Nationalistisk extremism i Europa tilltar i kraft. Det konstaterar journalisten Lisa Bjurwald i sin aktuella bok Europas skam (se min recension i Dagen, 5/5). En synnerligen intressant observation är hur populister och rasister talar sig så varmt för judisk-kristna värderingar, samtidigt som man agiterar mot och demoniserar muslimer. Nationalisterna söker att använda kristendom och kyrkan som slagträ och ett verktyg för sin politik. Då gäller det att kyrkan fortsatt håller spjärn emot dessa krafter, och inte låter sig smickras av fliten.

Men inget ska för alltid tas för givet.

"I så väl Hitlers Mein Kampf som i den nazistiska partiprogrammet fanns förvånansvärt återhållsamma uttalanden om kyrkornas förhållande till staten", skriver Rolf Nygren i sin essä, "Rasfrågan i 1933 års tyska kyrkobekännelser" och tillägger: "I partiprogrammet framhölls att partiet företrädde en 'positiv kristendom' dock utan att binda sig vid någon särskild bekännelse".

Nazismens framfart kom att dela kyrkorna i Tyskland. De fanns de som kämpade emot Hitler till blods. Tänkaren Dietrich Bonhoeffer är ett exempel; han avrättades för sin kamp. Framväxten av rasistiska och antisemitiska Deutsche Christen är exempel på det motsatta. Nygren skriver att de tyskkristna organiserade sig vid en tidpunkt då de politiska omständigheterna ingalunda pekade på att Hitler inom kort skulle bli Tysklands regeringschef. De tyskkristna ville förena protestanterna och skapa en kyrka ur vilken personer av "främmande blod" måste uteslutas." En del kyrkoledare kom att marschera med nazismen, andra valde att tiga still.

Jag likställer nu inte dagens Europa med 1930-talet. Åtminstone i Sverige håller kyrkorna enad front emot människoåtskillnad. Det är bra och rätt. Men av historien kan vi lära att inte ens kyrkor går fria från risken att smittas av nationalism och människoåtskillnad.

Jag är inte den ende som noterat viss radikalisering på sina håll i kristna kretsar. De senaste åren har jag fått ett antal telefonsamtal och hamnat i åtskilliga diskussioner med kyrkliga människor (ledare som lekmän) som ibland fått mig att tappa hakan. Och bli mörkrädd. Vissa generaliseringar om och fördomar emot invandrare och muslimer är verkligen hårresande. Jag invänder och säger att det är viktigt att skilja på islamism och muslimer som en homogen grupp, men inser att jag talar för döva öron.

Kyrkorna ska vara sitt uppdrag trogen att bära ut budskapet om Jesus Kristus som alla människors Frälsare. Historien visar dock att det jobbet sköts bäst när man har betryggande avstånd till politik och nationalism.

Värt att tänka på är att om kristendom hade stannat vid att vara en nationalistisk judisk rörelse, så hade inga kyrkor funnits i Europa idag. Det är därför så svårförståeligt hur en del kan göra kristendom till en nationalistisk identitetsmarkör.

En del har undrat lite vem jag är. Jag som den här terminen basar över kulturen på Dagen under tiden som Inger Alestig är tjänstledig. Nu ska jag presentera mej. Men vill börja med att tacka Inger för den fina överlämningen. Jag skrapar lite med foten, och rodnar…

Inger är en mycket kompetent kulturjournalist; och vi har haft många, långa och intressanta samtal om litteratur och författarskap. Och hon kan sin Tranströmer. Det gör mej så avis.

Ni som läser Dagen vet att jag varit kopplad till tidningen under flera år. Men fram till den sista juni kommer jag att vara kulturredaktör här.

Jag är intresserad – mycket intresserad – av kultur, politik och teologi. En del gillar att göra tydliga distinktioner mellan de områdena. För mig överlappar de och tangerar varandra.

En hel del inspiration har jag hämtat från GK Chesterton samt CS Lewis, Tolkien och andra gubbar (och någon gumma) från The Inklings. Ska dock tillstå att jag är ett stort, stort Lewis-fan. Mina Lewisböcker lånar jag inte ut. Till någon!

Var jag står politiskt? Den frågan har jag också fått. Jo, jag är… nä, nä! Sånt avslöjar man inte i Sverige. Det är en norm och sed som man bara inte bryter.

Men jag tror att Hobbes hade rätt om homo homini lupus. Och anser att Hobbes Leviatan borde läsas redan i grundskolan. Sen tycker jag att John Stuart Mills Om friheten är en stark skrift som jag haft behållning av. Karl Popper älskar jag. Hans ställda krav om att varje tes måste kunna falsifieras har provocerat och utmanat mig ända sedan jag läste honom första gången på gymnasiet. Men karl har ju rätt: om erfarenheter inte kan visa att en utsaga inte kan falsifieras så är den värdelös.

Nu vet ni lite mer om mej. Och nu vill jag veta lite mer om dej, du som läser oss. Hör av dej om vad du tycker och tänker om tidningen: haore @ dagen.se eller 08-619 24 39. 

Här kommer en första rapport från min frivilliga exil i Groningen, Holland. Jag kommer att blogga då och då om sådant som händer här, som kanske kan vara av intresse för svenska läsare eller som ger upphov till en eller annan reflektion.

Jag har funderat en del över hur sekulariserat Holland är jämfört med Sverige. I Groningen ringer och klämtar kyrkklockor för jämnan, det är som en vacker fond av klämtande. Men när man sedan vill gå in i kyrkorna går det inte, de flesta är låsta och verkar inte heller ha några gudstjänster.. 

En av de största var dock öppen en dag - men visade sig då vara en marknad för böcker och leksaker. Vad jag förstod var kyrkan helt enkelt utsåld. Vad ska man använda för term för detta? På-månglad? (Jag tänker förstås på månglarna i tempet).

Under den gamla fina predikstolen stod folk och slet i rea-böcker. Det såg underligt ut. Tråkigt, tycker jag. Nå - jag hittade i slutet av veckan en kyrka alldeles nära där jag bor, och som faktiskt hade gudstjänster, "De Nieuwe Kerk". Där sjöng jag för första gången psalmer på holländska. Det är en alldeles särskild känsla att sjunga psalmer på ett språk man inte kan. För samtidigt som man inte kan språket, kan man ändå språket: man delar tro och hjärta med dem som står bredvid.

Det är mäktigt. Då gör det inte så mycket att man stakar sig konstant.

Idag är sista dagen jag är fysiskt på plats på redaktionen på Kungsholmstorg innan min séjour i Holland.
En massa människor har påpekat att det inte heter Holland, utan Nederländerna. Det vet jag. Det är bara det att jag tycker att ordet Holland är mycket trevligare än Nederländerna. Nederländerna, det låter som något som är nedanför, lite bakom nästan.

Förlåt alla nederländare - men på svenska är holländare mycket vackrare! Då tänker man på "Den flygande Holländaren", man tänker på holländska tulpaner (vem säger "nederländska tulpaner?"), man tänker på dessa söta små kanaler och kanalbåtar, och annat vackert.

Nå. Idag lämnar jag alltså över kultur-rodret till min duktiga kollega Haore Sulaiman. Han är inte bara en stor litteratur-älskare, han är också en duktig skribent och journalist, har en skarp hjärna, mycket hjärta och är grymt välutbildad.

Jag är övertygad om att Haore kommer att göra ett alldeles fantastiskt bra jobb (jag är redan avundsjuk på honom för de intressanta kulturuppslag han kommer att göra). Eller nej, jag är inte avundsjuk. Jag kommer att bli inspirerad. Och förhoppningsvis göra ett ännu bättre jobb än jag gjort hittills när jag är tillbaka den 1 juli.

Fram tills dess kommer jag då och då att blogga från Groningen, Holland (Nederländerna) och reta er alla för att våren kommer att komma så mycket tidigare där nere ( i Nederländerna) än vad den gör här.
Tills dess, ha det så bra, och läs allt som Haore skriver!

Tillbringade helgen i holländska Groningen med att leta efter lägenhet - och hittade en på en enda dag, men det var typ ganska slitigt!

Från och med februari till juni ska jag vara tjänstledig för att läsa om europeisk kultur, historia, religion och integration i ett EU-sponsrat Masterprogram vid Groningens universitet. Jättespännande!

Holland är ett land som säkert kommer att ge nya intryck och impulser. Landet har ett långt kristet förflutet, vilket inte minst märks i Groningen. "Det klämtar ju hela tiden!" sade sonen som var med (ja, kyrkklockorna väckte oss mitt i natten..)

På lördag kväll gick vi och åt middag på restaurang "Biktstolen". Jag har aldrig, kan jag lova, sett så många mariastatyer, kors, plastikoner och katolskt kitsch på en och samma gång. Och själv satt jag och åt - i en biktstol!

Längre ner på gatan såg vi att baren "Helvetet" skyltade med orange eldstungor.
De är rätt förtjusta i att ta ut svängarna, hollandarna. Jag gillar det. Det jag inte gillar är de rasistiskt populistiska tendenserna i politiken, eller de muslimskt fundamentalistiska tongångarna hos de attentatsmän som stått för flera mord i Holland.

Nå, detta blir spännande! Jag lovar att återkomma om detta land senare här i Dagen. Nu har jag bara några få arbetsdagar kvar, sedan bär det av.

Jag lovar att Dagen inte kommer att vara kultur-lös under tiden, tvärtom: min duktiga kollega Haore Sulaiman kommer att hålla i kultur-rodret, och det kommer han säkert att göra med den äran!

Kommer just från ett lunchmöte med Läkarmissionen och den etiopiske direktorn (han sade själv ingen titel, men trots hans otroligt ödmjuka inställning måste det vara något åt det hållet) Gisatchew Ayka.

Läkarmissionens Berthil Åkerlund har skrivit en bok om Ayka, hans livs historia och hans arbete idag bland gatubarn och prostituerade i Addis Abeba.

Mer om detta kan ni läsa på Kulturen framöver. Jag måste bara nämna hur hans arbete tog sin början. Det var tio grabbar i söndagsskolan i kyrkan i Addis, som bestämde sig för att ta evangeliet på allvar. De hade det fattigt själva, och ändå frågade de sig:

Vad kan vi göra för att hjälpa dem som är ännu fattigare, gatubarnen? De sade sig att de verkligen ville följa Jesus. Därför flyttade de ihop i ett kollektiv och gick ut på gatorna för att hjälpa barnen. De gjorde också upp listor med vad de kunde ge själva.

- För min del började det med femtio cent. Det är väl ungefär som en svensk krona, sade Gisatchew och log.

Tala om sju fiskar... Idag har hjälpcentret fyra hem, ett för gatubarn, ett för prostituerade flickor, ett för före detta barnarbetare. Dessutom har man börjat ett arbete bland kriminella unga.

Vi har mycket att lära.

Ja, så var det dags igen.

Författaren Björn Ranelid och Svenska Akademiens Peter Englund har råkat i luven på varandra. Och på kultursidorna i DN diskuteras feminism. DN: s ledarskribent Hanne Kjöller och Maria Sveland/ Katarina Wennstam är i luven på varandra om feminism.

Det är veckorna-efter-jul, helt enkelt. Det är mörkt och kallt och man har inga pengar. Perfekt läge för några uppiggande fajter.

Ja, jag skojar. Fast egentligen: utan fajterna kommer man ingenstans. Ibland är vi ängsliga i Sverige, och tycker att alla bråk är obehagliga. Men det kan vara berikande att debattera, så länge det inte är slag under bältet.

Litterära bråk hör också till historien. Så länge det har funnits författare, har det också funnits litterära bråk.

Men den här gången håller jag på tjejerna. De diskuterar frågor som känns angelägna för många. Hur ska man få ihop yrkesarbete och rollen som småbarnsmamma? Hur långt har vi kommit i jämställdheten?

Ranelid-Englund- fajten började om det lämpliga i att vara med i Let´s dance. Ranelid tycker att akademiledamoterna bör dansa mera. Englund kontrade med att det är bra att Ranelid håller sig borta från skrivandet. Lite magstarkt, tyckte många, och jag håller med. Samtidigt behöver man kanske inte som Ranelid ta till med storsläggan, jag tror det hade varit bättre att bara strunta i påhoppet.

Men som sagt, tjej-bråket känns väsentligare. Alla som har varit med om att försöka förena familjeliv och arbete vet att detta inte alltid är lätt. I en debatt av det slag som pågår på DN finns alltid saker att lära sig - av motståndarna såväl som av dem man håller med.

Danske författaren Höeg slog igenom stort med "Fröken Smillas känsla för snö" (som också blev film).

Nya boken "Elefantskötarnas barn" är bitvis djupt insiktsfull, bitvis vass satir och ibland fruktansvärt rolig. Ändå tycker jag han är bäst när han formulerar skenbart enkla men i själva verket riktigt djupa sanningar. Han påminner lite om göteborgaren Claes Hylinger just i detta hänseende.

I slutet av boken skriver han om nåd. Ja, det är faktiskt just detta kristna grundbegrepp som avslutar en annnars ibland svidande vidräkning med några av olika religioners företrädare (till exmpel lama Svend-Göran och biskopen Anaflabia bara för att nämna några).

Men så slutar han med orden: "Nåd är ett av de få ord man måste ta i med silkesvantar, och bara när det inte går med mindre. Ändå skulle jag vilja säga att jag menar att det ordet är det enda som helt omfattar det faktum att tillvaron är inrättad på det viset att till och med typer som Kaj Ofredare kan hoppas på att få sitt livs naturliga riktning utför avbruten av en korsväg."

Älska era fiender, alltså. Till och med om de heter Kaj Ofredare.

Läser med stigande förskräckelse om vad som händer i Ungern. Den 20 december antog landet en ny medielag. Åsikts-yttrande- och pressfrihet ska inte längre vara ett "självändamål" utan "tjänar samhällets integration" enligt Annamária Szalai, ledare för den myndighet som står bakom lagen (citat från DN idag, i en artikel av Ervin Rosenberg)

Nu händer saker slag i slag i Ungern, man skrattar, men någonstans fastnar skrattet i vrångstrupen. Vad sägs till exempel om att en låt inte får spelas på radio för att den "kan påverka minderårigas utveckling på ett negativt sätt"? Eller att de programledare i radion som höll en tyst minut av sorg över de nya lagarna omedelbart fick avgå?

Ungern är EU:s ordförandeland i år. Detta måste vara ett skräckscenario för de lagstiftare som med EU ville skapa garanter för demokrati, yttrandefrihet, fred och jämlikhet inför lagen.

Hoppas att ni alla har haft en riktigt fin och fridfull julhelg! Det har jag. Det bästa med julen är att hinna med att umgås med sina nära och kära. Det allra bästa med julen är förstås att det är Jesu födelsedag. I år blev det tyvärr ingen midnattsmässa för min del - det är annars i kyrkan jag helst vill vara på julaftonskvällen.

Däremot hann jag med både en joggingtur i strålande sol och med gnistrande snö runtom, tillsammans med sonen, och långa trevliga måltider.

Men jag hann också fundera lite över hur vi firar jul. Missförstå mig inte: jag tycker (också) om god mat, och jag tycker (också) om att ge bort julklappar.

Men samtidigt: för många betyder julen alltmer ett frossande i mat och en konsumtionsfest utan dess like. I det gamla bondesamhället där det ofta var ont om mat, var förstås julbordets överdåd en länge efterlängtad fest. Den dag då man visste att man fick äta sig mer än mätt.

Handen på hjärtat (en utsatt plats i jultid): är det att sitta stilla i massor av timmar och trycka i sig massor av mat vi mest behöver idag? Är det mer shopping vi behöver?

Eller är det tid för en reformering av hela firandet? Allt fler svenskar åker utomlands över jul, hörde jag igår på radion. Ett kanske begripligt sätt att fly undan från krav och stress. Men kanske går det att försiktigt införa nya tankar och ideer om hur man firar jul?

Att vara tillsammans flera generationer är något som jag tror få vill vara utan. Men varför inte börja sätta andra former av att vara tillsammans i fokus? Några av mina bästa jular har jag tillbringat ute på landet, långt från kommers och stress, mitt ute i skogen. Med tid att vara ute i den vackra naturen tillsammans med min familj. Med lagom mycket mat, och ingen tv alls. Däremot med upplevelser som naturupplevelser och långa promenader.

Vi sitter ju redan för mycket stilla, så varför inte göra julen till en tid när man rör på sig tillsammans? Och tv-tittandet - är det verkligen en nödvändig ingrediens? Varför inte ta med alla på en konsert i kyrkan istället?

När miljödebattören Stefan Edman skulle ge ett gott råd om hur man lever miljövänligt sade han en gång: satsa på kulturupplevelser istället för prylar.

Både naturupplevelser och kulturupplevelser och en hel del sport (som skridsko på fin sjö-is eller skidåkning) sliter inte alls på klimatet, och ger en hel del andra positiva effekter på välbefinnandet.

Ja, det här kanske låter skolfrökenaktigt. Självklart unnar jag människor att fira jul med glädje. Men frågan är om vi alla kanske skulle må ännu bättre av att sätta annat i fokus än prylar och mängder av mat.

Nu talar jag alltså om det som omgärdar själva julfirandet, det som kanske kan kallas "kulturen" runt julen. För mig är självklart det viktigaste med julen inte just detta, utan att det är Jesus vi firar. Men ändå - jag tror att det där runtomkring firas på samma sätt av de flesta kristna som av sekulariserade svenskar. Här finns ingen skillnad. Men det kanske det borde finnas?

Letade julklappsskivor tillsammans med sonen i lördags. Jag skulle ha tag på Bachs orgelfugor, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Till sist hittade vi den gissningsvis enda musikaffären där fugorna fanns.

Men det återstod ett problem. Att välja inspelning. Vi stod där med en utländsk produktion och en svensk. Vi måste välja närproducerat! utbrast sonen. Självklart, Sickan, sa jag.

Lokalt producerad fuga måste förstås vara mer miljönvänligt än utlandsproducerad? Och mer hållbart?

Jajamän.
Då uppstod ytterligare ett problem. Det fanns två närproducerade fugasamlingar. Med olika många fugor per skiva. Vi måste räkna ut styckpriset, sa sonen. Hur mycket fuga får man för pengarna? Finns det kilopris?

Bristfällig produktinformation, tyckte han om skivkonvolutet.
Jag invände att om man skulle ha med förväntad hälsoeffekt skulle man knappt få med det på det lilla omslaget.

Vi stod där i valet och kvalet, men så kom jag på att själva orgeln också har betydelse för kvalitet och sound. Jag stegade fram till info-disken. Nu skulle vi se hur mycket de egentligen visste om fugor.
"Det där", sa en av dem och pekade på den ena närproducerade skivan (dock den med färre fugor per förpackning) "det där, det är en barockorgel".

Det avgjorde saken. Svansviftande och nöjda gick vi därifrån.

Har ägnat de senaste dagarna åt att titta mig igenom en rad filmer, som jag tänkte skriva om under mellandagarna. Många passar säkert på att gå på bio då.

Bland annat går den nya Narnia-filmen upp på juldagen. Den recenseras i Dagen imorgon (eftersom vi ju inte kommer ut under helgerna). Jag ska därför inte recensera den här.

Det finns en hel del annat sevärt på bio just nu. Somt lättviktigt, som Woody Allens nya, som är rolig och lättsmält men som inte ger något bestående intryck. Annat är desto tyngre: Inarittus "Biutiful" är en film som jag tror inte lämnar någon oberörd. Jag tycker det finns mycket av "kristusdoft" över den. Med det menar jag inte att det är "en kristen film".

Jag talar om hur man ser på människorna och på livet. Inarittu har en så ömsint blick när han skildrar de ofta trasiga människoöden som han berättar om. Det är förstås heller ingen slump att mannen i denna film söker en förlorad far. Om "Narnia" är en film om barnatro, så är "Biutiful" en film om vuxentro, eller snarare om vuxensökande. Filmens huvudperson söker - likt många idag - förstås lite överallt, inte minst inom nyandligheten. Och så ser det nog ut idag. Det är bara att konstatera. Även i Woody Allens film har nyandligheten ett, eller snarare flera, ansikten.

Man kommer ingen vart med att moralisera över detta. Snarare är detta en uppmaning till kristna att befinna sig i högre grad där sökarna finns. Och att tala om alternativet till spåkort (som hos Woody Allen) eller dekokter (som hos Inarittu).

Mer om filmerna snart på kulturen i tidningen.

Idag tänker väl alla på terrordådet i Stockholm. Lucias ljus och sånger räcker inte riktigt till för att jaga bort sorgen.

Jag och en väninna satt ett kvarter från platsen där det hände och drack kaffe och åt bullar. Under tiden som vi fikade sprängde en man sig själv i luften. Det känns så overkligt.

Vi gick sedan och såg en film. Sådant som man tycker är trevligt att göra en lördag. Jag försöker föreställa mig hur den här unge mannens värld såg ut. Så skild från min, på så många sätt, fast vi befinner oss i samma land är vi nog tankemässigt världar ifrån varandra.

Vad är det som gör att man dras in i terrornätverk? För något åt sedan såg jag dokumentärfilmen "Det svider i mitt hjärta" av Oscar Hedin. Den handlar om extremistiska muslimska miljöer. Några av dem filmen handlar om hade planerat eller genomfört terrorhandlingar.

I filmen får vi också möta dem som anser att våld är försvarligt. Det är viktigt att påpeka att sådana människor finns inom alla religioner (och bland ateister). Oftast ligger en desperation och en förtvivlan bakom våldsanvändningen.

Jag hoppas - liksom alla som jag hört uttala sig hittills - att vi andra, som inte accepterar våld och terror utan värnar ett öppet och fredligt samhälle, kan stå starka tillsammans mot de mörka krafterna.

Jag tror också det är viktigt att försöka minnas att även terroristen har en familj, en historia, att det finns människor bakom det som blir det sorgliga avslutet. Filmen av Oscar Hedin kan rekommenderas för den som vill förstå mer av vad som gör att människor gör de fruktansvärda val de gör.

Skulle du kunna tänka dig att betala skatt som delvis används av människor i andra länder? Detta  var en av diskussionsfrågorna vid vår avslutande träff vid kursen jag går med fokus på Europafrågor på Uppsala universitet.

Det är inte en lätt fråga. Under diskussionen berättade vår lärare Sverker Gustavsson om vad en forskare kommit fram till när han studerat vad det är som gör att människor överhuvudtaget är villiga att betala skatt. Vid någon punkt, skrev forskaren i sin bok, händer det att människor börjar lita på andra än de som ingår i ens egen familj eller klan.

Det finns några avgörande faktorer för att detta förtroende kan skapas. En är goda erfarenheter från samröre med rättsstaten eller samhälleliga instanser. En annan faktor som kan vara avgörande när det gäller att lita på andra, är religiösa och kulturella upplevelser som man delar.

Jag tror detta är viktiga erfarenheter att ta med sig, och det känns tröstande att veta: religionen anklagas ju ofta för att orsaka krig. Här visar det sig att den bygger förtroende som är nödvändigt för samhällsbygge.

För en kulturredaktör på en kristen tidning känns det ju ännu bättre: att få arbeta med både kultur och religion, två förtroendeskapande områden i det mänskliga livet av byggande för en god framtid.

Hamnade framför "Sverker rakt på" på SVT igår kväll. Där pratade Jonas Eriksson om bonobon - en apsort som bara finns i Kongo.

Jag tyckte att jag kände igen Jonas. Han kändes på något märkligt vis väldigt bekant. Till slut kom jag på det. Han måste helt enkelt vara musikern Mikael "Zifa" Erikssons bror, för de var så lika.

Detta visade sig stämma. Jonas och Mikael är båda uppväxta i Kongo. Deras föräldrar var missionärer (Zifa har vi intervjuat flera gånger i Dagen). Jonas har blivit biolog och ägnar sig nu åt att forska om apor, och att skydda dem från tjuvjakt.

Det han berättade var mycket intressant. Bonobo-aporna har ett annat levnadssätt än andra apsorter, till exempel schimpans. Hos bonobon-stammen finns det inte lika mycket våld. "Det är inte en macho-kultur, som hos schimpanserna", berättade Jonas. Istället är det honorna som bestämmer hos bonobons. Aporna har blivit kända bland annat för att så fort en hanne blir för stökig, gaddar sig honorna tillsammans, kastar sig över honom och ger honom en omgång, så han lugnar ner sig.

Bonobons är också kända för att de har en sexualitet som inte är kopplad bara till fortplantningen, utan den ingår i den sociala repertoaren och är bland annat ett sätt att lösa spänningar och konflikter (detta enligt Jonas).

Hos "Sverker rakt på" presenterades bonobon som en när släkting till människan. Och kanske en trevligare nära släkting än schimpansen. Vårt bättre jag, kanske?

Själv lämnar jag gärna detta med eventuellt släktskap till teologer och vetenskapsmän. Och frågan om det skulle bli mindre våld om kvinnor fick "ge männen en omgång" till sociologer, psykologer, och fredsforskare. Jag bara konstaterar att detta var ett inslag som fick tankarna att spinna loss.

För oavsett om de är våra släktingar eller inte - nog är det intressant att ta del av hur djuren lever.

Och Jonas berättade verkligen på ett engagerande sätt. På det sättet märktes det också att han var släkt, om inte med aporna, så i alla fall med sin engagerade och duktiga musiker-bror.

Läste igår i DN att nästan hälften av britterna tror på utomjordingar. En tredjedel av de tillfrågade i Royal Academies stora utfrågning tyckte också att det har hög prioritet att jaga rätt på våra grannar i universum.

Jag mindes då också att bland islänningarna är det många som tror på andeväsen. Till och med en av kyrkans män trodde att det fanns vättar och andar, om jag inte missminner mig.

Ann Heberlein skrev fint om vår "postsekulära" tid i DN i helgen, och när man hör om britterna och islänningarna inser man att den nya tidens tro tar alla möjliga riktningar. Ann skrev förstås om kristen tro, och om att våga bli berörd i kyrkan. Det behöver sägas.

Jag tycker personligen att detta är en spännande tid, men utmanande. Religionsfrågorna har kommit på dagordningen på ett helt annat sätt än för tio eller tjugo år sedan. Just nu läser jag Peter Höegs nya bok, som också handlar om andlighet. Jag återkommer till den. Tills dess: läs gärna om Larsåke W Perssons nya bok på Dagen kultur imorgon. Den handlar om må-bra-kulturen och vad kristen själavård kan innebära i denna tid.

Ateister och agnostiker är mer skeptiska till EU än troende av alla riktningar - med undantag för protestanter. Det vill säga, katoliker, ortodoxa, judar och muslimer är mer EU-vänliga än ateister och protestanter. Mest positiva till EU är de som är hängivna katoliker eller ortodoxa.

Däremot är alltså de norra delarna av Europa, och särskilt de länder där protestantismen är stark och där sekulariseringen gått långt, mer negativa. Här hjälper det inte att vara hängiven protestant, det finns inget samband mellan mer hängivenhet och större grad av EU-vänlighet-

Intressant, tycker jag. Detta står att läsa om i Simon Hix "The political system of the European union", som jag håller på och läser. Att de katolska länderna generellt varit mer positiva till EU visste jag förut, men att det också går att visa att ju mer hängiven katolik man är, desto varmare EU-vän - det visste jag inte. Män är generellt mer EU-vänliga än kvinnor, och högutbildade mer EU-sinnade än lågutbildade. Kanske inte så oväntat.

Jag läser boken för en kurs jag går just nu, och ärligt talat så är boken ganska svår och mycket faktaspäckad. Men rätt vad det är tar det tag och man blir intresserad, och för mig är det självklart att när religion diskuteras blir det särskilt intressant.

Någon djupare analys av varför de mer katolskt troende är mer EU-vänliga finns inte hos Hix. Men det här är ett spår som jag gärna skulle följa till dess ursprung. Säkert finns det också någon därute som vet mer?

Mitt i snöstormen igår kväll mötte jag en av grannarna utanför porten. Klockan var nästan tolv, jag hade varit på bio, och var trött och frusen.

Där kom han gående med sin cykel, det vita håret spretade åt alla håll, skägget var ovårdat, halsduken oknuten.

"God afton, damen!" ropade han muntert. "Är det inte ett underbart väder?" Jo, instämde jag, inte fullt lika entusiastiskt.

Han stannade och slog ut med båda armarna. Jag var fast.

"Ja, man måste ju ut när det är så fint! Och snart är det jul också. Jag får passa på att önska damen en riktigt fin julhelg!"

Jag log, fast bara lagom varmt: jag vet av erfarenhet att annars är jag fast en kvart. Jag har pratat med honom förut: han är nog inte riktigt innanför det som man i vanliga fall räknar som normalkurvan av människor. Men ändå blir jag gladare av honom än av många andra.

Plötsligt var snöfallet vackert, och kylan helt uthärdlig. Vilken tur att det finns människor som är lite annorlunda!

Erland Svenungsson skrev fint om det på kulturen i Dagen nyss. Du som missade det kan säkert hitta någon av hans böcker: han är präst och psykoterapeut och varnade nu i sin artikel för trenden att sjukförklara människor, att strö diagnoser runt sig.

Jag har ingen aning om vad min granne kan tänkas ha för diagnos. Det spelar faktiskt ingen roll, han är en speciell och rolig granne, det räcker för mig.

Ikväll är det dags för årets August-gala. August-priset är ett av de viktigaste litterära priserna i Sverige, och intresset är alltid stort inför utdelningen. Ofta brukar också vinnaren sälja rejält, vilket förstås gör bokförlagen på hugget inför kvällen.

Sara Stridsberg lär vara en favorit i år i den skönlitterära klassen. Hon är väl värd priset, hon har en helt egen och vacker ton. Ändå känner jag mig själv kluven inför hennes stil, ibland tycker jag att hennes texter mera liknar modern lyrik än prosa. Det är alltså texter som kräver mycket av läsaren. Jag kan tycka att det vore synd om skönlitteraturen hamnade i samma återvändsgränd som en del av den moderna lyriken och även en del av den moderna konsten: att inte längre kunna kommunicera med de många.

Jag är rädd för att kulturlivet kan komma att bestå av två diken, belägna mycket långt från varandra. I det ena diket finner man språkmaterialister och meta-litteratur-konst-film, i det andra alla populärvetenskapliga yttringar som tenderar att få en allt starkare koppling till kommersialism. En sådan utveckling skulle sopa undan den tradition som funnits i Sverige av kultur för de många. Jag tänker på studieförbunden, bildningsverksamheten, bokcirklarna, filmklubbarna. Och mycket annat.

Andra litteraturälskare som jag pratat med tycker tvärtom: det är bra om författare som Sara Stridsberg får priser, så att man uppmuntrar andra skrivsätt än de mer traditionella.

Återstår att se hur juryn tänker.

Sedan ska vi inte glömma att det finns ett pris för faktaböcker också, och ett för barnböcker. Det blir hur som helst spänannde att se imorgon vilka författare som kammat hem det hela.

Idag har vi firat på redaktionen. Vi har vunnit pris i en tidnings-designstävling för en förstasida med valsedlar som stor bild. Hurra för redigerarna och nyhetschefen!

Det blev bullar till fikat. Och jag föreslog att vi skulle ha en egen heja-sång att sjunga vid sådana tillfällen (eller när vi behöver uppmuntra varann). Ungefär som en fotbollssång.

Då berättades följande vid fikabordet: att det funnits en sång i "Segertoner" vars text löd "Dagen är kort men dyr" - men att den togs bort när tidningen Dagen skapades...

Är detta en skröna? Säkert finns det någon där ute som vet? Småroligt var det i alla fall, tycker jag.

Många människor tycker väldigt illa om november. Själv tycker jag det är dags att uppgradera denna förtalade månad. November är en helt kravlös månad. Man får vara precis som man är. Det är mörkt, ja, men då njuter man desto mer av levande ljus, av samtal med goda vänner och av att krypa in i biomörkret eller sjunka ner i soffan med en god bok. Vardagens små glädjeämnen blir mer synliga, allt som är vackert får guldkant.

Min duktiga redigerare Klaus var och såg "I rymden finns inga känslor" och rekommenderar den varmt. En film som påminner om Hasse och Tage, och deras varmt mänskliga ton, tyckte han.

Själv såg jag "Igelkotten" i helgen: en liten fransk pärla om en kvinna som arbetar som portvakt i ett hus där de rika parisarna bor.  Hon gömmer sig - inte bara i november - i ett rum innanför portvaktsrummet, tillsammans med alla sina älskade romaner. Hon är taggig som en igelkott när folk försöker närma sig.

Tills en dag en olycklig ung flicka knackar på, och med henne en äldre man som bor i huset.
Det är en fin film om att bli sedd, att själv våga se och våga älska.

Jag gick ut i höstmörkret och fick en fras ur en Taizé-sång i huvudet: nattens mörker är inte mörker..

Jag gillar ord som jag inte förstår. Och ord som dessutom visar sig betyda något trevligt, lägger jag gärna till ordlistan.

"Sisonke!" står som tema för en heldag som Skara stift ordnar i Vara i Västergötland. Det är på zuluspråk och betyder "Vi är tillsammans". Biskop PP Buthelezi från Skaras vänstift i Sydafrika kommer då på besök, och det ordnas en mängd spännande aktiviteter.

Det är kyrkans internationella ombud som samlas, men jag gissar att många andra kommer att haka på när det bland annat bjuds på en musikalisk fest i Vara konserthus (som blivit omskrivet just för att en så pass liten ort föredömligt satsat på ett eget konserthus).

Om det inte hade varit så långt till Vara hade jag också hakat på. För i konserthuset sjunger bland annat Anna Sahlene, och det framförs musik av Anders Nyberg och 200 (!) körsångare.

Återigen är det bevisat: landsbygden inte bara lever, den leder ibland... 

Här är en liten godbit lagom till helgen för alla er som inte hade möjlighet att vara med på bokmässan i Göteborg: just nu kan man lyssna på fem seminarier gratis!

Bland de första fem seminarierna som lades ner på Bokmässans community var Dagens seminarium med sydafrianska Mpho Tutu, som berättar om sin bok under rubriken "Godheten och viljan".

Det är bara att gå in och registrera sig som medlem på www.bokmassan.se/community

Mässan kommer att lägga ut fem seminarier varannan vecka. Den som vill ha andra seminarier än dem som läggs ner, kan även beställa dessa på communityn (och då kostar det).

Men passa på att höra på Mpho Tutu, hon var fantastiskt inspirerande! Just nu inför allhelgonahelgen, tror jag att många behöver höra hennes budskap om godhet mellan människor och en kärlek som är grunden till allt.

Hamnade framför tv:n igår kväll och såg en stund på "Fråga doktorn" i SVT1. Jag kan inte påstå att jag är särskilt intresserad av sjukdomar, men de två duktiga programledarna kan göra vem som helst sjukligt intresserad av hälsa.

Igår handlade det om friluftsliv, och att det aldrig har varit så få människor som rör sig i alla fina naturområden runt storstäderna. Vi måste bättra oss på den punkten.

Men bäst av allt igår var den lilla fina betraktelsen av Suzanne Axell om minnen, dofter, tider av gemenskap som man delat med någon eller några. Budskapet var enkelt: vi ska vårda minnen och stunder av närhet. Det låter som en klyscha när man säger det, men med de fina bilderna av familjeminnen, gången uppför kyrkan, några gungande barn - blev det med ens så vackert, så där sorgkantat ömsint som stor lyrik kan vara.

Det är svårt att göra något i tv inför allhelgonahelgen som kan beröra många tittare med olika bakgrund. Hon lyckades.

Facebook-filmen "The social network" har nu premiär. Den berättar om Facebooks föga gloriösa födelse som en sida, där unga grabbar betygsätter hur snygga deras kvinnliga medstudenter är.

Idag är Facebook ett fenomen världen över. Än vet vi inte riktigt hur dessa så kallade sociala forum kommer att förändra värderingar och grupperingar och sätt att umgås. De sociala medierna har förstås både fördelar och nackdelar.

Ett drag som uppmärksammades redan i somras i en kulturartikel, är att det verkar som om "jantelagen" - så omtalad som nordiskt fenomen - verkar ha upplösts i de nya sociala medierna.

Det kan jag instämma i. Många använder Facebook som skrytbok. Eller marknadsföringsbok. "Jag hade ett fantastiskt kalas med 50 gäster, allt var lyckat", "Ännu en underbar dag med min härliga familj", "Nu finns min nya bok ute, läs den!" - så kan det låta på Facebook. Ofta.

Ibland tycker jag det verkar som om skryt-Facebook också smittar av sig på resten av det sociala livet (förresten, själv tycker jag att "sociala medier" är fel namn. Det är lika ofta ASOCIALA medier det handlar om. Envägs-medier).

Det känns som att en anda av skrytsamhet har kommit över hela svenska folket. Ogenerat skryter man med sitt nya jobb, sin nya lägenhet, sina duktiga barn, sin framgångsrika man (mer sällan sin framgångsrika maka). I min barndom hette det att eget skryt luktar illa. Man framhävde (kristna?) dygder som ödmjukhet. Tanken var väl att duktighet skulle tala för sig själv.

Men jag kanske är kvar i jante-land? Hm. Själv tycker jag ändå bäst om folk som inte skryter. De är oftast trevligare att umgås med, helt enkelt.