Igår kväll fick jag en ide´. Detta efter att hela dagen ha funderat på vad lovsång är: dess väsen, dess funktion. I morgondagens Dagen skriver jag nämligen en krönika om lovsång. Där skriver jag bland annat om att äkta lovsång kommer underifrån - den kan aldrig manas fram från en scen, oavsett hur mycket högtalare, strålkastare och elgitarrer man använder.

Sedan började jag tänka på hur lovsång i alla tider använts av kristna särskilt när de haft det svårt. Svarta slavar sjöng lovsånger. Under antiken sjöng de kristna lovsånger i fängelset.

Nu när det är som svartast omkring oss är det alltså läge att sjunga lovsång. Det är läge för brustna hallelujan, för hoppet om juldagens glädje, som också står för ett hopp som varar in i evigheten.

Runt omkring mig finns det en massa människor som sysslar med "affirmationer" i nyandlig anda. Affirmationer som sägs ska göra enskilda människor lyckliga.
Låt oss som kristna svara med lovsång. Som är något helt annat. Eftersom vi inte försöker "tänka fram" personlig lycka, utan vi vänder oss till den Gud som skapat oss och vi tror, nej vi vet, att lovsång är vår allra mest ursprungliga sång.

Så - därför tänker jag istället för att öppna luckor i en adventskalender under december sjunga en lovsång varje dag. Oavsett hur hemsk dagen har varit!

Är ni med?

Jag kommer att skriva här på min blogg vilken som är dagens lovsång. Det kan bli allt från psalmer till klassiska verk eller Taize´- sånger.  

Och: jag behöver er hjälp! Tipsa mig om lovsånger. Skriv och berätta vilken lovsång som betytt mycket just för dig, i vardag eller fest.

Jag börjar idag. Dagens lovsång är min favorit från helgens Händel-konsert: Halleluja-kören!

Jag har fått lära mig att man inte ska skryta. Ändå måste jag säga det: vilken konsert det blev igår!

Vilka solister! Vilka musiker! Vilken dirigent!

Men som alltid: utan publik blir det ingen konsert. Igår var vår lilla kyrka i Kallhäll smockfull. Extra stolar var inburna. Folk till och med stod längs väggarna.

Och när vi fick sjunga den kända "Halleluja-kören" av Händel en andra gång - då var det verkligen advent.

Min mamma, som hade rest hit från Värmland bara för att lyssna på oss, berättade efteråt att förr brukade folk resa sig i kyrkan när Halleluja-kören sjöngs. Det måste ha känts mäktigt. Ibland önskar man att man var född i en annan tid.

Idag är jag lite trött, men det hör till. Körsångare är ett populärt släkte under advent. Vi körsångare i St Lukaskören tillbringade en hel arbetsdag i kyrkan, med först förmiddagsgudstjänst och sedan konsert.
Jag tycker dock att det mer kändes som fest än som arbete. Det är i kyrkan man ska vara i december. Det är där det händer.

Det finns lovsång och det finns lovsång. Och så finns det Händels "Messias". Vilken musik! Vilket djup!

Igår kväll hade vi genrep med min kör tillsammans med musiker ur Hovkapellet. Vi var ganska nervösa innan, trodde inte vi hade tränat tillräckligt (trots att jag vet att fler än jag själv har suttit på kvällarna och förstört kvällsfriden för våra grannar).

Men så kom då orkestern. Och plötsligt blev det musik! Det är fantastiskt att uppleva hur man kan lyfta varann i musikaliska sammanhang.

Och så gäller det förstås att ha en bra dirigent. Det har vi. En suverän dirigent! Gabriel Wilczkowski. Lägg det namnet på minnet, för jag tror att han kommer att gå långt..

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira advent än att sjunga in högtiden som vi så längtat efter.

När vi börjar ana ljuset i novembertunneln. Alla ni som inte har lyckan att vara med i en kör, passa på att gå på någon av de många konserter och musikgudstjänster som hålls nu i helgen!

Och alla ni som är i närheten av lilla förorten Kallhäll: välkomna att välkomna Messias med "Messias" på söndag kväll klockan 18!

A propå min förra blogg: att utse syndabockar. Någon klok person har sagt - jag minns inte vem, men det kommer säkert någon av er bloggläsare att snart göra mig uppmärksam på - att det är inte enstaka människors ondska eller förföljelse som gör att det går riktigt snett här i världen ibland.
Utan det är de goda människornas tystnad.

Detta gäller på många platser, tycker jag. Civilkurage är en bristvara. Det finns hur många exempel som helst på denna folksjukdom, från att människor inte ingriper när någon blir nerslagen på tunnelbanan, till att man inte säger ifrån när grupper eller människor blir utsatta för förtal.

Som tur är finns det uppmuntrande exempel också. Ett är att svenska folket sa ifrån, när Vellinge sa nej till flyktingbarn. Så visst finns det hopp.

"Ett tacksamt föremål för kritik".

Idag skriver Anders Piltz krönika på Kulturen om hur lätt det är att hacka på Katolska kyrkan (som han själv tillhör).

På morgonmötet kommenterade vår nyhetschef David att det inte är lika ofta som man gör till exempel alliansare till syndabockar.

Varpå jag lovade honom, att om alliansare var ett mer känt fenomen för svenska folket, så skulle de säkert skylla allt elände på dem också.

Behöver varje tid sina syndabockar? Ibland undrar man.

Nå, för den grupp som till äventyrs blir utsatt för detta fenomen, kan man ta till sig Anders Piltz kloka slutord i krönikan:
"Vem var det som sade: ve er när alla talar väl om er?"

Glömda barn var på flera sätt aktuella på tv:n igår kväll. Först "Blybarnen", om barn i norra Chile. Sedan Dokument utifrån (SVT2) om romska barn, främst i Madrid, som lever under vidriga förhållanden.

En flicka i det läger dit romer hänvisas såldes som barnbrud för 7000 euro vid 13 års ålder. Varför blev hon så dyr? Jo, för att hon är en så duktig tjuv, berättade en äldre man (som själv "bara" fått 1000 euro för sin dotter).

Barnen - en del bara 7-8 år gamla - tvingas av äldre i lägret att stjäla dagtid i centrala Madrid. Det är mycket mer praktiskt att lära barnen stjäla, eftersom de inte tas av polisen, och eftersom de lättare kommer åt att stjäla. Ibland somnar barnen, uttröttade. Vi fick se barntjuvar som somnade på en bänk av trötthet. Då kom äldre killar och örfilade upp dem.

Detta är djupt upprörande. Det handlar helt enkelt om en modern form av slaveri. Barn-slaveri!

Jag fattar inte att spanska myndigheter är så flata. I det här reportaget var de det i alla fall. Och föräldrarna! Nej, man kommer inte undan med att säga att romer är förföljda. Det är de.

 Man kommer inte undan med att säga att de vuxna också lever under vidriga förhållanden.Det gör de.

Men inget av detta rättfärdigar att man tvingar barnen att bli tjuvar och säljer småflickor som brudar. Vad tänker föräldrarna på ? Tänker de överhuvudtaget??? Har de känslor?

Hamnade i ett längre samtal med kollegan Haore Sulaiman i morse. Det handlade om kristen enhet och ekumenik.

Haore menar att man måste bli mer konkret när det gäller vad kristen enhet ska handla om. För ingen säger ju idag att man är emot kristen enhet, lika lite som att någon ställer sig upp och säger att det är okej med miljöförstöring.

Det kan jag hålla med om. Samtidigt är det väl oftast så, att människor inte säger att de är emot kristen enhet. Men istället blir handlingarna talande.

Man struntar helt enkelt i att satsa på ekumenik. Man uteblir från möten där alla kyrkor är kallade. Och så vidare.

Detta är också ett sätt att tala. "Dubbelmoral", sa Haore. Det kan jag också hålla med om.

Jag hoppas och tror att det är bättre ställt idag än för tio-tjugo år sedan. Eller vad tror ni?

I höst har det kommit flera böcker om kristen enhet. Själv tror jag att vi kanske går mot en vår även i detta hänseende.

Inte minst är detta viktigt med tanke på alla sökare, som är i desperat behov av att få se en samlad, stark kristenhet som kan yttra sig i viktiga frågor.

Igår var jag på lanseringen av Drottning Silvias bönbok, som kommer ut i dagarna. Skrev om det på Bloggy. Och fick genast en kommentar:

"Vilka bönor rekommenderar drottningen?"

Jag svarade att hon rekommenderar morgonbönor, tackbönor, kvällsbönor, bönor för världens barn och för äldre.

Vid närmare eftertanke slog det mig att bönor och böner har en del gemensamt. De förstör inte miljön, de kostar väldigt lite, och de är väldigt nyttiga.

Själv tycker jag att drottningen är en riktig böna, som gjort en bok som samtidigt ger hjälp åt utsatta barn - tio kronor för varje bok går till världens barn.

Det här är vad jag tror: Carolas låt, som hon sjöng i fredags hos Skavlan, blir årets julsång.

Här kan ni lyssna: http://svtplay.se/v/1770918/skavlan/del_9_av_12

Jag gillar inte alla Carolas låtar. Men här har hon definitivt hittat hem. Borta är det som jag haft lite svårt för: det där lite barnsliga, det för gulliga.

Istället är det fullt ös i en soulinspirerad låt där hela hennes enorma röstkapacitet kommer fram. Lite bett, lite skärpa, lite nästan vassa kanter. Och just därför så brinnande vackert.

Wow vilken låt ! Och att hon tror på det hon sjunger om - undret i Betlehem - det vet vi. Och det hörs också!

Imorse hörde jag av kollegan Jacob att kyrkor planerar inför det som förr hette u-veckan att uppmana folk att slänga mobiler. Dvs de mobiler som så att säga bygger på afrikanskt barnarbete.

När jag tänker på detta skäms jag.

Jag måste återkomma till Ullared, till saker och ting och till min egen svåruppnådda dröm. Den ser ut så här:

Jag ska bo i ett hus som är gjort av bra material och som är producerat med tanke på natur, miljö, ekologi och där de som byggt det fått skäligt betalt.

Jag ska ha rum med få, men schysst producerade saker.

Jag ska ha kläder som är likaledes schysst producerade.

Jag ska inte ha många saker, men de ska vara gjorda med kärlek och hantverkskunnande och  vara estetiskt tilltalande.

Varje inköp ska vara noga övervägt: behöver jag detta? Hur länge håller det? Vem har gjort det? Är det gjort med kunnande och (helst) i tilltalande form?

Jag drömmer inte om att nedvärdera materiella ting. Jag drömmer om att uppvärdera dem. För vi är alla materialister. Materien omger oss. Jag tror också att Jesus var materialist. Han såg att vi behöver - för att ge ett exempel: fina oljor. Den omtanke som bor i tingen.

Detta är min dröm. Ullared är min mardröm.

Nå, vem hindrar att jag gör verklighet av min dröm? Jag själv (och kanske några till....)

Den som till äventyrs tycker att novembermörkret inte är tillräckligt djupt, och tillvaron lite för glättig, rekommenderas att sätta på kanal 5 på måndagkvällar.

"Ullared" heter serien som omedelbart störtar en rakt ner i det djupaste, mörkaste källarhålet, där ingen nåd finns, där en känsla av tillvarons totala tomhet, intighet och absoluta meningslöshet kastar sig över en som ett vilddjur.

1500-talsmålaren Peter Brueghel kan se sig besegrad: hans helvetesskildringar känns plötsligt lite pastorala vid sidan av denna sörja av överkonsumtion, tomhet och trötta blickar.

Här får vi höra om människor som tillbringar varje semester med att shoppa i veckor i sträck. En familj berättade att de gör över med 20-25000 varje år. De hade fyllt ett helt tält med allt de under några veckors shoppande samlat på sig.

En annan kvinna säger helt sonika: "Ja, här shoppar man - allt man inte behöver".

Just det.

Nu ska jag avslutningsvis göra Göran Hägglund glad. Jag tänker inte kalla de här människorna "Ullareds-idioter".

Det är inte människorna det är fel på. Det är ett samhälle som säger till människor att man kan fylla hålet i själen med prylar.

Det blev en riktig kulturhelg när jag besökte hemstaden Karlstad i helgen. Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: vilket rikt kulturliv det finns runtom i landet!

Fredag kväll var det kammarmusikkonsert. Min kommunala musik-skolan-barndomsvän Matti Hirvonen spelade Beethoven, Gefors och Schubert i domkyrkans församlingshem. Otroligt vackert och uttrycksfullt.

För mig blev konserten premiär för ett helt nytt jobb: bladvändare. Roligt och lärorikt, men så otroligt många noter. Samtidigt.

Min hjärna var bitvis helt överhettad. Jag vet ärligt talat inte hur min egen insats var. Mattis var fantastiskt, och det var ju huvudsaken.

Under helgen var det också bokmäsa på Värmlands museum. Massor av författare, bokhandlare och litteraturintresserade människor fyllde hela huset. Jag lyssnade en annan barndomsvän, Ulf Nordström, som presenterade sin "Tusen svenska klassiker" tillsammans med brorsan Björn.

Till nästa blogg ska jag ta reda på vilka kristna artister och kulturpersoner som finns i denna innehållsrika tegelsten med inriktning på populärkultur. Värmlänningar finns det gott om. Nej, vad då regionalpatriotism...??

Therese Gustafsson ondgör sig på Newsmill om den manliga klubben Frimurarna: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/26/rostratt-fick-vi-men-inte-vara-med-i-frimurarklubben

Hon har liksom jag läst Dan Browns nya bok, och är rosenrasande över att hon inte får vara med.

Och visst har hon en poäng när hon skriver om att denna liksom andra manliga mysteriesällskap vidmakthåller den, för att använda ett omdebatterat begrepp, manliga könsmaktsordningen.

Samtidigt tycker jag att Frimurarna är såpass fåniga att jag inte vet om man ska skratta eller gråta. Hör och häpna, jag var inbjuden till en Frimurarfest för en massa år sedan. Lånade någon långklänning och ett par skor och gick dit.

Och upptäckte att jag var omgiven av fnissande flickor, som ägnat de senaste 20 åren på att förbereda sig för sin "initiationsbal". De hade beställt klänningar ungefär samtidigt som de började skolan.

Sedan skulle vi, som blivit så fint inbjudna till denna bal, gå upp på en scen och högtidligt svära en trohetsed till en utklädd gubbe.

Jag svor ingen ed. Sånt vägrar jag gå med på.

Så när Frimurarna säger att de är kristna (läs Thereses inlägg) undrar jag om de har fingrarna i kors bakom ryggen. Enligt min åskt kan man inte tjäna två herrar. Om man tjänar och svär trohet till en gubbe med konstig mössa och någon slags generalsuniform, tjänar man inte samtidigt Gud.

Nej, bojkotta dessa gamla fåniga sällskap, både kvinnor och män!

Ibland händer det.

Att man går hem från ett kulturevenemang och är alldeles varm inuti. Som att någon har öppnat en dörr till sommaren, men en alldeles ny sommar. Med nya blommor och nya dofter och känslan man hade som barn: allt är möjligt, sommaren är evig, kroppen är lätt och sjön ligger blank och blå. Så kändes det igår kväll efter "Poesifestival 09" på Dramaten.

Det var inte sommar. Det var november. Det blåste snålt ute.

Och ändå: när Johannes Anyuru läste om pojken som blir förälskad, eller när Jonas Gardell berättade om Syo-konsulenten och alla skrattade - då var det sommar.

"Kärlek" var temat för kvällen, och vi fick musik, vi fick hardangerfela, vi fick piano, vi fick Jon Fosse, vi fick Ann Jäderlund och en kenyansk poet som också talade om kärleken som kamp, som "en lyx", och det gjorde att kvällen inte alls blev bara sockersöt.

Men fin.

Idag snöar det. Det gör ingenting.

Överallt ser man den nu: på ICA, på bensinstationer, på Coop Forum. Till det "facila" priset av nästan två hundra spänn.

Det handlar om Dan Browns nya bok, "Den förlorade symbolen". Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och faktiskt läsa en bok av Brown, för att se vad det är.

Och vad finner jag? Ett hav av klyschor, ett språk som borde få varje redaktör att få mardrömmar, och ett hopkok av "nya new age"-tankar, gamla frimurar-sagor, och manliga initiationsriter.

Bedrövligt! Dan Brown är bra på en enda sak, och det är spänning. Varenda kapitel har en "hook" till nästa. Men det är grundbok 1A som han följer, mer avancerat är det inte.

Sedan har han troligen googlat på Stephen Hawking och några andra forskare, lagt till några pyramider och vikingarunor, hittat en genomgod (och givetvis, förmögen) hjälte, och en riktigt ond (och tatuerad!) skurk, och vips! en ny bok.

Så här kan en typisk Brown- mening låta: "Trots Solomons inflytelserika familjedynasti och enorma rikedom hade Langdon bara funnit ödmjukhet och värme i de mjuka grå ögonen".

Snälla rara svenska folk, om ni nu ska lägga två hundra kronor på en bok, köp inte denna!

Hej på er alla,

Nu är jag back in business igen. Jag ska vara ärlig: förra veckan var jag så chockskadad över människors sätt att debattera den nya äktenskapslagen att jag helt enkelt inte orkade skriva.

Man kan ha många åsikter i frågan. Men de måste framföras med respekt och på ett vårdat språk. Det är min enkla mening.

Nog om detta.

Jag hade sedan en fin helg, med först Synergy-konferens och sedan gudstjänst i min egen kyrka.

Båda delarna lika uppmuntrande. Kulturkonferensen Synergy med mängder av intressanta föredragshållare och kulturpersonligheter. Vilken rikedom att bli inspirerad av!

Sedan gudstjänst med ljuständning. Många människor satt i bänkarna och grät. Vi var flera som sade efteråt, att denna gudstjänst vid Allhelgona kanske är en av de viktigaste under året.

Där människor får känna att det är okej att gråta. Och samtidigt får glädjebudet från prästen: relationen tar inte slut när någon dör. Den fortsätter.

Då kan ljuset tändas i ögonen på samma sätt som ljusen som brinner där framme i kyrkan. Än är allt inte slut. Än anar vi bara.

Det finns en massa fula ord på f.

Men i morgon på Kulturen kommer ni att möta ett finfint ord på F.
FISK!

Jajamän. Vi inviger ett nytt signum för Kulturen och Folk, en symbol som är designad av vår otroligt duktiga redigerare och formgivare Danne Sundell.

Fisken i sin vackra röda form kommer att användas för att ge betyg åt böcker, skivor, filmer och föreställningar.

Vi tycker att denna urkristna symbol passar bra när det handlar om att få kulturell näring som inte bara är tomma kalorier.

Hör gärna av er och säg vad ni tycker! Kolla in Dagen imorgon!

Jag har precis börjat läsa "Terapeuten" av Anette Nyman. Äntligen! vill man utbrista.

Äntligen tar sig någon an ämnet kvacksalveri inom new age.  Detta är ett ämne som kan få mig att gå igång ordentligt. Mest därför att jag har nära vänner som har drabbats av någon "terapeut" inom alternativvården.

Hör här bara:

En väninna gick till en "healer". För 700 spänn fick hon höra att hon "hade mycket död i kroppen" och att hon "inte skulle kunna vara kreativ på många år". Hon behövde absolut komma tillbaka för en ny behandling a 1400 spänn.

En annan väninna hade en knöl i bröstet. Hon fick höra att hon skulle bli frisk genom att gå till sin "teapeut", dricka ingefärste och absolut inte söka "konventionell vård". Idag är hon död.

Förstår ni varför jag blir upprörd???

Det värsta är att när det - som i dessa fall - rör sig om vänner, kan man bara bestämt hävda sin åsikt. Man kan inte tvinga människor att lämna ut varken sig själva eller "terapeuterna", om de inte själva vill det.

Hade jag vetat vem "terapeuten" i det sistnämnda fallet var, hade jag definitivt tagit kontakt, eventuellt anmält honom/henne.

Men det hör till sakens natur att människor som på det här sättet överlämnar sig till "terapeuter" inte gärna vill att just dessa ska granskas. Därför är det så viktigt att det skrivs, forskas, pratas om vilka det egentligen är som får kalla sig "terapeuter" och vilka som får och inte får agera läkare.

Jag har även vänner som är kristna och som ändå går på "Resan"-terapier (en slags "återfödelse-terapi") Obegripligt varför! Jag tror därför på goda grunder att det finns skäl att ta upp dessa frågor även i kristna sammanhang. Därmed inte sagt att man måste vara rädd för allt som inte är konventionell läkarvård. Massage och del naturläkemedel kan säkert vara bra, för att ge några exempel. Men man måste vara kritisk!

Titeln på utställningen jag såg i fredags gav först associationer till män i kostym, långa rader av män i svarta kavajer med vit skjorta och ljusblå slips, konferensbord, mikrofoner, fotoblixtar, parader, militärfordon och kolonner av svarta mercedesbilar med tonade rutor.

Fel.

Den här utställningen handlar inte alls om dem.

Den handlar om verkligt inflytelserika män. De män som lever med och nära barn och ungdomar.

"För världen är du bara en människa. Men för en människa kan du vara hela världen", står det vid ett av de stora uttrycksfulla porträtten . Viktoria Saxby har fångat pappor tillsammans med egna barn eller andras,  morfädrar och farfädrar, fotbollstränare och andra män som ägnar sig åt barn och unga på olika sätt.

Det är fina bilder. De uttrycker närhet, längtan, beröring, gemenskap.

Inspirationen har fotografen bland annat hittat hos moder Teresa, som en gång uttryckte att hon inte skulle vilja gå i en anti-krigsdemonstration. Men gärna i en fredsdemonstration.
Detta är samma tänkesätt när det gäller jämlikhetsfrågor och det som man ibland kallar "kvinnofrågor".

Här görs de på ett positivt sätt till mansfrågor. I förgrunden finns barnen. Det viktigaste vi har.

Utställningen visas på Galleri So Stockholm (tidigare Doktor Glas) och pågår till 24 oktober.  "Influential Men" går sedan vidare och kommer bland annat att visas för FN-delegater.  Den är även sponsrad av den EU-konferens som pågår just nu i Stockholm på temat Europeisk utveckling (EDD).

Se den!

"Uppdrag granskning" ägnades igår kväll åt mediabevakningen runt de tre svenskar, som greps i Pakistan tidigare i höst.

Det var som vanligt ett ambitiöst och genomarbetat program. Ändå satt jag med lika många frågor efter som innan.

Helena Benaouda, mamma till Safia, en av de gripna, gav för första gången sin version av de mardrömsdagar som följde på gripandet av dottern.

Hon var mycket tydlig när det gällde frågan om hon hade stöttat dotterns resa till ett av världens farligaste länder. "Absolut inte!"

Men frågan om varför Safia åkt till Pakistan med sin man och sin tvåårige son, tillsammans med tidigare terrormisstänkte Mehdi Ghezali, fick ingen förklaring. I alla fall ingen som kastade ljus över denna märkliga resa.

Ska vi verkligen tro på den enda förklaring som Safia hittills gett: "Vi fick en möjlighet att åka dit, och då tyckte vi att det kunde vara intressant":

Ungefär som om det handlade om en resa till Ullared.

Nej, jag vill inte påstå att Safia och hennes man hade någon avsikt att begå terrorbrott. De friades ju också från alla sådana misstankar.

Men vad jag skulle vilja veta, det är mera om vad det som lockar svenska ungdomar till Afghanistan och Pakistan. Vilka ledare är det man beundrar? Hur ser deras tolkning av islam ut? Blir man något av en martyr om man åker till krigshärdar? En hjälte?

Lika väl som kristna måste granska teologin i till exempel Knutby, måste ledande muslimer i Sverige våga skärskåda de mer extrema riktningarna av islam. Och förklara hur dess ledare tänker i olika frågor.

Dags att tala ur skägget. Nu.

Läste i morse att en tuss av Elvis hår ska gå på auktion.

Det är sådana nyheter som gör mig väldigt trött. Som får mig att känna ett grundläggande främlingskap i tillvaron. I alla fall inför en viss typ av mänskligt beteende, som yttrar sig som följer:

Jesus har inte uppstått. Men Elvis lever.

Maria kan inte dyrkas. Men att dyrka Stalin går bra.

Medicin är farligt. Men växtextrakt med samma innehåll går bra. Det är "naturligt".( Flugsvamp går också bra. Eller?)

Mikrovågsugnar är farligt. Men att sitta i en kåta och elda sönder lungorna, som stenåldersmänniskorna gjorde,  går alldeles utmärkt.

Katolikers och ortodoxas reliksamlande är skumt. Men upp med plånboken  och fram med storsedeln: den här stolen satt Ingmar Bergman på.  "Här satt han och skrev ut sin ångest. Titta, titta. Det här blir dyrt".

Vaccinering är en del av en världsomspännande konspiration. Men om miljoner dör "naturligt" så är det okej.

Fattar ni? Hur fullkomligt ologiskt allt detta är? Hur dumma får människor bli?

Finns det ingen gräns?

Folk är helt enkelt totalt motsägelsefulla. Det går absolut inte att lita på dem.

Och vet ni vad som är det värsta? Det är att det inte heller går att lita på sig själv.

Tillbaka från körturne´i Frankrike - fantastiska dagar! Vår kyrkokör från Kallhäll hade konsert i protestantiska kyrkan St Tomas i Strasbourg, och sjöng också i gudstjänsten.

Vi fick ett otroligt varmt välkomnande, och har faktiskt redan fått erbjudande om ny konsert (snart blir vi malliga...)

När jag kom hem sent igår kväll kände jag en sådan oerhörd tacksamhet över att få vara med om upplevelser av det här slaget.

Att sjunga i kör är fantastiskt. Att sjunga i kör i en kyrka är ännu mer fantastiskt. Det är lovsång, andakt, gemenskap, musikupplevelse, allt på en gång. Det som är så speciellt med musik är ju också att den inte har några nationsgränser.  Det uppstår en gemenskap mellan publik och musikanter överallt på jorden.

Ja, det är svårt att hitta tillräckligt många superlativer idag. Jag brukar säga att man får klaga inför Gud när livet är svårt. Men man ska inte heller glömma att tacka!

Kul att vi har fått en körslaget-blogg på Dagen. Själv tänker jag fortsätta att rapportera från verklighetens kör-slag - den vardag som ibland består av dammiga kyrkor och utkylda övningsrum, men oftast och mest av ren och skär LYCKA!

Ja, så kan det gå !

Varken Haore eller jag vann i vadet om nobelpriset i litteratur. Det gick inte till Tranströmer, och inte till Adonis.

Det blev Tyskland och Hertha Müller som tog hem spelet. Jag har inte läst något alls av Hertha, men det kan det bli möjligheter till nu. Men visst är hennes namn välkänt och har nämnts i nobelsammanhang förut.

Nå, Haore och jag får väl upprepa vårt vad inför nästa år.

Nu väntar Frankrike och Strasbourg för mig. Vår kör ska på en miniturne´, vi ska bland annat ha konsert i en protestantisk kyrka. Det ska bli spännande.

Jag tror inte det blir några pauser under dessa intensiva dagar, så det blir inget bloggande för mig. Därför passar jag på att önska alla en glad kulturhelg!

Snart är det dags!

Imorgon får vi veta om min favorit Tomas Tranströmer äntligen får nobelpris i litteratur.

Haore, finns du där ute någonstans? Är du beredd på att läsa Tranströmer snart?

För er som inte minns: jag och min kollega Haore Sulaiman har ett vad om nobelpriset. Han håller på Adonis, jag håller på Tranströmer.

Här kommer några rader ur "C-dur", bara för att ni ska förstå varför Tranströmer ska vinna (jag ber om ursäkt om jag citerat detta tidigare, men det är bara SÅ bra):

"När han kom ner på gatan efter kärleksmötet

virvlade snö i luften.

Vintern hade kommit

medan de låg hos varann.

Natten lyste vit.

Han gick fort av glädje.

Hela staden sluttade.

Förbipasserande leenden -

alla log bakom uppfällda kragar.

Det var fritt!

Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.

Så tyckte han."

Köpt någon ny handväska nyligen? Vad kostade den?

Här kommer ett erkännande direkt från hjärtat: jag skulle köpa ny väska för ett par veckor sedan. Den gamla hade gått sönder.
Jag sa till mig själv, att nu är det dags att göra verklighet av ideologin, och köpa väska på Läkarmissionens second hand.

Sagt och gjort. Den kostade 80:- och är helt okej. Men om jag nu ska vara ärlig: jag känner mig inte jätte-hipp med den.

Jag ser lite avundsjukt på dyrgriparna med riktigt snygg form och i läder. Nå, så här får det bli, det här o-hippa livet.

Läser Karolina Ramqvist på Newsmill och är med ens glad ändå. För hur skulle det kännas att gå omkring med en väska för 130 000?
Sämre än att vara ohipp, i alla fall för mig, det är jag övertygad om... i alla fall 90% av min tid...

Jag tycker Karolina är en klok person. Det är viktigt att diskutera status. Jag har inte läst Marie Söderqvists nyutkomna bok i ämnet, därmed kan jag inte säga om Karolina har rätt eller fel i sin slutsats. Men visst har jag mött det hon beskriver i många sammanhang: "Pengar pratar man inte om, man har dem".
Detta hörde jag till exempel en kvinna säga till mig när vi skulle ut och shoppa. Jag var ensam mamma och hade råd att shoppa för, säg, hundra kronor.

Hon hade lite mer.

Så här säger Karolina Ramqvist:

"Men att status kostar 130 000 kronor och kommer i en orange kartong från Hermès, som i prinsessan Victorias fall, passar inte in i vår nya diskreta charm. Den perfekta ytan ska fortfarande finnas där, den ska bara inte diskuteras. Vad den kostar pratar man absolut inte om.  "

Läs mer på:http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/01/xx