Tillbringade nästan hela helgen i kyrkan.

Där pågick en mängd aktiviteter samtidigt: barndop, körövning, på söndagseftermiddagen retreat.

Sedan hade vår kyrkokör konsert inför en körresa vi gör till Frankrike i slutet av veckan.

Det var lite nervöst innan: vi har inte haft så mycket tid att öva, och har en vikarierande dirigent.

Men efter ett intensivt rep på lördagen och några timmar på söndagen lyfte plötsligt alltihop och förvandlades från en massa noter på rad till MUSIK.

Jag tror att publiken också kände att detta hände, detta fantastiska, märkliga, underbara som inträffar emellanåt. Egentligen mer eller mindre ett under. När tonerna dansar ut och landar och det efteråt uppstår en tystnad som är laddad med närvaro.

Visst finns Gud med i detta. Allt annat är otänkbart.

Jag körde hem i regnet i ett euforiskt rus. Ett helt naturligt rus utan tillsatser. Musikglädje! 

Jag har funderat en del kring begreppet "tydlighet". I kristna sammanhang ett rätt så vanligt förekommande ord.

Nyligen, efter kyrkovalet, hörde jag sägas att valresultatet var ett utslag av att "människor vill ha tydlighet".

Vad står denna önskan om "tydlighet" egentligen för? En förklaring som framfördes här på Dagen på ett seminarium (men då från utomstående konsulter) var att man med den som efterlyser tydlighet, helt enkelt efterlyser människor som tycker som du själv.

Men nu måste jag säga en sak, och det är att jag tror att det inte alls handlar om "tydlighet" utan lika ofta om "enkla svar".

Därför skulle jag vilja utmana alla dem som ständigt efterlyser tydlighet att själva bli tydliga. Är det kanske så, att det ibland är ren slöhet som ligger bakom dessa ständiga krav? Att man vill ha ett snabbt och enkelt svar, en "quick fix" för att sedan kunna syssla med annat?

Uppmuntrande tyckte jag dock det var när jag i samtal med en gammal vän på bokmässan fick höra följande:

"Om människor definierar sig som sökare, har vägen dit varit ganska lång. Då klarar den som är sökare också mer komplicerade svar runt religion och tro. Man behöver inte enkla svar".

"Kysst av spriten" är en ny dokumentär serie i SVT, som drog igång måndag kväll. Se den!

Här får vi kalla fakta om denna folksjukdom. Igår fick vi bland annat höra om hur hjärnans belöningssystem faktiskt blir helt kidnappat, när man blir beroende av sprit.

Men här finns framförallt mänskliga möten med de människor som råkat ut för dessa farliga och blöta spritkyssar. Det var både sorgligt och hoppfullt att möta dem. Sorgligt, därför att spriten fått förstöra så mycket. Hoppfullt, därför att man också visade på vägen ut.

Sorgligt men inte alls hoppfullt var det däremot att se det nya avsnittet av "Hollywoodfruar".

Man vet faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Den här gången skulle fruarna visa upp sitt "yrkesliv". En fru släpade med gråtande barn till modellagenturen, en annan visade upp något sorgligt pekoral som skulle föreställa film, den tredje "stylade" hus genom att sätta in en blomkruka.

Jag ska erkänna. Jag skrattade. Ändå var det ett skratt som fastnade lite i halsen, jag vet inte varför man gör tv av detta, det blir nästan lite freak-show, jag gillar inte att skratta åt människor på det här sättet. Så: nästa gång kommer jag inte att se det. En del säger att detta är "jättebra tv". Jag tycker det är tragiskt.

P S Tack alla snälla goa blogg-kompisar som uppmuntrade mig efter min punka. Ni är SÅ snälla!

Igår var ingen happy day.

Snarare en crappy day.

Jag kom hem från bokmässan sent lördag kväll. Kylskåpet var tomt, alla kläder smutsiga, för att inte tala om lägenheten.

Söndag - som verkligen borde ha varit vilodag - var jag tvungen att åka och handla. Några få kilometer hemifrån fick jag punka.

Eftersom jag hade blivit av med min mobil på mässan kunde jag inte ringa efter bärgning. Jag försökte byta däck själv. Fick inte upp skruvarna. Fick gå till närmaste mack och låna telefon.

Till sist kom bärgaren, som visade sig vara en Pippi Långstrump förklädd till bärgare. Hon fixade däcket galant.

Detta tog emellertid halva dagen.

Sedan var det bara att sätta sig vid datorn och skriva bokmässeartiklar.

Skönt att det är måndag.

Har försökt bli av med stressen inför bokmässan genom att se på tv.

Det har gått sådär.

I söndags hamnade jag framför "Solens mat". Män med stor mustasch står och rör i lite lagom lortig kastrull med en död fisk, några bläckfiskslamsor och blad i. Sedan tar de upp sleven och smaskar i sig lite. "Bene, bene" ropar de hänfört och smaskar lite till.

Jag vet inte. Jag blir inte jättesugen.

Istället har jag kollat nyheter. "Vi vill ha full sysselsättning", säger Reinfeldt bestämt. Jajamän. Här är nollvision för arbetslöshet.

Sossarna kontrar med ett upprört: "Vi ska ha full sysselsättning!"

Vänta här nu. Har full sysselsättning någonsin funnits med som alternativ i marknadsmodellen? Är det inte så att hela alltet bygger på en viss procent arbetslöshet? Eller har jag missuppfattat något?

Jag tror att det är något fuffens på gång. Javisst ja. Det kallas "valår".

Ikväll vill jag verkligen gärna se på "Världen" i SVT, om FN och Darfur. Men programmet ligger lite väl sent. Snälla alla programläggare, lägg fler bra dokumentärer på bra tider! Och ta bort några av alla matprogram, såpor och tävlingar!

Vi behöver dokumentärer. Inte minst under valår.

Va? Är det bokmässa nu igen?

undrade sonen igår kväll, när jag sade att jag åker till Göteborg i veckan. Han tyckte att det var ju bokmässa alldeles nyss.

Och sådär känns det ibland - åren går så fort. Det har faktiskt gått 25 år sedan bokmässan startade (och ja, jag har varit med sedan början!)

Nu är det alltså dags igen för årets megakulturhändelse: Tusentals människor, hundratusentals ord, minst lika många boksidor och ett oändligt hav av klokheter, visdomar, skvaller, skratt och dåliga vitsar. Med allt detta i bakom sig kommer man sedan hem, och säger "underbart" och "aldrig mer" i samma mening. Men visst vet man att man åker dit nästa år igen...

P S Och när man blir ännu äldre, kan man säga som min pappa, som inför varje jul, när folk säger "nu är det snart jul igen", svarar: "ja, snart är det nästa jul".

Snart går vår egen idol i mål!

Klockan femton noll noll idag samlas årets Synergy-jury för att välja ut fyra huvudkandidater till det kristna kulturpriset Synergy.

Det blir förstås grymt spännande timmar. Det har kommit in mängder av namnförslag, många är väl meriterade.

För mig som sitter i juryn är själva inläsningen i sig meningsfull: jag får vidgade vyer och upptäcker konstnärskap som jag inte annars hade fått syn på.

Så kom ihåg alla ni som nominerar: även om just din kandidat inte vinner, så innebär nominerandet att vi från kulturredaktionens sida sedan följer nominerad person på ett annat sätt.

Det kan bli reportage eller annat vad tiden lider.

Snart får ni reda på vilka som blir årets "de fyras gäng"!

Det är bara att instämma med min kollega Emanuel som puffar för dagens måsteläsning på sin blogg:

http://www.newsmill.se/user/annaanka

Jag vill bara lyfta fram ett par påståenden av Anna Anka:

" I gengäld får de kvinnor med stil". 

Jaha. Då förstår jag.

"Här är det illegala mexikaner som gör jobbet/../ De kan inte prata engelska. Det är som att prata med en vägg, de kan inte ens stava till sina egna namn".

Säger kvinnan som häromdagen sade i tv (på svenska, sitt modersmål):

"Jag måste ställa upp på han."

Och som skriver om mexikanarna:

"Jag tar hand om de".

Till sist:

"Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad".

Kommentarer överflödiga.

Tittade en stund på TV3:s hårdlanserade "Hollywoodfruar".

Vilken rysare. Vilket skräck-kabinett. Miljöerna var hemska och smaklösa. Kläderna vulgära och ännu mer smaklösa. Och fruarna med sina platinablonderade hästmanar, som de slängde med, var sorgliga. Anorektiskt smala som svältande modeller, fast medelålders.

En orgie i dålig smak. 

Och deras liv. Samtalsämnen. Sorger. "Nu har det hänt en katastrof" (Vad? tänker man. Sjukdom? Självmord?). "Jag har sagt något ofördelaktigt om grannkvinnans dotters hår".

En nivå där till och med telefonkatalogen framstår som djupsinnig.

Nu vill jag inte påstå att dessa fruar är några dåliga människor. Jag kunde mitt i all bedrövelse tycka att Anna Anka var lite rörande, i all sin totala hängivenhet inför sin man. Men samtidigt var hon lite som en förblindad soldat. Frågan är bara vilken herre hon tjänar, egentligen, Mammon eller herr Anka?

Syftet med serien är om man får tro TV 3 , att visa på kvinnor som "sagt nej till den svenska vanligheten". Själv tyckte jag mest synd om fruarna. Stackars dem! Som inte får sätta på sig ett par rejäla stövlar, och gå ut i skog och mark och njuta, låta håret hänga som det vill, och ägna sig åt den svenska vanligheten: att få vara sig själv.

Jag måste säga att jag tackar Gud för att jag slipper vara Hollywoodfru.

I åratal har han gått omkring på jobbet och smugit med sin tro. I hemlighet smiter han iväg till mässan, och innerst inne lider han varje dag av att han inte är gift med kvinnan han lever med.

En dag ställs allt på sin spets. Han friar till kvinnan, och hon säger nej. Detta utlöser en kris.

I tv-serien "Postadress Manchester" (SVT) ägnades hela gårdagens avsnitt åt Dex och hans moraliska dilemma.

Jag tycker det var fint skildrat. Det kändes trovärdigt och inlevelsefullt. Precis så kan livet se ut för den som är troende.

Ändå visade det sig att Dex hade fel. Som tur var! När han till sist blev "avslöjad" som den varmt troende han var, blev han inte alls, som han befarat, utfryst på sin arbetsplats. Tvärtom.

Hela avsnittet blev en uppmaning att våga stå för sin tro. Och det gav också resultat: när kvinnan förstod varför det var så viktigt för Dex att gifta sig, ändrade hon sig.

I verkliga livet slutar inte allt med lycka - men visst vill man åtminstone ibland få se lyckliga slut på tv.

Igår kväll hade jag förmånen att få gå på en fantastisk konsert. "Musik på Slottet" är en serie klassiska konserter av hög klass.

Igår kväll sjöng Michael Weinius och Paulina Pfeiffer. S:t Petersburgs Akademiska Orkester spelade under ledning av Mats Liljefors.

Man inledde med ett orkesterstycke som jag känner väl: Franz Berwalds "Ouvertyr till Estrella di Soria". Ett fantastiskt, dramatiskt stycke. Jag satt där och bara njöt.

Och mindes en liten episod, som lärde mig något för livet:

Som ung flöjtist var jag med i "Nordiska Ungdomsorkestern" en sommar. Vi var för många flöjtister, och därför fick vi turas om på andra instrument, bland annat slagverk, som det fanns för lite av.

Just Estrella di Soria behövde mycket slagverk. Under den konserten där vi gjorde stycket spelade jag bastrumma, och min dåvarande pojkvän, också han flöjtist, spelade cymbal.

Jag kan ha fel - men jag tror att det var just under detta stycke, som den lilla episoden inträffade. Jag och pojkvännen hade mycket att viska om, och vi hade långa pauser. Det kunde vara sådär 36 takter mellan varje insats.

Rätt vad det var hade vi tappat bort oss. Jag hade - trodde jag - lite hum om det hela och sa, att det var nog 8 takter kvar. Vi räknade, och klämde sedan i med cymbal och bastrumma.

Mitt i en generalpaus (= när alla är tysta)

Dirigentens blick var inte godmodig.

Våra kinder ganska röda.

Men när vi efteråt frågade folk i publiken vad de tyckte, var det ingen som hade förstått eller märkt något alls.

Ibland tycker man att man gör bort sig något alldeles gruvligt - men ingen har märkt det (utom då våra medmusikanter och dirigenten).

Nå, efter den dagen blev det inga mera pukor för min del.

Har just läst alla kloka och intressanta inlägg på min förra blogg. Vilken källa att ösa ur!

Jag lovar att kommentera en del av det imorgon.

Först måste jag bara få ur mig några rader om filmen "Videocracy" som jag var och såg igår. Det är en dokumentärfilm som handlar om mediemonopolet i Italien och om Berlusconis väg till makten.

Se den! Det är otroligt viktiga frågor som ställs här, om media, om skapandet av bilder, om hur det påverkar ett helt folk.

Läget är för närvarande betydligt värre i Italien än jag kunde drömma om. Man häpnar när man ser filmen.

Jag ska nöja mig med en scen: En av Berlusconis högsta chefer i hans tv-bolag (som kontrollerar 90% av vad italienarna ser) sitter i sitt hus, kallad "Vita huset" på Sardinien, omgiven av unga mediakändisar som han "skapat".

Han håller upp sin mobiltelefon och säger leende: "Mussolini var en stor man. Jag är en stor beundrare av Mussolini. Berlusconi är stor, men inte riktigt lika stor. Jag har Mussolinis kampsånger som ringsignal på min mobil. Vill du höra?"

Sedan spelas marscherna upp. På mobilens display  som han stolt håller upp, ser vi paraderande militärer, följt av nazistkors och flaggor.

Den svenska biopubliken tror- förstår jag - först att det är något slags skämt. Någon skrattar till, lite förläget. Sedan blir det dödstyst.

Under rubriken "Ingen välfärd utan kultur" skriver Sture Carlsson och Staffan Rydén på Newsmill http://www.newsmill.se/user/sturecarlsson

Det är bara att välkomna deras inlägg. Jag har hört från flera håll ute i landet, att det pratas allt mer om att skära i kulturbudgeten.

"Bibliotek, teatrar, konserthus och idrottsarenor är en naturlig del av ett välfärdssamhälle", skriver de. Så sant, så sant.

Och fortsättningen är intressant. Den handlar om att kultur också hänger ihop med hälsa, välfärd och upplevd lycka:

"Det gör att länder långt fattigare än Sverige kan ha lyckligare invånare än vi".

Jag kommer att tänka på Thomas Hylland Eriksens slutsatser i boken "Jakten på lycka i välfärdssamhället" där han pekar på, att invånare i Nigeria är lyckligare än vi är i SVerige och Norge.

Artikelförfattarnas slutsats är att vi behöver mer kultur och idrott - inte mindre.

Jag håller med. Men i inläggen under artikeln finner man inte så få representanter för den allmänt kulturfientliga hållning, som många tyvärr odlar idag. Här kan man till exempel läsa att "kulturarbetare och konstnärer har aldrig gillat fattigt fattigt folk och därför snackar dom på det här (Carlsons) vis. När dom tycker att deras geggande och kladdande är mer värt än mat och husrum åt fattigt och hemlöst folk, visar de sitt rätta ansikte".

Hm. Den person som skrivit det, borde ta en lektion i konstnärernas livsvillkor genom seklerna. De har oftast varit (och är!) fattigare än de flesta.

En annan skriver att "Riktig livaktig konst/kultur som folk vill ha behöver inga bidra se på renesansens målare".

Jag tar med stavfelet med flit. Men jag tänker inte i övrigt kommentera det.

Funderar en hel del över var det här kulturföraktet kommer ifrån. Vad tror ni?

Hej alla glada debattörer! Tack för en mycket intressant och intensiv debatt om feminism och "feminist-porr" och annat!

Jag har försökt i flera dagar att skriva in kommentarer i fältet, men något i vår teknik strular. Därför kommer det här!

Jag skulle gärna svara alla, men får nöja mig med några kommentarer:

John: Ja,jag vet att tanken med "feministisk pornograf" är att s a s vända den manliga blicken och ge ett nytt perspektiv. Men problemet ligger i att själva genren som sådan är ett budskap. Form och innehåll går aldrig helt att skilja, så även om innehållet bitvis är annorlunda, så bygger konceptet "porr" på just en manlig blick på sexualiteten. Att tro att detta kan bli "feminstiskt" är lika bisarrt som att tro att det skulle innebära någon slags "befrielse" att få alla att klä sig i kostym. Det spelar ingen roll om kostymen är grön eller gul - konceptet "kostym" har mycket lite med idén "frihet" att göra. Men jag ser att du är inne på liknande tankegångar.
Jag håller också helt med dig om att genusvetenskap behövs! Och jag gillade verkligen din mening om postmoderna feminister/Knutby etc.

Lasse V: Håller inte med dig. Jag skulle kunna ge många exempel på att kyrkan om inte är, så varit, negativt inställd till sexualitet och f ö även kroppslighet. Det räcker väl med att peka på många frikyrkors inställning till dans - något som förändrats först de senaste 10 åren. Jag tror att det hela hänger ihop med ett seglivat gnostiskt inflytande över kristendomen, där man ser kroppen som syndig, medan anden och intellektet är rent. Men Jesus blev människa, och därmed borde detta inflytande, för att citera K G Hammar, förpassas till historiens bakgård. Kroppen är varken mer eller mindre "syndig" än våra tankar. Detta påpekade ju Jesus också. 

Trodde att jag skulle få ett gott skratt igår kväll, när jag satte på tv:n för att se på Henrik Dorsins humorprogram (Kanal 5, "Henrik Dorsin - godkänd kvalitetsunderhållning").

Istället fick jag kaffet i vrångstrupen.

Nu vet jag att jag kan låta som en totalt humorbefriad gammal tant, men jag tar risken:

Vad är det som är roligt med att svära var tionde sekund? Varför skrattar folk?

Den här showen var verkligen något av det mest töntiga, smaklösa, tramsiga jag hört och sett på mycket länge. Billiga skämt, en flod av svordomar, fjanterier runt "Svenne Banan", nationalsången med brittisk melodi. Jättekul. Verkligen.

Jag förstod för första gången på allvar varför jag ofta känner en instinktiv motvilja mot viss sorts stå-upp. Den intuitionen ska jag lita mera på.

Raskt över till something completely different: nu har katalogerna till Bokmässan kommit. DET är roligt!

Jag ägnade helgen dels åt jobb, dels åt styrelsemöte i den västafrikanska vänskaps-och kulturföreningen Nimba.

Nu måste jag bara skriva om något vi diskuterade en bra stund. Det har visat sig under senare år att det blir allt svårare att bjuda in musiker och dansare ens för en kort period till Sverige.

Nu berättade en medlem i styrelsen också att han som student har försökt hjälpa en av de andra studenterna att bjuda hit en kusin.

Den inbjudande studenten bor i Sverige sedan många år, men kommer ursprungligen inte från Sverige.

Han ville ta hit sin kusin för att denne skulle få turista i Sverige.

Det gick inte.

Jag har märkt när jag pratar med folk om detta att de flesta svenskar är helt omedvetna om att man inte ens får turistvisum till Sverige från vissa delar av världen.

Det spelar ingen större roll hur mycket pengar man har eller hur mycket den inbjudande personen garantera att han/hon ska stå för uppehälle, flygbiljetter etc. Det hjälper inte heller med brev, telefonsamtal, kopior av biljetter för hemresa etc.

Faktum kvarstår. För att göra det hela konkret: om du kommer från USA eller Europa är det helt "legitimt" att komma till Sverige för att se på de svenska fjällen, fotvandra, hålla föredrag eller vad du nu vill göra under någon eller några månader här.

Men om du kommer från Afrika söder om Sahara, spelar det ingen som helst roll vad du säger: du får helt enkelt inte turista i Sverige. Inte heller komma hit och hålla föredrag. Inte heller komma hit och hålla danskurs.

Jag vet fall där människor har nekats komma in och vara med på söners/döttrars bröllop. Jag vet fall där den som vill komma hit och hälsa på har varit stenrik, haft som det heter "fast förankring i hemlandet" etc etc. Inget hjälper.

Om du kommer från fel land, får du inte komma innanför Europas gränser. Inte ens som turist.

Kanske kan man tycka att det här inte spelar så stor roll, jämfört med till exempel flyktingpolitiken. Det handlar ju bara om att turista.

Men jag tycker det är en viktig symbolfråga. Det säger något om det Fort Europa som håller på att skapas. Vi pratade mycket om den hemska muren runt östländerna - nu är det vi själva som håller på att bygga en mur.

Och det sker utan några som helst protester.

Jag tycker det är en skam. Jag skäms över att vi som svenskar tycker det är självklart att vi ska få komma in i alla andra länder runt hela jorden - men själva inte släpper in folk.

Den fria rörligheter är också otroligt viktig i kulturlivet. Vi kommer på sikt att utarmas om vi inte släpper in musiker och andra kulturarbetare från Afrika (och från andra fattiga delar av världen, där man idag ifrågasätter ens en kort vistelse här).

För människor i de fattigare delarna av världen, kanske främst södra Afrika, har det också stor betydelse att bilden av Europa korrigeras. Det främjar faktiskt vrångbilder av livet här att vi inte släpper in människor. Ju mer vi stänger oss inne, desto mer kommer människor att hänvisas till filmer och tv som informationskälla om livet här i väst. På tv och i såpornas och Hollywood-filmernas värld framstår livet i väst för många som en dans på rosor.

Bara verkliga människor och verkliga berättelser kan korrigera denna vrångbild. Det är dessa falska bilder och falska förhoppningar som gör att människor sedan förlorar livet på havet utanför Italiens och Spaniens kust i små bräckliga båtar.

Jag hoppas verkligen att fler svenskar vaknar och inser vad det är vi håller på att skapa här.

A propå vad jag skrev igår om urvattnade begrepp: läser idag på Newsmill om "feministisk porr". http://www.newsmill.se/node/10217

Vad är detta för trams?

 Hanna Marie Björklund försöker leda i bevis att "det monoteistiska, patriarkala tänkandet" som "medföljer en kristen tradition och ide´historia"

innehåller tankar som att kvinnor EGENTLIGEN inte tycker om sex - och detta tänkande leder också fram till att man fördömer porr. Vilket man alltså enligt henne inte bör göra.

Men. En sak är att kyrkan - det ska vi erkänna - varit ibland rent sexualfientlig. En annan sak är inställningen till porr.

Det går alldeles utmärkt att ha en positiv syn på sexualiteten men inte alls vilja se på när andra har sex. Varför skulle man vilja det? Varför skulle "frigjorda kvinnor" vilja se fejkad sexualitet på film, som i "Dirty Diaries" som marknadsför sig som "feministisk porr" och som snart har premiär? Eller se på strippor ( har ingen aning om vad en manlig variant skulle kunna kallas- stripper?)

Jag kan inte hitta ett enda skäl till det. Och vad det har med feminism att göra, det begriper jag överhuvudtaget inte.

Hanna Marie Björklund fogar sig härmed till raden av ny-feminister, som försöker lansera tankar som att det är helt naturligt att vara strippa eller prostituerad och samtidigt feminist. Grundtanken är här, om jag förstått det rätt, att de är "starka, duktiga tjejer som tjänar sina egna pengar på ett smart sätt".

Själv får jag rysningar.

Tack alla läsare för många fina kulturtips! Jag är verkligen glad över att ha så många engagerade tipsare!

De här höstveckorna är fyllda av böcker - just nu ligger det nära 150 nya böcker på och runt om mitt skrivbord. Det är författarträffar, bokpresentationer och förlagsfester dagarna i ände.

Roligt men massivt!

I förrgår var jag och lyssnade på när Stefan Einhorn intervjuade Eva Sanner, som nu kommer med boken "Fritt fall" (Natur och Kultur).

Den handlar om Lars, som hamnar i en livskris. Boken är en slags självhjälpsbok men samtidigt en berättelse. Eva Sanner har valt att skriva om en man, mycket därför att det oftast är kvinnor som läser den här typen av böcker - trots att män behöver dem lika mycket.

Lars upptäcker bland annat att han hamnat för långt från sin "själsliga kod". Han är för långt ifrån det han bör göra för att vara i harmoni med sitt syfte med sitt liv på jorden.

Det är viktigt att ställa sig själv denna fråga, tror jag. Bra också att Eva Sanner tar upp andlighet och givmildhet som två ingredienser som får för lite utrymme i vårt samhälle. Hennes tes är att vi alla skulle må bättre om vi blev mer inriktade på att ge. Det håller jag helt med om.

Sedan kan jag tycka att termen "andlighet" ibland blir mycket vid idag. Lars i boken är ateist, men han "upplever någon slags andlighet ändå". Det blir lite konstigt för mig.

Eva Sanner själv talade under samtalet om att hon menar att alla människor är andliga: "alla har en själ. Man längtar efter att vara i kontakt med något större. Det kan variera mycket vad det kan vara - från att vara AIK-supporter till att vara med i en kyrka".

Jag tycker det är bra att begreppet andlighet numera tas upp i många sammanhang, att man talar om det, att man börjar se att vi människor behöver mer än mat och sömn. Men jag tycker nog inte att det är andligt att heja på fotboll. Inte heller är det andligt att äta god choklad eller titta på en vacker solnedgång, hur underbart det än kan vara.

Ser dock fram emot en fördjupad reflektion runt detta begrepp, som i dagsläget kan riskera att förtunnas på det sätt som skett med begrepp som "frihet", "demokrati" och " jämställdhet".

Tillbringade både fredag kväll och söndag kväll på den fantastiska Parkteatern. Fredag var det Ernst Brunner och rocksångaren Sulo, båda i högform trots regn.

Snacka om ös - och då talar jag inte om regnet!

På söndagen var det Cullbergbaletten, en otroligt vacker föreställning. Vi stockholmare är priviligierade som får uppleva dessa folkfester, där gammal som ung, rik som fattig kan vara med.

Stämningen när man sitter där och äter sin picknick och väntar på kultur-godis som efterrätt är härlig.

Nu håller jag som bäst på med att se efter vad som händer i kulturväg under hösten. Lusläser teatrarnas och konserthusens program, studieförbundens och kyrkornas. Men just kyrkorna är tyvärr ofta dåliga på att ta med kulturgrejer på sina webbplatser. Ändå vet jag att det ordnas en massa konserter och annat spännande runt om i landet.

Så - jag behöver hjälp! Vet du om något bra kulturarrangemang i en kyrka nära dig, hör av dig!

Jag kan inte lova att allt kommer med i tidningen, men jag kan i alla fall lova att jag tar ditt tips i beaktande.

Var på intressant lansering av boken "Ramadan - en svensk tradition" (Arcus) igår.

Boken har väckt berättigat intresse, och både forskare och Nyamko Sabuni fanns på plats. Här berättar muslimer i Sverige om sitt sätt att fasta. Man får höra en mängd röster i boken, även de som inte fastar får komma till tals.

Jag gissar att det finns fler än jag som har en mängd frågor runt Ramadan, som inleds idag eller imorgon (så sent som igår var det inte helt säkert när).

Hur funkar det att fasta för de yngsta? Vilka behöver inte fasta? Kan man kombinera fasta med alla typer av jobb? Hur gör elitidrottarna? Är det sant att man äter hela nätterna?

Det finns idag 400 000 svenskar som är muslimer, så frågan berör många.

Sedan undrar många förstås: varför fastar man? Är det inte en uråldrig tradition som inte hör hemma i ett modernt samhälle?

För många svenskar framstår fastan mest som något jobbigt, som muslimerna på någort sätt måste ta sig igenom. Men, som både samtalsledaren Mehmet Kaplan och bokens redaktörer påpekade, tycker många muslimer tvärtom: de ser fram mot fastan, som är ett sätt att "fylla batterierna" - med annat än mat.

Lite häpen blev jag när jag fick höra att det verkar som om fler kristna börjat anamma fastan före påsk sedan Ramadan kommit till Sverige. Stämmer det? Vad tror ni?

Hursomhelst: böcker som den här behövs i den svenska debatten, för att visa att det finns många olika röster inom islam.

Vi som var där behövde i alla fall inte fasta: vi fick god lunch, exempel på mat som passar att bryta fastan med. Fast på svenska, med kantareller och kräftor. Ramadan på svenska, helt enkelt.

Håller just på att färdigställa kultursidor till imorgon i Dagen - det ska handla om den armeniska kyrkan, världens äldsta nationella kyrka.

Jag har faktiskt själv varit i Armenien (fast det är ett tag sedan, drygt tio år) och kan konstatera att här finns en rikedom att ta del av både vad gäller kultur, religion, och rent mänskligt. Sällan har jag mött mer gästfria människor.

Men Armenien är också fattigt och utarmat. Övergången från sovjetstat till marknadsekonomi har inte varit lätt.

Överallt såg jag då krossade statyer av sovjetledare, vilket förstås gläder en frihetsälskare.

Men samtidigt har vårt eget gissel infunnit sig: arbetslöshet och ekonomisk oro. De forna sovjetstaterna behöver idag allt stöd de kan få.

Det som är glädjande i reportaget är att se hur armenierna nu har tillgång till de kyrkor, som varit stängda, igenbommade, eller använda som lador.

Allt är inte heller pengar. Och det som armenierna har behållt genom århundraden, genom förtryck, folkmord, och in i våra dagars arbetslöshet och fattigdom, det är sin stolthet och sin kristna identitet. En präst berättar i reportaget att han bott i Kalifornien, men nu återvänt för att vara med och bygga upp kyrkan.

De är också stolta över sin kultur, sin arkitektur, sin musik. De samlar in pengar för att bygga upp kyrkor och bevara kulturskatter, och detta engagerar verkligen gemene man, inte bara någon "kulturelit".

Det finns rikedom och rikedom. Den rikedom de äger tror jag också kan föra dem långt in i framtiden.

Och jag tror att vi har en del att lära av armenierna.

Ägnade gårdagkvällen åt att med sonens hjälp installera en digitalbox. Detta innebar bland annat läsande av instruktionsböcker.

Här har vi att göra med en litterär genre som är underskattad! Jag tänker mig den främst som en underavdelning i humor-hyllan.

Sonen och jag delgav varandra nya fynd vi gjort i genren. Här är några smakprov:

* På insidan av hatten jag köpte i London stod det: bör ej tvättas. Det kan jag gå med på. Men sen fortsatte det: bör ej strykas.

* På en blomma på ICA läste jag för kvinnan som saknade glasögonen och bad mig läsa vad det stod: bör vattnas sparsamt. Sedan fortsatte det: ej för förtäring. Nä, jag hade tänkt mig annat till middag, sade hon...

Sonen berättade sedan om en annan genre i vår moderna värld: sms som kommit fel. Ett exempel: killarna som vunnit en stor vinst och exalterat skickade runt sms. På ett av dem kunde man läsa : "Men berätta inte för Alex vad ni än gör, han kommer att bli skitsur för att vi glömde bort honom.."

Ja, det är ju inte så svårt att lista ut vart sms:et gick.

Har ni fler historier från instruktions-eller sms-världen?

Roligast idag: Citat ur Piratförlagets text på nätet om recensionsböcker http://www.piratforlaget.se/forlaget/bestalla-recensionsexemplar

 Jag har en bestämd känsla av att de riktar ett välförtjänt slag mot de av oss journalister som vill ha lite för mycket av det goda. Så här skriver de:

"Och sätt nu inte kryss för rubbet - det ser så dumt ut - såvida du inte verkligen tänker recensera alltihop"

Dumt, sa Bill. Dumt var ordet, sa Bull.

Här finns nog anledning för en viss självkritik inom media. Handen på hjärtat får jag erkänna att en eller annan bok som vi beställt inte blivit recenserad. Det kan hända ibland att en bok som verkat vara intressant för våra läsare, helt enkelt inte är det. De korta texterna i katalogen kan ibland vara missvisande.

Men vi försöker så gott vi kan att verkligen få in åtminstone nästan allt. Själv önskar jag att jag hade minst dubbelt så många sidor till förfogande...

P S Kommer på att jag ännu inte avslöjat vilken skald som skrev så fint om nostalgi. Det var Ola Hansson (1866-1926), stroferna tagna ur "Psyche".

Andra veckan efter semestern - nu börjar man komma tillbaka in från heta solen till heta stolen (fast som sagt, lite mer sol under semestern hade inte skadat).

Ägnade kvällen igår åt att lyssna på skivor, och hittade en liten pärla: svenska hip hop-bandet "Middlesex" med skivan "Integritet". Musikaliskt starkt och med vassa texter! Sångerskan i bandet har en helt ljuvlig röst, påminner om Lisa Nilsson.

Låten "Integritet" satte sig också direkt. Jag tror att det här bandet kommer att höras mer framöver.

Kristna är de nog inte, påpekade kollegan Therese, de svär i början av låten (det hade jag faktiskt missat, man hör tydligen selektivt...) Men texterna är bra i alla fall, några också finstämda som en tänkvärd låt om döden.

Och så läser jag Joyce Meyer: Lev livet enklare (Livets Ord). Det är ju en uppmaning man gärna vill ta till sig så här i början av hösten.

Jag har en kluven inställning till handböcker. Jag vet att jag aldrig får den där riktigt passande nyckeln till mitt liv - och ändå griper jag gärna tag i varje ny handbok. Kanske denna gång...

För det mesta är jag också skeptisk till den flod av översatta amerikanska böcker som flödar över en förmodat törstande kristenhet. Men jag måste säga att Joyce Meyer, trots det handikapp det innebär att vara amerikan (:-) är bättre än jag trodde.

En del av råden är både kloka och lagom handfasta. Ändå är hon bäst när hon ger konkreta exempel ur sitt eget liv. Mycket av handböckernas budskap blir hos henne och hos andra alltför svepande: "Var positiv", "Var inte girig", och så vidare.

Synd tycker jag att man inte rensat lite hårdare bland de specifikt kristna uttrycken som "i köttet". En vanlig Svensson tror nog att hon då pratar om fläskköttet hon handlat på ICA. Det är ett begrepp som helt enkelt saknar all relevans för den genomsnittlige medborgaren.

Det finns ett annat problem i boken, som Meyer har gemensamt med de flesta som skriver handböcker: hon motsäger sig själv här och var. Ett kapitel handlar om att man ska välja bort negativa människor, eller människor som skvallrar, är osäkra (!) eller rent allmänt påverkar en på ett dåligt sätt.

I ett annat kapitel talar hon sig varm för att vi ska "sträcka oss ut" mot människor som ingen annan vill ha att göra med.

Hm.

Det är ju just detta som är problemet. Jag vill gärna tro, att med trons hjälp klarar man av det som new age-människor kallar "negativ energi", eller att människor är "energitjuvar". Alla är vi skapade till Guds avbild. Det måste innebära att man kan finnas till även för "besvärliga människor".

Här vill jag alltså inlägga en protest mot Meyer.

Men flera andra av hennes råd ska jag gärna ta till mig denna höst: att vara mera fokuserad, inte tacka ja till allt, vara tacksam över det jag har. Och sätta Gud i centrum.

Kulturförakt är ordet för dagen i debatten.

Under min semester har det tydligen uppstått en ny klass i samhället: kultureliten.

Det började redan i våras, med psykiatern och författaren David Eberhardts angrepp på den "elit" som inte tyckte om hans bok.

Sedan fortsatte det i Almedalen, med Göran Hägglund som svepande talade om "teaterregissörer" som talar om för "vanligt folk" att "deras tillvaro är falsk och förljugen".

Jag hoppas att Maria Küchens krönika på Dagens kultursidor får Göran att nappa på en debatt om vad det var han egentligen menade.

Sedan har Marcus Birro angripit litteraturkritikern Malte Persson på Newsmill. Och idag läser jag i SvD http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/ att Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard säger sig vara "färdig att spy" över författaren Klaus Rifbjerg i Danska akademin och "hans gelikar".

Vad är allt detta? Vad står det för?

Nu kommer en drapa från hjärtat:

Min pappa växte upp i frikyrkoland i Dalsland. Min farfar var en svensk "self made man" utan utbildning, en oäkting och bonddräng som blev frälst och startade byggföretag. Han arbetade sig upp i samhället, och bland målen fanns att kunna ge sina fem barn en ordentlig utbildning.

Min pappa och alla hans syskon blev akademiker. I Uppsala var de med i frikyrkliga sammanslutningar, som bland annat ordnade föredrag, hade klassiska konserter där de fick lära sig om musik. De läste poesi. De hade studiecirklar.

Min mamma är pastorsdotter. Min morfar, pastorn, slet som ett djur för att ha råd att utbilda sig till pastor. Även här var bildning och kultur något som man längtade och trängtade efter. Min mamma läste böcker varje ledig stund när hon växte upp, och även idag älskar hon dikter, hon går på museer, ser teater, sjunger i kör.

När frikyrkan var ung hade man läsecirklar, precis på samma sätt som man ordnat det i arbetarrörelsen. Kultur stod högt i kurs.

När jag växte upp fick jag höra att något av det finaste man kunde syssla med var kultur. Därför spelade alla jag kände olika instrument, de läste ivrigt nyutkommen och ibland svår litteratur. Man spelade teater, man intresserade sig för medeltidens musikskatter. Och så vidare.

Flera av mina barndomskamrater investerade allt de hade i kulturens värld. Nu står de med ofta skyhöga studielån (först folkhögskola, sedan musikhögskola, sedan operahögskola, och så vidare). Många har blivit duktiga musiker, operasångare, författare, skådespelare.

Men många av dem tjänar knappt som en sjuksköterska. De har en standard som påminner om studieåren. Flera av dem sadlar nu om för att bli tågförare eller tandsköterskor - eller vad som helst, som gör att de får en dräglig standard.

Är det de här människorna som är "kulturelit"? Är det de som har "makt"?

Knappast.
Det enda de här människorna äger, är den djupa bildning de har. De har en skatt, men det är en skatt de bär inuti - ingenting som ger varken materiella värden eller världslig makt.

Och som grädde på moset ska nu dessa människor bli slagpåsar för politikers behov av att skapa fiender. Eller vad är det annars det handlar om?

Jag tycker att kulturfientligheten som anas i debatten just nu är ruggig. Den är också långt från det arv av bildningstörst och kulturfrämjande som finns inom frikyrkan och andra kristna sammanhang. Den hör inte hemma här.

Nu måste kulturarbetarna försvara sig!