I många år vårdade den australienska sjuksköterskan Broonie Ware patienter i livets slutskede. Nu har hon skrivit en bok om vad människor ångrar mest på sin dödsbädd, berättar Dagens Nyheter.

I topp på listan ligger att man inte satsade på sina drömmar. Och att man inte mer noga vårdade sin vänskap med andra människor.

Visst blir vi lätt lite fega när det gäller att förverkliga våra drömmar. Och visst ligger det nära till hands att underskatta vänskapens värde. 

Satsa på dina drömmar och vårda vänskapen. Låt oss ta de döendes hälsosamma hälsning på allvar. Då blir livet rikare.

Uppemot 1 200 jobb försvinner i Södertälje när läkemedelsjätten Astra Zeneca lägger ner sin forskning på det neurologiska området. I fjol var det Lund som drabbades av ett likartat beslut. Sannolikt är det inte heller det sista. Som alla stora företag måste även Astra Zeneca se över sitt hus och organisera sin verksamhet så effektivt som möjligt. Det tillhör så att säga spelets regler.

Men när det gäller svensk läkemedelsindustri finns en speciell aspekt. För inte alltför många år sedan hade Sverige två stora flaggskepp - Astra och Pharmacia. Bägge företagen hade tack vare innovativa forskare fått fram viktiga läkemedel som hjälpt många patienter till ett bättre liv. Och båda gick samma öde till mötes i den våg av fusioner som vällde fram över branschen. Det började med samgåenden och slutade med att det svenska inflytandet i företagen krympte allt mer. Endast en av åtta i Astra Zenecas företagsledning är svensk och i styrelsen är proportionerna en av tio.

Hade Astra klarat sig bättre på egen hand utan att gå ihop med Zeneca? Det är omöjligt att veta. Men ett faktum är att de farhågor om företagets  framtid i Sverige som framfördes av kritikerna i slutet av 90-talet när fusionen planerades och genomfördes tyvärr har besannats. Det får Södertälje nu känna av på allvar.

Patric Rylander, verksamhetschef hos Kristdemokraterna har tvingats krypa till korset efter hård kritik. Han har på Facebook önskat sig att åka på "underklassafari" och bad om tips på platser med mycket socialbidragstagare, vanartiga ungdomar och eftersatt samhällsservice. Det var en ironi över en genomförd "överklassafari" till Solsidan i Saltsjöbaden.

Visserligen borde han ha insett ironi är ett riskabelt verktyg. Men går inte hetsen på politiker lite väl långt? Snart törs de väl inte säga något på sociala medier - och absolut inte skämta.

Stephen Slevin i New Mexico har fått motsvarande 147 miljoner kronor i skadestånd efter att ha suttit i isoleringscell i två år utan dom, skriver Dagen på nyhetsplats. Han får pengarna för att hans konstitutionella rättigheter har åsidosatts.

Det enskilda fallet är förfärande, och skadeståndsdomen är väl egentligen en ringa tröst.

Än värre är vad detta säger om det amerikanska rättsväsendet och kriminalvården. 1,6 miljoner amerikaner sitter i fängelse, det är mellan fem och tio gånger större andel av befolkningen än vad som gäller i Europa. Var femte afroamerikan sitter inne. Stephen Slevin har många olycksbröder bland sina landsmän.

Det beryktade Guantanamofängelset har sorgligt nog ”firat” tio år. Barack Obama lovade stänga lägret inom ett år från sitt tillträde, men till detta har presidentens makt inte räckt. 171 människor som du och jag sitter fortfarande kvar i lägret utan dom – en rättsskandal av gigantiska mått. Hur stort skulle deras skadestånd bli i relation till Stephen Slevins?

Men det är ingen risk, eller chans, att de får samma behandling. De förutsätts sakna konstitutionella rättigheter. Men ett land som mäter och hanterar människor efter dubbla måttstockar kan inte kallas en civiliserad rättsstat. Historien kommer att döma Georg W Bush och hans administration hårt.

Gud give att fallet Stephen Slevin blev starten på en genomgripande systemförändring. 

Ryanair är ett irländskt flygbolag som lyft, även här i Sverige, med hjälp av billiga biljettpriser.  Men billigt är inte alltid bra för kunden. 

SVT:s Rapport har granskat anmälningarna till Allmänna reklammationsnämnden (ARN) och funnit, att Ryanair i sex fall av tio struntat i fällningarna. Detta medan SAS under den granskade perioden följt alla rekommendationer från ARN.

Klagande Ryanair-kunder får alltså i de flesta fall stå sitt kast om bagaget försvunnit eller kraftigt försenade flyg skapat stor olägenhet. Ryanairs kommunikationschef kallar det ”idiotiskt” att följa ARN:s rekommendationer. 

Det är en kommentar, betydligt billigare än flygbolagets biljetter. Tydligare kan det inte sägas att kunderna betraktas enbart som intäktskälla, inte som människor. Det är kanske en värdering som bör tas med i kalkylen när resan planeras. 

Uppdaterat (19.20): Det blev Göran Hägglund som valdes till ny partiledare inom Kristdemokraterna. "Som väntat" kan vi säga så här i efterhand, när vi har facit. Men så var ju också förhandstipsen.

Siffror: 198-88  (70 procent till Hägglund). Inte så stor majoritet som Hägglund skulle önskat, men tillräckligt för att han ska kunna hävda att han har stöd av de flesta.

Nu återstår det att se om han får "sitt" presidium med sig. De valen sker nu på KD:s riksting.

Men det är inte troligt att Mats Odell får någon framskjutande position. Däremot kanske Ebba Busch får en presidiepost.

Uppdaterat 21.45: Maria Larsson vann med mycket liten marginal mot Ebba Busch, 56 procent av rösterna, i valet till första vice ordförande. Det kan tolkas som att det ändå finns ett större missnöje med den nuvarande partiledningen, men det var Maria Larsson som fick ta smällen istället för Göran Hägglund.

David Lega blev andre vice ordförande, utan votering.

Inte helt oväntat vann Göran Hägglund tidigare i dag i grenen "goda talare" när de båda fick tio minuter var att presentera sig. Återstår att se om det räcker för honom.

Mats Odell å sin sida fick en del poäng när han erbjöd Hägglund att vara kvar som statsråd, om Odell vinner.

Östergötlandsdistriktet nominerade partisekreteraren Acko Ankarberg som partiledare, men meningslöst eftersom hon avböjt.

Att Göran Hägglund är en god retoriker är ingen nyhet. Hans 45 minuter långa väl framförda tal på Kristdemokraternas kommun-och landstingspolitiska dagar - som samlar många fler än vad de ombud som i morgon ska rösta i partiledarfrågan är - förtjänar goda vitsord. Det var en blandning av allvar och den speciella humor som är ett av hans särdrag bland partiledarna. (Vem annars skulle ha kommit på tanken att likna oppositionen vid misslyckade byggare och avsluta en rad halsbrytande metaforer med att, med en särskilt blinkning till göteborgarna i salen, förklara att Juholt fick lämna därför att han var så "rå-spont-an"?)

Men den allvarliga grundtonen var inte att ta miste på. Hägglund betonade värdegrundens betydelse ("vår allra största tillgång") samtidigt som han tydligt markerade mot alla försök att sätta likhetstecken mellan religion och politik. Ändå kryddade han sitt tal med flera uttryck direkt hämtade under evangelierna ("salt och ljus", "dessa våra minsta".) Och han gjorde ett försök att ge Kristdemokraterna en tydlig roll inom alliansregeringen, som det parti som "erbjuder en etisk karta och kompass att orintera sig med i en allt snårigare terräng". "Det finns ingen entydig allmänborgerlig karta. Ingen allianskompass", förklarade han.

Värmen i applåderna (och i födelsedagshyllningen) var inte att ta miste på. Göran Hägglund tycks själv övertygad om att temperaturen håller i sig även under lördagseftermiddagen, när det extra rikstinget tar vid. "Ska vi slå vad om hur det går? Om du är beredd att hålla emot så ska jag svara", var hans förslag till en journalist som frågade om han skulle sitta kvar i riksdagen om han förlorar kampen om makten.

Men kommun- och landstingsdagarna är inte synonymt med rikstinget. Hur ombuden kommer att rösta är fortfarande en öppen fråga. I morgon kväll vet vi om Hägglund sitter kvar med ett komfortabelt stöd av ombuden i ryggen, om hans position har försvagats av en vunnen men alltför jämn omröstning - eller om KD har en ny partiledare som ska föra stafettpinnen vidare.

Det gick inte så bra för "den vanliga grabben från Oskarshamn", Håkan Juholt. Nu ska "den vanliga grabben från Örnsköldsvik", Stefan Löfven göra ett försök. Att bedöma hur det kommer att gå utifrån hans första tal - riktat till den socialdemokratiska partistyrelsen men offentligt via direktsändningar på tv - är omöjligt. Minns jublet efter Håkan Juholts invigningstal på kongressen förra året.

Men det kan mycket väl bli en succé för partiet. Om Stefan Löfven lyckas omsätta appellerna i talet till politik som övertygar de egna kan han få vara med och vända trenden.

Många, både inom och utanför partiet, hade trott att S den här gången skulle gå in i en mer öppen valprocedur. Så blev det nu inte. Man kan ana hur tankarna gått bland ledamöterna i det verkställande utskottet när de insåg att de hade en bland sig som alla trodde på, och som var villig: "Visserligen vill vi också ha en öppen process, men nu chanser vi på att vi får godkänt i efterhand för valet av Stefan Löfven".

Chansningen kan visa sig riktig. Men med tanke på hur det gick förra gången är det nog för tidigt, både för partiet och utomstående bedömare, att vara för tvärsäkra. Men Stefan Löfven lär i alla fall sitta längre än Håkan Juholt.

 Vart fjärde hushåll har inte valt elbolag. Det står dem dyrt, eftersom de får betala 15-20 procent mer än de som haft insikt och tid att välja.

– Nu har vi upptäckt att det är väldigt många kunder som berörs av detta och det innebär att elbolagen kan tjäna ganska mycket pengar på de här kunderna, säger energiministern, som nu vill få bort denna orättvisa, till Ekot. Ett sent uppvaknande över ett problem som ett barn kunde förutse redan före avregleringen, kan man tycka.

Elbolagen är självklart kritiska.

- Jag tror att det är jättefarligt om man börjar reglera i en avreglerad marknad, säger elbolaget Eon: s man i en kommentar.

Jättefarligt för vem? Knappast för dem som saknar verktyg för att bedöma och göra val. De som får betala är de som saknar dator, är bundna vid sjuksängen, har problem med språket (nej, långt ifrån alla av dem är invandrare) eller har en allmänt pressad livssituation. Det vill säga generellt de som har mest ont om pengar.

Tänk om vi kunde få en rejäl debatt i nästa valrörelse om vad som händer med den som är fattig och sjuk när den rikes och friskes val prioriteras!

Nej, det handlar inte om socialism, svaren kan se olika ut.

Men det handlar definitivt om medmänsklighet. Är det inte dags att flytta fokus dit nu, för allas bästa, innan klyftorna har blivit omöjliga att överbrygga?

Birger Schlaug, tidigare språkrör i Miljöpartiet, skriver i dag på sin blogg ett öppet brev till Lewi Pethrus. "Inför KD: s riksting: Öppet brev till Lewi Pethrus med anledning av att några figurer har kapat hans parti..."

Visserligen har Schlaug tidigare visat att han är genuint intresserad av existentiella frågor. Men det var inte lika självklart att han också hade sådan koll på grundaren av pingströrelsen, tillika initiativtagare till Kristen Demokratisk Samling (KDS). Kanske är det Per Olov Enquists resa som är en del av underlaget. För Birger Schlaug har koll på både "LP:s" förkunnelse och det faktum att Kristdemokraternas ideologi under den första tiden hade en annan betoning.

Schlaug skriver om det första partiprogrammet:

"Det stod inte Vänsterpartiet efter när det gällde skatter på höga inkomster - ja, allt annat vore ju otänkbart för en man som du. Herregud, du var ju en vänsterman när det gällde ekonomisk politik! Hela basen i din rörelse kom från underklassen, ofta från rena rama trasproletariatet. Att släppa in månglare i politiken var lika otänkbart för dig som att släppa in dem i templet."

Det är förstås alltid svårt att veta vad en sedan länge avliden person skulle tycka om dagens utveckling. Schlaug önskar att LP skulle ta "figurerna Odell, Attefall och Hägglund" i upptuktelse för vad de har gjort med hans gamla parti.

Nåja, om det vet vi som sagt inte. LP hade säkert haft åsikter om dagens KD. Om allianssamarbetet, men även om helt andra frågor än de Schlaug hoppas på draghjälp kring.

Men bloggposten är ändå underhållande läsning. Och med ett videoklipp där Ulf Christiansson spelar Lewi Pethrus sång "Löften kunna ej svika".

I kväll, tisdag, deltog bloggaren och pastorn Stefan Swärd som aktivist för att hindra polisen att avvisa flyktingar till Irak. Iförd prästkrage.
(Också jag var på plats för att möta den verklighet som jag anser är mycket olustig, dock mer som journalist än aktivist.)  

Tillsammans med ett 40-tal ungdomar blev Stefan Swärd lurad när man skulle söka igenom en buss. När uppmärksamheten avtog drog plötsligt polisen iväg med två piketbussar, troligen med flyktingar till Arlanda.

- Det var tjuv- och rackarspel, och det känns som ett stort misslyckande, säger Stefan Swärd.

På en filmsnutt, utlagd via nättjänsten Twitter, får Stefan Swärd frågan om det är lagligt.   

- Nej, det kan det inte vara, svarar han. Vi har försökt att stå i vägen för polisen eller den transport som ska köra iväg de utvisade.

Han försvarar sitt agerande, och menar att man kan bryta lagen genom civil olydnad för att hjälp folk i utsatta situationer.

När dessa rader skrivs är Stefan Swärd och de övriga aktivisterna kvar utanför Märsta förvar, och man vet inte dramat är över. För Stefans del är detta bara början.

- De lyckades finta bort oss, men det ger en hel del lärdomar till nästa gång. Det känns som ett stort misslyckande. Men det är alltid rätt att visa engagemang, det är aldrig fel, även om man inte lyckas.   

Socialdemokraterna står utan partiledare. Ingen med efterfrågad kompetens och erfarenhet tycks vilja ha det lediga jobbet.

Kristdemokraterna har en partiledare. En kompetent och erfaren politiker vill ha partiledarjobbet fast det inte är ledigt. 

Förmodligen är det bättre med en partiledarstrid än en strid ström av dugliga men ovilliga kandidater som flyr fältet i högsta fart.

Den som vill vara eller vill bli partiledare visar ju någon form av stolthet över sitt parti. Vilket kan vara en viktig signal utåt. Och omvänt. Vad ska man tänka om ett parti där ingen vill ta det högsta ansvaret?

På Twitter startade redan på torsdagen en kampanj som ville bevisa att det var mediedrevet som fällde Håkan Juholt. Jag har redan kommenterat detta i en ledarkrönika. Jag vill inte förringa mediedrevets betydelse i största allmänhet och visst har det skett grova övertramp när det gäller bevakning av både politiker och andra kändisar. Även bevakning av Håkan Juholt har periodvis varit tveksam.

Men, som jag skriver i krönikan, i just det här fallet tror jag inte att det var medierna som fällde Juholt.

Jag tror att kampanjen på Twitter, till viss del, är ett försök att misskreditera medierna, såsom en del av det förhatliga "etablissemanget".  Jag tycker att Svenska Dagbladets redaktionschef formulerar detta bra i sin krönika.

Det faktum att en mängd journalister häckar utanför ett sammanträdesrum för att få reda på vad som sägs där, det är inget drev. Ett drev är något betydligt allvarligare.

Fast det hjälper ju inte vad vi journalister säger. Vad vi än tycker är vi part i målet. Därför får man hoppas att någon eller några forskare så småningom tar sig an frågan och ger en så objektiv bedömning som möjligt.

Frågan om vem som nu tar över blir den intressanta framöver. Men den får vi anledning att återkomma till.

Den akuta krisen är över för Socialdemokraterna.  Partiet har fortfarande en partiledare och man är till synes enig om att man har förtroende för honom.

Men är krisen därmed över?

Nej, självklart inte.  De två dagar långa mötet med partiets verkställande utskott har visat att det finns en stor tveksamhet inför den egna ledaren.  När ett par distrikt har begärt hans avgång och när flera vu-ledamöter inte kan svara på om de har förtroende för Juholt då hänger kris-stämpeln kvar.

Det är förståeligt att partisekreteraren Carin Jämtin vill markera att man nu ska prata politik i stället, och hon ville också hävda att det var den framtida politiska inriktningen man i huvudsak talat om under mötet. Så kanske det var. Eftersom mötet är hemligt vet vi andra inte vad som sagts.

Men förtroendekrisen för S kvarstår, både internt och bland väljarna. Och tveksamheten drabbar både partiets politik och dess ledare.

Håkan Juholt har åkt hem till Oskarshamn för att vila upp sig. Hur han ska bära sig åt för att komma igen efter den här pärsen är svårt att se. Men det har skett märkliga ting i politiken förut, så vem vet.

 Carin Jämtins uttalande efter mötet finns här.

Uppdaterat lördag: Som de flesta redan noterat har Håkan Juholt presskonferens i dag och förväntas, enligt alla förhandsbesked, berätta att han avgår, trots allt.

Böneveckan för kristen enhet pågår i Svenska Bibelsällskapets och Sveriges Kristna Råds regi. Det är tradition vid den här tiden på året sedan årtionden.

Så vad handlar kristen enhet om? Samfund som går samman? Pastorer, präster och körer som byter talarstolar? Gemensamma utspel som mot orättvisor i samhället?

Allt detta och långt mera därtill. Men det måste ske med hjärtat. Pliktskyldig och slentrianmässig ekumenik kan vara sämre än ingen alls, och det kan vara bättre att inte mötas än att mötas och tala illa om varandra så snart man sagt amen.

Kristen enhet uppstår när kristna försöker förstå varandra, tala väl om varandra, uppmuntra varandra och arbetar tillsammans i samma riktning oavsett etiketter och traditioner. (Den som vill applicera detta på den aktuella debatten efter Marcus Birros krönika i Dagen är välkommen.)

En ekumenisk bönevecka om året är bra. Ännu bättre är det om man söndag efter söndag i gudstjänsten ber för alla kristna i sin stad och om som bekänner sig till Kristus i ord och handling visar solidaritet med trossyskon av alla sorter under hela året.

Under torsdagen har reaktionerna på Marcus Birros premiärkrönika vräkt in på dagen.se Eftersom all webbtrafik går att mäta kan vi konstatera att "Sverige behöver Gud" är en av de absolut mest lästa texterna i Dagens historia. Oavsett vad man tycker om Marcus Birro har han en enorm genomslagskraft.

Många kommentarer är tacksamma och uppskattande. Men flertalet är kritiska, och en del innehåller både glåpord och personangrepp. Detta förstärks ytterligare i bloggar och via social medier.

Birro själv är skakad, och menar att kritiken gör extra ont i Dagen, tidningen som han vill beskriva som sitt "hem". Situationen är så bekymmersam att Marcus Birro i dagens Dagen säger att han funderar på att sluta skriva i tidningen.  

Som ansvarig utgivare menar jag att det skulle vara ett förfärligt nederlag om "näthatet" tvingar oss att förlora Birro. Under det senaste året har vi lärt känna varandra, och jag har mött en rolig och ödmjuk kille, som är nyfiken på livet och sin nyfunna kristna tro. Han är frimodig till tusen, och totalt orädd. Att förlora Birro i Dagen, innan vi ens hunnit börja jobba ihop, är otänkbart.

Jag vill inte tro att det är Dagens kärnläsare som angriper Birro med spott och spe. Jag vill tro att det är enskilda och grupper som känner sig anklagade av Birros frimodiga krönika. Låt oss i så fall diskutera detta, och sluta upp med fega personangrepp. Vi svenskar vill gärna vara toleranta och vidsynta, men när det kommer till en kändis som tror på Gud, ja då krymper respekten till ett knappnålshuvud. Skrämmande! 

På 24 timmar har Marcus Birro lyckats skapa mer rabalder än jag personligen lyckats med på tio år. Många läsare tycker att det är uppfriskande, så också jag. Dagen behöver Birro, och därför hoppas jag verkligen att han fortsätter skriva hos oss.

På brasilianska fotbollsarenor är det förbjudet att servera och dricka alkohol. Detta för att förebygga våld.

Men när landet ska arrangera fotbolls-VM 2014 kräver världsfotbollens högsta organ Fifa att den brasilianska lagstiftningen körs över, berättar DN. Alkohol hör hemma i ett fotbolls-VM, förklarar Fifa. Frågan är inte ens förhandlingsbar, hävdar organisationens representant. 

Som vanligt är det pengarna som styr. Bryggerijätten Anheuser-Busch är en av arrangemangets huvudsponsorer. Sporten? Kampen mot våldet? Glöm det. Här ska ölen skumma och pengarna rinna in. 

Det blir rött kort för Fifas arrogans. 

Regeringens besked om att stödet till bland annat demokratiutveckling i länderna i Nordafrika och Mellanöstern ökas med närmare 50 procent i år är välkommet. Uthålliga svenska ansträngningar på detta område har förutsättningar att bli ett ännu viktigare bidrag än den militära insatsen i Libyen. Det är nu arbetet börjar med att bygga upp stabila samhällen där människor har förutsättningar att få den frihet att utvecklas som gjorde att de reste sig mot förtrycket. Och här kan Sverige, tillsammans med andra länder och inte minst med inhemska krafter, spela en viktig roll.

Sverigedemokraternas ordförande i Halmstad, Göran Lundqvist, har hoppat av eftersom han inte längre säger sig ”köpa deras lögner om invandrarfrågor”. Som gammal sosse lockades han av SD: s tal om folkhemmet, säger han till Expressen.

Sverigedemokraterna är, om man så vill, en ganska självklar reaktion på det som kallas globaliseringen. När nationsgränserna minskar i betydelse och världen kryper närmare blir många rädda, vill dra i bromsen och söka sig tillbaka till gårdagen. Men gårdagen är ohjälpligt förbi, och inget bestående gott byggs på rädsla och de lögner som rädslan tar till.

Lundqvist har också funnit det jobbigt att så många saknar kunskap om mötesteknik – ”den som skriker högst vinner”. Detta visar att kunskapen om mötesteknik måste bäras vidare till nya generationer på bred front, hur mossigt det än må synas. Ett barn kan skrika högt, men goda argument framförs ofta med lågmält eftertryck.

Detta är inte första avhoppet från SD på liknande grunder, och sannolikt gnager tvivlet på om man satsat på rätt häst hos många Sverigedemokrater i dessa dagar. Bland annat därför är det viktigt hur andra folkvalda bemöter dem som nu hoppar av. En reflexmässig stigmatisering av varje person som någon gång bekänt sig till främlingsfientliga värderingar kan orsaka lika stor skada som ett okritiskt samarbete.

Kapitalismen måste bli mer ansvarstagande och inkluderande, skriver ekonomen Klas Eklund i Dagens Nyheter (14/1). Han ser inget alternativ till det kapitalistiska systemet, men hävdar att det måste uppgraderas och bli mer långsiktigt. 

Girigheten är närsynt och tar inte hänsyn till miljön och människorna. Däri har Klas Eklund rätt. Näringslivets ledande aktörer måste inkludera mer än aktieägarna i sitt ansvarsområde.

Det ekonomiska systemet behöver en moralisk upprustning. Liksom det politiska systemet, där fusk och korruption urholkar demokratibegreppet. Dagen berättar på nyhetsplats hur kyrkor i Taiwan vädjar till väljarna att inte rösta på de kandidater som köper röster.

Det är bra. Att bekämpa korruption i olika former är en profetisk uppgift för kyrkorna i hela världen. Liksom kampen mot den närsynta och trångsynta girighet som skadar skapelsen och berövar massor av människor möjligheten till ett värdigt liv.

Det Missionerande Kopimistsamfundet försöker frenetiskt förklara att det visst är en religion. Trots att de flesta av oss andra kommer att fortsätta betrakta det som en politisk ideologi.

Nu väntar vi bara på att nästa ideologi ska haka på trenden.

Superliberalen Alexander Bard är ju redan religiös, men han kan säkert snickra ihop lite trossatser även för "De heliga liberalerna", eller vad de nu skulle kallas. Här finns många sakrament att vårda.

"Det gröna samfundet" är en klockren kyrka, som tillber Skapelsen och varnar för den stundande Domedagen.

"Saliga sossar" skulle visserligen kunna vara en gren av gamla Broderskapsrörelsen, numera Tro & Solidaritet. Men varför inte bilda en tuff frikyrka med gospelkören Red Voices och megapredikanten Göran Greider?

Här är några andras noteringar kring den nya kyrkan:

"Risk att förväxla Filadelfiakyrkan och Fildelakyrkan nu efter Kammarkollegiets beslut?"

Martin Garlöv på Twitter.

"Kammarkollegiet har godkänt fildelarna som trossamfund. Det ger väl klartecken för alla försäljare av damunderkläder att registrera sig som trossamfund, eller?"

Signaturen "Sancta simplicitas".

Någon kanske tycker att allt detta är ett utslag av ett väldigt osmakligt raljerande med en religiös rörelse. Men vi utgår från att kopimisterna inte tar sig själva på sådant allvar att de inte tål humor. Den här nivån av skämt har de flesta religiösa rörelser, i alla fall de som är trygga i sin tro, sällan några problem med.

Syriens diktator har hållit tal till folket. ”…som en sida ur en diktators handbok”, kommenterar Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén. President Bashar al Assad är ingen dununge, och ingen vet vilka spel som pågår bakom kulisserna. Den så kallade arabvåren hotar starka makters vitala intressen i regionen och det är många som vill kasta i ankaret när revolutionerna just har satt segel.

Paradoxalt nog, från vår fjärran betraktelsepunkt, har minoriteter i de aktuella länderna ofta känt sig tryggare med en diktator än under ett omoget och bräckligt demokratiskt styre. Demokratin i Irak – sådan den nu är – har till exempel ofta skapat sämre villkor för de kristna i landet.

Frågan är klassisk: bättre med diktaturens stabilitet än med demokratins födslovåndor? Det långsiktiga svaret torde få tveka om. Men världssamfundet är skyldigt de drabbade människorna och sina stolta deklarationer att ena sig om att utan tvekan och biavsikter verka för att processen går i rätt riktning med minsta möjliga våld. Det måste finnas oändligt mycket att lära av alla de demokratiska födelseprocesser världen skådat genom historien. Det är dags nu att implementera det man lärt.

Och alla kan vi be för såväl de som står för våldet som för dem som drabbas av det.

I ett läge när bristande förtroende för Håkan Juholt skapat flyktingströmmar från ett redan sargat socialdemokratiskt parti blir Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt ytterligare ett hot. Helt enkelt därför att Sjöstedt uppfattas som trovärdig, trygg och kompetent. Därmed framstår han som ett attraktivt alternativ för de socialdemokrater inom partiets vänsterflygel som i dag utgör Juholts starkaste stöd. 

Inom oppositionen kan vi vänta en fortsatt tyngdpunktsförskjutning från Socialdemokraterna till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. På andra sidan, inom regeringsblocket, är bilden den motsatta. Där är Moderaternas dominans besvärlig att hantera för de mindre partierna. 

Sammantaget säger de här två bilderna att Sveriges politiska framtid är precis så oviss som den ska vara i en demokrati, där väljarna bestämmer. För partierna gäller en enda sak, nämligen att jobba hårt för sina idéer. I den mån de har några.

Vi lever i ett transparant höghastighetssamhälle som strukturerar om vårt sätt att tänka, bete oss och hantera information.

Ex. När media - med pressetisk respekt - undviker att nämna namn på den kidnappade 25-åringen så ligger hela hans historia och bakgrund på internet. (Dessutom fanns inledningsvis en facebookgrupp som uppmanade till förbön, med namn och allt)

Detta gör att myndigheter, företag, organisationer och privatpersoner måste se över sitt sätt att hantera information och relationer. Vårt kollektiva minne blir både ytligare och djupare. Låt mig förklara:

• Ytligare. Allt färre har tid, intresse och kunskap att fördjupa sig i samhällsfrågor. Vi glömmer fort. Varför avgick Laila Freivalds som minister? Två gånger dessutom! Och vad handlade Skandiaskandalen om? Och hur var det egentligen med Percy Barneviks pensionspengar?
• Djupare. På nätet finns allt, en googlingsökning bort. Laila Freivald hade en fantastisk karriär, från flyktingbarn till minister, oklanderligt cv. Men nätet minns mest hennes misstag, risken är stor att det blir hennes eftermäle.
  Vem minns egentligen det där klumpiga uttalandet om att internet är "en fluga som snabbt går över". Sök, så minns du...

När det kommer till ledarskap måste man räkna in dessa risker som ganska stora. En ledare som inte misslyckas, är en ledare som inte vågar förändra, och därmed inte heller kommer att lyckas. Jämförelsen med exemplen ovan haltar, eftersom Freivalds och Barnevik faktiskt agerade moraliskt tveksamt. Men ni förstår poängen. Ledare riskerar att bli passiva för att inte hamna snett. Och de som hamnade snett, i en konkurs, i en konflikt? Ja, de riskerar att få leva med dessa misstag hela livet.

En effekt som vi redan märker är att folk ringer till media för att bli "raderade" ur arkiven. Inte alltid för att man skäms, men livet har tagit andra vägar och när man blir "googlad" vill man inte börja en ny anställningsintervju med en tio år gammal artikel.

Det är omöjligt att vrida klockan tillbaka, och inte ens önskvärt. Utvecklingen måste bli att en mer internetmogen generation kan sovra i informationen. Och använda fakta kritiskt, mer eller mindre som partsinlagor från ett ögonblick för länge sedan. Som en svartvit arkivbild, den var sann då, men inte nödvändigtvis nu.  

Efter dödsskjutningarna i Malmö kommer krav på att se över vapenlagarna. Det finns många skäl för det, alldeles oavsett de senaste händelserna. Behovet av att komma åt illegala vapen och ha järnkoll på de legala vapnen är inte nytt. Många har överraskats av en pistol i äldre anförvanters kvarlåtenskap.

Nu höjs röster för att öka strafftiden för olaga vapeninnehav. Det kan finnas skäl för det. De som anför att strafftiden borde höjas över fyra år för att polisen ska få möjlighet till telefonavlyssning är dock fel ute. Straffsatser ska relatera till brottets art, inte till formerna för brottsbekämpning.

Om man räknade alla dödsfall, skador och handikapp som orsakats med hjälp av lätta vapen, skulle vi se det som en epidemi, eftersom lätta vapen är världens egentliga massförstörelsevapen. Det säger Kristna Fredsrörelsen, som länge kämpat mot oansvarig och dåligt reglerad global handel med konventionella och lätta vapen.

Det förfärliga som sker i Malmö kan ändå hade goda med sig att metoderna för att komma åt vapenbrotten vässas.