Livet, makten och konsten att våga vara sig själv.

Det är titeln på Ebba Lindsös bok, som kom förra veckan. Det dröjde inte mer än några dagar, innan hon fick på pälsen. Hon har lämnat ut oskyldiga barn, hon har svartmålat människor. Etc. Debatten känns igen från en rad andra självbiografiska böcker. Senast läste till exempel norska författaren Jan Kjaerstad lusen av sin författarkollega Karl Ove Knausgård, som skrivit "Min kamp" (inte att förväxla med en annan bok med samma titel). Och så har vi ju Noréns dagbok, Maja Lundgren - listan kan göras lång.

Jag har inte hunnit läsa Ebba Lindsös bok, men funderar en del över självbiografier. Var går gränsen för vad man får berätta? Får man lämna ut andra? Eller för att vända på det: kan man överhuvudtaget berätta sin historia utan att lämna ut andra?
Jag tror tyvärr att om man vill läsa en berättelse som har någon som helst autencitet, måste man kallt räkna med att någon eller några blir sårade.

Det var någon författare som lite uppgivet suckade, att om han så nämnde en enarmad bandit i sin text (spelautomater, för er som är lite yngre) så är det alltid någon som känner sig utpekad.

Så är det. Samtidigt måste man inse att den som har ordet, har också makten. Den makten måste förvaltas ansvarsfullt. Jag tror att just den här frågan är den allra, allra svåraste för en författare.

Idag har jag lämnat ut boken till recension. Det blir spännande att få recensionen!

Kulturfärgen gult

Gult är färgen för dagen på Dagen. Det är en bra färg, eftersom inget parti ännu har lagt beslag på den. Jag utnämner den härmed till kulturfärg.

Blev uppmuntrad och inspirerad av Alma Mater och alla andras trevliga tillrop om vintern, tack! Och firar alltså med clementin och gul mugg, alla apelsiner och citrusfrukter till ära.

Men SURT var det ändå (jag kan inte låta bli) att kulturfrågorna var nästan helt frånvarande i den stora partiledardebatten igår på tv. Tyvärr, det blir en citron till våra folkvalda...

Desto roligare att jag blev uppringd av Malin från Kulturrådet idag. De gör en enkät bland journalister och andra inom kulturområdet för att höra vad vi tycker om informationen därifrån, och vad de eventuellt kan göra bättre.

Bra initiativ tycker jag! Jag efterlyste mer information, fler debatter, fler presskonferenser om hur de viktiga kulturpengarna bör fördelas (och helst, hur dessa pengar kan förmera sig).

Hör gärna av er ni som har synpunkter. Vem vet, kanske någon politiker läser, och jag slipper dela ut citroner efter valdebatter..

Vitt, vitt, vitt.

Ingen vår i sikte. I dessa dagar tyngda av snö och utan - för oss inte vinterfrälsta - något som helst ljus i sikte, är det bra att läsa dikter.

Jag återvänder då och då till den oumbärliga Svensk dikt - från trollformler till Lars Norén sammanställd avLars Gustafsson. Här letar jag vinterdikter, och finner:

Ensam jag skrider fram på min bana.

Längre och längre sträcker sig vägen.

Ack, uti fjärran döljes mitt mål!

Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.

Snart blott de eviga stjärnor jag ser.

Men jag klagar ej flyende dagen.

Ej mig förfärrar stundande natten.

Ty av den kärlek, som går genom världen.

föll ock en strimma in i min själ.

Vackert, eller hur? Erik Gustaf Geijer, "Natthimlen", skriven gissningsvis på 1830-talet.

När snön som nu yr runt knutarna blir det mycket tv-tittande. I alla fall för mig. Tills igår.

Plötsligt blev tv:n svart med en liten ruta mitt på : "Söker signal".

Sedan hände inget. Det känns symboliskt på något sätt. Jag satt där i soffan och såg på en svart ruta. Söker signal.

Sedan började jag kolla alla sladdar. En efter en. Men nej. Det var inget fel på dem. Därefter digitalboxen, dvd-spelaren. Kan det vara all snö?

Idag tänker jag i nya banor. Det verkar som om tv:n får nog någonstans mellan Rapport och "So you think you can dance".

Den klarar alltså en och en halv timmes sändning. Sedan: "söker signal". Nu måste jag alltså ransonera tv-tittandet.

Jag värjer mig stort mot att behöva köpa en ny tv. Jag har ingen lust att slänga ut tusenlappar på en platt-tv (ja, ni hör rätt, jag har en gammal tjockis).

Nu på eftermiddagen tänker jag i ännu nyare banor: jag kanske inte behöver titta på tv alls?
Nöden är uppfinningarnas moder. Och kanske även nytänkandets?

Såg en stund på Guldbaggegalan igår kväll. Fina klänningar...halvroliga skämt... gäääsp...

Men vaknade till när det började likna storslam för filmatiseringen av Stieg Larssons "Millennium". Det var inte ett glatt uppvaknande. Snarare ett chockartat.

"Bästa film? Det känns som om någon skämtar" skriver DN:s Helena Lindblad idag. Jag håller med. "Män som hatar kvinnor" årets bästa film? Men kom igen...

Jag kommer att tänka på Rom. Och på allt prat om "kulturelit". Ge folk vad de vill ha? Bröd och skådespel. Blod och skådespel.

Romarna fick det. De fick lejon, de fick blod. Svenskarna får "Män som hatar kvinnor".

Jag tänker också på en god vän, som säger: "Man KAN locka fram våra lägsta instinkter. Men man BEHÖVER inte göra det".

Rom fick sina skådespel. Sedan dog hela den romerska kulturen.

Vi ska vara mycket uppmärksamma på vad som premieras i kulturlivet. När ropen "ge folk vad folk vill ha" på ett märkligt sätt sammanfaller med vad stora institutioner värderar högst, då börjar jag bli riktigt orolig.

Jag undrar om Noomi Rapace var glad över sina baggar. Hon - som är en duktig skådespelare - är efter vad jag hört, inte särskilt nöjd med filmernas konstnärliga kvalitet.

Kanske tycker hon som jag, att gårdagen var en bagga-tell.

Jag har tänkt mycket på änglar på sistone. Ibland säger någon: "Vill du vara en ängel...och ...hämta brödet/ låsa dörren/ etc"

Enkelt då att vara en ängel. Svårare att "vara en ängel" när det kräver något. Men i lördags fick jag faktiskt tårar i ögonen under den SVT-sända galan till förmån för Haiti.

Där satt de. Steven Spielberg, Julia Roberts, och många fler. Och svarade i telefon i en enkel växel. Tackade folk för att de var änglar som skänkte pengar. Och det var inte alltid stordonatorerna som kom fram till stjärnorna.
Nej, det kunde vara någon som skänkt några hundra. En pastor. En lärare. En sjuksköterska. De tog vad de kunde ge, och gav.

Hela showen var en uppvisning av det bästa USA har. Nämligen i sådana här situationer ett stort varmt hjärta. Det mesta verkade lite halvtaffligt gjort, ingen publik, inga ljusshower, det blev glapp i sändningen och ljudet var ibland dåligt. Sladdar löpte lite kors och tvärs. Clintan hörde man inte ens, mikrofonen måste ha varit helkass.

Men det viktigaste, människorna, de fanns där. Just för att det var sådär halvtaffligt blev det oerhört starkt. Beyonce´hade skrivit om en rad i sin låt för att få in ordet "Haiti". Bono var där, liksom många andra, utan jätteband, utan strålkastare, han såg ut som en vanlig kille, som grannkillen, i enkel t-shirt med en gitarr.

Det var detta som var änglalikt.

Riktiga änglar, i biblisk mening, tror jag också fanns på plats under veckan när min pappa från att ha varit jättesjuk, plötsligt kunde sitta uppe och äta igen.

Varför ingriper inte änglar alltid? Det är den svåra frågan. Den som vi får tampas med tills evighetens ljus går upp.

Jag hoppas hur som helst att många vill vara lite grann änglalika och ge ett bidrag till Haiti, det behöver de.

Vackert var det i helgen med all rimfrost!

Hemskt är det med katastrofen i Haiti. Man känner sig maktlös.

Frostigt är det just nu också i kulturdebatten. "Svineri" skriver man på Newsmill.

Kvinnoförtryck i kulturvärlden, som det här handlar om, beskrevs nyligen i Katarina Wennstams "Alfahannen". Sedan berättade Åsa Beckman i DN att författaren Stig Larsson hade förnedrat henne inför alla kollegor, när han fått en negativ recension.

Efter det fick Arne Ruth försvara varför han inte ingrep. Det lät ungefär lika tamt som när Operan - också alldeles nyss - skulle försvara balettchefens sexmejl till en av medarbetarna.

Tyvärr är jag böjd att hålla med om att kultur- och mediemiljöerna lika ofta som till exempel näringslivsmiljöerna lider av att kvinnor osynliggörs och utsätts för olika typer av sexrelaterade angrepp.

Jag har själv blivit tillsagd att ta av mig tröjan en gång av en manlig chef (jag tänker inte säga vem - det var INTE inom kristen press). Jag lydde inte. Men led i tysthet av hans attityd. Berättade inte för någon, förrän många år senare.

Så jag tycker det är bra att sådana här attityder kommer fram och granskas. Fram med det i ljuset!

Hur var det nu, jo: Sanningen ska göra oss fria! Så sant.

Äntligen är kultur-Sverige igång!

Det brukar vara lite segt och tyst i början av januari. Som att folk ännu inte riktigt kommit igång. Men de senaste två dagarna har det vällt in förslag och ideer till kulturredaktionen.

Jag har bokat in mängder av spännande saker att läsa om framöver i tidningen. Till exempel satsning på teater om/för döva i Riksteaterns regi, ett reportage om gospeldisco i kyrkan i Brasilien, en ny pjäs om en missionär som spelas utanför Gävle, psalmskola i Fryshuset, och mycket annat.

Själv ska jag bege mig till Teaterstudio Lederman på lördag och se en pjäs om Judas, som jag tror blir spännande. Kulturvåren är här - även om det fortfarande är iskyla ute.

Kommuniteten i Bjärka Säby står bakom en vackert röd-svart almanacka, som damp ner häromdagen. Dess karismatiske ledare Peter Halldorf skriver i förordet till denna almanacka i fickformat:
"Som ekumenisk kommunitet vill vi leva i kommunion med hela kyrkan, en samhörighet som kommer till uttryck i vår kalender".

Och kalendern innehåller mycket riktigt en salig blandning av helgon, missionärer, och olika dagar att fira i kyrkan.  Och då använder jag verkligen inte ordet "salig" för att ironisera (ibland måste man vara övertydlig - "salig" har börjat felanvändas på de ibland mest groteska sätt..)

Influenserna här kommer både från östkyrkan, från katolska kyrkan, och från vår egen väckelserörelse. Följdaktligen kan man hitta både helgon och martyrer sida vid sida med "Oscar Ekman, godsägare" eller "Hjalmar Ekström, skomakare".
De två senare hör till de många "vittnen" som nu får en egen dag. Jag tror att den här almanackan kan inspirera många till både bibelläsning och läsning om och av både helgon och vittnen.

Spontant tycker jag dock det är lite synd att så få kvinnor finns med. Bland missionärerna fanns en mängd modiga och intressanta kvinnor. Kanske kan man lyfta fram några av dem nästa gång? 

Hade en längre diskussion med sonen i köket igår kväll om första filmen i serien om Johan Falk och hans "grupp för särskilda insatser". Första filmen i serien premiärvisades söndag kväll på tv.

Vi konstaterade att den var usel. Riktigt, riktigt dålig. Men vi hade väldigt kul när vi analyserade den. Här är våra skäl till att såga den:

1. Falks son, cirka tre år, är uppfödd och uppvuxen i Stockholm. Hälsar på pappa i Göteborg. Pratar bred göteborgska.

2. Medlemmarna i det gäng av grovt kriminella som skildras möts i en sommarstuga. Alla har en svenska som låter som om de nyss blivit utsläppta från Sigtuna internatskola (en överklass-skola). "Ja, detta skulle man kunna påstå"  lyder en av de stolpiga replikerna.

3. När "gruppen för särskilda insatser" ska ta sig in på Hotell Gotia "inkognito" har de fullt synliga ringlande sladdar från öronsnäckor liggande utanpå jackan. Nej, inte förstår folk att de är "hemliga"!

(Jag har sett livvakter på bokmässan i live-format som varit mer diskreta).

4. Så, till sist, skådespelarinsatserna. Johan Falk ska vara "den mysiga polisen" som hela tiden kramas (man ser ett tiotal kramanden av andra poliser i första filmen). Samtidigt tycker han det är ok att gå utanför lagen för att infiltrera de kriminella gängen. Något i personskildringen haltar betänkligt här. Jakob Eklund ser mest ut som en ledsen cocker spaniel och har nästan inga repliker.

"Man blir jätteglad de få gånger han får till en vettig dialog", sade sonen.

Till sist undrade vi var nånstans Eklund har hämtat upp sin egen dialekt. Den verkar inte finnas på sverigekartan i alla fall. Jag kastade fram att han kanske, likt de skåningar som har suddat bort skorrande r, men behållit sin egenartade satsmelodi, har försökt radera göteborgskan men inte fullt ut lyckats.

"Nej! ropade sonen. Nu har jag kommit på det! Han låter som Lejonkungen!"

Döm själva. Jag måste säga att det finns en viss likhet.....

http://www.youtube.com/watch?v=X1RFKHj8rU4

Att gå på stan.

Det kan låta som en enkel historia. Det är det inte. Gåendet på gator och torg, hur man rör sig i mer eller mindre vimliga miljöer, tror jag man skulle kunna doktorera på.

Hör här: min gode vän som kommer tillbaka från Berlin, säger att det är så trevligt att gå omkring i Berlin. Folk är så artiga och vänliga. Man går t ex inte, som i Stockholm, rakt PÅ varandra. Utan viker undan, ber om ursäkt om man knuffas, etc.

Varför går vi rakt på varandra? Enligt Carl Johan Vallgren, som vad jag förstår har skrivit en intressant "hat-bok" med glimten i ögat om Sverige, beror det på att vi är "tölpiga".

Vi är outbildade, okultiverade. Min gode vän påpekar att en svensk rockstjärna som intervjuades nyligen, fick frågan: "Hur går du på stan?" varpå hon svarade: "Rakt fram, förstås!"

Som om det vore någon slags rättighet att inte behöva vika undan för andra, som SL skulle uttrycka det, "trafikanter".

Hänger det här ihop med någon slags förvrängd rättighets-tanke att "alla har lika stor rätt att gå rakt fram"? Min gode vän tror det.

Jag lutar mer åt en lite mer psykologiserande förklaring. Där lutar jag mig på Dostojevskij, som i en kort roman beskriver den långa och hårda kamp med sig själv en man bedriver ("Anteckningar från källarhålet") för att en dag, äntligen, INTE vika undan för den där militären han möter varje dag på trottoaren.

Mannen föreställer sig hur det kommer att gestalta sig. När han inte viker undan, utvecklas det hela till en duell, med dödlig utgång.

Till sist kommer dagen D. Och vad händer? Jo, militären viker bara undan, med ett leende.

Detta är vad jag kallar stor humor och stor människokännedom. Jag skulle önska alla Stockholms stressade rea-tanter och rea-gubbar och rea-tjejer och rea-killar att läsa Dostojevskij. Då skulle vi kanske få en trevligare gatumiljö...

Är det någon där ute som vet var knappen sitter? Igångsättnings-knappen? Den måste ju finnas någonstans, så att man får fart på den här maskinen som kallas arbetstagare? Eller redaktör, eller vad det nu är man ska föreställa?
Den här kulturredaktörs-maskinen går bara på halvfart denna första arbetsdag. Om det beror på kylan eller annat, vet ej. Nu har jag försökt med den dryck som jag lovat mig själv att aldrig nämna på denna blogg. Jag har försökt med en kort promenad. Jag har skojat med mina arbetskamrater. Och ändå. Bara halvfart.

Det kan i och för sig tyda på att ledigheten lyckats få ner tempot, och det är väl något gott.

Jag hoppas att ni alla också har haft en lång, skön ledighet och en jul fylld av lovsång och gemenskap.

Imorgon blir det mera fart. Hoppas jag! (och kanske lite mindre kyla? Snälla?)

Nu är det sena kvällsandakter som gäller för mig. Runt 22.45 igår kväll satt jag på sängkanten och bläddrade i morfars psalmbok, "Sånger och psalmer" från 1951, utgiven av Svenska Missionsförbundet (som det hette då)
Hittade dagens lovsång bland adventssångerna, den är en av mina favoriter, jag bara måste citera delar ur den:

"Jesus från Nasaret går här fram, Än som i gången tid, Löser ur vanmakt, ur synd och skam, Skäner sin kraft och frid: Himmelriket är nära".

Det är Anders Frostenson som har skrivit denna vackra nutida psalm. I vers tre heter det:

"Öppna ditt hjärta i bön och bot, Upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds son emot, Tro evangelium: Himmelriket är nära".

Idag med de vackert frostklädda träden och en lavendelblå himmel är det lätt att tro att himmelriket faktiskt är nära, att det finns där alldeles inpå oss. Att ta emot.

Jag ska försöka blogga om mina lovsånger även imorgon, den 23, och den 24, på morgonen. Men om jag inte får det att fungera med bloggen hemifrån, passar jag på att redan nu önska er alla bloggläsare en

FRIDFULL, VACKER OCH RIKTIGT GOD JUL!

Lägesrapport Stockholm, fredag eftermiddag 17.00, sista helgen innan jul.

Går in i designbutiken "Stockhome". Det är fullsmockat.  99 procent är tjejer, kvinnor, damer, tanter.

Inte en enda vuxen man.

Klockan 17.15. Går in på Hi Fi - klubben. Det är lång kö, tar en lapp. 99 procent är män i min egen ålder.

Inte en enda vuxen kvinna, förutom jag.

Sverige världens mest jämställda land? Genusterror? Ha ha ha ha.....!

Åter till lovsången:

FREDAG 18: Lauda ur Vespro della beata virgine av Monteverdi

LÖRDAG 19: Måste fortsätta här: det blir Gloria Patri et filio ur samma verk.

SÖNDAG 20: Nu närmar det sig! Det blir "Ett barn är fött på denna dag..."

Den musikaliska adventskalender torsdag den 17:
Sjung lovsång, alla länder - en fin Taizé-sång.

Sjöngs i vardagsrummet 23.15 (pianissimo) när jag kom hem efter körövning. Ute gnistrande snö, snön dämpar ljuden och världen blir stilla.

Nu är det helg igen, och jag har fått några fina kulturtips från kollegan Håkan i Örebro. Därför blir det Örebros dag här på bloggen.

Det här kan man njuta av i närkingerike under helgen:

* Stella kammarkör har ljuskonsert med Daniel Frank från Folkoperan. Vasakyrkan, 19 fredag

* Julkonsert "Is och led" med kören Prima Veris. Betlehemskyrkan, 18 söndag

* Julkalender på Örebro Rådhus. 17.02 varje dag - konstnärer har skapat fönster ut mot Stortorget.

Landsorten lever - ja den kanske till och med leder!

God helg!

P S IDAG tänker jag sjunga en riktigt maffig lovsång: "Laudate Domino" ur Vespro della beata virgine av Monteverdi. Det är grejer, det!

Igår kväll började inspirationen tryta när det gällde sånger. Jag har ju fått så många fina tips från er alla, stort tack!

Men det värsta i jultider är att man inte hinner med. Men jag ger inte upp: den sjungande adventskalendern ska genomföras! Hoppas att jag under helgen hinner leta upp några av era tips på youtube och sjunga med.

Igår blev det helt enkelt "Jul, jul, strålande jul" som jag samtidigt övade på - min kör ska sjunga den på midnattsmässan på julafton.

Idag snöar det så att man tror att man är i Sibirien! Snacka om "White christmas"!

Strax ska jag gå och se en förhandsvisning av en film, Jane Campion som gjort flera fina och uppmärksammade filmer kommer med en ny film lagom till jul. Av det jag sett av trailers ser det ljuvt och romantiskt ut, med visst svårmod.
Kanske något av en "Doktor Tzjivago"-film? Passar ju utmärkt i det här vädret...

Det håller på att hända något märkligt med intervjuer med politiker. Såg ni till exempel intervjun med Husmark-Persson i Aktuellt om sjukförsäkringen?
Hon lyckades med konststycket att nästan inte svara på en enda fråga. Jag tycker att Aktuellts programledare gjorde så gott hon kunde, men ändå: kontentan blev för vanliga människor något helt obegripligt.

I morse läste jag en intervju med Reinfeldt i Metro, som var en likadan uppvisning i två röster i ett landskap. Det fanns inte tillstymmelsen till dialog.

Det här beror förstås inte bara på politikerna. Journalister har ett ansvar för en utveckling, där man ofta trängt in politiker i ett hörn och vägrat låtsas om komplicerade orsaker och samband. Man har tryckt upp en mick och sagt: "Ja eller nej? Ja eller nej?"

På denna utveckling har politikerna svarat med att medieträna sig, och lära sig att aldrig svara på en rak fråga, utan istället använda varje sekund i direktsändning till att trumpeta ut sitt budskap.

Typexempel skulle kunna vara: "Kommer miljömötet i Köpenhamn att lyckas?"

Svar: "Vi moderater har alltid arbetat för.... bla bla". Och så rabblar politikern upp det han eller hon lärt sig utantill framför badrumsspegeln.
Det värsta med den här utvecklingen är att det får konsekvenser för tredje part. Nämligen för alla dem som media är till för: er, kära medborgare.

För det som kommer ut blir allt mindre begripligt, allt mindre någon typ av kommunikation. Det blir inte ett samtal, utan två ental som ropas ut i etern.

Detta får, menar jag, en menlig effekt på demokratin. När folk inte förstår stänger de helt enkelt av.

Så, skärpning, båda parter! Det handlar ju ändå om att någon ska begripa något!

Som tur är kan jag själv efter denna politiska soppa fylld av klimpar återvända till min lovsångskalender.

Idag tänker jag sjunga en sång jag sjöng i barnkören: O Betlehem du lilla stad. En riktigt söt visa.

I lördags var jag på en fantastisk konsert i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Linnékvartetten heter en brassgrupp från Uppsala som spelar så att man tror att Jerikos murar ska falla - observera att detta är menat som något positivt!

Vilken klang! Vilken exakthet! (Och ni som tror att "brassar" alltid har med fotboll att göra:det finns annat i livet än sport...)

Inte blev det sämre av att S:t Jacobs kammarkör sedan sjöng julsånger och Michael Weinius sjöng Adams julsång...

Och så fick vi i publiken sjunga tillsammans med kören i flera julsånger, bland annat "Gå, Sion, din konung att möta".

Ja, det var mäktigt. Annat kan man inte säga.

Jag lyckades samtidigt förstås med att sjunga inte bara en, utan flera lovsånger.

Idag börjar annars julstressen göra sig gällande på allvar. Julkort ska skrivas, kultursidor ska förproduceras - och inte har jag ens hunnit få upp en julkrans på dörren.

SÖNDAG fortsatte jag på dalakorals-temat och sjöng "Den signade stad" i dalavariant.

IDAG har jag faktiskt inte valt lovsång än. Vad tycker du? Jag lovar att kolla bloggen ikväll!

En tveksam sol anas bakom Telefonplans grå husväggar. Det är verkligen välsignat solsken - sällan har någon december varit mer genommulen.

Men snart vänder det!

Tack alla kära bloggläsare, som ger mig så fina sångtips! Och ni som sjunger lovsånger med mig, till exempel Alma Mater - håll ut! Snart är juldagens glädje här.

Någon läsare påpekade att "Down by the Riverside" var ett lämpligt val av lovsång att sjunga, just när Barack Obama fick fredspriset.

Jag hade inte tänkt på det innan, men så där är det ofta när Gud finns med i vardagen: saker och ting faller på plats på ett förunderligt sätt.

IDAG väljer jag sång nummer 103 ur "Segertoner", den klassiska "Bereden väg för Herran". Men jag tänker sjunga en alternativ melodi, den gamla dalakoralen som är fylld av vackra utsmyckningar.

Tycker du att psalmer man sjunger i kyrkan har för många verser?

Då tycker jag att du ska vara glad över att du inte levde för hundra år sedan. I den vackra gamla psalmbok jag hittat här på Dagen, tenderar psalmerna att vara hela predikningar.

Igår sjöng jag mig igenom 11 verser av psalm nummer 63, och då var det fyra verser kvar... (hade tagit en kopia på psalmen och kopian slutade på 11)

På den tiden var det visor och inga ord.

Dessutom var språket - tycker jag nu! - vackert. Hör bara:

"Mitt hjärta se, ho lades där I krubban ned? Märk,ho det är: Det Jesus sann är, sann Gud och man, Ej större under spörjas kan"

Eller:
"Han är den rätte Frälserman; Säll den på honom trösta kan!"

DAGENS lovsång tänker jag hämta från en annan kontinent: Det blir en glad lovsång, en spiritual:

Down by the Riverside

Dag 9 i den sjungande adventskalendern - det blir lättare och lättare att sjunga!

Igår kväll stod jag med lödder upp till armbågarna och sjöng inte bara en, utan flera lovsånger på raken där vid diskbänken. Sällan har det gått så bra att diska. Sällan har tallrikarna radats upp i stället med en sådan schvung. Sången var jag inte alltid lika nöjd med, men jag sjöng om och om igen.

Föreställde mig en idol-jury hemma i köket, de hade dissat mig direkt. Men nu sjöng jag ju inte för dem. Nej, inför Gud kan man sjunga och diska och gapa på, utan att bli varken dissad eller diskvalificerad.

Jag lovar, detta gör själen lycklig.

IDAG blir det en av de få psalmer som är gemensamma för psalmboken idag och för snart hundra år sedan:

"Av himlens höjd oss kommen är, ett bud som frid till jorden bär"

Jag hittade den i en psalmbok från år 1921 som står här i vår bokhylla.  Texten är något förändrad idag, men psalmen finns kvar!

Slank in igår kväll på "Manifest - en scen för rättvisa" på Hotell Malmen på Söder. Där har musikern Tommie Séwon - även skribent i Trots Allt - dragit igång en måndagsklubb med musik och program med inriktning på rättvisa, som hålls en gång i månaden.

Det var knökfullt med ungdomar när klockan närmade sig 20. Kul att se! Igår spelade Jonathan Johansson och en tjej, som jag tyvärr inte minns namnet på, men som var en riktigt grym sångerska..

Temat igår kväll var klimatavtalet, och en kille från Svenska kyrkan informerade om vad kyrkorna gör under Köpenhamnsmötet.

Nu måste jag få vara lite gnällig: jag tycker det är lite trist att folk inte kan sluta prata när det står någon med en mikrofon framför dem och försöker berätta om något viktigt. Hur svårt kan det vara att låta kaffet/colan/ölen tysta munnen i de kanske tio minuter under en hel kväll, som någon pratar?

Hursomhelst tycker jag såna här satsningar är värda att uppmärksammas. Någon kanske tycker det är konstigt att man har "bar" istället för att vara i en kyrka eller samlingslokal. Men jag tycker inte det är så dumt. Malmen ligger mitt i nöjesstråket, och även om det hela går av stapeln i en bar betyder det inte att man måste dricka alkohol (de flesta igår pimplade cola).

Här kan människor slinka in och få något även för själen, men samtidigt behöver man inte ta det för många kanske stora steget att gå in i en kyrka.

Så jag hoppas att "Manifest" fortsätter! Nästa kväll är i januari.

Ja, och så:

DAGENS LOVSÅNG - igår, den 7 december, sjöng jag så gott det gick med i "Hosanna" sjungen av Soweto Gospel Choir. Tipstack till Elisabeth Günter! Fantastisk låt!

IDAG blir det en enkel lovsång som jag tror att alla kan:

"Herren är min starkhet och min lovsång. Han blev mig till frälsning. Herren är min starkhet och min lovsång".

Tipstack till Marie Breskic!

Söndagen var en regnig och mörk historia här i Stockholm. På kvällen satte jag mig framför tv:n för att se Evin Rubars reportage om muslimer, "Dokument inifrån: slaget om muslimerna" (SVT2).

Jag hade hoppats få större insikt i de olika riktningar som finns bland svenska muslimer. I viss mån fick jag det. Men under programmets gång växte min irritation över den okunskap om tro och vad det innebär att ha en tro, som både Rubar och flera av de intervjuade visade.

När Rubars huvudvittne, så att säga, en forskare som uttalade sig mycket tvärsäkert, skulle definiera vad islamism är, gjorde han definitionen så vid att den blir både meningslös och okunnig.

Han menade att alla som försöker påverka det offentliga livet med sin tro är islamister. Oavsett om de vill påverka med fredliga medel eller med våld. Det gör i ett slag hela Sveriges muslimska råd, Sveriges unga muslimer och andra fredliga organisationer till islamister.
Det är ungefär lika dumt som att säga att alla kristna som vill påverka samhället är fundamentalister.

Enligt forskaren är dock majoriteten av de 400 000 svenska muslimerna sådana som "inte är religiösa, de vill bara tro på Gud och köpa volvo".

Hur är man när man är muslim men inte religiös? Hur är man när man är kristen, men inte religiös?
Och, för att komplicera det ytterligare, hur är man om man är humanist men inte vill påverka samhället?

Självklart finns en glidande skala i hur och på vilket sätt man uttrycker sin religiositet. Det finns sätt som är okej, och det finns sätt som inte är okej.

Jag tycker absolut man ska ta fighten med homoförföljelser och kvinnoförtryckare inom islam. Men huvudpoängen i programmet var att man som troende inte alls ska låta detta påverka "hela livet".

Detta är svårsmält, tycker jag. En tro som inte påverkar hela livet, vad är det? Knappast en tro.

Jag kände mig klart irriterad över Rubars okunnighet när jag stängde av tv:n. Ännu argare blev jag en stund senare, när jag satte på igen och fick höra cancersjuka kvinnors berättelser om hur de blivit terroriserade av försäkringskassan med krav på att återgå i full tjänst genast.

Som kristen måste jag reagera! (Men i Rubars tolkning av tro ska jag kanske inte göra det?)

Sammanlagt var det ett mörker som sänkte sig tungt efter dessa två tv-program. Men då insåg jag med ens att jag glömt dagens lovsång!

Jag hittade mitt gamla häfte med TAize´-sånger, och hittade en ljuvlig sång som nu kändes helt rätt:

"Nattens mörker är inte mörker, Gud för dig. Nej, natten sprider ljus liksom dagen".

Nummer 44 i Taize´-häftet. På franska är den ännu vackrare:

"La ténèbre n´est point ténèbre, devant toi: la nuit comme le jour est lumière".

Mörkret är, om man ska översätta ordagrant, inte mörker "inför Gud".

Med ens blev det ljusare!

P S Och lördagens lovsång? Jo, en vacker psalm från 1100-talet: nummer 423, "Kom Jesus, kom Immanuel"

Min kompis Susanne i Göteborg får stå för dagens lovsång: "Kristus kommer - Davids son". Psalm 111 för er som vill vara med var ni nu än befinner er: i trafiken, med dammsugaren i högsta hugg, eller på jobbet...

För er som inte varit med från början: jag vill uppmuntra alla att sjunga en lovsång per dag under december, fram till den 24. I en slags lovsångs-adventskalender. Och det får vara alla typer av lovsång: från Mozart till gospel.

Jag har fått en massa bra tips, och lovar att söka reda på en del andra tips jag fått under helgen!

Rapport från lovsångsvardagen:

Sjöng "Amazing Grace" i köket när jag kom hem igår kväll. Den passade bra efter Lisbet Salanders och Salachenkos blodiga uppgörelse i "Luftslottet som sprängdes" på Saga bio.

I den filmen är nåd och försoning långt borta.

Det känns lite udda att sjunga lovsånger hemma i köket för sig själv. Men samtidigt bra.

Tidigare på dagen igår var jag och träffade författaren och professorn Owe Wikström i Uppsala. Han hejar på mitt lovsångsprojekt, och tyckte jag skulle sjunga "Var glad! Var glad! Och hylla din konung och Gud!"

Jag tar den idag. Men ...hur börjar den egentligen? Vet ni? Jag minns bara de första orden: Gå Sion...

Eller har jag fel?

Jag har fått en massa andra bra tips, jag kommer att beta av alla sånger jag hittar och klarar av att sjunga!