Var och såg Stefan Jarls film "Underkastelsen" igår (recension i Dagen imorgon). Många undrar över titeln. Den syftar på att vi underkastar oss en miljö, där vi - oftast utan att veta om det - får i oss mängder av kemikalier. Bruket av kemikalier till nästan allting i vår omgivning ökar hela tiden. Vilka kemikalier? Jo: flamskyddsmedel till textilier, mjukgörare till alla saker av plast, läkemedelsrester i vattnet, bekämpningsmedel i grönsaker och frukt.

I filmen får man t ex veta att en enda chilifrukt bär spår av 29 olika bekämpningsmedel...

Det hela bildar en cocktail i vårt blod, som man idag inte vet konsekvenserna av. Stefan Jarl själv använder sitt eget blod som måttstock i filmen. Här uppmättes hela 100 olika kemikalier!

Vad kan det här då ge för konsekvenser? Jo, till exempel har man sett på innekatter att de har en ökad frekvens av giftstruma. Vad kan detta bero på? Det visade sig att innekatter sitter i soffan, sedan slickar pälsen, och får i sig gift.

Man tror också att den accelererande kemikaliehalten i vårt blod ger effekter som ökad cancerrisk, allergier, koncentrationssvårigheter, diabetes, autism, och sist men inte minst, infertilitet.

Fiskar som utsätts för läkemedelsrester i vattnet får minskad avkomma, och manliga fiskar utvecklar kvinnliga könsorgan.

Sist, men värst, är när Jarl kommer fram till vad som händer med spädbarn. Det visar sig att de tar upp kemikalier lättast av alla. Och, vilket är en fruktansvärd sannning: den mamma som ammar blir, samtidigt som hon ammar och gör sig av med fettreserver i kroppen, också av med en stor andel kemikalier. Det betyder att ju fler barn en kvinna ammar, desto mindre kemikalier har hon lagrat i sin kropp. Vem som fått "ta över" kemikalierna? Spädbarnet.

Filmen har väckt internationell uppmärksamhet. Själv har jag inte nog kunskap att bedöma om de forskare som intervjuas i filmen verkligen har rätt. Men har de det, är det hög tid att dra i nödbromsen!

Filmen är - inte ovanligt för Jarl - en domedagshistoria utan uppmuntrande ideer om hur vi ska stoppa utvecklingen. När jag går ut från Zita i Stockholm hittar jag ett litet anslag: "Så här kan du göra för att undvika kemikalier i din vardag". Jag gissar att någon har sett att man som biobesökare behöver den här typen av information för att inte bli alldeles uppgiven. Själv hoppas jag på en bredare debatt och samma typ av "väckelse" som vi haft när det gäller klimatet. Nu!

På eftermiddagen kom nyheten om Ship to Gaza. Det hela är bara så sorgligt.

Sedan läste jag i Aftonbladet om kvinnan som gick ut för att plocka liljekonvaljer och mördades med blommorna i handen. Och om en annan ung flicka, som lämnades döende på ett fält, attackerad av sin ex-pojkvän.

Därefter såg jag dokumentären om engelska Katie (TV4) som råkade ut för en syra-attack och fick sitt ansikte förstört för resten av livet.

De två unga flickorna i gårdagens svarta mediedag blev båda offer för svartsjuka, våldsamma pojkvänner. Ja, jag vet att även unga män är hårt drabbade av våld. Men ibland måste man få säga ifrån om våldet mot kvinnor, ett våld som utförs av en närstående (vilket sällan är fallet när det gäller våld mot unga män).

Ena minuten käraste. Nästa minut en mördare. Det är ofattbart.

Läser idag etikforskaren Ann Heberleins försvar av religion i DN (kulturdelen idag). Hennes slutsats är att kristna, muslimer och judar varken är godare eller ondare än andra, men att en religiös övertygelse kan vara starkt motiverande till att göra gott.

Det är bara att instämma, och skönt att någon vågar höja stämman för att försvara religion.

Samtidigt funderar jag över en annan mycket intressant artikel under helgen i samma tidning. Maciej Zarembas första del i en serie om vuxenmobbning. Läs den. Han sätter in mobbningen i sitt sammanhang: ett yrkesliv där kraven blir allt större och utslagningen allt grymmare.
Landets alla skolor arbetar hårt med att få bort mobbningen. Det är bara det, att man ibland glömmer en besvärande sak: barn lär sig mobbning av de vuxna.

Jag tror aldrig vi kommer att få bukt med barnmobbning om vi inte tar itu med vuxenmobbningen.

Och här måste jag anknyta till Ann Heberlein. Och kyrkans ansvar för sina anställda. Enligt många undersökningar är kyrkor av olika slag närmast sämre än genomsnittet när det gäller dålig arbetsmiljö och mobbning.

I Dagen imorgon kan ni läsa om ett fall av mobbning i kyrkan. Är det inte på tiden att kristna ur alla samfund går samman och genomför en kampanj med nolltolerans för mobbning?
Så att vi kan visa i handling att Heberlein har rätt?

Var på lanseringen av ärkebiskop Anders Wejryds nya bok häromdagen. Det är en intervjubok där David Berjlund hållit i pennan, och heter "Uppdrag ärkebiskop", en kanske inte så upphetsande titel. Men korrekt förstås.

Verbums Lars Hillås skojade lite i inledningen och berättade att man hade en arbetstitel som innehöll något om att Wejryd ju uppfattas som en lågprofilerad men otroligt hygglig typ, ett "Rikhygglo" helt enkelt.

Hade varit en roligare titel - men kanske något problematisk..

Wejryd har förstås inte något emot att kallas hygglig.

- Men att jag är lågmäld innebär inte att jag inte har bestämda uppfattningar i vissa frågor, sade han.

Den fråga som är allra hetast för Svenska kyrkan just i dessa dagar är förstås frågan om det kungliga bröllopet. Ska kungen leda in bruden eller ej?  Här har Anders Wejryd en bestämd uppfattning:

- Jag har rekommenderat dem tydligt att gå in tillsammans. Det hade varit lättare för mig att också hävda att detta är kyrkans bestämda uppfattning om det hade stått i kyrkohandboken. Men det gör det inte. Det är svårt för mig att tvinga dem till något.

Men Wejryd hoppas att debatten som nu kommit ska leda till att fler ställer frågor runt vad olika traditioner står för. Det är väl bara att instämma!

Lars Hillås i samtal med bokens författare David Berjlund och Ärkebiskop Anders Wejryd.

En av gårdagens mest glädjande nyheter, var att svenskarna blivit mer positiva till invandring. Det är inte så ofta vi är bortskämda med goda nyheter, så låt oss suga på denna karamell ett bra tag!

Passande nog var jag just igår kväll inbjuden att delta, när kulturförvaltningen i Stockholm bjöd in till samtal och diskussion om framtida stödformer för föreningar på Kulturhuset.

Jag var där som representant för en afrikansk-svensk förening, Guineansk-svenska Nimba. Där var massor av folk. Invandrarföreningar, kulturarrangörer, tidskrifter, teatrar, musikarrangörer.

Världen nerkokad till en samling människor på Lava (ungdomsavdelningen på Kulturhuset). Jag tycker det var ett kanonbra initiativ. Alla fick säga vad de tyckte om behov av stöd, utbildning, hur man bäst skulle se till att - för att använda en gammal kliche´- tusen blommor skulle blomma.

Jag mötte bland annat en man, som lär ut arabiska till barnen i förorten och ger dem en inblick i arabisk och muslimsk kultur och tro.

Det var så befriande att möta just en av dem som man så ofta säger "fattas" i debatten: de muslimer som talar om fredlig samlevnad, om respekt och om tolerans mellan olika religioner.

Han gillade Dagen också. Jajamän!

Diskuterade källkritik med kollegorna på lunchen. Mycket tyder på att det finns vissa brister hos den framväxande generationen i denna fråga - och det är förstås inte de ungas fel, utan (hör nu Björklund) SKOLANS!

Flera av oss har haft unga adepter som kommit hem från skolan, och sagt att de ska göra specialarbete. Sagt och gjort. Man letar upp lite "fakta". Som man sedan nogsamt plitar ner. Om man då av en händelse som förälder frågar: Var har du fått det där ifrån? Kan det verkligen stämma? så svarar de unga glatt: Från Google! Då måste det ju vara sant!

Om man då går vidare och försiktigt påpekar att det finns något som heter källa, att det finns ett verk som kallas Nationalencyklopedin och att man kan få statistik från Statistiska Centralbyrån, då skakar de unga på huvudet: detta har de aldrig hört talas om.

"Men de måste väl få lära sig att det är skillnad på Nationalencyklopedin och Bedas blogg!" utbrast kollegan Anna.

Ja, inte sant? Eller också kan man förstås, i brist på annat, säga som vi sade en gång i världen på Journalisthögskolan: Kom igen nu, nu får vi gå ut och skapa lite verklighet! (:-)

Till sist: med lätt tvekan lägger jag ut en i en bloggkommentar efterfrågad bild. Föreställande mig själv under firandet av "Es Firo´"-festen i Sóller (som jag skrev om förra veckan)

Den svarta färgen betyder att flera (för mig främmande) personer har kletat in färg för att göra mig och tusentals andra till "morer". (Observera att det till sist blev "de kristna" som avgick med seger)

(P S Kan jag hävda att den här händelsen aldrig har ägt rum? Det enda beviset för att jag faktiskt har sett ut så här finns ju på nätet?)

(Jadå, färgen gick att tvätta bort, detta kan man lätt kolla genom en källkritisk granskning: fråga mig! Dessutom: ångrar jag mig imorgon så kommer jag även att radera denna bild...och då har ingenting inträffat överhuvudtaget)

Årets pristagare av priset till Stieg Larssons minne heter Anne Sjögren. Jag var med igår när hon fick sitt pris och en stor blombukett på Norstedts förlag i Stockholm.

Långt borta från hysterin runt Stieg Larssons arv, filmrättigheter, vem-ska-spela-Lisbet-i- USA och allt kändis-och stjärnglitter runt megasuccén Millennium delades detta fina pris "I Stieg Larssons anda" ut för andra gången.

Det var en liten skara journalister och redaktörer som hade kommit dit. Men det var en stor händelse.

Anne Sjögren är nämligen en förnämlig pristagare. Hon har kvalificerat sig enligt de kriterier som juryn ställt upp, det som Stieg kämpade för (när han inte skrev deckare): antirasism, rättvisa, lika villkor för alla människor, feminism.

Jag kan inte tänka mig en mer kvalificerad vinnare. Aldrig hört namnet? Nej, det nog inte heller de numera 1 800 personer som engagerat sig i det nätverk av frivillig sjukvårdspersonal som numera finns uppbyggt för att ge sjukvård åt papperslösa flyktingar.

Anne är spindeln i nätet. Hon berättade igår om första gången hon drog ihop ett möte. "Det var jag, några nunnor och några vänstermänniskor".

Sedan dess har nätverket vuxit. Och vuxit. Och vuxit.

- Det är som att sitta i mitt i en rosenträdgård och bara se det växa upp. Det är underbart, sade hon i sitt tacktal.

Men själv känner jag att det är vi som ska tacka. För att det finns sådana som Anne. Och att en del av mängderna av pengar som deckarna ger investeras i denna viktiga verksamhet.
GRATTIS Anne!

Har nyss varit på boksläppsevenemang i Gamla stan. Citatmaskinen Dag Sandahl berättade om sin nya bok "Förnyarna".

Den handlar om den kyrkliga rörelsen Kyrklig Förnyelse och dess femtio år. Jag tyckte det var intressant att få en inblick och bakgrund till denna nu, måste man nog säga, tynande rörelse.

Men Dag Sandahl var positiv. Det är han alltid: "utom på torsdagarna när Kyrkans tidning kommer", sa han och kikade förhoppningsfullt på min journalistkollega. Från Kyrkans Tidning.

Nå. Ibland tror jag att Dag skulle göra sig bra som ståuppare. Han är rolig, snabbtänkt, vitsig, och har modet att sticka ut hakan, han är folklig men ändå bildad.

Jag håller inte alls med honom i en rad frågor, men han är kul att lyssna på. Hör här när han sågar miljökonferensen i Uppsala för något år sedan:

"De Heligas samfund har förvandlats till Hela skapelsen"

Själv tycker jag det är bra att Svenska kyrkan tar ställning i  miljöfrågan. Men, som någon kollega sade:

Det är kul att det finns såna som Dag Sandahl i Herrens hage. Ja, vi får väl hoppas att han inte är en utrotningshotad växt?

Glad - utom när Kyrkans tidning kommer.

Nej, jag ska inte skriva om kultureliten. Inte idag.

Jag ska skriva om kulturskymningen i Dalsland. Så här:

Vad gör man i en enslig stuga på landet mil ifrån närmaste bebodda hus, när tv:n har lagt av, liksom videon, liksom dvd:spelaren´, och internet inte finns tillgängligt?

Man greppar radion. Den står i köket och har en konstig egenhet: just när man fått in en frekvens och skriker "Jippi!!" och försöker dra upp ljudet - då försvinner frekvensen. Hur det är möjligt att volymknappen påverkar frekvensratten övergår mitt förstånd. Radiokanalen var sedan spårlöst borta i rymden, hur jag än vred och vände på den trasiga antennen.

Hursomhelst. Bakom en gardin i stora rummet fanns en radio till! Visserligen med ett lager damm över, men man får inte vara kinkig.

Lyckan. Som då uppenbarar sig i form av Schuberts sonat i B-dur (tack P2!)  Jag sjönk ner i soffan, tittade ut över solen som gick ner i en guldgul sjö, nedanför ängens hav av vitsippor. Tog fram packen med diktsamlingar.

Vilken underbar kulturskymning det blev.

Landade i natt på Skavsta - från + 25 grader till + 5 på några timmar. Brrrr! Men jag ska inte klaga - jag har fått en rejäl dos sommar efter en vecka på Mallorca.

Sol, bad, vandringar i bergen, mogna jordgubbar, besök i det otroligt vackra klostret i Valldemosa (där Chopin bodde under en period), morgnar på balkongen med utsikt mot bukten i Sóller. Och sist, men inte minst, var jag med på den helt galna fest som mallorca-borna firar så här års: Es firó.

Hade vi inte dagen innan blivit förvarnade, hade vi trott att folk blivit galna... Plötsligt måndag eftermiddag runt 16 är det tusentals människor på stranden i Sóller. Alla utklädda, från småbarn till gamlingar. Många med palestinasjalar, randiga tunikor, och svart färg i ansiktet. Andra med vita halmhattar.

Så, som på en given signal, förflyttar sig hela lämmeltåget till hamnen i ena änden av stranden. I horisonten dyker det upp båtar. Sedan rökridåer och eldgivning över bukten. Därefter ilandstigning av skrikande sjömän.
Följt av brottning på stranden, smällare, skrik, slängande i vattnet. Och det mest underliga: de med palestinasjalar springer omkring och kletar in alla de ser med svart färg (jag och sonen kom inte heller undan....)

Hela tiden smällare, skott, trummande.
Alla butiker och barer är stängda, ungefär som om det vore krig. Efter tre timmar - poff- är allt över och som i ett slag är stranden öde igen.

Så här är det: man firar de kristnas seger över morerna! För sisådär fem hundra år sen. Genom att upprepa "Slaget vid Sóller".

Själv tyckte jag att det var en barnsligt kul fest (om man nu glömmer att det faktiskt var folk som dog) Här är några bilder!

De "kristna" på marsch.

"Morer" på marsch.

"Morer" går i land.

..och nu blir det batalj.

Ytterligare en härförare..

"Kristna" flickor hand i hand.

Brottning (ganska fredlig) på stranden.

..och så, efter några timmar, är allt öde igen. En liten flicka sitter med svärtade kinder på en bänk och undrar kanske vart alla tog vägen?

I morse tog jag fram fingervantarna igen. Men gottade mig åt att jag definitivt inte kommer att behöva dem i morgon.

Då flyger jag nämligen till Mallorca för en veckas vistelse i lilla byn Puerto Sóller på öns nordvästkust.

Jag tänker inte hymla med att det ska bli hur gôtt som helst, som vi säger hemma i Värmland.

Medan jag kommer ihåg det: jag har fått påpekanden om att jag varit orättvis mot Naomi Campbell i min förra blogg. Jag skrev att hon var programledare för "Top model", men detta är förstås fel - det är Tyra Banks som leder programmet.

Nå - de närmaste dagarna tänker jag strunta helt i tv!

Zappade runt på tv igår kväll. Deprimerande.

Top model. Ett gäng tårögda flickor får sin dom av  Naomi Campbell som ser ut som Magica de Hex i hellång svart klänning och domedagsblick. Överhäxan själv som sorterar och dömer ut. Medan flickstackarna darrar och gråter.

Halv åtta hos mig. Svenska Hollywoodfruar. Bonde söker fru. Håkans bar.

 Vad ska man säga? Om man vågar andas kritik, får man ofta höra att man är elitist, att detta är "folkligt" och därför måste älskas. Så här är folk. Det här gillar dom.

Och ja, visst är det folkligt.  "Håkans bar" till exempel, den liknar den där filmen som någon avlägsen kusin skickar från sin privata fest med polarna, en film som man helst hade sluppit se. Taffligt, fjantigt, ofokuserat, med skakig kamera och folk som ser berusade och rödmosiga ut.

Men man ska veta att "folkligheten" är noga utvald folklighet. Lika folkligt är det till exempel att sjunga i kyrkokör, fiska, gå i kyrkan, äta söndagsmiddag med familjen. Såna är folk också Men inte görs det några reality-serier om detta.

I tv-tablåernas förlovade land verkar det just nu finnas några få regler, man kan : 1. Visa "semestersvenskar"  (Färjan, Baren, Ullared) 2. Visa hur man kan förbättra sitt liv (hälsoprogram, matprogram, inredning, trädgård) Re-make är ordet. Ingenting duger som det är.  3.  Det sista alternativet är tävling. Man kan tävla i allt. Inget är för smått eller för stort. Musik, dans, skönhet.

En lysande kombination skulle väl vara fulla svenskar på semester som tävlar och samtidigt stajlas och skönhetsbedöms? Varför har ingen kommit på den idén?

(Vis av erfarenheten måste jag nu tillägga: jag är ironisk).

Var är de intressanta programmen? Var? Har alla redaktioner drabbats av den stora fantasidöden?

Har firat en fin och traditionsenlig Valborg: brasa, ungar som petar in grenar och snor omkring, bortkommen kommunalpolitiker (?) som läser dikt, "Våren är trolovningstider" (??), detta var det enda jag uppfattade, resten gick bort i allt mummel i folkmassan.

Halvdan kör som sjöng glatt om vintern som rasat ut, sedan regn, upp med paraplyerna. Eftersits hos en väninna med långa samtal.

Första maj med sol och kall vind och promenad på Djurgården och fika på Rosendahl (ska man sitta inne eller ute? denna eviga svenska nationalfråga). Cykeltur med hojen som hittills stått i förrådet-

Nu vardag igen och minnen av vår och blåsippor och vitsippor och denna långt utdragna vemodigt längtande historia som är svensk vår.

Jag stannade till på cykelturen. Gör det ni också!

Det är alltid samma sak på våren. Så fort majblommorna kommer fram, och man ska stå där huttrande och sjunga: "Våren ra..." börjar alla säga samma sak:

Man skulle egentligen bo på landet.

Eller åtminstone i en småstad.

Men just nu verkar detta vara mer än en vårtrend: och det handlar inte heller om vilken småstad som helst. Det handlar om Köping. Det är där man ska bo.

I alla fall om man får döma av mängden tv och böcker som görs om denna metropol. Först kom "I en annan del av Köping". Sedan kom romanen "Tårtgeneralen" av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

Ikväll är det premiär för "Köping Hillbillies", en ny tv-serie. Snart blir dokumentära berättelser om Köping "en egen genre", skriver Expressen.

Vad är det som är så speciellt med Köping? Någon som vet?

Måste bara skriva något om maratondebatten runt tillväxt på Orionteatern på kulturnatten. Dagen innan hade jag hört den liberala tankesmedjan Timbros Maria Ranka förklara att ett prioriterat mål för dem just nu är att Sverige måste få fler miljonärer.

Ett helt annat perspektiv på framtiden fick jag på Orionteatern.  Jag ska ärligt tala säga att jag var lite orolig över att det skulle bli för mycket av domedagspredikningar över kvällen. Det blev det inte.

Istället var det ett överflöd av idéer och framtidsvisioner. Fokus låg inte på att all tillväxt är av ondo: det handlar istället om vilken typ av tillväxt som ska till. Och då inte av miljonärer. Många av talarna - Folke Tersman, Anders Wijkman, Göran Greider, Gustav Fridolin, Gudrun Schyman, bland andra - talade istället om nödvändig ekonomisk tillväxt för folket i fattiga länder, men jämviktssamhälle eller annan typ av tillväxt i rika länder.
Vad har allt detta med kultur att göra? Mycket. Eftersom den typ av tillväxt vi bör satsa på i de rika länderna till stor del handlar om kultur. Att utveckla det kulturella kapitalet, helt enkelt. Och också den "gröna omställning" som Stefan Edman ofta pratar om.

Jadå, jag vet att de som förordar fler miljonärer menar att det endast är genom stor ekonomisk tillväxt i de rika länderna som de fattiga kan "komma ikapp".

Tillåt mig tvivla. Det visar sig nämligen att ju mer folk tjänar, desto mer tär de på jordens resurser och desto mer förorenar de. Få miljonärer använder sina miljoner till att förkovra sig i musik. Istället konsumerar de massor, de köper de fler bilar, fler bensinmonster till båtar, etc etc. ( Jag vågar nästan inte skriva att män generellt är större miljöbovar än kvinnor, då får jag väl på nöten - men ändå, kulturtanter sträck på er!)

Rätt tillväxt alltså. För egen del tyckte jag att det var en spännande, fantasifull, rolig och utmanande kväll, med massor av nya idéer på det som var temat: hur vi hittar ett nytt sätt att leva tillsammans på denna jord.

Låt tusen blommor blomma...!

Så här började kulturnatten i Stockholm i lördags för min del:  Jazz, fågelsång och en bedövande vacker kväll. Det var musik och kultur i varje hörn av staden (på bilden musik mitt emot Dramaten).

Sedan hann jag med ytterligare tre av alla hundratals programpunkter som fanns: västafrikanska trummor och dansshow på Musikmuseet, maratondebatt om tillväxt på Orionteatern, och lyrikläsning på Forum för nutidskultur.

Allt var bra i varierande grad, just denna kväll kunde jag inte låta bli att lägga märke till publiken, som var fundamentalt olika på de olika ställen jag besökte.

Så här såg det ut:

På Musikmuseet: mängder av människor i alla åldrar och hudfärger. Medan jag sitter på golvet och lyssnar (stolarna tog slut) leker en liten kille med min ena sko, och till sist försöker han pussa på den, men då ingriper mamman, men han är snart tillbaka och klättrar över skorna (jag har ingenting emot det, han är jättesöt). Barn leker, klättrar, kryper omkring och det är surrande och pratande lite varstans. Chapeaux de Guinée som uppträder ler som solar när de spelar och dansar, folk klappar i händerna och busvisslar. Det säljs afrikansk mat och allehanda prylar på små bord.

På Orionteatern: även här en massa folk, inga sittplatser kvar.  Aningen mer allvarligt, men fortfarande skämt och skratt från panelen med bland andra Göran Greider, Anders Wijkman och America Vera Zavala. STort engagemang från folk, som sitter med kaffekopp eller ett glas vin. Här talas det, sången får bli mellanakter i det som handlar om visionerna om tillväxt och tillväxtens gränser, vara eller icke-vara.

På Forum för nutidskultur: Här talar vi svartklädda unga människor med rynkade pannor. En del äldre också, gemensamt är tystnaden. Här hyschar man om någon tappar ett programblad. Från scenen läses dikter, det är allvarsamt och högstämt. Mellan dikterna experimentell jazz.

Sent omsider när jag vandrar hemåt, funderar jag över hur man kan behålla sin identitet och ändå skapa en tillåtande anda. Tyvärr måste jag säga att oavsett hur bra programmet var på Forum - det är svårt att känna sig välkommen om man inte känner till koderna. Det kändes lite som en kultur-sekt.

 Helt annorlunda var stämningen på Musikmuseet, där det också fanns en massa av de Afrika-vänner jag numera känner igen. Men helt utan den där spärren som gör att nya människor inte känner sig välkomna.

Orionteatern hamnar nog mitt emellan de här både ytterligheterna.

Varför funderar jag nu på detta? Jo, därför att samma typer av sociala koder också finns i kyrkan. Ibland känner man direkt när man kommer in i en kyrka, att här är man misstänksam mot alla nya. Här gäller det att anpassa sig och smälta in. På andra ställen känner man direkt en tillåtande, inkluderande atmosfär.

Kanske har det också att göra med vad man utstrålar, hur det kommunicerar? På Musikmuseet var glädjen i fokus. På Orionteatern engagemanget. På Forum Det Stora Allvaret.

Inget av det fel. Men någonstans får det mig också att undra: hur kan det komma sig att de länder där man har det sämst ställt ekonomiskt, skapas också kultur som utstrålar glädje och energi, medan vi här i väst snarare gör dödligt allvarlig kultur, fast vi har det så bra? Finns det något slags samband här? Eller tänker jag helt fel?

Hur som helst: kulturnatten som sådan var en fantastiskt rik tillställning. Jag kände mig glad och berikad när jag gick hem. Så berikad att jag måste skriva en blogg till, men den kommer imorgon!

Hann inte gå i kyrkan igår förmiddag, eftersom vi hade "städdag" i min bostadsrättsförening. Istället valde jag att ta mig in till stan söndag kväll och som gudstjänst lyssna på Monteverdis Mariavesper.

Det var en gudstjänst i sig. Monteverdis stycke, som ligger mig mycket varmt om hjärtat (har en gång varit med och sjungit det i Paris) tillhör ju också den typen av musik som inte gjordes som "konsert" av den typen vi har idag. Utan den ingick som en del av gudstjänsten. Inte för att "illustrera" eller som "paus-musik" utan som en viktig del av gudstjänsten.

Man kan inte nog lyfta fram detta synsätt, så mycket mer modernt än det vi ofta ser idag. Hos Monteverdi, liksom många andra stora kompositörer, handlar det om att ge evangeliet kropp. Att gestalta det men på ett annat sätt än med ord.

En konstnär vi intervjuade i Dagen sade a propå kyrkans kultursyn: "Man brukar säga att ordet blev kött. Men i kyrkan har det mera varit köttet blev ord".

Tänk på det. Om man sätter inkarnationen som livsmönster måste detta innebära att konst eller musik eller dans kan gestalta evangelium lika väl som en predikan. Inte "illustrera". Utan VARA budskapet.

För den som hade glädjen av att vara i Sofia kyrka blev detta säkert helt klart igår. Tårarna var faktiskt nära flera gånger. När de tre manliga solisterna stod på var sin läktare och sjöng och rösterna flätades in i varandra och tog över hela kyrkorummet ända upp till kupolrummet med sin lovsång - då var det så vackert och passionerat och rörande att många bara blundade och njöt.

Mariavespern (vesper betyder förresten aftongudstjänst) skrevs 1610. Igår framfördes den av Sofia kyrkokör under ledning av Arne Johansson. De sjöng tillsammans med Mare Balticum, och de fina solisterna var Ute Goedecke, Aino Lund Lavoipierre, Johan Linderoth, Adam Riis, Johan Roll och Tomas Vilkelis. Orkestern som spelade hade tidstrogna instrument och lät fantastiskt.

Den här veckan ges verket också i Lund - passa på ni som bor där! Mariavespern sätts inte upp särskilt ofta, så missa inte detta tillfälle.

Bra tycker jag också var att man i Sofia kyrka gav en översättning av texterna. Alla kan ju inte latin. (ja, ja, jag vet att detta låter skrytsamt, men jag läste latin i tre år, något ska man ju ha lärt sig, eller hur....)

Här saxar jag bara några vackra verser ur detta flertimmarsverk (text ur Höga visan)

"Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.

Därför har kungen fattat kärlek till mig

och fört mig in till sitt gemak och sagt mig:

Kom, min älskade, kom ut!

Vintern är över, regntiden är förbi,

Marken täcks av blommor,

Sångens tid är inne."

Det är bråda dagar just nu. Det är dags för Bokmässa! Ja, ni läste rätt. För mig, och för många i bok-och tidningsbranschen, är det nu som höstens bokmässa planeras.

Snart är alla programblad tryckta och färdiga, scheman uppställda, gäster inbokade... Det är ett pusslande och ringande och mailande utan ände.

Men just idag är jag hoppfull. Det blir en grymt spännande mässa! Afrika och afrikansk litteratur står i fokus, och jag kan redan nu lova att kulturredaktionen kommer att ha spännande läsning, vara med och arrangera intressanta seminarier och även ha världsstjärnor på besök i montern.

Vi kommer att fokusera mycket på mission och bistånd, men det blir också frågor som "Lycka i Nigeria och Sverige", och Elisabeth Sandlund kommer att berätta om sin nya bok. Så boka redan nu in 23-26 september och kom till Göteborg!

Måndagkvällar brukar vara tv-kvällar för min del. Igår kom jag hem rätt tidigt, och passade på att se en stund på "Fråga doktorn" (SVT)

Jag måste säga att jag har fallit helt för de två programledarna. De är chosefria, raka, trevliga, pålästa och sprider en känsla av värme och medmänsklighet omkring sig.

Inga frågor är för pinsamma eller för vardagliga eller för svåra eller för konstiga för dem. De svarar tittare runt hela landet på alla möjliga frågor, från varför prickarna på ryggen ser så konstiga ut, till hur man reagerar när någon i ens närhet får cancer.

Även den som inte just för tillfället är sjuk trivs i deras sällskap. Och alltid lär man sig något nytt. Det är veckotidningsjournalistik överfört till tv, men av bästa slag.

Började fundera över frågespalter, och kom på att tidningen Amelia nog var först med att ta med en präst bland läkarna och relationsexperterna. Det var Annika Borg som svarade på frågor, och det gjorde hon bra, tyckte jag.

Tänk om någon kunde skapa ett tv-program "Fråga prästen" som var av samma höga kvalité som "Fråga doktorn?" Där människor kunde ställa alla de frågor till prästen som de inte vågar komma med i kyrkan. Och med en präst som vågade vara rak, enkel och varm och vardaglig (eller en pastor)

Ja, drömma kan man ju alltid...

Var med på ett projekt på Dramaten igår kväll: "Teatermaskinen". Av och med konstnären Ann-Sofi Sidén, kompositören Jonathan Bepler och Mobile Art Production.

De hade inbjudit en rad körer i Stockholm för att vara med på en filmad happening, en inspelning och en improviserad föreställning i ett.

Vi visste inte alls vad vi skulle göra, utom att "se ut som en vanlig publik". När vi väl kommit på plats (det tog sin modiga tid) var chefen för Uppsala stadsteater, Linus Tunström, först på scen.

Han berättade om tanken: det handlade om att visa att teaterpubliken är viktig, deras "roll" i vad som händer på scenen, att de också är medspelare.

Ja, visst är det fint. Jag låter ironisk och det kan inte hjälpas: det var något lite sorgset över det hela. Lite av "Oj, nu är det interaktivitet som är inne, kan vi göra något?"

(Nu måste jag påpeka att jag inte vet om Dramaten som institution har något med projektet att göra, mer än att vi var just på Dramaten. Mer än så framgick inte av de instruktioner vi fick.)

Sedan kom kompositören Jonathan Beppler upp. Han delade upp körsångarna, som nu fanns runtom som publik, i olika grupper. Sedan fick vi följa varsin "körledare" som dirigerade oss i att göra ljud. Suckar, viskningar, bu-rop, skratt, hostningar i olika styrka, tempo och tonart.

Kanske blir det hela jättespännande när man får se filmen. Men jag är lite tveksam. Visst, det låter kul när hundra personer hostar samtidigt. Men hur kul? Hur nytt?

Min kör var en av alla de körer som medverkade i slutscenen i "Såsom i himmelen". Även där skulle vi "göra ljud", inte sjunga.

Nu kändes det nästan som "Såsom i himmelen, del 2: Återkomsten".

Jag tycker personligen att det hade varit roligare - och faktiskt nyare - om vi alla plötsligt hade ställt oss upp och gjort det vi är bäst på: sjunga.

Körsångare i en kort paus. Hela tiden filmades vi. Blir spännande att se vad det blir av detta så småningom...

Fullsatt på Dramaten. Vi skulle "se normala ut".

Några av körledarna i samtal.

Ibland fastnar några ord eller en mening i det enorma flöde som väller över mig varje dag på jobbet. Igår läste jag om Unga Dramaten, som tillsammans med fotografen Ann Lindberg har genomfört projektet "Barn och Bild".

De har låtit fjärdeklassare ta bilder utan, som de skriver, tolkning eller censur från de vuxnas sida.

Men man har ändå gett barnen två teman: "När man frågar chans" och "När jag ser mig i spegeln".

Dessa två teman fastnade i mitt huvud. Jag har inte sett utställningen och vill inte på något sätt döma ut den.

Men jag började fundera över vad valet av teman säger om vår tid. Kom att tänka på skolklasser jag mött i bland annat afrikanska Guinea och i Armenien. Jag har svårt att föreställa mig att man där skulle ha valt dessa teman.

Jag skulle kunna tänka mig att teman som "Jag och min familj" eller "Jag och min by" skulle vara närmare i Guinea. Eller kanske "Framtiden" eller "Mitt land" i Armenien. Eller är jag bara fördomsfull?

En psykoterapeut jag mötte konstaterade att i väst är vi duktiga på individualterapi, men sämre på det som handlar om kollektivet.

Själv tänker jag att det ändå säger något om vår tid att vi tycker att barn mest av allt bör (vill?) fundera över två saker: identitet och kärlek.

(By the way -är det inte lite väl tidigt att fråga chans i fyran? Eller är det jag som är en gammal tant?)

Hur blir det för barnen i ett samhälle där man måste börja fundera över sin identitet och dejtande när man är 10 år? Och, vad är det för ett samhälle vi själva bygger? Är det dessa två ting som livet går ut på? Vem man är och vem man dejtar?

Sådana frågor snurrade i mitt huvud igår kväll. Ni har säkert en rad kloka kommentarer..

Sitter med ett uppslag till Kulturen för imorgon. Ola Hössjer, professor i matematik, skriver om John Lennox nya bok "Guds dödgrävare".

Kollegan Andreas frågar om man kan sammanfatta denna kulturartikel på två sidor på en tweet. Jag har kommit fram till att det kan man. Det fick bli: "Gud är ett ord".

Simpelt, eller hur? Man kan förstås tolka det som att ordet Gud är ett ord, och det visste vi ju. Men man kan också tolka det som att Gud är Ordet med stort O, och det är så Lennox menar. Han har helt enkelt kommit fram till att det är semantisk information i de allra minsta byggstenarna som är den ritning som krävts för att liv skulle komma till.

Om hans resonemang håller är jag, som jag tidigare sagt, inte nog utbildad i naturvetenskap för att avgöra. Men som språkvetare och troende blir jag smått lyrisk över tanken att det som står i Bibeln om att Gud sade ett ord, och världen blev till, kan ha gått till just på detta sätt. Fast numera förstått genom de glasögon som vi som moderna och upplysningsälskande människor har på oss.

Ofta är det i det lilla man finner det stora, tänker jag.

Häromdagen vände sig en ung man (cirka 17 år) till mig och ville sätta sig ned vid mitt bord på McDonalds. Han sade: "Om damen ger sin tillåtelse?"

Jag såg mig omkring. Vilken dam? Sedan förstod jag.

Detta var ju artigt och fint och kanske inget att gnälla över, men ändå: jag började fundera över det allt mer frekventa användandet av "Ni" och "Er" istället för "du" och "dig".

Personligen tycker jag det vore både synd och synnerligen dumt, om vi här i Sverige överger det som kampanjen "Säg du!" en gång i tiden uppnådde. Har man som jag bott i Frankrike, vet man vilket elände det är med detta att säga "du" eller "ni" till folk. Det krånglar till vardagslivet något otroligt. Helt i onödan.

Nej, tillbaka till "du"! Jag gillar faktiskt inte heller när man blir "Ni"-ad i affärer. Jag tycker mera det låter snorkigt än artigt.

Och ett annat problem för "Ni"-arna: hur ska man göra med skrivna texter om de får sin vilja och Ni-samhället tar över? Hur skulle bibeltexter låta, och böner?
Låt Ert rike komma? Gud, Ni som hör min bön?
Något för Bibelkommissionen? Jag hoppas inte....

Vår tidningskollega DN har säkert, liksom alla papperstidningar, vissa problem i dessa dagar. Alltså prövar man nya vägar att få och att behålla prenumeranter.

I brevlådan fick jag strax före påsk såsom varande prenumerant den första skivan i deras serie av klassiska mästerverk, som man kan samla på (mot betalning, förstås).

På väg hem till Värmland lyssnade jag på skivan, som innehöll Vivaldis årstiderna i en inspelning med The English Concert and Choir under ledning av Trevor Pinnock.

Och jag föll direkt. Vilken inspelning. Helt otroligt bra. Jag har ju hört stycket ett oändligt antal gånger, men här var det med ens helt nytt! Om det var att de lyft fram cembalon mer, eller om det var den distinkta och precisa tonen, jag vet inte, jag vet bara att träden utanför bilen dansade där jag körde.

Nästa tanke: om hela serien är så här bra, måste jag bara beställa. Ingen tvekan.  Nästa känsla: avund. Varför har inte vi på Dagen gjort en så här bra bonus-grej för våra läsare?

Men avund är ingen bra känsla (det är dessvärre en av dödssynderna), så nu tänker jag så här istället: Vad skulle vi kunna ge er läsare som bonus-paket som vore lika bra? Skivor att samla, bok-serie, bibel-kommentarer, andaktsböcker, eller vad?
Hör gärna av er! Själv ska jag lyssna vidare på denna vidunderliga musik och behålla känslan av att bli inspirerad, inte avundsjuk...!

Ja, så är påsken genomsjungen - för mig bland annat med en del av Mozarts "Regina coeli". Och en ganska lång rad psalmer, faktiskt en som jag aldrig hade sjungit förut (är det fler än jag som tror att man har sjungit allt??)

Det bästa med att vara med i en kyrkokör är att man just får sjunga på gudstjänsten. Jag tycker mer om det än att ha konsert, på gudstjänsten fyller musiken en så viktig funktion och bildar en helhet tillsammans med läsningar och predikan.

Läser i Svenska Dagbladet att Svenska kyrkans ställning som musikinstitution är "fortsatt stark" trots att antalet medlemmar i kyrkan sjunker. Mellan 2001 och 2008 ökade antalet körsångare i kyrkan med hela åtta procent! 102 000 människor sjöng i kyrkokör år 2008.

Det är ju fantastiskt! Allt blir inte sämre...!