Den danska regeringen har med hjälp av främlingsfientliga Dansk folkeparti stramat åt reglerna för invandring - igen. Den som vill förenas med sin familj måste ha försörjt sig själv de senaste tre åren, förut gällde ett år. Det ska ta längre tid att få kommunal rösträtt och man inför ett poängsystem för att få danskt medborgarskap. Och flyktingar som reser tillbaka till hemlandet på besök utan tillstånd från danska myndigheter kan få uppehållstillståndet i Danmark indraget i tio år!

Allt detta kan få förfärliga konsekvenser för enskilda människor, men här väger den enskilde lätt. Bara om man buntar ihop individer till ansiktslösa grupper blir sådana här lagar möjliga. Enskilda människor med traumatiska upplevelser, barn som lämnats i trängt läge, förtvivlade människor utan framtid möts av ett kallsinnigt regelverk, skapat för att stänga dem ute.

Det är sorgligt att de danska politikerna inte ser det som händer med deras land när de beslutar sig för att försvåra än mer för flyktingar att komma till och att leva där. En sådan kyla sprider sig i samhällskroppen och påverkar också danskarnas sätt att vara mot varandra och andra.

Bara ett exempel: Turismen till Danmark har legat kvar på ungefär samma nivå under förra decenniet, samtidigt som den stigit med 23 procent i övriga Europa, mycket mer på somliga håll. Ett av skälen är Danmarks hårdare visumregler.

Danmark har valt att möta främlingsrädslan genom att närma sig de främlingsfientliga krafternas argumentation och göra den rumsren. Resultatet är förfärande. Den läxan måste svenska politiker lära av.

Skapa ett framåtsyftande, modigt och inkluderande program för Sverige där invandrarna utgör en avgörande positiv kraft i vår gemensamma framtida välfärd. Det finns naturligtvis problem med invandring. Men invandring som företeelse är en ofrånkomlig, avgörande och berikande faktor i vårt framtida samhällsbygge. Vilket politiskt parti blir först med att skapa ett innovativt program för det? Ett program som flyttar invandraren från samhällets periferi till dess centrum.

En 33-årig man har gripits sedan han på en webbsida hotat att utlösa en massaker på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Han "lovade" att skjuta så många som möjligt innan han själv oskadliggjordes. Mannen har erkänt hotet men säger, att det bara var ett skämt.

Det är viktigt att ta dylika "skämt" på största allvar genom att satsa både på säkerhet och påföljd.

Men det finns också skäl att fundera över hur vi ska hantera den hat- och hotkultur som breder ut sig i samhället. Idrotten är svårt drabbad. Ledare och spelare utsätts för hot och grov verbal förnedring av så kallade supportrar, som av någon anledning inte gillar vad de gör. Politiker på olika nivåer tvingas leva med obehagliga, anonyma hot. Den offentliga debatten solkas ner av anonyma inlägg på nätet, där hatet väller som en stinkande sörja ur en unken språkbrunn.

"Det märkvärdiga med ord är att de betyder något", brukar Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt säga. En sanning att besinna för alla som vill motverka hotet mot samhällsklimatet.

Det snurrar nog till inom de flesta av oss vid tanken på att två myndiga syskon skulle få ha sex med varandra. Riksdagsledamoten Monika Green (S) kan dock tänka sig att göra det hela lagligt i framtiden. Och visst finns en viss logik i resonemanget, om sexuellt umgänge är att betrakta som en teknisk handling som inte kan göra oss illa, och därför inte bör beläggas med några restriktioner så länge alla inblandade är jämlika och överens om saken.

Och de skyddar sig så att de inte får barn. Genetiskt är det också i Monika Greens värld ett problem om barn blir till av två syskon.

Sexualiteten är en gåva till stor rikedom när den sätts i sitt rätta sammanhang. Men att det också gäller att hantera den varsamt inser nog de flesta. Missbrukad kan sexualiteten skada de inblandade rejält, även om man i stunden är överens. Den erfarenheten har tyvärr allt för många, även om det då inte rör sig om incest mellan myndiga.

När det gäller syskonsex blir det extremt tydligt att sexualiteten också behöver gränser.

Melodifestival. Fullsatt nationalarena. Minutiöst planerad miljonrullning. Välrepeterat. Koreograferat. Dresserat. Ljud- och ljussättning inte av denna världen.

Slutligen: en vinnare. Grande finale!

Vinnaren på väg in på scen för att ta emot melodifestivalens Sångfågelstatyett.

Då! ...står ett par lite vilsekomna män i vägen för kameran, de har skrivit vinnarlåten. Plötsligt åker hela konkarongen hiss till nivå med firmafesten i Tjötaholm. Studioman i bild som rycker och drar i de två. Intervjufrågor som inte hörs. Frammuttrade, säkert odödliga, svar faller som stenar mot scengolvet. Förvirring.

Är inte de där gliporna underbara?  När ytan brister och Verklighet smyger in på scenen bakvägen.

Sångfågelstatyetten?

Åh, den överlämnades lite taffligt, som när man skickar med matsäcken i ytterdörren med en unge som ska på läger, och bussen väntar.

Ibland känns den uppfriskande, den mänskliga faktorn. Som när man äntligen får av sig de klämmande finskorna och kan vicka på tårna.

I en kolumn i Svenska Dagbladet (10/3) skriver Cordelia Edvardson klokt och vasst om Skolverkets märkliga ambition att kasta bort viktiga nycklar till förståelse av vår egen kultur. Först förslaget att lyfta ut antikens och medeltidens historia från läroplanen. Sedan den lika tokiga tanken att kraftigt krympa kristendomens utrymme i religionsundervisningen.

Får Skolverkets vilja råda, så berövas den unga generationen en rad nycklar till förståelse av den egna kulturen.

Ett exempel. Om bibliska uttryck som bär vårt språk blir obegripliga avlövas en stor den av den svenska skönlitteraturen på mening.

"Men när vi nu närmar oss en kulturell smärtpunkt där många unga vuxna inte känner till påskfirandets religiösa rötter, för att inte tala om pingstens betydelse, ja då finns det anledning att varna 'Skolverket kommer!' ", skriver Cordelia Edvardson.

En varning som i det här fallet  tyvärr är befogad. Vem hade trott att Skolverket skulle blir den skrämmande vargen i kulturens värld?

Historien ska inte politiseras. Men det är inte heller vad det är frågan om när riksdagen med en rösts övervikt beslutade att erkänna folkmordet mot armenierna 1915. Det kan också bli en politisering att förneka det som är att betrakta som ett historiskt faktum. Nu erkändes folkmordet med en rösts övervikt, där fyra borgerliga riksdagsledamöter röstade med oppositionen.

Ett antal alliansledamöter som röstade mot beslutet lär också innerst inne vara glada över utgången. Även folkpartister, kristdemokrater och centerpartister betraktar i sak massakern på 1,5 miljoner kristna som ett folkmord, men har motvilligt, och med en rad reservationer och garderingar, ställt upp på moderaternas linje.

Till och med i utrikesutskottets majoritetstext inför omröstningen konstaterades: "... att det som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten."

Att Turkiet nu kallar hem sin ambassadör är inte överraskande. Utrikesminister Carl Bildt har säkerligen också rätt i att det strular till relationerna en del. Men det är samtidigt viktigt att sätta press på Turkiet gör upp med sin historia.

Riksdagen har nu bekräftat krigsmassakerna, och kallat dem vid deras rätta namn. Det är samtidigt en påminnelse för Turkiet om att förföljelse av kristna minoriteter inte får fortgå heller i dag, och att de mänskliga rättigheterna aldrig får ignoreras.

Läs också vad jag skrev i Dagens huvudledare inför beslutet.

Det är förbjudet att sälja cigaretter till den som är minderårig. Ändå vet vi att de flesta börjar röka innan de är 18 år, och att nästan hälften av alla 15-16 åriga pojkar, 46 procent, utan problem kan köpa sina cigaretter i butiken.

Så visst är det bra att folkhälsominister Maria Larsson (KD) vill införa sanktioner mot de butiker som upprepade gånger bryter mot reglerna. Stopp för tobaksförsäljningen i sex månader kan bli följden.

På folkölsområdet kan var tredje minderårig på samma sätt köpa ut i butikerna trots att det är olaglig att sälja till personer under 18 år. Här lades nyligen förslag om att införa en registreringsplikt för de butiker som saluför folköl.

Några krafttag kan man knappast tala om i något av fallen.  Ska åtgärderna inte bara bli ännu ett slag i luften på ett mångårigt problem gäller det att myndigheter, kommuner och polisen på ett betydligt bättre sätt än i dag följer upp hur reglerna efterlevs. Och att handeln samtidigt tar sitt ansvar gentemot de unga.

5 000 pojkar och unga män i utsatta bostadsområden riskerar att hamna i kriminella grupperingar. Nu föreslår regeringens utredare, länspolismästare Carin Götblad i en debattartikel i DN, att särskilda sociala insatsgrupper ska inrättas i varje kommun och att socialtjänsten, skolan och polisen ska få en lagstadgad skyldighet att stödja ungdomarnas föräldrar.

Det är utmärkt att en utredning av det här slaget har kommit till stånd, och inte minst att en auktoritet på området slår fast att vare sig skola, arbetsmarknad eller kriminalvård är utformad för de här grupperna. Mest förvånansvärt är förstås hennes påstående att det är nytt för kriminalvården att låta de här ungdomarna "avtjäna sina straff på särskilda avdelningar så att de inte behöver tillbringa tiden tillsammans med dem som planerar nya brott". Vi skriver 2010. Hur länge har vi haft kunskap om den här problematiken? Hypersäkra mastodontfängelser kan vi bygga, men särskilja de här unga männen från tungt belastade kriminella har vi ännu inte fått till stånd. Det är hårresande!

En svag punkt i Götblads förslag är att hon lägger ansvar och initiativ på myndighetspersoner, det vill säga just de människor som unga män av den här sorten ofta skyr som pesten. Kanske går det inte att gå någon annan väg än genom befintliga ordningar rent formellt. Men det borde vara utsagt att de som ska agera direkt mot den det gäller helst inte bör vara en myndighetsperson. Götblad är inne på alternativ. Det bör sättas i system.

En annan brist i förslaget är att de åtgärder som föreslås sätts in för sent. Skolan och andra i ett barns omgivning ser ofta varningssignaler tidigt. Det är då resurserna ska sättas in. När det börjat gå snett är risken stor att det är för sent.

Kostar då inte detta en förfärlig massa pengar?

Jo, det gör det säkert. Och det kan få kosta bra mycket mera utan att det blir dyrt om man jämför med de kostnader som uppstår om de här unga männen fortsätter in i kriminalitet. Faktum är att vi mycket väl skulle kunna sätta in ett system av personliga assistenter av den typ som erbjuds handikappade och betala veranda timma, och ekvationen skulle ändå gå ihop.

Då har vi inte tagit in den skillnad det skulle göra för de unga människor det gäller.

Den mordkomplott mot konstnären Lars Vilks som har avslöjats är en förfärlig historia, som visar att det finns all anledning att ta allvarligt på de hotelser som extrema grupper utslungar. Som ett led i bevakningen har ett antal svenska medier publicerat Vilks teckning av Muhammed som rondellhund.

Dagen tillhör de tidningar som avstår. En annan är Svenska Dagbladet, vars chefredaktör förklarar varför här. Den yttrandefrihet vi vill värna måste, om den ska ha något värde, ge en konstnär rätt att framställa också sådana bilder som provocerar och upprör. Men beslutet att återge sådana verk måste fattas av tidningen i varje enskilt fall.

Att Muhammed framställs som hund uppfattas som ytterst kränkande av muslimer, också av sådana som aldrig skulle drömma om att stödja mordkomplotter eller terroraktioner.  Begär vi respekt för det som är heligt i den kristna tron måste vi också respektera andra religioner och deras synsätt. Därför får Dagens läsare och besökarna på Dagen.se inte se hur rondellhunden ser ut.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna ger Sverige som nation en knäpp på näsan - och en chans till en dräglig tillvaro för en iransk man som kom som flykting redan 2003 och som sedan dess levt med utvisningshotet hängande över sig. Endast en domare, den svenska, ansåg inte att de mänskliga rättigheterna skulle kränkas om mannen skickades tillbaka till Iran. Här kan man läsa TT-referatet om detta och här finns pressreleasen på engelska om Europadomstolens utslag.

Självfallet är det ingen lätt uppgift att bedöma hur starka en viss individs flyktingskäl är. Och lika självklart förekommer det att personer som vill stanna i Sverige inte är sanningsenliga när de berättar sin historia. Men i det här fallet tycks de svenska myndigheterna ha bestämt sig för att mannens redogörelse för hur han torterats inte var äkta trots att hans kropp bar spår av vad han varit utsatt för. Om tvivel fanns borde en expertgranskning ha skett, påpekar Europadomstolen helt riktigt.

SVT: s "Korrespondenterna" i går tog upp FN: s kastade handske om bilismen. Bilen dödar flera än alla krig, 1,3 miljoner människor varje år, och det är mest unga som stryker med. Och då har vi inte nämnt miljöeffekterna och den enorma påverkan på landskapsbild och stadsmiljöerna.

Klart att FN har rätt. Varje annan företeelse som dödar, lemlästar och skadar så många människor och som dessutom sätter så djupgående spår i samhället som bilismen skulle kallas en epidemi och åstadkomma rubriker och massiva motinsatser.

Naturligtvis kan man inte  förbjuda bilen. Men man både kan och ska göra oändligt mycket mera för att minska dess skadeverkningar. Säkrare och miljövänligare bilar är på väg, när nu branschen med kniven på strupen till sist insett att det var nödvändigt.

Men det krävs också ett samlat, klokt och långsiktigt tänkande i planeringen av infrastrukturen, tillsammans med insikt om bilens verkliga kostnader och effekter hos oss väljare och trafikanter.

Striden kring rut - avdraget för hushållsnära tjänster - är förvirrande. Sällan tolkas verkligheten så olika av regering och opposition.

Rut minskar svartjobben, påstår de blå. Inte, säger de rödgröna. Det i varje fall inte bevisat.

Rut är bra för jämställdheten, säger de blå. Alldeles tvärtom, rut raserar jämställdheten, säger de rödgröna.

På en punkt har dock de rödgröna inte nöjt sig med att argumentera utan också bemödat sig om att i praktiken visa vad man menar.  Argumentet att välbeställda flitigast utnyttjar rut bevisas inte, men styrks onekligen av att ledande socialdemokrater med goda löner gjort avdrag för hushållsnära tjänster.

I teorin är de emot avdragen. Men det är förstås en helt annan sak.

Värsta isen i Östersjön på 14 år. Varningar från Sjöfartsverket. Ändå gav sig passagerarfärjor in i det utsatta området kring Kapellskär - och fastnade. Isbrytaren Ymer fick överge flera lastfartyg i Sundsvallstrakten för att bistå färjorna. Lastfartygen blir nu gruvligt försenade, till men för industrin.

Dåligt sjömanskap, tycker Sjöfartsverket om de befäl som dundrade in i ismassorna i tro att deras färjor hade muskler nog att ta sig igenom. Det är lätt att instämma i betyget. Och den överdrivna djärvheten är knappast lönsam för någon.

Den här sortens övermod är bara dålig reklam för respektive rederier. Dessutom drar det med sig stora kostnader för samhället.

Ta det kallt, kaptener! Nästa gång kan sviktande omdöme kosta liv.

Bara en påminnelse i all enkelhet: Det finns andra humanister än den högljudda grupp ateister som sedan ett decennium kallar sig förbundet Humanisterna. Förbundet för kristen humanism och samhällssyn, KHS, har sina rötter i tidigt 1900-tal. Nyligen kom den sjuttioförsta utgåvan av deras årsbok ut, i år med temat "Mellanrum".  

KHS årsböcker brukar vara bra. Den här är inget undantag.

Bibelforskaren Hanna Stenströms artikel om Bibeln som utmaning för kristna humanister, med några konkreta modeller för bibeltolkning, är läsvärd. Likaså professor Sven-Erik Liedmans lika lärda som underhållande inlägg. Han visar bland annat hur vårt behov av att förenkla och betygsätta gör att vi skapar statistik av mjuka värden som inte är möjliga att kvantifiera, och sedan grundar vi  samhällbygget på sådan bräcklig grund. Förre ärkebiskopen K-G Hammars filosoferande om Gud och mellanrummen utmanar tanken. "I mellanrummet kan jag släppa taget, bli en mottagare också av det jag inte ens kan fatta", avslutar han sitt inlägg.

Och detta är bara ett axplock av det dussin lärda, välskrivna och horisontvidgande artiklar boken bjuder på. Lägg därtill fotografen Sune Jonssons bilder och ett femtiotal genomtänkta recensioner av fjolårets böcker. (Har du inte upptäckt Sune Jonssons bilder har du en upplevelse framför dig!)

"Mellanrum" plockar upp sådant man trodde var tummade självklarheter, vrider dem ett kvarts varv och får dem att skimra som nya i solen. Det händer inte ofta.

Invandrarna är klart underrepresenterade i kommunpolitiken. Av Sveriges invånare är 15 procent utlandsfödda, men bara åtta procent av kommunernas politiskt förtroendevalda är födda i ett annat land. Det visar en undersökning som Sveriges radio, P4 Väst, har gjort.

Invandrarnas erfarenhet behövs i beslutsfattandet, inte minst för att förbättra integrationspolitiken. Men för att bli förtroendevald behövs nätverk. Och sådana tar det tid att bygga.

Essam E-Naggar, folkpartistiskt kommunalråd i Uddevalla, pekar på ett annat avgörande hinder, nämligen bristande språkkunskap. Den som inte kan svenska hyggligt får knappast ett politiskt uppdrag.  

Vill vi ha en fungerande integrationspolitik måste språkfrågan prioriteras. Och då handlar det framför allt om att öppna dörrar till arbetsmarknaden. Teoretiska språkstudier i all ära, ingenstans lär sig en invandrare svenska så bra som på ett jobb med svenska arbetskamrater. På köpet får man dessutom en värdefull kunskap om det nya hemlandets kultur. Och Sverige får förhoppningsvis fler kommunpolitiker, som kan den viktiga integrationsfrågan inifrån.

När utbildningsminister Jan Björklund  (FP) nyligen markerade att undervisning om kristendomen ska ha en särställning i religionsämnet i grundskolan så svarar Förbundet Humanisterna nu med att vilja göra om ämnet religionskunskap till livsåskådningskunskap. I en tid när grundläggande kunskaper om religion behövs mer än någonsin - inte minst i det mångkulturella samhället - väljer alltså Humanisterna att i stället försöka degradera religionens roll, och de fakta och reflektioner kring detta som skolan har i uppdrag att förmedla. 

Men inte heller Christer Sturmark och hans medskribenter kan förneka att kristendomen intar en särställning i den svenska historien. Det tvingas de medge i sin debattartikel i Svenska Dagbladet (28/2), där de annars gör sitt bästa för att degradera också kristendomen.

Visst kan en del värderingar i kristen tro som har byggt upp det svenska samhället återfinnas också på annat håll. Men det ändrar inte på det faktum att kristendomen är en "fundamental del av hela vår kultur och historia", för att citera minister Björklund. I vår kultur är kristendomen bärare av de viktiga värderingar som har byggt det demokratiska samhället. Vidare en grundläggande referensram i människors existentiella funderingar, något som också återspeglas i modern litteratur och film.

Om inte grundskolan kan ge gedigna kunskaper och hjälpa till att analysera kristendomens historia, tro och liv så sviker den sitt uppdrag. En av Humanisternas myter är att detta skulle vara mindre viktigt.

I en debattartikel i Dagens Nyheter gör SL:s styrelse och finanslandstingsrådet en, som det heter, rejäl pudel och ber om ursäkt för att SL inte klarat av sitt uppdrag under snökaoset i Stockholmstrakten. En av de punkter man särskilt trycker på är att SL brustit när det gäller information: "Många förstår att det kan vara svårt att få tågen att gå när det kommer rekordmängder snö, men ingen av oss förstår varför inte störningsinformationen kan vara bättre. När trafiken inte fungerar som den ska är lättillgänglig trafikinformation en förutsättning för att resandet ändå ska fungera. SL måste bli betydligt bättre på information", heter det helt riktigt.

Men information det är svårt det. I samma artikel lovar de som styr SL att alla så kallade trogna resenärer ska få kompensation i form av en veckas gratis resande. Månadskortet kommer att kosta 530 kronor i stället för 690 kronor. Det är en alldeles utmärkt gest som kan vara väl värd de miljoner den kostar.

Men hur går det till att utnyttja den? Anta att jag varit en SL-resenär vars månadskort gick ut i går, den 25 februari. Jag läser artikeln i min morgontidning i gryningen och vill naturligtvis veta om jag kan räkna med rabatten redan denna dag när jag ska ladda det på nytt. Jag startar datorn och går in på www.sl.se. Inte ett ord om hur rabatten fungerar, inte klockan sju, inte klockan åtta, inte ens klockan tio när dessa rader skrivs.

Som sagt var, SL måste bli betydligt bättre på information. Och ibland är det inte särskilt svårt. I det här fallet hade det räckt med en enkel formulering av typen. "När rabatten ska kunna utnyttjas har vi inte hunnit med att fundera ut än. Och innan den börjar gälla måste SL:s styrelse fatta ett formellt beslut."

Dagen berättar på nyhetsplats att kristna, muslimer och socialister gör gemensam sak mot de tuffa nedskärningar som hotar Göteborgsstadsdelen Hammarkullen. Bland annat är den populära ungdomsgården i riskzonen.

I en stadsdel där tre av fyra har invandrarbakgrund och sex av tio är under 18 år fyller ungdomsgården en viktig funktion. Men nu kämpar alltså engagerade kristna tillsammans med muslimer och vänsterfolk inte bara för ungdomsgårdens överlevnad, utan för hela stadsdelens bästa.

I Hammarkullen ser vi en ohelig allians som visar vägen.  

När människor bara ser till den egna gruppens behov faller samhället sönder i konkurrerande fraktioner.  När människor samverkar över etniska, kulturella och religiösa gränser för det gemensamma bästa hålls samhället ihop.

Demokrati är mer än att gå till valurnorna vart fjärde år. Det är att bygga ett samhälle i samverkan.

Olle Westbergs skriver i sitt nyhetsbrev att väst kommer att klara sig bättre än Kina.

Skälet är lika självklart som bortglömt: Kina är en diktatur, vars främsta prioritet är regimens överlevnad. "System där människor är fria har lyckligtvis visat sig starkast i längden", påminner Westberg.

Det sorgliga är att så många demokratier inför risken att förlora i kapplöpningen om den kinesiska marknaden håller tyst om den totalitära regimens övergrepp.

Penningen tystar demokratin.

Det är ovärdigt och destruktivt.

Men inte unikt, dessvärre.

När vädret blir oväder händer det saker, också i Sverige. Tåg står stilla. Bilar ligger strödda i dikena. Tak håller inte för snömassorna utan rasar in, så att folk och fä råkar illa ut. Samhället fungerar inte längre på det välordnade sätt vi är vana vid.

Nyheter om väderstyrda katastrofer i sydligare länder får oss stundom att blanda beklagande med snusförnuftiga kommentarer om dålig byggteknik, bristande organisation och allmän valhänthet inför ett hårt öde. När vi själva sitter fast i drivorna kan det ju vara på sin plats med lite eftertanke och värmande ödmjukhet.

Risken finns dock att vi i stället värmer oss i guldrus av olympiskt format. Vem kan vara ödmjuk när svenskarna stormar fram i skidspåren så att norrmännen blåser bort av bara farten, med eller utan stavbrott?

Kanadensisk snö tycks vara betydligt lättare att behärska än svensk.

Handelsminister Ewa Björling (M) hjälper till att sälja ett svenskt övervakningssystem till diktaturens Libyen. Det ska bland annat användas till att fånga in flyktingar som försöker fly över havet för att söka asyl inom EU.

Nya EU-ministern Birgitta Ohlsson tycker dock att ministerkollegans agerande är problematiskt, sa hon i Ekots lördagsintervju i dag.

Ohlsson har gjort sig känd som en frispråkig politiker inom Folkpartiet. Att döma av uttalandet i lördagsintervjun har hon ambitionen att låta sina åsikter bli hörda också fortsättningsvis. Även om de inte är bekväma för alla i regeringen.

Civil handel med en diktatur kan betyda positivt inflytande utifrån, och relationer till medborgarna. Men här är det frågan om ett satelitövervakningssystem som också har mött stark kritik från människorättsorganisationen Amnesty.

Khadaffi förtjänar inte svensk support för att kunna kränka flyktingars mänskliga rättigheter. Det är bra att EU-minister Birgitta Ohlsson vågar göra den markeringen.

Det sägs ha varit en ödmjuk SJ-ledning som stod till svars inför Riksdagen om hur de klarat tågtrafiken i vinter. Det är väl bra.

Men frågan är faktisk komplex.

SJ har en betydande kompetens när det gäller vintertrafik. Är det så säkert att den kunskapen har fått genomslag vid upphandling av vagnar och annat material, eller är det ekonomi och handelsregler som har fått sista ordet? Har järnvägen fått de resurser som krävs för att klara en vinter som denna?

Är det för övrigt så alldeles självklart att människan ska bemästra naturen till hundra procent i precis alla lägen? Måste det inte vara okej att ett tåg blir försenat eller till och med inställt när väderförhållandena är extrema?

Den som tror att situationen ska bli bättre om tågtrafiken delas upp på flera aktörer som var och en måste hålla en kapacitet för bland annat extrem vinter har en del att bevisa. Växlarna behöver inte borstas mindre sällan och tågen blir inte mindre nedisade för att trafiken körs privat. Soppan blir inte självklart bättre för att flera kockar tvingas samsas om den.

Människan råder trots allt inte över elementen, och ett visst mått av ödmjukhet inför naturens krafter skulle nog inte skada. Att det inte får urarta till slapp resignation är en annan sak.

Till sist: Många anställda vid järnvägen har gjort heroiska insatser för att klara ut trafiken så bra som möjligt denna vinter. De är också värda tack och uppmuntran som omväxling till ändlösa klagomål.

Vem kan vara emot tanken att föra en dialog? Just därför att begreppet är så positivt laddat kan det missbrukas å det grövaste. Det är precis vad som sker när förre biskopen i Karlstad Bengt Wadensjö och Stockholmsbiskopen Eva Brunne kommenterar den gångna helgens begivenheter i Nacka församling.

Att samtala och diskutera med företrädare för nyandligheten är en sak. En sådan dialog är viktig och bra. Att som i Nacka bjuda in medier och gurus av allehanda slag till att i kyrkan praktisera diverse nyandliga övningar är något helt annat.

Om avsikten är att locka människor som känner sig mer dragna till nyandlighet än till kristen tro att komma till kyrkan förfelas den helt. För vad de möter i kyrkan är inte det kristna budskapet utan samma aktiviteter som de redan känner till från sina vanliga sammanhang.

Den tid vi lever i påminner på många sätt om den första kristna tiden. Också den tidens människor mötte en mångfald av livsåskådningar, där den kristna tron var en i raden. Och vad gjorde apostlarna i det läget? Bjöd de in trollkarlar och andedyrkare och anpassade det budskap de hade att komma med så att deras samtid skulle få sina upplevda behov tillfredsställda? Eller satsade de på att torgföra ett tydligt, klart och utmanande evangelium? Men det är klart, Paulus hade inte tillgång till några opinionsundersökningar som visade vad folk ville ha.

Skolverket tycks ha bestämt sig. Trädet ska fällas. Alltså hugger man av rötterna.

Just nu gör detta statliga verk om kursplanerna för grundskolan. I ämnet historia vill man rensa ut antiken och medeltiden för att sätta allt ljus på nutiden. I religionsämnet försvinner enligt förslaget betoningen av kristendomens historiska och kulturella betydelse för Sverige. Samhällsträdets rotsystem ska bort.

Protesterna är massiva, och skolminister Jan Björklund sätter klackarna i backen. Han tycker inte att morgondagens elever ska göras okunniga om sitt historiska och kulturella arv. Det tackar vi för.

Men nog kan man undra vad Skolverket håller på med. Vet inte verkets tjänstemän, att ett rotlöst träd faller? Säkert. Då infinner sig nästa fråga: Varför vill de skada det samhälle, som de är satta att tjäna?

Medborgarnas förtroende för polisen är inget konstant och något att alltid ta för givet. Det handlar om ett samspel där medborgarna måste känna att polisen tar dem på allvar.

Så är inte fallet när justitieombudsmannen, JO, kan konstatera att Stockholmspolisen i 90 procent av de anmälda bedrägerierna inte har gjort någonting alls för att utreda saken efter ett års tid.

Ansvariga politiker och polisledningen har all anledning att fundera över prioriteringarna. Känner vi medborgare att vi inte får hjälp när vi drabbas av brottslighet i vardagen skapas snabbt en förtroendekris i förhållande till polisen.