Fredagen blev riktigt matnyttig, mest av den enkla anledningen att jag hann gå på så många möten och seminarier. Tommy Dahman lärde oss hur många celler det finns i pupillen och vad som händer i en kyss. Av Elin Hyving, ungdomspastor i Södertälje, fick vi veta att "det finns en biblisk grund för miljötänkande" och Mister Pingst, Pelle Hörnmark, uppmuntrade oss till att bära god frukt i våra liv. På nattmötet talade den fantastiska Maria Alhén. Hon talar rakt och enkelt om sin tro och det märks att det verkligen kommer från hjärtat. "Gud kan vara som en finne i röven ibland", säger hon och det går ett sus genom åhörarskaran! Haha. De bästa talarna under veckan tycker jag har varit Carl-Erik Sahlberg och Maria Alhén. Men nu har jag andats in, som Hans Wichbrodt sa. Nu är det dags att åka hem och andas ut.

Jag kysser tältet farväl och tackar så många jag kommer åt. Det har verkligen varit en fantastisk vecka och det känns trist att missa avslutningen. Innan bilen hunnit rulla så långt genom den ljusa norrlandsnatten, stannar vi vid en sjö. Vattnet är ljummet och himlen rosa. Norrland kunde inte bjudit på en bättre avslutning.

En rätt rolig syn på expeditionen i morse. På denna lagom stora konferens finns vi båda två, Dagen och Världen idag, men vi lägger inte krokben för varandra. I stället sitter vi bredvid varandra och skriver Felicia Svaeren och jag, skrattar åt att vi båda har Elaine Åman i dagens tidning och tar båda kort av denna komiska situation.

Det är något visst med tältmöten. Det går inte att förneka att det finns en särskild charm med att sitta på träbänkar och huttra med en filt om benen. Midnattssol och mygg. Lappis har alla de rätta komponenterna för ett lyckat koncept och framförallt, den där speciella norrländska känslan som bara en konferens i Lappland kan ha. Att möta Gud i den atmosfären är helt rätt. Avskalat och enkelt. Det är då vi människor har det närmast till Gud. Sedan alla underbara möten med fantastiska människor. Och finns det något som går upp mot kyrkkaffe i en husvagn med vänner! Så jag måste erkänna att det känns lite vemodigt att lämna konferensen. Tack för de här dagarna! Det har varit ren och skär njutning!

Hänger med ungdomarna till "city", Lycksele, som där ska dela ut traktat och göra reklam för Lappis. Just utdelandet av traktat går småtrögt och många drar sig för att ta kontakt med lyckseleborna. "Jag är lite feg", säger en tjej som strå och trycker i klungan. Men när sumobrottardrälterna tas fram och musiken sätts på samlas det en hel del folk runt oss och många vill ha plättar från Pannkakskyrkan. "Va, är det gratis!?" verkar vara den gängse reaktionen i kön. Inte vet jag om några kommer hitta till Lappis, men Lycksele levde i alla fall upp under några timmar då ungdomarna var där, oavsett om de kände sig fega eller inte.

För övrigt var detta något man kunde se i några husvagnar under gårdagskvällen. Visste inte att ekipagen var så välutrustade nuförtiden.

Spanien vann hörde jag. Tre europeer som får medalj alltså.

Tänkte jag skulle lista några saker som är signifikant för Lappis. Till att börja med har vi toalettklottret. Då och då målas väggarna om så att besökarna får vita fina väggar att sprida sina budskap på. Men här är det långt ifrån fräcka könsord som klottras, istället kan man läsa små kristna budskap när man gör sina behov.

Nästa fenomen på listan måste bli den dåliga täckningen. Det har blivit mycket bättre, men har man inte Telia har man inget annat val än att söka sig till "stora stenen" för att mottaga sina sms. Min vän göteborgarn smyger iväg dit titt som tätt.

Den sista bilden handlar om mat. I matsalen serveras varje dag en lunch och en middag. Gillar man inte det som står på dagens meny går man till korvluckan. Där finns åtta olika varianter av samma sak, korv med bröd och mos. Perfa!

Monica Winerdal och Zara Watanen höll under eftermiddagen ett strålande seminarium om  kvinnor och deras roller utifrån Bibelns texter. De tog upp intressanta personporträtt av kvinnor med relativt tvivelaktigt rykte som trots detta står omskrivna i Jesu släkttavla.

Och seminariet skapar en del tankar. Vad är det som styr de kvinnoroller som skapas? Och vad är en sann respektive en falsk roll? Frågorna landar i en utmaning att hitta den öppna rollen, den roll där man är sig själv trots märkliga förväntningar eller felaktiga krav.

För det är schysst att göra sitt bästa, att sätta höga mål för sitt liv. Men om målsättningarna kväver kreativiteten och kraften tar slut så är det kanske dags att fundera vad det är som styr inriktningen. För idealet att vara "den duktiga flickan" verkar i alla fall inte vara Guds uppfinning.

Kvinnor med dåligt rykte är inget nytt under solen. Men även om smutskastandet har fortsatt genom historien så är det kanske en tröst att veta att Jesus var släkt med några av dessa kvinnor. Utsatta men också starka människor. Det är bra att påminna sig om vilken Gud vi tror på. En Gud som är en Gud både för kvinnan som är på väg att stenas i Iran på grund av otrohet och för tjejerna på Malmskillnadsgatan.

Går in i stora mötestältet under en askgrå förmiddagshimmel, fuktig av regn. Kommer ut efter ett piggt anförande av Hans Mjukbröd och himlen är klarblå med stekande sol. Hur länge satt vi där inne egentligen?

Intressant samtal med Monica och Zara i kring ett litet bord i utställningshallen. Kvinnor och män, unga och gamla i våra kyrkor, vi behöver varandra och vi behöver uppmuntra varandra. När Monica berättar hur det var för henne på 70-talet känner man att det hänt mycket, men mer kan göras. Det är så härligt att få prata med människor som brinner för kristenhetens välmående och som själva lever som de lär. Känner mig styrkt efter sådana små möten och sådana finns det gott om på en konferens som denna.

Husbondliden, denna vackra lilla by i Västerbottens inland myllrar den här tiden på året av pingstvänner. Jag har precis landat i pågående konferens. Ett kärt återseende. Här tog jag många avgörande beslut under min tonårstid.

Henrik Åström, hårdrockspastor från Helsingborg talade i tisdagens kvällsmöte om lyssnandet. Han förmedlade bilden av hur viktigt det är att lyssna i stereo istället för mono. Att lyssna på två kanaler. Liknelsen blir att lyssna på människor och samtidigt lyssna på Gud för att ha något profetiskt att förmedla. Att lyssna först och tala sedan. Kanske stavas det betänksamhet.

Det är ett viktigt budskap till nutidsmänniskan, vi som lever i ett mediabrus som aldrig tystnar, ett ständigt myller av information. Det är då det blir viktigt att lära sig innebörden av det bortglömda ordet: sovra. Att välja det viktigaste. Den ädla konsten att prioritera.

Och kanske behöver man ibland ta sig till obygden för att förstå och ta till sig de grundläggande grejerna för att det andliga livet ska växa och utvecklas. Temat för veckan är: Tillsammans växer vi. Och utifrån min första kväll verkar Husbondliden vara rätt plats för en sådan sysselsättning.

Jag bara älskar LP-möten! En kör bestående av före detta narkomaner som för full hals klämmer i med "Jag är härligt löst och fri ifrån syndens slaveri" låter vackrare än frikyrkosveriges bästa lovsångsteam. En större och mer äkta glädje skådas sällan inom kyrkans väggar. Efter både Pärleporten och Ovan där på kvällsmötet applåderar hela tältet. Trots att LP-pastorn Lars-Olof Egbäck kallar kören för "Skriet från vildmarken" (som en kontring till Carl-Erik Sahlberg som kallade Klaras sånggrupp för astmakören).

LP-glädje, äkta glädje.

Utanför fönstret till expeditionen där jag sitter och skriver strosar Hans och Niclas förbi (Weichbrodt och Piensoho). Om sju minuter ska åtminstone en av dem hålla ett seminarie, men är han nervös döljer han det väl. Det finns många bra talare här under veckan, både från Pingst, men även många "inlånade". De som inte syns speciellt mycket på estraderna, men som ändå har massor att säga om den kristna tron är barnen. De syns och hörs överallt på området och är inte rädda för att ta lite plats. Men vill man verkligen lyssna på dem och höra vad de säger får man krypa lite närmare och ta sig tid. Då kan man, om man har tur, få lyssna till en liten människas livsvisdom. En liten gnutta av den visdomen fick jag ta del av i morse och resultatet finner du i onsdagens Dagen.

Skriver om ungdomarnas graffiti i tisdagens tidning. Ungdomspastorn och graffitikonstnären Victor Egerbo bad mig skriva in en hemsidesadress i texten. Det glömdes av, men här kommer den: notdead.blogg.se

Victor Egerbo målar en tavla för kampanjen Jesus for President på Lappis

Ett tecken på norrlänningars självdistans: Mötesledaren Johan Hägglund inleder kvällsmötet med att berätta om ett par personer. "Jag mötte dem på Nyhemsveckan. Det är en liten konferens i Småland." Alla skrattar. Vi vet att Lappis är mindre, men det bjuder vi på.

Lyssnar på Carl-Erik Sahlberg från Klara kyrka. Vilken härlig man! Han berättar levande och kärleksfullt om sex personer som alla har sökt sig till Klara kyrka. Det är inte utan att man blir lite stolt som dagenmedarbetare när femte personen på listan visar sig vara ingen mindre än chefredaktören själv, Elisabeth Sandlund. "Efter en enkel förbönsstund blir sökaren Elisabeth finnaren Elisabeth", säger Sahlberg.

På nästa plats, den sista, kommer Carl XVI Gustaf. Jag gråter glädjetårar när Carl-Erik med inlevelse härmar Kungen när han står längst fram i kyrkan, klappar takten och sjunger "Jag har beslutat att följa Jesus". 

Hans Weichbrodt (mjukbröd på tyska) och Carl-Erik Sahlberg i stora tältet.

Raggarbacken, alltså området på andra sidan vägen där ungdomarna förut haft en fristad, ser inte ut som jag minns det från när jag själv var tonåring. Husvagnarna står glest där det förut flockades sneda tält. Eller är minnesbilden skev?

Ett ger åtminstone hopp, ett ekipage tronar på backen och bevarar ungdomskulturen från fornstora dar. Det är ett gäng från Umeåtrakten, sju tonåringar som sover i en gammal buss. Här ska de trängas hela veckan och varva bad med kvällsmöten. Härligt! Mer sånt.

Kön till middagsmaten ringlar sig lång ut på lappistorget. Det vankas palt och det ryktas om att den är god. Jag har lovat en kompis från Göteborg att "nu ska du få smaka riktig norrlandsmat". Men vad skådar mitt öga när jag kliver fram till bespisningen: Det serveras köttbullar och brunsås. Palten är slut och det är bara för mig och några andra besvikna middagsgäster att vanka iväg med svansen mellan benen och köttbullar på brickan. Kanske hade de inte trott att gråklumparna skulle vara så pass populära.

Solen skiner på Lappistorget och utanför glasskiosken sitter ungdomarna på rad som småfåglar på en telefontråd. Jag slår mig ner på en bänk bredvid två riktiga pingsttanter ska det visa sig. Samtalet inleds med en diskussion om mötestältets vara eller icke vara, men slutar med att de två damerna uttrycker sin vrede över hur "opingstigt" Lappis blivit. Dels tycker de det är fruktansvärt att man måste "låna in" talare från andra samfund, dels tycker de att ungdomarna får alldeles för stort utrymme på konferensen.

Jag biter mig i tungan. Det de säger tycker nämligen jag är det bästa med Lappis och pingströrelsen överhuvudtaget. Att samarbeta över samfundsgränserna, ge och ta av varandra är livsviktigt för att frikyrkan ska överleva tror jag. Att satsa på ungdomarna och se till deras intressen likaså. Vad skulle hända om de 80-åriga damerna på bänken skulle få sin vilja igenom? Jag tror att det skulle vara slutet för vår frikyrklighet.

Dessutom var musiken igår kväll "helt fruktansärd". Det bjöds på gospel och det föll inte damerna i smaken. Att de använde slagverk var också helt onödigt. Jag älskar gamlingar och tycker de behövs med sin livserfarenhet och sin klokskap, men ibland tycker jag att de skulle behöva rikta hörapparaterna mot den yngre generationen lite oftare. Åtminstone om de nu vill pingströrelsens bästa.

"Det svärs för lite i våra kyrkor!" Pingstpastorn som med sin bil tar mig med en väldig fart genom Norrlands inland låter tvärsäker. "Man hör aldrig en svordom och det är ett tecken på att det bara är kristna som är i kyrkan."

Nog är det så alltid. Och ännu mer uppenbart blir det kanske på en kristen konferens som Lapplandsveckan (numera officiellt Lappis). De norrländska pingstvännernas Mecka. Fromheten i stora tältet går nästan att ta på och glada hälsningar slängs till höger och till vänster. Men är det bara en klubb för inbördes beundran dessa sammankomster eller finns det plats för den sökande, den ovana människan? Det ska jag ta reda på under veckan. Jag ska också, alldeles strax faktiskt, ta reda på om konferensbesökarna vurmar för sitt stora tält eller om man kanske sneglar lite avundsjukt på Nyhem och andra som ståtar med en egen hall. Resultatet kan ni läsa i tisdagens tidning.