Solen skiner på Lappistorget och utanför glasskiosken sitter ungdomarna på rad som småfåglar på en telefontråd. Jag slår mig ner på en bänk bredvid två riktiga pingsttanter ska det visa sig. Samtalet inleds med en diskussion om mötestältets vara eller icke vara, men slutar med att de två damerna uttrycker sin vrede över hur "opingstigt" Lappis blivit. Dels tycker de det är fruktansvärt att man måste "låna in" talare från andra samfund, dels tycker de att ungdomarna får alldeles för stort utrymme på konferensen.
Jag biter mig i tungan. Det de säger tycker nämligen jag är det bästa med Lappis och pingströrelsen överhuvudtaget. Att samarbeta över samfundsgränserna, ge och ta av varandra är livsviktigt för att frikyrkan ska överleva tror jag. Att satsa på ungdomarna och se till deras intressen likaså. Vad skulle hända om de 80-åriga damerna på bänken skulle få sin vilja igenom? Jag tror att det skulle vara slutet för vår frikyrklighet.
Dessutom var musiken igår kväll "helt fruktansärd". Det bjöds på gospel och det föll inte damerna i smaken. Att de använde slagverk var också helt onödigt. Jag älskar gamlingar och tycker de behövs med sin livserfarenhet och sin klokskap, men ibland tycker jag att de skulle behöva rikta hörapparaterna mot den yngre generationen lite oftare. Åtminstone om de nu vill pingströrelsens bästa.
