skrivet med samma text som till välkända Händels Messias, men nu i modern tondräkt. Ofta kan "modern tondräkt" betyda svårlyssnad eller krävande musik. Sandström hör dock till dem som, särskilt under senare år, skriver musik som är lätt att ta till sig.

Samtidigt är det mycket uttrycksfullt, han använder hela skalan, från det ofattbart vackra pianissimo som avslutar stycket, till fortefortissimo, som blev extra maffigt igår med en jättekör.

Ja, detta är verkligen en Messias för vår tid! Verket gavs samtidigt i radio, och finns redan på skiva, för er som tycker detta låter intressant.

Det blev en fin avslutning på min mega-kultur-vecka, när jag sett två teaterföreställningar, gått på (fantastisk!) Mahler-konsert, varit på romanprisutdelning och sett filmen "Sebbe", som fått Kyrkans filmpris.

Idag har jag läst alla kommentarer (de allra flesta positiva) till min recension av boken "Familjen". Lovar återkomma till detta!

Var på Berwaldhallen igår på utdelningen av Sveriges radios romanpris. Det är ett läsarnas eget pris och delas ut av en läsarjury.

I år var sjuttonde gången, och vinnaren Aris Fioretis fick priset för sin bok "Den siste greken".

Själv sade han att det var "en aning stort" (han är inte överdrifternas man). Och samtidigt betonade han att juryn var sammansatt av "det finaste en författare vet" - läsare.

Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.

"Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning", sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att "skriva sanning" går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.

Jag minns att man på det glada 70-talet på universitetet gjorde experimentet (då när allt skulle vara "vetenskap") att fonetiskt transkribera ett samtal, tecken för tecken. Med pauser, hostningar, halva ord, ofullständiga meningar. Det blev en obegriplig text.

Alltså: litteraturens egen sanning. Det tål att begrundas.

Igår satt jag framför tv:n och slötittade på magasinet "Sverige !". Men så vaknade jag till. De hade gjort ett reportage om "Momokos kungliga porträtt", som jag ju också, i ärlighetens namn, har skrivit om i Dagen, men bara i notisform.

För hur gärna man än vill, hinner man inte ta del av alla kulturevenemang. Och kanske, ska jag erkänna, tänkte jag: hur spännande kan kungaporträtt bli?
Svar: jättespännande!

Momoko Takamatsu är verksam vid Atelje´Inuti, där personer med intellektuella funktionshinder arbetar på heltid med att utveckla sina konstnärliga uttryck.

Vilka porträtt hon gjort! De mest spännande kungaporträtt jag sett. Och så bra hon var på att berätta om kungligheterna. Varför den ena är porträtterad på ett sätt, en annan på ett annat.
Grattis "Sverige!" till ett kanonreportage! Och framför allt, grattis Momoko Takamatsu!

Och för er som har vägarna för Livrustkammaren: missa inte detta! Visas fram till 5 april.

"Vatikanens hemliga musik" var rubriken för en konsert jag var på i helgen i Engelbrektskyrkan i Stockholm.

Engelbrekts Motettkör sjöng under ledning av Bengt Eklund. På programmet fanns Bach, Mahler, Sandström, Allegri, Brahms och Britten.

Men vad var det som var hemligt? undrade jag och mina två väninnor. Förklaringen kom inför stycket av Gregorio Allegri - en tonsättare som levde mellan 1582 och 1652. Stycket "Miserere" av Allegri uppfördes varje år under stilla veckan före påsk i Vatikanen.

Och bara då. Under resten av året var noterna inlåsta i ett rum. Detta för att ingen skulle kunna kopiera stycket.

Det var ett upplägg som höll. Ända tills dess att musikgeniet Mozart blev inbjuden till Vatikanen. Han lyssnade på konserten under stilla veckan, och gick sedan direkt hem och skrev ner alltihop ur minnet.

Sedan fick världen ta del av Allegris musik. Tack, Mozart ! "Miserere" är något av det allra vackraste jag någonsin hört (och jag har hört ganska mycket).

Och tack också Engelbrekts Motettkör som framförde verket så fint - jag måste bara lägga till att sopranen som sjöng i kvartetten på läktaren i Miserere hade en röst som jag och väninnorna pratade om hela vägen hem. Fantastiskt!

Jag gjorde ett försök att vara ironisk och humoristisk i min blogg igår.  Idag ska jag istället vara gravallvarlig.
Såg en stund på "Hyenornas drottning" igår, det var inget dåligt naturprogram, men det var ett av ganska många ganska konstiga programval denna dag 8 mars.

Däremot hade nyhetsredaktionerna ansträngt sig för att ta upp för kvinnor viktiga frågor. Till exempel fick vi reda på att en stor del - om det var var tredje eller var fjärde - ensam mamma lever i relativ fattigdom. Många tar nu kontakt med kyrkan. Eftersom jag har långvarig erfarenhet av att vara just ensam mamma, vet jag en hel del om hur det är att befinna mig i en ekonomiskt trängd situation. Och hur få politiker och ledare som bryr sig om denna utsatta grupp.

Andelen ensamma mammor som har det svårt har också blivit större under de senaste åren. Något som man sällan hör talas om i den politiska debatten. Var finns de ensamma mammornas riddare eller ridderska?

Ensamma mammors situation är bara ett av många teman man hade kunnat ha på kvinnodagen i ettan, tvåan, trean, fyran och femman.

Här är några andra små idéer:

+ Lönegapet mellan män och kvinnor som inte minskar alls, och som är konstant över hela linjen, oavsett om det handlar om låglönegrupper eller höglönegrupper. Män är alltid värda i snitt en eller ett par semesterresor mer per år än kvinnor. Varför??

+ Våldet mot kvinnor - antalet anmälda våldtäkter bara ökar. Varför kommer vi inte framåt?

+ Våldet mot kvinnor i krig. Våldtäkt används systematiskt t ex i Kongo. (En intervju med den suveräne läkaren dr Mukwege hade suttit fint!)

+ Kvinnlig omskärelse - hur stoppar man denna grymma sedvänja?

+ Kvinnors representation: i kommuner, i företagsstyrelser, i kyrkor och samfund, i rikspolitiken. Vad händer?

Tja, kanske tycker man att detta är dystra ämnen. Men de kan ju kompletteras med :

+ Dokumentärer om kvinnor som trots motstånd brutit ny mark. Intervjuer med företagsledare, styrelseproffs, kvinnliga regissörer, kyrkoledare...

+ Spelfilmer som på olika sätt tangerar dessa teman. Folkets Bio visade en genial afrikansk film om några kvinnliga domare. Sänd den i repris! Eller filmer om kvinnliga konstnärer, författare, musiker...(Frida Kahlo, Helena Bergström...)

+ debattprogram där man lyfter fram frågor som är viktiga för kvinnor (och då talar jag inte bara om barnomsorg, det är en kvinnofråga, men också en manfråga). Ekonomi, hälsa, frihet, fredlighet, (frånvaro av våld), utveckling - detta är kvinnofrågor. Varför inte ett extrainsatt "Debatt" med duktiga Belinda Olsson?

Wow vilken tv-kväll det hade kunnat bli! Generellt tycker jag att storstadstidningarna och nyhetsprogrammen hade bra saker denna 8 mars. Men TV ????? BAKLÄXA!!! Det var det jag försökte säga igår, genom att konstatera "Fritt fall...." ( ner i mörkret)

Det är sol ute. Så här långt är detta det enda positiva jag kan se när det handlar om hundraårsjubileet  av internationella kvinnodagen, som firas idag.

Nej, jag tänker inte dra siffror för er, de finns överallt, om hur kvinnor har det beträffande ekonomi, sjuklighet, våldsutsatthet, förtryck och diskriminering. Jag säger som Jesus sa " den som har öron, höre" ("höre" är en vacker konjunktivform som dessvärre är nästan utrotad numera. Liksom så mycket annat).

Jag ska bara berätta om vad jag såg i morse, när jag slog upp tv-programmen för ikväll. Kvinnodagen.

+ Tv 3 firar stort genom nypremiär på "Svenska Hollywoodfruar"

+ Ettan drar igång "Det kungliga bröllopet"

+ Tv3 plussar på med "Secret lives of women", om fyra kvinnliga porrstjärnor.

+ Fyran visar "Familjen Annorlunda". Om en familj med tio barn.

+ Hur man ska tolka tvåans "Hyenornas drottning" vet jag inte riktigt.

Man kan komplettera denna kvinno-kväll med att se "Outsiders" och till sist "Fritt fall".

Var och såg Folkoperans nya föreställning "Silversjön" igår. Både spännande, medryckande, musikaliskt hög nivå. Och en bra historia, som tål att fundera på.

Godhet, ondska, fattigdom, rikedom. Moraliskt svåra val och hur de påverkar oss. Se där en bladning som alltid, i alla tider, trollbinder en publik.

Visst finns det svagheter i föreställningen, en viss förkärlek för lite för mycket akrobatik för min smak, vilket gör att bland annat Torkel Petterssons huvudkaraktär blir svår att ta på allvar ibland. Men det är småsaker och inte så mycket att gnälla om.

När jag går därifrån tänker jag mycket på symboliken i Silversjön, med dess bottenlösa träsk, dess vatten, dess ibland istäckta yta som går att komma framåt på.

Man märker av det som gjorde Weill populär på 70-talet:  nåd och försoning bär inte hela vägen fram, utan här blir det de svaga som tillsammans måste hitta vägen framåt på det frusna vattnet (isen). Trots att försoningen alltså inte är lösningen hos Weill finns en (kanske omedveten?) kristen symbolik i slutet. Personligen tror jag dock att man kommer mycket längre med försoning än vad Weill tror.

I vilket fall som helst kan jag rekommendera "Silversjön", som föreställning bär den över fruset vatten och ger både värme i vargavintern och en och annan eftertanke.

Läs mer om den här: http://folkoperan.se/

Har varit och sett dokumentären "Your mind is Bigger Than All the Supermarkets in the World" av svenska Cecilia Neant-Falk.

Jag ska inte recensera den här, den har premiär först till helgen. Men. Den väcker många tankar om det stora intresset för buddhism i väst. Jag blir inte riktigt klok på det.

Å ena sidan: jag kan till fullo förstå den andliga längtan som är tydlig idag i intellektuella och konstnärliga kretsar. Jag kan också förstå att det blir enklare att konstnärligt gestalta tro när - som det verkar - friheten i uttrycket är stort.

Eftersom det inte finns några inhemska traditioner att tala om, kan den nyfikenhet man känner få uttryckas med stor frihet. Jag tror att den stabilt kristna ramen i väst (nu talar jag alltså om tradition, inte nu-situation) kan vara en hämsko på det sökande som behöver ta sig friare former. Särskilt inom kulturlivet.

Men samtidigt blir det något konstigt över det hela. De intellektuella som för tjugofem år sedan hyllade Bob Marley och rastafari-religion, vänder sig idag till öst och buddhismen. Andligt sökande känns tydligen mer okej ju längre bort man söker. Men jag vågar påstå att en hel del av de "buddhister" jag möter i kulturlivet inte vet särskilt mycket varken om buddhismen eller om vad det är de söker.

Jag säger inte att detta gäller Neant-Falk. Men jag har mött en hel del av den här typen av wannabe-buddhister, som nog faktiskt är mera intresserade av att verka andliga eller att pryda lägenheterna med lysande plastblommor och små buddhor, än att verkligen på allvar ta reda på vad det innebär att vara buddhist. Eller som tar några bitar ur kakan men hoppar över andra. (Vi ska inte tala om hur buddhister på många håll ser på t ex homosexuella, eller hur?)

Där religionen blir istället för psykoanalytikern eller terapeuten. "Lyx-buddhism", sade en av kollegorna. Det ligger en del i det.

Dressman! säger min duktiga redigerare Klaus.

Vi pratar reklam. Vi pratar reklam på bio: längre och längre, nu uppe i 20 minuter minst.

Vi pratar tv-reklam. Samma snuttar om och om igen, som kan förlänga vilken film som helst med en timme.

Och vi pratar om vilken reklam vi tycker mest illa om (Dressman för honom).

Ni vet de där snuttarna som på ett nästan Clockwork Orange-artat vis (minns filmklassikern där huvudpersonen får ögonen uppspärrade och tvingas se en film) nu tvingas ner i oss, trycks på näthinnorna, ska in i öron, ögon, huvud. Och sedan kan man helt enkelt inte bli av med dem.
Hur många kan till exempel Gina Tricots melodislinga utantill? Utan att alls ha velat lära sig den?
Snacka om tvångstankar.

Gina är min absoluta värsting just nu, och jag vägrar att ens gå in i en butik. Och så här långt börjar jag fundera: finns det inte en punkt när reklam blir kontraproduktiv?

Vi kanske har gillat varan/kedjan/märket tidigare, men den 1023 uppspelningen av samma lilla filmsnutt får oss att bara vråla: Nej! Ta bort! Stäng av! Tyst!

Var det någon som sade att reklamfri tv/radio har börjat bli en eftertraktad vara?