Guds hus är vårt hus, säger en av de hemlösa som fått en sovplats i Klara kyrka till Dagens Nyheter (9/2).

Kyrkan mitt i Stockholms centrum har länge drivit ett uppmärksammat socialt arbete bland utslagna människor. Initiativet att öppna kyrkrummet för hemlösa denna bistra vinter är helt i linje med den övriga verksamheten.

Och helt i linje med evangeliet. Jesusorden i Matteusevangeliet 25 ger klart besked: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."

Gud har i Jesus identifierade sig med de minsta i denna värld. Så den hemlöses kommentar till Dagens Nyheter är helt korrekt. Guds hus är en plats där den hemlöse har rätt att känna sig hemma.

Att Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg har ett årsarvode som motsvarar en månadslön på närmare 70 000 kronor upprör med all rätt känslorna. Ingen kan säga annat än att det är bra betalt även för ett heltidsarbete. Att flera andra biståndsorganisationer också erbjuder goda löner, höga arvoden och/eller generösa fallskärmar gör inte saken bättre. En sådan sammanställning publiceras på Aftonbladet.se idag.

Grundregeln är att när man hanterar andra människors pengar, särskilt sådana som skänkts för att göra gott, så måste man vara extra varsam. Därför är det positivt att Röda Korset inte lägger locket på eller intar försvarsposition utan tar kritiken på allvar.

Röda Korset är en del av folkrörelsesverige, en sammanslutning av lokala föreningar med engagerade medlemmar som nu får chansen att säga sitt i ett riksomfattande rådslag. Att på detta vis utnyttja den demokratiska processen i ett läge där frågor ställs är en god idé, som på sikt kan stärka den organisation som redan skakats av att en tidigare ledande befattningshavare inom kort ställs inför rätta åtalad för grovt bedrägeri.

- Fler och fler miljöer blir alkoholzoner, se på alla idottsarenor som vill servera. Vi måste fråga oss hur mycket sprit samhället tål.

Det är inte jag som ställer frågan, utan Gudrun Schyman i en intervju i Dagens nyheter.

Hon berättar i nästa andetag att hon arbetar tillsammans med nykterhetsrörelsen, "för att upplysa om konsekvenserna av bag-in-box-samhället".

När vi tar upp den här sortens frågor på Dagens ledarsida möts vi knappast av några större reaktioner. Vi säger det förväntade, det startar ingen revolution.

Men Gudrun Schyman är ingen rosenkindad nykterist. Hon vet vad hon talar om. (Det gör för övrigt nykteristen också, men tyvärr betraktas han ibland som mindre vetande på det här området.)

Gudrun Schyman är en naturbegåvning när det gäller kommunikation. På den här punkten är det bara att önska henne all framgång.

Nya siffror från Haiti talar om över 200 000 döda, 300 000 skadade, en miljon hemlösa - som ska läggas till den miljon som levde på gatan redan före jordbävningen.

Går det att förstå katastrofens omfattning? Nej.

Går det att göra något för katastrofens offer? Ja.

Svenskarnas generositet har varit stor i det akuta skedet. Men perspektivet måste vara långsiktigt och uthålligt. Består vår vilja att ge stöd till en positiv utveckling i Haiti när tv-kamerorna flyttat fokus och den hysteriska mediebevakningen av Melodifestivalen lägger sig som en våt filt över verkligheten?

Det är en viktig fråga för drabbade haitier. Och för vår egen moraliska orientering.

Centerledaren och näringsministern Maud Olofsson har haft det stökigt med Saab och Vattenfall och opinionssiffror som balanserar på fyraprocentsgränsen. Då citerar hon (i DN) tidigare finländske skidåkaren Juha Mieto, som ofta blev tvåa, men inte knäcktes av det: "Min inställning är att Gud ger prövningar till dem som klarar det", sa han. Centerledaren känner igen sig.

När Centern i morgon börjar sina kommundagar med 400 politiker samlade är det ett parti som i mycket präglas av identitetskris. Ska den tydligt marknadsliberala profileringen under Maud Olofsson fortsätta? Hur balanserar partiet mellan landsbygd och storstad, gamla och unga? För det i år 100-åriga folkrörelsepartiet gäller det att både få med sig de sedan länge trogna och samtidigt attrahera nya grupper.

Uthålliga och strävsamma "tvåor" behövs i politiken. Men för Centern handlar det nu om att över huvud taget hålla sig kvar i tävlingen. Den utmaningen lär kräva både visionära framtidsidéer och strävsamt markarbete bland många gräsrotspolitiker.

Äntligen verkar USA och Ryssland ha kommit till en punkt där man är överens om att begränsa sina kärnvapenlager, enligt en kort notis från Ekot.

Nu ska ju ingen tro att frågan om kärnvapen därmed är utagerad. Tvärt om! Sammantaget är kärnvapenhotet fortfarande en av de stora globala farorna, även om det hamnat i skuggan av andra hot de senaste åren - kanske mest för att vi inte påminns om deras existens i vår vardag.

Men att USA och Ryssland återupptagit meningsfulla samtal om detta är i sig goda nyheter. Låt oss hoppas att det sätter en snöboll i rullning i rätt riktning.

Söndagens tv-debatt med alla partiledare visade rätt tydligt, vad som tycks vara den viktigaste politiska frågan för båda blocken. Nämligen att hålla ihop, och därmed framstå som regeringsdugliga.  Varje spricka ska spacklas igen och målas över med blått eller rödgrönt.

I Ekots lördagsintervju sa Vänsterpartiets ledare Lars Ohly: "Det är inte så att politiska partier ska komma överens och sedan får väljarna acceptera det". Han menade att varje parti bör visa upp sin matsäck, sedan får väljarstödet bestämma hur en koalitionsregering ska duka bordet.

Lars Ohly har en viktig poäng. Makten ska ligga hos väljarna. Cementerade block med övermålade sprickor minskar valfriheten.

En rad organisationer slår nu gemensamt larm om det stora antalet våldtäkter i Sverige, som rättväsendet inte rår på. I fjol polisanmäldes över 4 000 våldtäkter mot vuxna. Hur många som aldrig anmäls vet ingen. Vad man däremot vet är att bara en liten del av anmälningarna, 15 procent, leder till åtal. Och ännu färre till fällande dom.

Sverige borde stå betydligt bättre rustat än krigshärjade utvecklingsländer när det gäller att ta sexualbrottens offer på allvar. Varför ser då statistiken ut som den gör?

Det finns också andra frågor att ställa i sammanhanget. Vilken roll spelar översexualiseringen av samhället? Länge har tunga opinionsbildare förklarat för oss, att de sexuella drifternas frihet också innebär en stor frihetsvinst för människan.

Ett resultat tycks tvärtom vara, att kvinnors möjligheter begränsas. I stället för att leva på frihetens vida fält tvingas de in i rädslans skyddsrum.

Kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö backar från uttalandet där han behandlade antisemitism och sionism som likvärdiga storheter. Allt annat hade varit fullständigt häpnadsväckande. Det är samtidigt högst oroande att Reepalu först efter en framtvingad, defensiv reträtt når ut med ståndpunkten att det är "oacceptabelt att judar i Malmö trakasseras", och vidare säger sig ha blivit medveten om de spänningar som finns i staden på det här området.

I bakgrunden finns också att kommunstyrelsens ordförande inte stod upp för yttrandefriheten och reagerade mot oacceptabla hot i samband med angrepp på prolisraeliska manifestationer i Malmö för ett år sedan.

Nu vill han skapa ett dialogforum där olika etniska minoriteter ska kunna mötas för att diskutera värderingar och hur man kan hantera konflikter mellan olika grupper. Det är ett lovvärt initiativ. Men det måste också vara solklart vilken värderingsgrund det är de styrande i Malmö står på i det här fallet.

Det räcker inte att Ilmar Reepalu backar defensivt gång på gång. Här måste också till ledarskap när det gäller att markera mot judefientlighet och andra typer av etniskt och religiöst kopplat människoförakt.

Det verkar som om världens ledare talar någorlunda klartext i Davos, om man ska tro rapporterna från till exempel Ekot. Den ekonomiska krisen är långtifrån över, och därtill kommer klimatkrisen. Uppgiften blir tuff framöver.

Men förutsättningarna för att lösa den ökar betydligt om man förmår se de bistra sanningarna i vitögat.

Onsdagskvällens "Uppdrag granskning" visade hur fredsarbetare i FN-tjänst sexuellt utnyttjar kvinnor, som de ska skydda mot rebellgruppernas systematiska sexuella våld i krigens och konflikternas Kongo-Kinshasa. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det är mer, det är skamlöst och vidrigt.

Om man till FN-truppernas beteende lägger att soldater i landets reguljära armé i förskräckande stor omfattning själva ägnar sig åt våldtäkter av dem som ska försvaras, så är bilden av kvinnornas situation i östra Kongo-Kinshasa mörkare än mörk.

Krig gör alltid något med människor. Det bryter ned moraliska spärrar och krossar etiska kodsystem.  Det har vi sett på många håll. Och i en miljö där människovärdet är tydligt graderat blir effekterna förödande för fattiga kvinnor, som befinner sig längst ned på skalan.

Ett freds- och försoningsarbete som bygger på alla människors lika och okränkbara värde måste få peka ut vägen mot Kongo-Kinshasas framtid.  Här har kyrkan en viktig roll att spela.

Debatten om muslimska kvinnors möjlighet att bära heltäckande slöja, så kallad burka, går vidare. I Frankrike har ett förslag lagts om att förbjuda kvinnor att bära burka på offentliga platser som i skolor, sjukhus, myndighetsbyggnader och kollektivtrafik.

Också här i Sverige förs debatten, nu senast i Sveriges Radios partiledarduell mellan Fredrik Reinfeldt (M) och Mona Sahlin (S). Reinfeldt framhöll där att han personligen anser att muslimska kvinnor i Sverige måste få gå klädda som de vill. Han tror på det öppna samhället där kvinnor får visa sig.

Här i Sverige är många tveksamma till burkan i skolor och på förskolor. Också vi här på Dagen, som håller religionsfriheten högt, har sagt att det är rimligt att den som arbetar med barn i skolan faktiskt måste visa ansiktet. Det är helt enkelt en praktisk arbetsfråga.

Viktigt att komma ihåg är att de allra flesta muslimska kvinnor i Sverige inte alls vill ha heltäckande slöja. Exakt vart gränserna ska dras är svårt att säga, och det är samtidigt viktigt att värna religionsfriheten.

Fredrik Reinfeldt har en viktig poäng när han säger att det är bättre att prata om invandrartjejers frihet att klä sig hur de vill än att i första hand lagstifta om regler och förbud. Sannolikt kan vi göra mer för muslimska kvinnor i Sverige på det sättet.

Hungerprojektet arrangerar seminarium för att få företag att utveckla sitt sociala, ekonomiska och miljömässiga ansvar i samhället. Det kallas CSR, Corporate Social Responsability, och har blivit allt viktigare för affärsvärldens varumärkesbyggande på senare år.

Alla initiativ som får människor att tänka och handla för sina medmänniskors bästa är naturligtvis bra och värda att uppmuntra. Men i den mån insatser av det här slaget görs som ett sätt att bättra på en tvivelaktig image eller för att dölja skumma beteenden i andra delar av företaget i fråga, är det förstås oacceptabelt.

Verklig förändring kommer när saker som anständiga löner och anställningsvillkor och en bra miljöpolicy verkligen genomsyrar hela företaget. Det finns inga genvägar. Och här har inte minst många multinationella jätteföretag som skulle kunna göra skillnad lång väg kvar att gå.

Mellan 25 och 45 procent av dem som är intagna på landets fängelser uppges ha ADHD. Dagens eko rapporterar om ett framgångsrikt pilotprojekt på Norrtäljeanstalten där mediciner gjort förut våldsbenägna intagna lugna och studiemotiverade. Nu har en utredare kommit fram till det självklara, nämligen att det finns mångmiljonbelopp att tjäna för samhället om man sätter den här behandlingen i system.

Nu är det varken så enkelt eller så okontroversiellt som det i förstone kan förefalla att medicinera bort sociala problem. Men bortsett från det uppstår åtminstone två frågor.

För det första: Varför måste det oftast till ekonomiska argument för att det ska bli ett seriöst samtal om vägar till ett bättre liv för dem som hamnat utanför samhället?

För det andra bara en stilla undring i förbigående: Vad ska man ta sig till med alla de dyra nya anstaltsplatserna om nu det här programmet skulle fungera och sättas i system?

Ett tänkvärt yttrande om medierna och katastrofer kommer från en läkare, som befinner sig mitt i Haitis förödelse och förtvivlan. Journalisten Michel Winiarski citerar honom i Dagens Nyheter:

"Först skildrar ni döden och skräcken, sedan mirakulösa räddningar, och därefter kommer turen till barnen. Men när medierna - och mediekonsumenterna - är mätta på det senaste eländet och de dramatiska bilderna har tonat bort, riktas intresset på nästa kris eller krig. Om två-tre veckor - vem kommer då att bry sig om hur det går för Haitis sjuka, skadade, handikappade och föräldralösa barn?"

Hur går vi från mediestyrd medkänsla till uthållig solidaritet med fattiga och utsatta människor?

Det är en viktig fråga i skuggan av den haitiska katastrofen.

Mona Sahlin har fått sin röda, fina och dyra handväska i 50-årspresent av en väninna. Är den en symbol för "politikernas människoförakt"? Och skulle hon stå mer för "social jämlikhet" om hon inte använde den - eller åtminstone inte lät sig fotograferas med den? Inte alls, om ni frågar mig.

Det vore väl höjden av otacksamhet att inte använda gåvan från väninnan. Och det skulle väl snarare sända dubbla budskap om hon bar den i smyg. (Hur nu det skulle gå till?). Sedan förstår väl varenda kotte att Sahlin som partiledare skulle ha råd att köpa väskan för 6 000 kronor också för egna pengar.

Konsumtionssamhället med dess köphysteri är förvisso en utveckling som är oroande.  Här finns faror både med tanke på natur och miljö, hur vi använder våra resurser i en värld med stora skillnader samt med tanke på spiralen av inre tomhet som överkonsumtionen riskerar att föra med sig.

Men klyftorna blir knappast mindre av politiker som försöker dölja sitt välstånd. Och ingen blir lyckligare av att de ska tvingas redovisa varje privat inköp offentligt. Det borde väl till och med vänsterdebattören Göran Greider förstå.

Eller kanske hör han till den vänstersort som tycker att gavellägenheten i hyreshuset hellre får stå tom än ta "ojämlikheten" med att någon får ett extra fönster. Vill man verkligen göra något åt klyftorna i samhället gäller det nog att komma med mer konstruktiva förslag än att Mona Sahlin ska ställa handväskan i garderoben.

Tre kvarts miljard (750 000 000) skattekronor har det kostat att bygga 72 platser i de nya så kallade "superfängelserna", enligt DN. Men bara nio brottslingar anses så farliga att de får placeras där - det ska vi väl i och för sig vara tacksamma för.

Men detta är inte bara ett hårresande slöseri med skattepengar, det är en osannolik felsatsning om man vill få ned kriminaliteten, göra samhället säkrare och minska antalet brottsoffer. Allt detta på sätt och vis som en konsekvens av att politiker inte förmådde stå emot en i stor utsträckning mediestyrd opinion i samband med ett antal spektakulära rymningar 2004.

Det finns brottslingar som åtminstone tidvis kan behöva låsas in under extrema förhållanden för att skydda andra, varandra och samhället. Det är inte det det är frågan om.

Och det kan absolut behöva byggas nya fångvårdsanstalter. Men i så fall ska de byggas för en vård som ger internerna en maximal förmåga att klara ett liv utan kriminalitet när de kommer ut efter sitt straff.

För 750 000 000 skattekronor kunde vi ha skapat en hisnande mängd meningsfulla, livsförändrande mänskliga möten med kloka och välutbildade kriminalvårdare värda namnet, insatta i målmedvetna och resultatinriktade program i för ändamålet väl anpassade lokaler.

Kriminalvården behöver inte i första hand mer armerad betong och högre stängsel, eller generellt längre straff under hårdare regim.

Gör kriminalvården och rättsväsendet till en valfråga, men se till att den handlar om andra saker än en tävling mellan partierna om vem som kan visa sig tuffast mot de tuffa ( - eller, inte sällan, mot dem som redan är slagna till marken).

Att äldre personer som behöver vård och omsorg ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande borde vara en självklarhet. Men också självklarheter behöver fästas på papper och formaliseras i lagstiftningen. Regeringens förslag om att kompletera socialtjänstlagen med en nationell värdegrund för äldreomsorgen förefaller välbetänkt. Men det gäller också att paragraferna får praktiskt genomslag och inte bara blir vackra ord på ett papper. Och då lär det krävas förstärkta resurser, mer genomtänkt organisation och ändrade prioriteringar hos dem som utför vården.

I en intervju i Dagens Nyheter lyfter handelsminister Ewa Björling fram rätten till snusexport inom EU som en stor och angelägen kampfråga för Sverige. Nu vässar vi stridsyxan, säger ministern, obekymrad av snusets effekter på folkhälsan.

Det finns andra stora handelsfrågor, som skulle må väl av den uppmärksamhet och energi handelsminister Ewa Björling ger snusexportens vara eller icke vara. Hur vore det att prioritera handelsavtal mellan EU och afrikanska länder, som ger rättvis och hållbar utveckling i Afrika en chans? Eller varför inte se till att svensk vapenexport slutar att elda på konflikter runt om i världen?

Det är kanske inte i första hand stridsyxan som behöver vässas, utan handelministerns att göra-lista.    

Samtidigt som Sveriges Cecilia Malmström frågades ut av EU-parlamentet stod det klart att den bulgariska kommissionären Rumiana Jeleva drar tillbaka sin kandidatur. Därmed skapas större förutsättningar för att den nya EU-kommissionen får parlamentets förtroende, och att en "regeringskris" inom EU undviks.
Dramaturgin är densamma som när italienska kommissionären Rocco Butiglione drog sig tillbaka för fem år sedan, efter att hans syn på homosexualitet och kvinnor blivit kraftigt ifrågasatt.
Jeleva har visserligen fått grönt ljus av EU:s jurister. Men trycket blev för stort både på henne själv och på den bulgariska regeringen efter anklagelser om att ha ljugit om sitt delägarskap i ett företag, och rykten om att hennes man haft maffiakontakter.
Jeleva, som skulle ansvara för EU:s katastrofbistånd, misslyckades rejält i utfrågningen i EU-parlamentet. Framför allt för att hon inte ville svara på frågorna om sitt delägarskap, men också för att hon inte övertygade i själva sakfrågorna om biståndet. Nu nomineras i stället bulgariskan Kristalina Georgieva, som är vice ordförande för Världsbanken.
Tråkigt nog är det just ett av EU:s nya östländer som tvingas byta ut sin kandidat, och en i sammanhangen ung kvinna. Å andra sidan visar det att EU:s förmåga till demokratisk kontroll stundtals är underskattad.

Proteststormen växer mot vad som uppfattas som saktfärdighet när det gäller att få fram stöd till det jordbävningsdrabbade Haiti. Det kan möjligen förstås som ett utslag av förtvivlan över situationens allvar. Men det är knappast vare sig rimligt eller konstruktivt.

Haitis statsledning verkar utslagen, sannolikt stora delar av de ansvariga för den lokala infrastrukturen likaså. FN-ledningen på plats finns bland offren, och snabbt influgna experter har få nyckelpersoner att tala med och begränsade möjligheter till överblick. Deras uppgift är omöjlig, och de sliter säkert till det yttersta av sin förmåga just nu. Samtidigt är trycket enormt från omvärlden, som kanske styrs mera av hemmaopinioner än av förståelse för de faktiska behoven på plats.

Att det under dessa omständigheter förekommer felbeslut, misstag, korruption, våldsamheter och all sköns mänskliga tillkortakommanden är närmast oundvikligt. Tids nog får de som har verktygen för det utvärdera allt detta så att världssamfundet kan lära för framtida behov.

Just nu behöver de drabbade och de som vill hjälpa dem omgivningens odelade stöd. Anklagelser hit och dit hjälper inga jordbävningsoffer.

Det bästa vi kan göra på avstånd är att ge dem resurser med våra gåvor och innesluta dem i våra förböner. Samt, inte minst, att hålla ut med detta under åratal framöver, när landet ska byggas upp igen.

Fem personer som suttit som experter i utredningen om vanvård och övergrepp i den sociala barnavården ställer sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet bakom kravet på ekonomisk ersättning till de som drabbats. Detta är ingen partipolitisk fråga. Det handlar om anständighet, skriver de. Även om pengar inte innebär att en förlorad barndom vinns tillbaka är det ändå en kompensation som de berörda personerna, som inte sällan tillhör gruppen sämst ställda i Sverige, kan ha glädje av, argumenterar experterna.

Kravet verkar rimligt. Pengar är inte allt. Men att betala ut en rejäl ersättning till den tack och lov inte alltför stora gruppen är en viktig symbolhandling. Det är det enda sätt, förutom den självklara och oförbehållsamma ursäkten, med vilket samhället kan säga: Vi har gjort fel. Vi borde ha haft bättre koll. Vi skulle ha tagit er på allvar.

Många av dem som farit illa på barnhem och i fosterfamiljer kan inte längre nås av vare sig ursäkt eller ekonomisk ersättning. Men det är ett sorgligt faktum att missförhållandena inte bara tillhör en förgången tid, när man möjligen skulle kunna skylla på att man "inte visste bättre", utan var rådande så sent som på 1980-talet.

Ursäkt och kompensation till de drabbade är viktigt. Och lika viktigt är insikten att det aldrid får hända igen att de sociala myndigheterna gör ont värre för redan hårt prövade barn.

Ökad alkoholkonsumtion förvärrar ett redan svårt folkhälsoproblem som kostar mycket lidande och en massa skattepengar. Lägg därtill att alkoholen är ett av kriminalitetens mest högoktaniga drivmedel. Vid åtta av tio våldsbrott är förövaren berusad.  

I det läget kunde man förstås förvänta sig att en kristdemokratisk folkhälsominister skulle slå till bromsarna rejält. Men nu sitter KD i en alliansregering med stark moderatdominans. I  regeringsförslaget till ny alkohollag märks inte mycket av kristdemokratiska bromsspår.

Alkoholutredningens förslag om begränsning av öppettider på krogen beaktas inte. Och regeringen vill på nytt utreda gårdsförsäljning av vin, som enligt alkoholutredningen hotar försäljningsmonopolet - grundbulten i svensk alkoholpolitik. På så sätt neutraliseras den laddade frågan till efter valet, så att allianspartierna slipper skylta med stridande viljor.

IOGT-NTO säger i ett uttalande, att Alliansen tyck ta större hänsyn till näringsintressen än till folkhälsan och försöken att bromsa våldet i samhället.

Den nya alkohollagen, som presenterades av kristdemokraternas folkhälsominister Maria Larsson i fredags, öppnar på flera punkter för en ökad konsumtion, menar en besviken nykterhetsrörelse. 

Det kan knappast vara folkhälsoministerns önskan. Men KD:s bromsar tar tydligen dåligt. Hinner man med en översyn före valet?

Det fattiga Haiti har drabbats av en jordbävningskatastrof av förfärande proportioner. Rapporterna är fyllda av förlamande rädsla, sorg och uppgivenhet. Just därför är det betydelsefullt och hoppingivande att myndigheter, organisationer och vanliga gräsrötter runt om i världen så snabbt kommer på tå för att erbjuda hjälp.

Men det är lätt att olika biståndsinsatser snubblar över varandra i sin iver att komma först, en iver som tyvärr inte bara bottnar i vilja att hjälpa, utan också i en önskan att synas och höras i mediebruset.

Problematiken kom på bordet när biståndsminister Gunilla Carlsson intervjuades i Morgonekot om Sveriges möjliga insatser för Haiti. Island har redan ett katastrofteam på plats, men Sverige har bara sänt ett par logistiker, sa reportern anklagande. Underförstått: Varför är inte Sverige med i tävlingen om vilket land som är mest hjältemodigt i Haiti?

Biståndsministern fick tillfälle att förklara det som borde vara självklart, men som behöver upprepas om och om igen: När kaos råder måste hjälpinsatserna vara extremt välorganiserade för att göra verklig nytta. Om alla rusar in med sin egen hacka riskerar man att bidra till kaoset.

Därför är det angeläget att man förmår luta sig mot den expertis som upparbetats genom åren, framför allt inom FN. Ingenting är mer värdefullt i en situation som denna, när infrastruktur i stort sett saknas, än att de övergripande besluten läggs hos prestigelösa människor med lång erfarenhet av liknande situationer. De kan ingjuta lugn, arbeta metodiskt och bör ges tillgång till världssamhällets samlade resurser. De svenska logistikerna kan vara guld värda i detta skede, liksom de pengar som Sverige ställer till förfogande med omedelbar verkan.

Som enskilda givare kan det vara välbetänkt, inte minst initialt, att ge till stora organisationer som har direkt tillträde till den centrala räddningsledningen.  Som givare måste vi också ge den organisation som får våra pengar frihet att använda dem där de bäst behövs. Erfarenheten säger att stora katastrofer med extrem mediebevakning ibland rycker loss mer gåvor än man rimligen kan använda i det aktuella sammanhanget. Samtidigt finns det många platser som hamnat i medieskugga men som är i akut behov av hjälp.

Vi måste lära oss leva med att mottagarorganisationens professionella bedömning av var pengarna bäst behövs får övertrumfa vår ofta mediestyrda välvilja.

BRYSSEL. I EU-parlamentets korridorer talas det nu om den tilltänkta bulgariska kommissionären Rumiana Jeleva.  Hon ska få ansvar för katastrofbistånd och krishantering inom EU, men visade sig ha svårigheter att få kontroll över den första krisen inför det nya uppdraget - nämligen när det gäller henne själv. Det ryktas om att hennes man haft maffiakontakter och att hon inte öppet redovisat sina ekonomiska intressen som ägare i ett företag i Bulgarien.

Jeleva vägrade svara på frågor kring saken när hon pressades hårt i parlamentets utfrågning i går och tyckte det var slöseri med tid när det finns mycket viktigare frågor kring det humanitära biståndet att diskutera.

Jag var själv på plats i utfrågningssalen, där det blev en i det närmaste kaotisk stämning. Surret bland ledamöterna var så stort när ordföranden uppmanade dem att fortsätta utfrågningen utan att gå in på den personliga vandeln att det var svårt att koncentrera sig på sakfrågorna i den tre timmar långa utfrågningen.

Den allmänna bedömningen bland flera partigrupper är att Rumiana Jeleva, tidigare bulgarisk utrikesminister, sitter ganska löst. Hon hade svårigheter att hantera situationen och gav dessutom ganska magra svar kring sitt uppdrag. Men parlamentet tar ställning till hela kommissionen som sådan och frågan är om ordförande Barroso kommer att stå upp för sin kommissionär, eller om det tvingas fram en förändring.

Utfrågningarna är ett exempel på utövning av demokratisk kontroll inför ett nytt uppdrag som vi inte ser likheter med i Sverige. Det vore nyttigt för svenska ministrar att på samma sätt få granskas i öppna utfrågningar i riksdagen inför ett uppdrag.  På den här punkten ligger EU faktiskt före oss i Sverige.