Nu är det snart dags för påskfirande. Jag, liksom massor av andra människor, kommer att gå till kyrkan för att återigen uppleva och förstå vad Jesu död på korset innebar.

För mig är det oerhört viktigt att få gå till kyrkan under dessa dagar. Helst skulle jag vilja gå i kyrkan både torsdag, fredag, lördag, söndag och måndag.

Men livet innehåller också sociala plikter (och glädjeämnen), så jag gissar att det inte blir riktigt så mycket.

Hade jag lite mer tid över, skulle jag också passa på att se filmen "Miraklet i Lourdes". Den har premiär lagom till påsk, och Dagens recensent Jonatan Sverker tyckte i sin recension, att han aldrig sett kristen tro gestaltas så trovärdigt och fint i en spelfilm. Han gav den fem i betyg.

Idag är regissören Jessica Hausner intervjuad i Svenska Dagbladet. Här säger hon bland annat att filmens stora tema är mirakel, och att det som sker är  "bara ett litet mirakel". Hon lägger till att det är ett mirakel "utan andlig inblandning".

Jag funderar en del över detta. Men oavsett hur hon själv ställer sig till mirakel: filmen berättar tydligen starkt om ett mirakel. Jag har personligen svårt att föreställa mig mirakel utan andlig inblandning. "Ett litet mirakel" sker i filmen. Jag tror att alla mirakel är stora, oavsett hur små de kan verka.

I vilket fall som helst tror jag att filmen är sevärd. Glad påsk till er alla!

För er som inte redan sett den - missa inte när SVT1 ikväll visar Erik Gandinis dokumentär om italienska medier.

Den är ruggig. Jag var helt chockskadad när jag sett den på Zita här i Stockholm. I filmen följer filmaren ett antal människor och speglar deras förhållande till det korrupta medielandskapet i Italien.

Det som chockade mig mest var dels en av Berlusconis närmaste män, som ohöljt hyllade Mussolini. Men det var också de för kvinnor förnedrande sätten att använda sig av halvklädda "tv-värdinnor" i de av Berlusconi kontrollerade tv-kanalerna.

Kvinnorna var förbjudna att tala. Deras uppgift var att iklädda minimala bikinis (eller ännu mindre) dansa på båda sidor om den manliga programledaren.

Se själva ikväll. Hoppas det blir mycket debatt, och att svallvågorna når ända till Italien.

Ofta klagas det på vad som visas på tv. Men här kommer beröm:

Vilka fina kulturprogram som visades på SVT i helgen! Kultursatsningen på lördagar är helt suverän. I lördags visade man underbara "Orfeus och Eurydike" som dans-opera, koreograferad av Pina Bausch. Vilken fest för öga och öra.

Och så Daniel Harding på söndagen, som dirigerade Schumann. Onödigt att lämna tv-soffan denna helg...

Nu under veckan före påsk ges det mycket vacker musik i kyrkor runt om i landet. Förra året besökte jag Engelbrektskyrkan här i Stockholm och lyssnade på Matteuspassionen, som man där ger i sin helhet varje år. I år hinner jag tyvärr inte, men hoppas att P2 sänder fin musik att lyssna på när jag kör bil.

Matematikprofessorn John Lennox är på besök i Sverige nu till helgen, och intervjuas i morgondagens Dagen.

Jag hade storstilade planer på att hinna läsa boken och ha en recension i tidningen samma dag av hans bok "Guds dödgrävare - har vetenskapen begravt Gud?"

Klockan 22.30 igår kväll gav jag upp. Då hade jag bara några kapitel kvar, och problemet var egentligen inte att jag inte skulle hinna få i mig texten. Problemet var att det blev för svårt. När man är inne på kumulativa urval, och svårare matematiska formler, måste jag bara lägga mig platt och säga: jag är humanist! Jag är litteraturvetare!

Men ändå, trots att jag inte riktigt var med där på slutet, måste jag säga att jag ditintills hade funnit boken otroligt intressant.

En i högsta grad relevant kritik av blind darwinism och trångsynt ateism. Jag kommer att läsa intervjun med Lennox med stort intresse, och hoppas att någon av mina för uppdraget bättre lämpade recensenter ska ta sig an boken.

Sedan kanske det inte heller skulle vara fel med en kortkurs i matte...

Oj, vilken reaktion det blev på min recension av Robert och Åsa Ekhs bok "Familjen".

En stor majoritet av läsarna tackar mig, några är negativa.

Stort tack till er kära läsare för att ni hör av er! Jag har känt mig mycket uppmuntrad av denna respons.

Eftersom jag helt enkelt inte hinner svara på alla mail, tänkte jag helt kort här på bloggen saxa ur några mail och kommentarer, och på detta sätt tacka och svara er!

Jag har tagit ett citat ur varje mail, och inte slängt något - det betyder att det visserligen är redigerat på så sätt att jag plockat ur breven, men här är ändå varje brev med.

Jag tänker inte själv kommentera mer idag, det hinns inte med (då blir det ingen tidning imorgon)!

Här kommer de:

Postivit:

"Jag blev verkligen glad. Jag delar helt dina tankar!"

"Tack för en JÄTTEBRA recension av en bok jag ALDRIG skulle få för mig att läsa!"

"Jag har tidigare skrivit om en sådan bok från USA, som lade oerhört stor vikt vid just att kvinnan skulle vårda sitt utseende och exempelvis sminka sig varje morgon för att behaga sin man. Faktum är att det är just detta, som gör mig arg, inte minst därför att det går EMOT Bibelns undervisning om kvinnor och utseende"

"Tack för objektiv kritisk journalistik"

"Kritiken är verkligen befogad. Fortsätt så!"

"Dina synpunkter är särskilt viktiga, eftersom det internt inom LO inte får ifrågasättas eller kritiseras vad pastorerna framför. Samtidigt som den egna "ihopsnickrade " präktiga familjesynen är normerande, finns många ensamma mammor i församlingen, som på ett brutalt sätt exkluderas"

"..Därför blev jag så mycket gladare när jag läser din recension. Du tar upp det historiska perspektivet korrekt. Hurra! "

"Blev både imponerad och tacksam över din recension av boken. Jag är så innerligt trött på våra fasader".

"Tack kära Inger Alestig för en viktig, vettig, värmande recension!"

"...efter den underbara totalsågade recensionen av ett par Livets Ordares äktenskapsbok så är deras (Dagens) heder ordentligt upprättad"

"Jag tyckte recensionen var kanon"

"din recension andas integritet och självständighet"

"Du var föredömlig i din sakliga kritik utan att vara elak"

"Det verkar ha gått familjen Ekh och många i Livets ords församling förbi att Jesus på ett synnerligen provokativt sätt motarbetade kvinnoförtryck. Jag känner precis som du Inger: måtte inte någon av mina sökande vänner läsa detta!"

"Tack för din recension. Tror på kärnfamiljen, men har för länge sedan insett att en familj kan se mycket skiftande ut"

"Jag kan inte tänka mig annat än att den (boken) är minst lika usel som Inger Alestig skriver"

"Jag har irriterat mig på boken ända sedan den kom, och då är jag ändå medlem i Livets Ord"

"En nykter recension av Robert Ekhs bok"

"Befriande tuff bokrecension/.../ en ganska överflödig bok"

"Du satte ord på så mycket av vad jag tänker kring detta. Jag upplever ofta att den här diskussionen sällan tas i frikyrkan"

"Jag kan absolut ge dig rätt i en del av det du säger, inte minst detta med en viss skrytsamhet"

"Tack för dina klargörande och stringenta tankar. Man blir så trött på denna präktighet!"

"Stort tack. Många kristna sitter fast i gamla och destruktiva föreställningar om könen och vad man som man eller kvinna skall göra. Kan själv inte köpa att jag som man skall vara något slags huvud för min fru, som klarar sig bra själv".

"Läste med stort intresse. Kan ni rekommendera andra böcker?"

Och så de negativa:

"Du överdramatiserar. Är det inte du som är lite präktig när du tycker dig ta parti för de "som är därute"?"

"Robert citerade bara Guds ord. När blev Guds välsignelse lika med värdefull?"

"De citat han (Robert) använder kan inte sägas emot, de står där, i Bibeln alltså. Hans tolkning kan sägas emot. Det är stor skillnad"

"Vilka bibeltexter syftar du på?"

"Va inte så kritisk mot Livets ord - se upp för annat i stället"

"Jag undrar vilken planet du har varit på de senaste åren. Familjen som är samhällets kärna hånar du friskt"

"Svårt att förstå din negativa syn utifrån en "kristen" dagstidning"

"Hur ser då Alestig på bigami och könsneutrala äktenskap?"

"Att vara konservativ kristen idag verkar vara något fult. Inte konstigt att vi har en snurrig kristenhet"

"Det är visst fel att citera Guds ord"

"Jag reagerar när en kristen tidning skriver så nedlåtande både om att visa glädje över sin familj och om Guds ord"

"Din recension är väldigt missvisande och konstig. Jag tror att de flesta som får barn känner sig just välsignade".

Alla är välkomna att fortsätta debatten (så länge det görs i en trevlig ton!)

Applåderna höll på att aldrig ta slut i Berwaldhallen igår eftermiddag. Jag var säkert inte ensam om att bli rörd nästan till tårar, av Sven-David Sandströms nya verk "Messiah" för kör, orkester och solister.

Det är skrivet med samma text som till välkända Händels Messias, men nu i modern tondräkt. Ofta kan "modern tondräkt" betyda svårlyssnad eller krävande musik. Sandström hör dock till dem som, särskilt under senare år, skriver musik som är lätt att ta till sig.

Samtidigt är det mycket uttrycksfullt, han använder hela skalan, från det ofattbart vackra pianissimo som avslutar stycket, till fortefortissimo, som blev extra maffigt igår med en jättekör.

Ja, detta är verkligen en Messias för vår tid! Verket gavs samtidigt i radio, och finns redan på skiva, för er som tycker detta låter intressant.

Det blev en fin avslutning på min mega-kultur-vecka, när jag sett två teaterföreställningar, gått på (fantastisk!) Mahler-konsert, varit på romanprisutdelning och sett filmen "Sebbe", som fått Kyrkans filmpris.

Idag har jag läst alla kommentarer (de allra flesta positiva) till min recension av boken "Familjen". Lovar återkomma till detta!

Var på Berwaldhallen igår på utdelningen av Sveriges radios romanpris. Det är ett läsarnas eget pris och delas ut av en läsarjury.

I år var sjuttonde gången, och vinnaren Aris Fioretis fick priset för sin bok "Den siste greken".

Själv sade han att det var "en aning stort" (han är inte överdrifternas man). Och samtidigt betonade han att juryn var sammansatt av "det finaste en författare vet" - läsare.

Intressant tyckte jag det blev när han gav sin åsikt om den bitvis inflammerade debatten under senare år, om litteratur och sanningsanspråken. Om fiktionen och dess eventuella överlevnad.

"Det är dags att man insisterar på litteraturens egen sanning", sade han. Klokt. Han poängterade det som varje läsare egentligen vet: rena formexperiment blir inte intressant. Men att "skriva sanning" går inte heller, det är helt enkelt inte möjligt, eftersom allt vi skriver och tänker och reflekterar runt är en spegling av den värld var och en av oss bär inuti.

Jag minns att man på det glada 70-talet på universitetet gjorde experimentet (då när allt skulle vara "vetenskap") att fonetiskt transkribera ett samtal, tecken för tecken. Med pauser, hostningar, halva ord, ofullständiga meningar. Det blev en obegriplig text.

Alltså: litteraturens egen sanning. Det tål att begrundas.

Igår satt jag framför tv:n och slötittade på magasinet "Sverige !". Men så vaknade jag till. De hade gjort ett reportage om "Momokos kungliga porträtt", som jag ju också, i ärlighetens namn, har skrivit om i Dagen, men bara i notisform.

För hur gärna man än vill, hinner man inte ta del av alla kulturevenemang. Och kanske, ska jag erkänna, tänkte jag: hur spännande kan kungaporträtt bli?
Svar: jättespännande!

Momoko Takamatsu är verksam vid Atelje´Inuti, där personer med intellektuella funktionshinder arbetar på heltid med att utveckla sina konstnärliga uttryck.

Vilka porträtt hon gjort! De mest spännande kungaporträtt jag sett. Och så bra hon var på att berätta om kungligheterna. Varför den ena är porträtterad på ett sätt, en annan på ett annat.
Grattis "Sverige!" till ett kanonreportage! Och framför allt, grattis Momoko Takamatsu!

Och för er som har vägarna för Livrustkammaren: missa inte detta! Visas fram till 5 april.

"Vatikanens hemliga musik" var rubriken för en konsert jag var på i helgen i Engelbrektskyrkan i Stockholm.

Engelbrekts Motettkör sjöng under ledning av Bengt Eklund. På programmet fanns Bach, Mahler, Sandström, Allegri, Brahms och Britten.

Men vad var det som var hemligt? undrade jag och mina två väninnor. Förklaringen kom inför stycket av Gregorio Allegri - en tonsättare som levde mellan 1582 och 1652. Stycket "Miserere" av Allegri uppfördes varje år under stilla veckan före påsk i Vatikanen.

Och bara då. Under resten av året var noterna inlåsta i ett rum. Detta för att ingen skulle kunna kopiera stycket.

Det var ett upplägg som höll. Ända tills dess att musikgeniet Mozart blev inbjuden till Vatikanen. Han lyssnade på konserten under stilla veckan, och gick sedan direkt hem och skrev ner alltihop ur minnet.

Sedan fick världen ta del av Allegris musik. Tack, Mozart ! "Miserere" är något av det allra vackraste jag någonsin hört (och jag har hört ganska mycket).

Och tack också Engelbrekts Motettkör som framförde verket så fint - jag måste bara lägga till att sopranen som sjöng i kvartetten på läktaren i Miserere hade en röst som jag och väninnorna pratade om hela vägen hem. Fantastiskt!

Jag gjorde ett försök att vara ironisk och humoristisk i min blogg igår.  Idag ska jag istället vara gravallvarlig.
Såg en stund på "Hyenornas drottning" igår, det var inget dåligt naturprogram, men det var ett av ganska många ganska konstiga programval denna dag 8 mars.

Däremot hade nyhetsredaktionerna ansträngt sig för att ta upp för kvinnor viktiga frågor. Till exempel fick vi reda på att en stor del - om det var var tredje eller var fjärde - ensam mamma lever i relativ fattigdom. Många tar nu kontakt med kyrkan. Eftersom jag har långvarig erfarenhet av att vara just ensam mamma, vet jag en hel del om hur det är att befinna mig i en ekonomiskt trängd situation. Och hur få politiker och ledare som bryr sig om denna utsatta grupp.

Andelen ensamma mammor som har det svårt har också blivit större under de senaste åren. Något som man sällan hör talas om i den politiska debatten. Var finns de ensamma mammornas riddare eller ridderska?

Ensamma mammors situation är bara ett av många teman man hade kunnat ha på kvinnodagen i ettan, tvåan, trean, fyran och femman.

Här är några andra små idéer:

+ Lönegapet mellan män och kvinnor som inte minskar alls, och som är konstant över hela linjen, oavsett om det handlar om låglönegrupper eller höglönegrupper. Män är alltid värda i snitt en eller ett par semesterresor mer per år än kvinnor. Varför??

+ Våldet mot kvinnor - antalet anmälda våldtäkter bara ökar. Varför kommer vi inte framåt?

+ Våldet mot kvinnor i krig. Våldtäkt används systematiskt t ex i Kongo. (En intervju med den suveräne läkaren dr Mukwege hade suttit fint!)

+ Kvinnlig omskärelse - hur stoppar man denna grymma sedvänja?

+ Kvinnors representation: i kommuner, i företagsstyrelser, i kyrkor och samfund, i rikspolitiken. Vad händer?

Tja, kanske tycker man att detta är dystra ämnen. Men de kan ju kompletteras med :

+ Dokumentärer om kvinnor som trots motstånd brutit ny mark. Intervjuer med företagsledare, styrelseproffs, kvinnliga regissörer, kyrkoledare...

+ Spelfilmer som på olika sätt tangerar dessa teman. Folkets Bio visade en genial afrikansk film om några kvinnliga domare. Sänd den i repris! Eller filmer om kvinnliga konstnärer, författare, musiker...(Frida Kahlo, Helena Bergström...)

+ debattprogram där man lyfter fram frågor som är viktiga för kvinnor (och då talar jag inte bara om barnomsorg, det är en kvinnofråga, men också en manfråga). Ekonomi, hälsa, frihet, fredlighet, (frånvaro av våld), utveckling - detta är kvinnofrågor. Varför inte ett extrainsatt "Debatt" med duktiga Belinda Olsson?

Wow vilken tv-kväll det hade kunnat bli! Generellt tycker jag att storstadstidningarna och nyhetsprogrammen hade bra saker denna 8 mars. Men TV ????? BAKLÄXA!!! Det var det jag försökte säga igår, genom att konstatera "Fritt fall...." ( ner i mörkret)

Det är sol ute. Så här långt är detta det enda positiva jag kan se när det handlar om hundraårsjubileet  av internationella kvinnodagen, som firas idag.

Nej, jag tänker inte dra siffror för er, de finns överallt, om hur kvinnor har det beträffande ekonomi, sjuklighet, våldsutsatthet, förtryck och diskriminering. Jag säger som Jesus sa " den som har öron, höre" ("höre" är en vacker konjunktivform som dessvärre är nästan utrotad numera. Liksom så mycket annat).

Jag ska bara berätta om vad jag såg i morse, när jag slog upp tv-programmen för ikväll. Kvinnodagen.

+ Tv 3 firar stort genom nypremiär på "Svenska Hollywoodfruar"

+ Ettan drar igång "Det kungliga bröllopet"

+ Tv3 plussar på med "Secret lives of women", om fyra kvinnliga porrstjärnor.

+ Fyran visar "Familjen Annorlunda". Om en familj med tio barn.

+ Hur man ska tolka tvåans "Hyenornas drottning" vet jag inte riktigt.

Man kan komplettera denna kvinno-kväll med att se "Outsiders" och till sist "Fritt fall".

Var och såg Folkoperans nya föreställning "Silversjön" igår. Både spännande, medryckande, musikaliskt hög nivå. Och en bra historia, som tål att fundera på.

Godhet, ondska, fattigdom, rikedom. Moraliskt svåra val och hur de påverkar oss. Se där en bladning som alltid, i alla tider, trollbinder en publik.

Visst finns det svagheter i föreställningen, en viss förkärlek för lite för mycket akrobatik för min smak, vilket gör att bland annat Torkel Petterssons huvudkaraktär blir svår att ta på allvar ibland. Men det är småsaker och inte så mycket att gnälla om.

När jag går därifrån tänker jag mycket på symboliken i Silversjön, med dess bottenlösa träsk, dess vatten, dess ibland istäckta yta som går att komma framåt på.

Man märker av det som gjorde Weill populär på 70-talet:  nåd och försoning bär inte hela vägen fram, utan här blir det de svaga som tillsammans måste hitta vägen framåt på det frusna vattnet (isen). Trots att försoningen alltså inte är lösningen hos Weill finns en (kanske omedveten?) kristen symbolik i slutet. Personligen tror jag dock att man kommer mycket längre med försoning än vad Weill tror.

I vilket fall som helst kan jag rekommendera "Silversjön", som föreställning bär den över fruset vatten och ger både värme i vargavintern och en och annan eftertanke.

Läs mer om den här: http://folkoperan.se/

Har varit och sett dokumentären "Your mind is Bigger Than All the Supermarkets in the World" av svenska Cecilia Neant-Falk.

Jag ska inte recensera den här, den har premiär först till helgen. Men. Den väcker många tankar om det stora intresset för buddhism i väst. Jag blir inte riktigt klok på det.

Å ena sidan: jag kan till fullo förstå den andliga längtan som är tydlig idag i intellektuella och konstnärliga kretsar. Jag kan också förstå att det blir enklare att konstnärligt gestalta tro när - som det verkar - friheten i uttrycket är stort.

Eftersom det inte finns några inhemska traditioner att tala om, kan den nyfikenhet man känner få uttryckas med stor frihet. Jag tror att den stabilt kristna ramen i väst (nu talar jag alltså om tradition, inte nu-situation) kan vara en hämsko på det sökande som behöver ta sig friare former. Särskilt inom kulturlivet.

Men samtidigt blir det något konstigt över det hela. De intellektuella som för tjugofem år sedan hyllade Bob Marley och rastafari-religion, vänder sig idag till öst och buddhismen. Andligt sökande känns tydligen mer okej ju längre bort man söker. Men jag vågar påstå att en hel del av de "buddhister" jag möter i kulturlivet inte vet särskilt mycket varken om buddhismen eller om vad det är de söker.

Jag säger inte att detta gäller Neant-Falk. Men jag har mött en hel del av den här typen av wannabe-buddhister, som nog faktiskt är mera intresserade av att verka andliga eller att pryda lägenheterna med lysande plastblommor och små buddhor, än att verkligen på allvar ta reda på vad det innebär att vara buddhist. Eller som tar några bitar ur kakan men hoppar över andra. (Vi ska inte tala om hur buddhister på många håll ser på t ex homosexuella, eller hur?)

Där religionen blir istället för psykoanalytikern eller terapeuten. "Lyx-buddhism", sade en av kollegorna. Det ligger en del i det.

Dressman! säger min duktiga redigerare Klaus.

Vi pratar reklam. Vi pratar reklam på bio: längre och längre, nu uppe i 20 minuter minst.

Vi pratar tv-reklam. Samma snuttar om och om igen, som kan förlänga vilken film som helst med en timme.

Och vi pratar om vilken reklam vi tycker mest illa om (Dressman för honom).

Ni vet de där snuttarna som på ett nästan Clockwork Orange-artat vis (minns filmklassikern där huvudpersonen får ögonen uppspärrade och tvingas se en film) nu tvingas ner i oss, trycks på näthinnorna, ska in i öron, ögon, huvud. Och sedan kan man helt enkelt inte bli av med dem.
Hur många kan till exempel Gina Tricots melodislinga utantill? Utan att alls ha velat lära sig den?
Snacka om tvångstankar.

Gina är min absoluta värsting just nu, och jag vägrar att ens gå in i en butik. Och så här långt börjar jag fundera: finns det inte en punkt när reklam blir kontraproduktiv?

Vi kanske har gillat varan/kedjan/märket tidigare, men den 1023 uppspelningen av samma lilla filmsnutt får oss att bara vråla: Nej! Ta bort! Stäng av! Tyst!

Var det någon som sade att reklamfri tv/radio har börjat bli en eftertraktad vara?

Peter Jöback for president! skriver en väninna efter lördagens Melodifestival. Jaaaa!! skriver annan väninna.

Jag håller med. Killen har en guldstrupe. Han kan förvandla vilken sand som helst till guld. Det är bara att luta sig bakåt och njuta.

Själv röstade jag för första gången, när jag insåg att han kanske skulle kunna bli utpetad av Pernilla, som lät som något som min lärarinna i småskolan hade kunnat hitta på. Nej, det räcker inte att vara blond och snygg. Inte ens om man också fluffar till det med vind i håret a la Carola.

Fredrik Strage skrev i DN förra veckan att Melodifestivalen är som en stor blobb som suger in och kladdar ner och förstör all musik (jag kan inte lova att jag citerar helt korrekt, men tanken var ungefär så).

Tu as tort, Fredrik. Du har fel. Peter kan inte ens schlageriet ta kål på. Istället förvandlas blobben och sanden och allting till renaste guld i hans strupe.

Dessutom upptäckte jag att jag skänkte pengar till Radiohjälpen samtidigt som jag räddade schlagersverige. Det, om något, är guld värt.

Om man bara hade tidx 100.

Då skulle man:

- Gå och lyssna på uruppförande 1 denna helg. I Högalidskyrkan. Söndag klockan 18.

"Requiem" av Lars Jergen Olsson, med Högalids Chorus och projektkör, orkester och solister.

- Gå och lyssna på uruppförande 2 denna helg. "På urberget" av Sergei Dmitriev och "Missa St Iacobi" av Damijan Mocnik i S:t Jacobs kyrka. Lördag klockan 15.

Fri entre´till båda. Det sägs att det saknas ny kyrkomusik - men just nu, just denna helg, måste man säga att tillväxten är god.

P S I veckan som kommer blir det ett reportage på Kulturen om en kille som är 16 år och som har skrivit ett Requiem (!) med urpremiär längre fram. Tala om unga genier...

Trendspaning i begynnande vår:

"Inte utan" har utsågs häromveckan till en vinnande romantitel av en av morgontidningarna. Här kan man då lägga till "dotter, son, Bibel" eller vad man nu inte vill vara utan.

Om man då kompletterar denna vinnande formulering med det som just nu tycks vara allra mest populärt inom scenkonsten: vatten, fiskar, pärlor, och silver - ja då får man helt enkelt ett koncept som bör slå knock-out.

För när Folkoperan i höstas gjorde "Pärlfiskarna" fortsätter man i denna goda tradition med "Silversjön" - och Teater Giljotin fulländar vattentrilogin med "Silverfisken".

Jag säger bara: "Inte utan min silverfisk".

Brommaplan imorse: tänk er en myrstack där samtliga myror har åkt slänggunga på Liseberg,

Ungefär så såg det ut. Hundratals av det som SL kallar "trafikanter" vimsande omkring åt alla väderstreck samtidigt.

Mitt i alltihop hysteriska SL-funktionärer som skrek rakt ut: "Akalla!", "Djursholm!" med hesa röster. De bara ropade rakt ut utan att varken peka eller ange någon riktning på annat sätt.

Vad skulle man få ut av det? Hm.

Det som stod klart för mig efter en stund var att det fanns två alternativ. Antingen att ta bussen hem igen (den bussen dök upp vid sällsynta tillfällen, men fanns dock i sinnevärlden) Det andra alternativet var att ta en buss till Akalla.

Någon t-bana över jord gick inte. (Egentligen en fras som lockar till författande: "Alla t-banor över jord är inställda, bara de underjordiska går)

Akalla lät i mina ögon tämligen kallt i 20 minus. Och dessutom: vad skulle jag göra där?

"Man kan ta sig vidare därifrån", sa en av SL-männen i ett avbrott i sitt hesa skrikande. Men med tanke på vad min busschaufför sa om att kunna ta sig vidare när jag först klev på för att åka till Brommaplan, kände jag inte något större förtroende för detta "kan ta sig vidare".

Så nu sitter jag här hemma i mitt varma kök och ser ut på det i och för sig vackra vinterlandskapet med 20 minus och inga tunnelbanor över jord.

Och jobbar hemifrån. Och funderar över vintern, som just nu är dagens samtalsämne nummer ett. I Karlstad finns sällskapet "Vinterhatarna", läser jag i tidningen.

Här i Stockholm måste vinterälskaren nummer ett vara den kille jag såg i lördags. Helgens mest absurda syn. Han kom springande från ett av grannhusen, mot busshållplatsen. Iförd träningsbyxor och flip flops. Utan strumpor.

Snacka om att älska kyla.

Var på Nybrokajen och lyssnade på Ida Falk Winland och Matti Hirvonen. Ida vann Solistpriset 2008 och utan att säga för mycket, tror jag att hon är en av våra mest lovande unga sopraner.
Det skulle inte förvåna mig det minsta om hon blir ett världsnamn.

Det var en så vacker och helgjuten konsert att den ingenstans synliga våren ändå tog sig in i hjärtat.

Ida och Matti har också spelat in en skiva tillsammans (Caprice), så de som inte fick njuta av konserten kan köpa sig till musiklycka.

Några av de stycken de framförde (och som också finns med på skivan) var inte de allra mest lättillgängliga. Men även om jag själv tyckte bäst om Strauss, som avslutade, så är det bra ibland att lyssna på musik som både kräver något av lyssnaren och tar en med ut till musikaliska landskap dit man annars helt enkelt inte skulle komma.

De har båda fått lysande recensioner av de musikskribenter som jag gissar bättre kan musiken av Copland, Nystroem och Rangström, som för mig inte är obekanta namn, men inte något jag har hemma i skivhyllan. Men vem vet, framöver kanske de hamnar där. Det är bra att utmana sin egen musiksmak ibland.

Var på "Klubb Manifest" igår på Scandic Malmen i Stockholm. Tommie Sewóns initiativ, som den här gången hade unga psalmskrivare i centrum.

Jag blev grymt imponerad!

Sex elever på en musiklinje för låtskrivare på Fryshuset hade skrivit egna psalmer om sådant de tyckte var viktiga existentiella frågor.

Ingen av dem har någon kristen eller kyrklig bakgrund. Men de hade gått psalmskola i två och en halv dag med Tommie.

Sedan blev det skrivande av. Igår framförde de sina låtar. Om jag får bestämma kommer minst ett par av dem med i nästa psalmbok.

Några av låtarna handlade om att ha någon att ty sig till. En uttryckte tacksamhet. En annan var ett rop på hjälp. För er som läser Dagen i pappersform: snart kommer ett reportage om projektet.

Det enda som var tråkigt under denna fina kväll var att vi inte spelade in psalmerna åt er. Men hav tröst: i maj kommer en skiva, lovar Tommie Sewón, som jobbat med psalmskola med ungdomar i fyra år och nu har en hel del spännande material

Förra veckan hamnade jag på en kväll på Kulturhuset med författaren James Ellroy. Det är helt mörkt i salongen när han kommer in, andäktigt tyst, knökfullt.

Ellroy är den becksvarta nattens mästare, en deckarförfattare som skriver hårdkokta böcker. Han har också skrivit romaner som inte är deckare. Om det beror på den hårdkokta förpackningen eller inte är svårt att säga - men jag konstaterade snabbt att det var mer män än vanligt på Internationell författarscen, som annars brukar locka medelålders kulturtanter (sådana som jag).

Ellroy inleder med att läsa ett avsnitt ur en bok, varav jag tyvärr inte förstår mycket. Försiktigt frågar jag en av männen i mitt sällskap efteråt om han förstod. Han skakar på huvudet, till min stora lättnad.

- Det var mycket slang, säger han.

Ja, och mycket slang och mycket svordomar och en extremt laid-back attityd är det också under intervjun som följer, där Britt-Marie Mattsson ibland sliter hårt för att öppna det hårda skal som omger denna litteraturens macho-man nummer ett.

Men mestadels är det ändå ganska roligt: Ellroy är en show- man, lika mycket stå-upp-are som författare, tänker jag ibland.

Han drar ner skrattsalva efter skrattsalva, och han bjuder på sig själv. När han själv vill.

På frågan om hur han skulle vilja sammanfatta den period i amerikansk historia som han på senare år har beskrivit i en serie romaner som inte är deckare, utan snarare samhällskritik, svarar han korthugget:

- Vilken resa.

Så får han frågan om hur han själv lyckades komma ur ett amfetaminmissbruk och istället börja skriva böcker.

- God and consciousness, svarar han omedelbart. Jag tror på Gud. Men, tillägger han genast, jag tror inte på Jesu gudom.

Här vaknar jag till ur skrattsalvorna och väntar ivrigt på en följdfråga från Britt-Marie Mattsson . Den kommer inte. Ellroy räddar sig möjligen också från en - oönskad? - fördjupning i ämnet, genom att berätta varför han gillar protestanter. 

- Luther trodde på Gud, men sen gifte han sig med en nunna. Han gillade sex. På något sätt har detta format min världsbild, säger han och folk börjar skratta igen.

Jag tycker detta är lite tråkigt. Inte för att jag inte gillar att skratta, eller för att jag har något emot sex - men jag hade gärna velat få veta mer om Ellroys eventuella tro.

Jag läser sedan i någon av de flertalet intervjuer som Ellroy gett, att han tror mer på det han inte ser än på det han ser. Och varje gång slår han fast: Jag tror på Gud.

Kanske är det lite typiskt den post-post-moderna tiden, att det aldrig blir några följdfrågor. Tänker på den där berömda Snobben- serien: "Jesus är svaret" "Och vilken är frågan?" I kulturlivet hör man idag sällan talas om Jesus, men allt oftare om Gud. Men jag vill veta: Vilken Gud?

"Påven blå av avund?" frågar sig en bloggare a propå filmen "Avatar".

Det vore synd om han var det. För så bra är inte filmen. Jag var och såg den i helgen, och så här tycker jag:

Bitvis är den otroligt vacker. Det är en drömsk värld av vackra växter, flygande drakar, magiska blommor och flytande berg.

Lite Djungelboken, fast bättre.

Jag gillar också att det verkligen finns en vördnad för allt levande. Samt att kvinnor framställs som aktiva, tänkande varelser och inte som de passiva våp de oftast blir i Hollywoodskapelser.

Och visst är det också en på sätt och vis häftig äventyrsfilm. Den är spännande genom sin fantasirikedom när det gäller både teknik och natur. Jag kan förstå att många blir fascinerade.

Men sedan har jag inte mer beröm att komma med. För det finns djupt problematiska sidor med filmen också. För det första har jag - liksom påven - svårt för den typ av new age-flum som förekommer. Naturen är här både besjälad, och ska det visa sig, också en aktiv kraft i skapelsen. Denna aktiva kraft har fått namn efter Eva, och heter alltså Eywa. Som det jämställdhetsombud jag också är (här på jobbet) tycker jag förstås det är trevligt med en kvinnlig gudom.

Men tyvärr intar gudomen Eywa en misstänkt krigargudsposition när det kommer till kritan. De sista femtio minuterna av filmen är alltså en enda lång krigsscen, där varken de naturälskande avatarerna, eller de onda jordmänniskorna skyr våldets grövsta medel.

Jag tycker på något sätt att jag känner igen den där scenen: pang, bom, krasch, dån, bomber, och till sist, förstås, mötet man mot man, ond mot god.

Ja, visst är detta en saga. Det förstår säkert påven också. Det som skiljer den här sagan från andra sagor är några små justeringar av själva grunddramaturgin för att den ska passa in i vår tid.
De goda får mer av "den kvinnliga principen" (om det nu finns en sådan), de blir miljöcertifierade och vetenskapsinriktade. (Här finns också en bihistoria om de onda militärerna mot de goda vetenskapsmännen). De goda är också positivt inställda till andra kulturer.

Mycket av detta är ju trevligt. Men för mig förstör man mycket av detta goda genom att avsluta hela dramat på ett ytterst traditionellt, krigiskt, och om man vill vara elak, manligt, sätt.

Man mot man, näve mot näve. Att man sedan låter den kvinnliga avataren delta i striden och på ett sätt bli avgörande - ska vi uppfatta det som en trevlig eftergift åt feminismen?
Nej, till sist blir jag faktiskt bara matt och trött.

Det är trots allt bara samma gamla Hollywood, om än i grönare färger. Och den som letar efter djupare insikter om Gud och människa får leta på andra ställen.

Solen?
Ja, visst är det konstigt. Att det kommer att bli sommar igen. Men det blir det, tro mig!

Ett sätt att redan nu få sommarkänslor är att bläddra i den otroligt fina och inspirerande katalogen "Folkhögskolornas sommarkurser 2010" som kom igår.

I år dessutom försedd med jättefina teckningar (halvdant återgivna ovan)

Jag har åkt på flera sommarkurser på folkhögskola, och kan varmt rekommendera det! Det finns HUR mycket som helst av spännande kurser för den som är kulturintresserad (och även annat).

Här är några av alla lockande kurser:

retorik, smide, silver, skrivarkurs, teckenspråk, muntligt berättande, oljemålning, kammarmusikkurs, sydsamisk kultur, engelska, franska, liesmide (!), blåfärgning med indigo, hattkurs, akvarell, gitarr, broderi, skriva reportage, ljudproduktion, teaterimprovisation, digital bildbehandling, afrikansk dans, orgelspel, scrapbooking, ikonmåleri, marmorering, vävning, performance, glasmålning....

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Ett plus är också att folkhögskolorna ofta ligger vackert, och de erbjuder på alla sätt en sund, drogfri miljö. Kurserna är heller inte dyra, utan är ett bra budgetalternativ för semestern.

Som sagt, rekommenderas!

Först var det bara en liten notis.

Dagen efter skrev DN en större artikel. Heder åt Nathan Shachar som tog sig an ämnet! Men sedan har det varit tyst. Förbluffande tyst. Ingenting på någon förstasida. Ingenting på Newsmill. Ingenting på bloggar.

Hur kan det INTE bli en mediestorm? När det som har hänt är något av det mest upprörande jag har hört om på åratal.

En 16-årig flicka som blir levande begravd. Hon hittas nergrävd under ett hönshus, med bakbundna händer och lungorna fyllda av jord.

Jag blir så arg att jag blir illamående när jag läser om det. "Det mest upprörande är att Medine är en av hundratals kvinnor som försvinner utan vare sig rubriker eller polisundersökning; och att mördarna, även om de fälls, kommer att få milda straff", skriver Nathan Shachar.

Det hela hände i Kahtiya i turkiska Kurdistan. Bakom mordet låg troligen flickans släktingar.

"Den stora majoriteten offer för klanmord i Mellanöstern är oskulder. Det räcker att hon glömt slå ned blicken när hon passerat en pojke hon hälsat på under hela deras barndom. Eller att hon stått för nära en främling", skriver Shachar.

Var är löpen? Var är förstasidorna? Var finns tyckarna på Newsmill? Javisst ja, de har ju viktigare saker att skriva om. Jan Guillous jakt på stora djur, Pagrotskys förtroende bland väljarna. Till exempel.

Här är mitt enkla bidrag. Till Medine. Till alla flickor som begravs utan rubriker.

Min tv har börjat fungera igen. Den säger inte längre "söker signal". Mina söner brukar säga: "mamma, du har gjort något" när tekniken krånglar.

Den här gången har de rätt. Jag stängde av digitalboxen, satte på den igen och vips! så funkade det.

Jag tolkar även detta symboliskt. Bryt ihop, stäng av, sätt på igen.

Så nu kan jag se på favoritprogrammet dessa snöiga och mörka dagar: "So you think you can dance".

Jag är grymt imponerad av detta dansprogram, som är långt från vårt enkla "Let´s dance". Här handlar det i och för sig också om en tävling, men av mycket hög kvalite´.

I det amerikanska programmet söker man de bästa unga dansarna i USA, och man har också satsat på koreografer, som gör nya koreografier till varje program och till varje dansare.
Därför kan man få se allt från en modern tolkning av can-can till experimentell jazz. Till bra musik.

Programmet är en ren njutning! Där ser man, det går att kombinera folkligt-roligt med konstnärligt intressant. Hoppas någon programdirektör i Sverige apar efter!