Ägnade helgen åt att läsa in mig på humanismens historia (en uppgift i mina nuvarande deltidsstudier). Och åt att läsa en berättelse om kärlek. "Omöjligt" är en ny bok av före detta missionären Ejvor Jele. En mycket modig kvinna.

Hon berättar här om hur hon träffade sin man Moses Jele när hon själv var missionär i det då apartheid-styrda Sydafrika. Deras kärlekshistoria är en historia om mod, om stora personliga risker, om svårigheter och misstro, men till sist om glädje, gemenskap och om att ingenting är omöjligt för Gud. I början av boken måste Ejvor, som är vit, se till så att hon inte vistas ensam i samma rum som Moses, som är svart. De sitter på trappan utanför huset och pratar istället, för detta går för sig.

I slutet av boken är de gifta, har en dotter, och blir erbjudna att leda arbetet på en bibelskola i ett nu apartheidbefriat land.

Man läser inte boken för dess litterära kvaliteter, men berättelsen är fantastisk trots ibland textmässiga brister. För oss som aldrig behövt uppleva apartheid är det livsviktigt att berättelser som dessa skrivs ner. Så att vi får syn på hur snett ett samhälle kan hamna. Och hur viktigt det är med modiga människor, som vågar ta en annan väg.

När jag läser om Ejvor och Moses, känner jag mig stolt över att vara kristen.

Lyssnade häromkvällen på debatten i Aktuellt mellan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och folkpartiets Erik Ullenhag.

Det handlade - förstås - om invandrarfrågor. Erik Ullenhag gjorde sitt bästa för att bemöta Jimmie Åkesson. Ändå kände jag en viss frustration efteråt. För här finns ett i sanning demokratiskt problem. Erik Ullenhag bemötte Jimmie Åkesson på ett, om jag får uttrycka mig så, politiskt språk. Medan Jimmie Åkesson lägger sig på en helt annan och populistisk språknivå.

Jag tror att man måste vara mycket tuffare än debattörer varit hittills, och själv våga, så att säga, gå ner ett snäpp i språknivå, om man ska kunna bemöta Sverigedemokraterna. Man måste helt enkelt våga vara lika vulgär som de ofta är.

När Jimmie Åkesson säger att "svenskar är diskriminerade" måste man omedelbart be om en definition. Vilka är svenskar enligt Åkessons terminologi? De som är födda här? De som bor här? Eller de som är födda i Sverige sedan fem generationer? Vilka får vara med och inte?
Likadant när han säger att anhöriginvandringen ska stoppas. Vilka anhöriga är det som inte ska få komma till Sverige? Barn? Makar och makor? Ska barn och föräldrar inte få återförenas?

Sverigedemokraterna rör sig med en egen terminologi, en terminologi som bygger på "vi-och-dem", som frammanar rädsla och målar upp bilder av ett hot. Låt dem för allt i världen inte ha denna terminologi ostörd!

Förtryck börjar i språket. Det har erfarenheter från många länder visat, inte minst var det tydligt i Nazi-Tyskland. Här gäller det att gå till motangrepp direkt!

Jag brukar följa kulturdebatten i DN Kultur med intresse. Men på senare tid har det hänt något märkligt på landets så kallade kulturella flaggskepp.

Plötsligt har tidningens egna reportrar börjat debattera med varandra. I tidningen. Den 2 september skrev Johan Croneman en rolig och bitsk tv-krönika. På den svarade sedan Maciej Zaremba ett par dagar senare. Croneman hade helt fel, tyckte han.

Idag var det dags igen. Nu ett genmäle från Nathan Shachar på ett inlägg av Kajsa Ekis Ekman om Vargas Llosa.

Det är aldrig ett bra tecken när redaktionen regelmässigt för debatter mot varandra inför läsarna. Det är lika illa som när ett gift par grälar inför gäster.

Visst kan man i undantagsfall publicera flera inlägg av olika medarbetare i en fråga. Men här börjar det kännas som ett mönster, och som läsare undrar man: finns det inga fler intressanta röster att publicera? Eller, värre: är redaktionen så osams att så fort en medarbetare publicerar en åsikt måste en annan publicera en mot-åsikt?
Nu väntar vi bara på recensioner och mot-recensioner...

Ibland anklagas den kristna pressen för att vara "intern". Nå, nu ser vi att det finns fler syndare där ute. Skärpning DN!

Har ägnat en del av helgen åt att läsa omtalade Karl Ove Knausgårds "Min kamp" (Norstedts).

Det är, måste jag ändå tillstå, en briljant bok. Att jag säger "ändå" beror på den mängd spekulationer, tyckanden, fördömanden och hyllanden som föregått dess utgivning i Sverige. Eftersom jag är en misstänksam natur (det är de flesta journalister) tror jag ofta att det är något lurt när en bok omgärdas av för mycket spekulationer.

Nå - Knausgård är i alla fall en stor stilist. När han beskriver den nordiska vårens ankomst hamnar jag närmast i trance. Det är så glittrande vackert beskrivit att våren nästan kommer tillbaka mitt i oktober.

Boken handlar om när författaren åker hem för att begrava sin far, som dött i alkoholrelaterat dödsfall. Det hela är sorgligt, men känsligt beskrivet.

På många sidor gråter författaren. Han beskriver detta i detalj. Tårarna rinner i kapp med de hinkar av tvättvatten han öser över det råttbo där hans far bott senaste tiden.

Det är symboliskt och vackert. Och jag gläder mig åt att en man kan och vågar beskriva sin gråt på ett så utlämnande sätt. Det händer något, både inom mig och - tror jag - just nu inom både litteraturen och samtiden.

Sist män fick gråta offentligt var på 1700-talet. Jag hoppas att vi nu är på väg bakåt i tiden, fast på ett nytt sätt.

Snart går flytten här från Telefonplan. Idag packar alla kollegorna sina två lådor (några snyltar till sig en extralåda..)

Längst nere i hörnet finns ett bokbord, där alla de böcker läggs som inte får följa med i flytten. För mig som älskar böcker är det härligt att se att folk plockar till sig en hel del - men fruktansvärt att tänka på att en del måste slängas!

Jag vet inte hur det är med er: men för mig gör det ont i hjärtat att slänga böcker! Som tur är behöver jag inte se på denna gång, de stackars böcker som är kvar åker väl i någon container då (hoppas åtminstone de blir återvunna).

Men förutom detta med böckerna, så ser jag fram emot att flytta. Jag tror att vi kommer att få det jättebra på Kungsholms torg. Mitt i smeten. Mitt i vimlet. Det är där tidningar ska finnas.

Onsdag kväll smyginvigdes årets bokmässa med den sedvanliga "Pressnatta", där författare, förlagsfolk, press och bibliotekarier möts. Torsdag och fredag är mässan mest till för fackfolk, men fredag eftermiddag öppnar man för allmänheten.

Tre slagverkare från Guinea invigde festen igår - Afrika är ju temat.

 Högtidsstund för mig! Jag har ju varit i Guinea på dans-och trumkurs, så dessa rytmer väckte glada minnen. Sedan måste jag också säga att jag lite stolt över att vi på Dagen faktiskt hade en av de trummarna som var med igår på ett program på mässan redan för flera år sedan, tillsammans med svensk-afrikanske Zifa. (Typ: vi var först...)

Att det blev slagverkare just från Guinea som invigde är förstås inte en slump: det sägs bland musikfolk att här finns världens bästa trummisar.

Och idag har mässan dragit igång på allvar. Den påminner klimatmässigt om Afrika: det är redan stekhett här inne på golvet.

När vet man att man närmar sig Göteborg? Svar: när en kille som gått på Herrljunga - troligen på väg hem, att döma av dialekten - vänder sig om och svarar a propå att någon sagt något om skor:

"Ja man är ju på resande fot!"

När ingen skrattar, upprepar han det:

"Men fattar ni inte, på resande fot! Det är en vits!"

Först då drar alla på smilbanden. Tja, det är ju ganska trevligt ändå, Göteborg...

Nu ska jag strax hasta vidare till bokmässan och kolla in läget i vår monter. Vi ses där!

Ja, snart bär det av!

Onsdag förmiddag går tåget till Göteborg och höstens stora kulturhändelse. In i det sista har vi på Dagen fixat med monterprogram, intervjuer, gäster, och en stor fin bilaga som kommer i Dagen på fredag.

Så: ni kommer väl dit och besöker vår monter? I år har vi hur många intressanta gäster som helst:

Mhpo Tutu, Denis Mukwege, Annika Spalde, Bengt Brülde, Håkan Nesser, Elisabeth Sandlund...

Jag lovar att det kommer att bli ett spännande program! Faktiskt ett av de bästa vi har haft, om jag får säga det själv.

Afrika ligger ju oss varmt om hjärtat, och vi kommer förstås också att fokusera på mission i montern. Det blir en "Missionshörna" med intervjuer med nu verksamma missionärer och biståndsarbetare.

Vi kommer också att blogga och sända webb-tv, och sist men inte minst, kunna möta alla er läsare!

Så gå nu och skaffa en tågbiljett eller bussbiljett eller flygbiljett eller ta cykeln, men kom dit! (Nej, ta inte bilen!)

Kväll efter kväll sitter de där i tv-rutan: Fredrik, Mona, Maud, Maria, Göran och Lars. För visst är man snart du med dem? Det känns så.

De pratar om skola, om vägar, om kultur, om försvar, om bröstpumpar (:-), om pensioner, om Afghanistan. De manglas och ställs mot väggen och de måste kunna ge ett begripligt svar på i princip allt.

Nästa dag kommer kommentarerna. Kritiken. Betygen. Och omdömen från "vanligt folk" (jag räknar mig till dem): "Jag blir så trött på honom/henne/de/partiet/politiker/valet".

Känns det igen? Hur många av oss har klagat (jag har det)?

Igår kände jag plötsligt eftertankens kranka blekhet. Vilka av oss skulle vilja vara i deras kläder? Varje kväll nya tv-sändningar. Varje dag nya möten på skolor och företag. Hela tiden denna ström av kritik.

Så nu måste jag bara säga det: jag tycker de gör bra ifrån sig! Jag tycker att vi ska vara stolta över våra folkvalda. Över att vi har en någorlunda fungerande demokrati. Över att partiledarna faktiskt oftast är pålästa, engagerade och att de finner det mödan värt att arbeta politiskt.

Idag letade jag efter ett passande ord som motkraft till "politikerförakt". I brist på annat fick det bli "hyllning". Det här är min hyllning till er, som orkar.

För att parodiera den nu kända tv-reklamen: Tack alla politiker för ert bidrag, från öst till väst!

 P s P s Tack alla ni observanta som påpekar att jag glömde Jan. Förlåt, Jan! Självklart skulle du också fått tack!  Det går inte att skylla på tryckfelsnisse, så jag får väl helt enkelt skylla på - mig själv..

.. och utnämnt fyra kandidater till det kristna kulturpriset Synergystipendiet, som delas ut i oktober. Men nej, ni får inte veta vilka fyra det är än!  Men den som läser tidningen Dagen får snart veta det första namnet.

I år var det en rätt stor övervikt för musiker och konstnärer, medan vi tyvärr inte hittade någon kandidat alls för dans eller litteratur. Hallå alla ni dansare och skribenter ute i landet, eller framförallt, hallå alla ni som känner någon som är duktig inom dessa områden: sänd in förslag till nästa år!

Men som vanligt fanns det en lång rad begåvade och kreativa människor på listorna, så det tog sin modiga tid att vaska fram vilka som skulle vara med ända till slutet.

Juryn för i år bestod av Samuel Sander, Maud Lind, David Åhlén och så jag själv.

Läser med förfäran om tyske författaren och riksbanks-anställde Thilo Sarrazin och hans nya bok. Sarrazin är socialdemokrat och medlem i SPD. Nu har han skrivit boken "Tyskland avskaffar sig självt", där han menar att det pågår en "fördummande process" (DN idag: http://www.dn.se/nyheter/varlden/)

Hans resonemang går så här: välutbildade tyskar skaffar få eller inga barn. Till exempel är det bara en tredjedel av de kvinnliga professorerna som har barn - nu får kvinnorna vara med minsann! (min anmärkning). Samtidigt flyttar det in massor av muslimer med låg utbildning. De skaffar många barn.

Intelligens är till 50% ärftligt, menar han, och summan av kardemumman blir alltså att Tyskland fördummas. Har man hört på maken?
Glädjande nog tar de flesta politiker, från höger till vänster, avstånd från detta fiskande i grumliga arvshygieniska vatten.

Det är ändå värt att uppmärksamma hans tankar: det är inte första gången jag stöter på liknande resonemang. På en konferens för kristna journalister i Prag häromåret hölls ett föredrag av en man som presenterades som "konservativ debattör". Hans tes var att "Europa" skulle "gå under" eller i alla fall bli "helt islamiserat" om inte vi (dvs vi kristna, jag gissar också kristna vita) snabbt började skaffa en massa barn. Receptet för att få till stånd denna massproduktion av barn var att vi skulle bli "mer religiösa". Hans tes var nämligen att ju mer religiös en människa är, desto fler barn tenderar hon att skaffa (Oklart hur han definerade "mer religiös" - jag översätter det snarast med "mer fundamentalistisk" eller "mer för ett strängt patriarkat").

När det nu kommer en strid ström av mycket religiösa människor från den muslimska världen måste vi också återgå till detta mycket religiösa tänkande, där kvinnorna bör vara hemma och föda (många) barn och männen arbeta. Menade han.

Han hade däremot inte de ideer om "intelligens" som Sarrazin nu framför.

Det är av största vikt att bemöta dessa herrars befängda ideer och värna om alla människors lika värde och lika rätt!!

Kollegan Helena och jag är överens: "So you think you can dance" är det absolut bästa programmet i tv för närvarande.

Vi ser båda två fram till tisdag och onsdag, de viktigaste tv-kvällarna i veckan. Vi är rörande överens på många andra punkter: juryn är så bra, de tävlande av så hög kvalitet, koreograferna så begåvade. Ja, vi har till och med båda två gråtit av lycka eller rörelse flera gånger under serien.

Om någon hade sagt till mig för ett halvår sen att jag hade sagt dessa saker om ett tävlingsprogram i tv, hade jag däremot skrattat.

Jag gillar ju i grund och botten inte alls tävlingsprogram. Jag tycker inte heller nu att det är själva tävlingsmomentet som gör programmet bra. Jag hade sett det även utan omröstning, om det till exempel bara hade varit så att ett gäng duktiga dansare fick lära sig olika stilar och koreografier under en serie.

För det som är bra med serien handlar inte främst om den poängbedömning som - oftast - kommer efter programmet och som tittarna ( i USA) stått för. Utan det som är bra är att man får följa en konstnärlig process, man får följa med dansarna på träningspassen, man får möta de koreografer som gjort de för programmet unika danserna och höra hur man resonerar som koreograf, vad man vill uttrycka, man får slutligen se danser i alla stilar från hip hop till Broadway och modern dans. Och man får, slutligen, höra den mycket kompetenta juryn utveckla sina tankar om varje dans och varje dansare.

Man lär sig massor om dans. Man lär sig massor om konstärligt utövande. Det mesta av detta beror på den fantastiska juryn, som aldrig nedlåter sig till plumpa kommentarer eller försöker göra sig lustiga på olika vis (något som till exempel blev alltmer framträdande och pinsamt i senaste omgångarna av svenska Let´s dance).

De ger istället konstruktiv och välformulerad kritik, pedagogiskt förenklad ibland så att även tittarna ska förstå.

Sedan är programmet förstås också fyllt av vacker och ibland mycket berörande dans. Förra veckan kunde vi till exempel få se en av de mest uttrycksfulla konstnärliga verk jag sett om ett möte mellan en New York-yuppie och en uteliggare på en gata.

Kan man berätta en sådan historia med dans? Man inte bara kan det, det kan också bli så här suveränt bra.

För mig brukar söndagskvällens bibelläsning kännas som den viktigaste under veckan. Därför kan jag ibland tycka att det är fel ordning att läsa andakter "inför helgen". Visst, andakter är alltid bra, men jag tänker att det till sist är under arbetsveckan som vi som mest behöver Guds hjälp och beskydd.

Helgen är - och ska ju vara - en vila. Men när arbetsveckan drar igång kastas man raskt in i både problem och konflikter. Självklart finns det också en mängd möjligheter och spännande möten. I både utmaningarna och den vardagliga lunken känner i alla fall jag att det till sist bara är på Guds nåd det hänger. Det hela.

Så - idag skulle jag bara vilja dela med mig av det bibelord jag läste igår kväll. Jag har säkert läst det tidigare, men just igår lyste detta ord extra starkt. Det är hämtat från Lukas evangelium, kap 1, vers 72-74 och vers 78-79.Hör bara så fint:

"Han visar barmhärtighet mot våra fäder

och står fast vid sitt heliga förbund,

den ed han svor vår fader Abraham:

att rycka oss ur våra fienders hand

och låta oss tjäna honom utan fruktan"

/

"Han skall komma ner till oss från höjden,

en soluppgång för dem som är i mörkret

och i dödens skugga,

och styra våra fötter in på fredens väg".

Ondska verkar vara ett tema på tapeten i höstens bokutgivning.

Om någon vecka kommer Ann Heberleins bok om ondska - intervju på Dagens kultursidor kommer.

Sedan har Inger Edelfeldt skrivit romanen "Samtal med djävulen" (Norstedts). Jag har snart läst färdigt den. Spännande och utmanande.

Det handlar om två kusiner. Den ene diakon i Svenska kyrkan, den andra sedan barnsben aktiv i en (icke namngiven) frikyrkoförsamling, en församling som man förstår är ganska extrem.

De möts några dagar i ett hus vid havet, och deras olika gudsbegrepp kolliderar både en och två gånger. Finns det demoner? Finns ondskan? Hur ser den i så fall ut? Finns det förlåtelse för allt?

Edelfeldt håller spänningen vid liv i varje rad. Jag tycker också att grundkonflikterna är trovärdigt skildrade, det är lag mot kärlek, det är ande mot kropp, det är fruktan mot mod. Ibland blir det övertydligt, och ibland tycker jag hon snubblar i beskrivningen av den förment fromme Paul. 
Men det är små anmärkningar, i det stora hela känns boken angelägen, och viktig också att kommentera från kristet håll. Finns det till exempel tendenser att det alltför asketiska och också rent kroppsfientliga får katastrofala följder?
Jag tror att det kan vara så, åtminstone ibland. Men detta gäller i så fall knappast bara den kristna tron, jag tror att samma tendenser kan finnas inom såväl andra religioner som inom hälso- extremismen.

Edelfeldt varnar med sin bok för andlig extremism, och om jag tolkar henne rätt menar hon att ondska bara finns som ett utslag av egen sårbarhet eller skada. Men är det så lätt? Allt fler människor (inte bara kristna) tycks idag tro att det faktiskt också existerar ondska som något påtagligt i världen (och då inte förenklat till den slags demon-tro som beskrivs här). Jag tror att Ann Heberleins bok går närmare in på detta.

Gissa om det blir en spännande bokhöst.

Åt en trevlig lunch med min duktiga frilansare Fredrik Borneskans. Vi gillar båda stark mat, och gnuggade händerna när vi såg att den indiska restaurangen hade kyckling Vindaloo.

- Ska vi? undrade Fredrik. Ska vi ta det ett steg till?

Jag nickade. Kyparen skakade på huvudet: "Den är stark. Mycket stark"

"Han menar nog svenskt stark", sa vi. Tio minuter senare satt vi och svettades och snöt oss och suckade, pillade ut kycklingköttet och skrapade bort såsen.

Men sedan bet vi ihop.

-Det ska gå, sa jag. Det ska det.

Två flaskor vatten och ett antal brödbitar senare hade vi fått ner lunchen.

Samtidigt: hur dum får man bli? Vad är det som gör att man gör så här? Att man hela tiden måste gå ett steg vidare, ta allt till en nivå där man når sin gräns? Fast det till sist bara blir plågsamt?

Och ändå: man kan ju inte låta bli. När de nu serverar Vindaloo.

Om man nu ska se sig själv i en något mer positiv dager än att man är en slags kryddornas kicksökare, så kan kanske en vägran att anpassa sig till det lagoma ibland, i någon form, vara något positivt. Kanske?

Måste idag bara citera recensionen av Barbara Ehrenreichs bok "Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande".

Så här skriver DN:s Malin Ullgren:

"Den bärande tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle. Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor."

Ja, där satt den. Äntligen, tänker jag, någon som vågar utmana attitydsfundamentalisterna. De som säger att allt handlar om att du ska ha "rätt attityd".

Visst kan människan till en del välja hur hon tacklar svårigheter i livet. Men när attitydfundamentalismen dras till sin spets finns det inte längre plats för varken medkänsla, medlidande, eller krav på förändringar av omständigheter och krav på rättvisa.

Ehrenreichs bok behövs. Helt enkelt därför att det som igår var en överbetoning på miljö (allt beror på en taskig uppväxt) har idag blivit en överbetoning på individens förmåga att lyfta sig själv i håret (allt beror på din "attityd").

En del av positivismens tankegods är dessvärre hämtat från ett gammalkristligt strafftänkande, och har fått nya religiösa kläder genom framgångsteologin. Här finns en del att göra upp med även för kyrkan. Även om få av oss idag skulle säga att det är ditt eget fel om du inte blir frisk (vilket framgångsteologer för inte så länge sedan hävdade med emfas) så dröjer sig reminiscenser kvar av detta tänkande i en demonisering av det sjuka och det svaga.

Läs hela recensionen på http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/barbara-ehrenreich-gilla-laget-hur-allt-gick-at-helvete-med-positivt-tankande-1.1154957

Hej på er alla trevliga bloggläsare!

Nu är jag tillbaka i selen igen, efter fem veckors semester vid sjön i Dalsland och nu traditionsfylld mediefasta. Bra för själen, tror jag, att ibland helt avstå från mediekonsumtion. Jag saknar varken tv:n, tidningarna eller radiopratet när jag är ute i vildmarken.

Men er har jag saknat! Och kollegorna på Dagen har jag saknat.
Vad jag INTE har saknat är det här konceptet med att rusa upp i ottan, halvt medvetslös dra på sig kläder som plötsligt känns för trånga, sedan ut och trängas med skrikande och fnittrande flickor på bussen och folk som har på hög musik (halv åtta på morgonen!)

Det konceptet gillar jag inte. Inte alls.

Men - det är väl bara att vänja sig. Och intala sig själv att det fortfarande är sommar, och att det fortfarande finns tid att vara ute i naturen. Här på redaktionen är vi i alla fall ense om att ordet "höst" än så länge är ett no no - ord.

Hur har er sommar varit? Har det hänt nåt viktigt i världen som jag har missat? (och då tänker jag inte på saker som att Måns Zelmerlöv har blivit osams med Anders Lundin etc etc etc utan något på riktigt)

Kanske har ni varit på någon liten men otroligt bra kulturfestival, eller lyssnat på någon grymt spännande människa? Något vi kan följa upp i höst (nej, där sade jag det, jag menar nu på sensommaren förstås)?

Tv visade i helgen "Walk the line", filmen om legenden Johnny Cash. Jag missade den när den gick på bio och gladde mig åt att tv då och då visar hyfsat nya filmer av bra kvalite´.

Filmen var verkligen en rörande och vacker hyllning till Cash, som höll på att gå ner sig alldeles ett tag i knark-och hopplöshetsträsket. Visst, vi har sett detta förr på bio: hur någon reser sig tack vare kärleksfulla medmänniskor, kommer tillbaka till sig själv, kommer tillbaka till livet och kanske också som här, till Gud, till kärleken.

Och ändå. Varje gång det skildras med inlevelse, som här, sitter man där i soffan och är bara så tagen. För det är i sanning något stort när en människa reser sig och kommer tillbaka. "Du är tillbaka igen, John", som hans stora kärlek sammanfattade i filmen.

För mig var det också en upptäcktsresa att bli närmare bekant med Johnny Cash. Det är klart att jag visste vem han var och vilken musik han gjorde. Men när jag var ung var jag absolut inte någon Cash- diggare. Han var helt fel, tyckte jag då. Fel kläder (nästan lite raggare, eller hur??) fel musikstil, för mycket country, för mycket ölstuga-i-västern-och-fula-bilar. Vulgärt. Tyckte jag då.

Härligt att man kan ändra sig. Härligt att man ( i alla fall emellanåt) lyckas göra sig av med någon fördom.

Nej, hörrni, så där värst kul är det väl egentligen inte att sitta inne timme efter timme på ett kontor, när den svenska sommaren slår sina bedövande vackra klor i Sverige.

Vi som sitter på kontor, i bussar, står i affärer, sorterar tvätt på sjukhus eller vad vi nu gör: vi behöver lite tröst.

Här är den. Jag bloggade ju tidigare om den nära-himlen-upplevelse jag hade under "Stockholm Early Music Festival" i Gamla stan i Stockholm, när countertenoren Philippe Jaroussky sjöng.

Här är han nu, strupens egen guldgosse, och min stora kärlek för tillfället. Lyssna och njut när han sjunger Vivaldi!

Man trodde ju att det här med kulturfientlighet inom kristenheten var något som man hade lämnat bakom sig. Något som hörde till den tiden när jag var ung (mycket länge sedan). Då, när man kunde berätta att man hade utbildning i litteraturvetenskap, och kunde mötas av en lätt föraktfull ton:

"Här behövs ingen utbildning. Här behövs bara tro".

Eller när man talade om teater, och möttes av en fnysning: "Teater! Ha! Vad är det! Sånt behöver vi inte i kyrkan!"

Som sagt, jag trodde - eller hoppades åtminstone - att den tiden var förbi. Men när jag läste Världen Idags rubrik om att rockfestivalen Hultsfred lagts ner, insåg jag, att det på vissa håll snarare är värre idag än det var när jag var ung.

"Kultursemiarium: Bra att lägga ner Hultsfred", skriver tidningen.
Min första fråga är: Hur menar de, "kulturseminarium"? Vilka kulturarbetare är det som uttalar sig?

Jo, det är Roland Utbult, Maria Andersson, Simon Ådahl och Ruben Agnarsson. "Namnkunnig panel", skriver tidningen. För vem? undrar jag. Jo, för många kristna förstås, men för resten av landet? Vem i den större kulturvärlden har ens hört talas om dem?

Den här namnkunniga kulturpanelen har alltså kommit fram till att det är bra att Hultsfred läggs ner. Har de ens varit på Hultsfred, undrar jag? Ruben Agnarsson säger att han inte sörjer festivalen "med allt det destruktiva som den innebar".

"Istället borde vi ha stora kristna musikfestivaler", säger han med en självgodhet som är svårslagbar.

Ja, visst. Varför har vi inte det då? Kanske därför att folk inte kommer? Kanske därför att man med denna nedlåtande ton mot andra kulturarbetare snarare gräver sin egen grav än inbjuder människor?

Denna typ av "analys" är så ytlig och rent ut sagt dum, att den visar på att man inte har gjort någon omvärldsanalys överhuvudtaget. Har det slagit Världen Idag att vi lever i ett sekulariserat land? Har det slagit dem att kultur måste kommunicera?

Jag hör till dem som tycker det är synd att Hultsfred lagts ner. Jag har bara varit där en gång, men vilka musikupplevelser man fick! Vilka många entusiaster som jobbade dag och natt för nästan ingenting!

Det fanns också droger och alkoholproblem på Hultsfred - trots att ledningen arbetade konsekvent och målmedvetet för att få bort dem. Men droger och alkohol finns på många andra ställen i samhället.

Det bästa man kan göra som kristen är förstås att finnas med överallt i samhälle och kultur och på plats verka för drogfrihet men också för att värna kulturella scener - vi har för FÅ av dessa i Sverige, inte för många.

Tänk på Paulus, kära vänner. Inte satt han hemma i sitt kök tillsammans med likasinnade och hoppades att det skulle ordnas kristna sammankomster. Han ställde sig på Areopagen.

Jag tror att Världen Idag genom sin fördömande attityd försöker skyla över en mycket svårare fråga: varför fanns det så få kristna band på Hultsfred? Kan det, möjligen, hänga ihop med ett arv av kulturförakt?

Har tillbringat en vecka tillsammans med rådjur, ödlor, älgar, fiskgjusar, storspovar och en gulnäbbad koltrast. Koltrasten sjöng utanför mitt öppna sovrumsfönster varje natt just när det tunna nattljuset övergick i sol - så bedövande vackert att jag inte hade något emot att bli väckt.

Mitt smultronställe i världen ligger mitt i de djupa skogarna i Dalsland, och en vecka som den förra är det så vackert att det är svårt att beskriva för den som inte varit där.

Men ödsligt är det. Jag är aldrig rädd när jag är där, även om det är flera mil till närmaste bebodda hus, och jag går omkring från morgon till kväll med bara de vilda djuren som sällskap.

Däremot blir man uppmärksam på hur trevligt det kan vara med samtal och att höra andra mänskliga röster.  En av de sista dagarna på landet innan jag åkte tillbaka till Stockholm, blev jag nästan orolig för mig själv och vad som höll på att hända med mig i detta asociala liv.

 Jag satt framför tv:n (ja, tv finns ) och mys-pys- Ernst uppenbarade sig i rutan, med en av sina jättetrevliga maträtter, sin värmländska och sina gnuggande händer. Och jag kom på mig själv med att tänka: "Han är ju riktigt trevlig, den där Ernst". Det var då jag förstod vartåt det barkade. Att det höll på att gå riktigt åt skogen.

Igår berättade jag för min rehabtränare Greger om vad som hänt. Han skakade på huvudet. Vi är nämligen ense om detta med Ernst. Igår sa Greger: " Det känns som att han accelererar på något sätt, Ernst. Det blir värre och värre. Han är -  (här tvekade han lite, men så kom det) - en sekt".

Ja. Så är det. Och jag, som alltid kastat mig på avstängningsknappen när Ernst dykt upp i rutan, jag som alltid tyckt att all denna trevlighet är outhärdlig. Till och med jag höll på att falla.   Jag satt där och tänkte "Men han är ju riktigt trevlig". Ja, ni fattar. Det är illavarslande.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen, och pratar med människor som är icke-Ernst.  Tur är det.

Spännande lunch med kollegorna. Vi pratade om var som utmärker en nation, vad en egentligen är, hur landsgränser uppkommer, vad som gör en nationell identitet.

Ju mer vi pratade, desto mer insåg vi alla att det gäller att definiera vad det är man menar. Man kan tro att man pratar om samma sak, men upptäcker efter en stund att man inte gör det.

När blev Sverige Sverige? Hur stort var antalet icke-svenskar i Sverige till exempel på 1400-talet? Hur ser det ut på den afrikanska kontinenten? Hur drogs nationsgränserna där, och varför just där?

En sak som jag ofta funderat över, är hur språket inte bara definierar något som finns nu. Inte heller bara något som har varit. Utan hur ofta det språk och de ord vi väljer också syftar framåt, och så att säga skapar en verklighet.

I tredje riket var inte det första som offrades i kriget sanningen. Den hade offrats långt innan. I språket. I hur man talade om "de andra". Hur man definierade de som inte skulle få vara med i det tyska (det finns en duktig språkvetare som skrivit en bok om detta, det antisemitiska språket, och hur nya ord kom till med ett visst syfte).

Var går de gränserna idag? Vilka är de bilder vi skapar genom språket? Och vad döljer vi genom att välja ett visst språkbruk?

Var på invigningskonsert av Stockholm Early Music Festival igår. Där sjöng Philippe Jaroussky. Denne franske counter-tenor har en helt makalös röst, med ett röstomfång som jag aldrig tidigare har hört.

Han låter som en goss-sopran, fast med en vuxen mans röst. Helt obeskrivligt vackert. Ändå är det inte just omfånget jag fångades av, utan av uttrycket. Han tolkade inte musik, han var musik. Som om han helt enkelt bodde i en annan värld, och öppnade dörren till den åt oss.

Sällan har jag upplevt att en sångare lyckats trollbinda en publik på det sätt som han gjorde. Det var fullkomligt knäpptyst när han framförde sånger av Henry Purcell, tillsammans med ensemblen Ensemble Artaserse. (Detta trots att kyrkan var knökfull - folk köade i timmar för att få biljett).

Jag satt bara och njöt. Och tänkte, att om det finns någon musik i himlen, så måste det vara Philippe Jaroussky som sjunger Purcell.

Ber om ursäkt för att jag två dagar i rad ratat svenska språket till förmån för engelska. Men den här gången var jag bara tvungen: ordet "fantabulous" (som jag inte hört tidigare) skulle kunna stå som ett signum för Gareth i tv-programmet "Kören" (SVT1) som går ikväll.

Gareth använder det för att beskriva hur fantastiska hans körsångare är. Jag tycker det är han som är fantabulous. Vilken kille! Och vilket program! Om ni inte har sett det, gör det! (Ikväll går del 3, klockan 20).

Gareth cyklar omkring i den nerslitna förorten med dåligt rykte. Han går in på pubarna, han börjar prata med folk på köpcentret, han ger sig in på skolgårdarna. Med en mission: att få folk att börja sjunga i kör.

Han tar ett snack med boxningsstjärnan. Han slår sig ner vid ett bord och pratar med ensamma mammor. Här ska folk övertalas. "Det kommer aldrig att gå", säger en man trött. "Här intresserar sig folk bara för tips, öl och boxning".

Men visst får Gareth ihop sin kör. Den lilla tjocka tjejen med läs-och skrivsvårigheter och starka glasögon - hon blir solisten. De tuffa killarna med ligisttendenser körar bakom.

Gareth bestämmer sig för att kören ska hålla en stor konsert, i grannkommunen, där de rikaste bor. De ska genomföra en stor och fin konsert och ta betalt för det dessutom.

Och visst lyckas han. Efteråt gråter folk nästan av lycka. "Tänk att vi kunde sjunga så fint". "Tänk att vi kunde skapa detta i vår stadsdel, med så dåligt rykte". "Vilken sammanhållning det blev".

"Kören" är så långt från "Idol" man kan tänka sig. Här slås folk inte ut. De dras in. Kultur av allra bästa märke. Tack, SVT!

Jobbade hemma i fredags. Eller, försökte jobba.

Först ringde en man och ville göra någon typ av marknadsundersökning.

"Men jag har anmält mig till spärrtjänsten Nix", sade jag.

"Ja men vi säljer ingenting", svarade han, "så vi hamnar utanför Nix".

Jag avböjde ändå. En timme senare ringde nästa försäljare. "Du är kund hos oss", svarade han, när jag än en gång påpekade att jag försökt bli av med telefonförsäljare.

Nästa person som ringde kom från ett annat företag, där jag VARIT kund.

Jag drog ur den fasta telefonen. Satte mig på balkongen för att läsa i mina papper. Då ringde det på dörren. Utanför stod: en försäljare.

Efteråt låste jag, stängde balkongdörren så att jag inte skulle höra dörrklockan. Nu väntar jag bara på att nästa försäljare ska klättra upp med hjälp av ett rep och stå där med blocket i näven och skrika: "Vad har du för telefonbolag? Vad har du för försäkringsbolag? Vill du ha utökade tjänster? Du kan uppgradera? Låt mig räkna på det! Vad har du för fasta avgifter? Hur mycket ringer du? Vad ser du för tv-program? Jag lovar att jag kan...!!"

På kvällen börjar jag läsa en bok av en katolsk författare. Den handlar om hur man söker och finner inre frid.