Hur gick det till? Den frågan är medierna ganska duktig på att besvara.
Snabbt får vi händelseförloppet kring attentatet i Bombay beskrivet för oss. Men den viktiga frågan är egentligen inte hur, utan varför.
Har vi svaret på varför en tragedi inträffar, så finns möjlighet att göra något åt orsaken och därmed undvika upprepning.
När de indiska elitsoldaterna sköt ihjäl terroristerna i Bombay var det, av två skäl, bra att åtminstone en av dem inte dödades utan greps. Skäl 1: Ett människoliv är ett människoliv. Skäl 2: Det blir lättare att få svar på frågan varför detta blodiga och välplanerade dåd genomfördes, om en av gärningsmannen kan tala.
En rubrik i Svenska Dagbladet den 30 november äger just detta: "Levande terrorist nyckel för utredarna".
En död terrorist berättar inte mycket. En levande kan, i bästa fall, ge hjälp att tolka verkligheten.
Det finns hur mycket som helst att säga om det som skett i Bombay de senaste dagarna. Jag nöjer mig just nu med denna reflektion: Det är viktigt att prioritera frågan varför, att söka rötterna till hat och våld och inte bara låta hämndlystnaden meja ned allt liv.
Jag menar inte att man ska ta i terrorister med silkesvantar. Men jag menar att vi måste leta nyckeln till ett låst läge. Det som skett i Bombay är inte en isolerad händelse, utan ett alltför ofta upprepat mönster, om än inte varje gång i så stor skala.
Kampen mot terrorismen för man inte bara med vapen. Det kräver också att vi söker svar på frågan: Varför? Just nu finns stor risk att den indiska regeringen av opinionen tvingas visa en kontraproduktiv handlingskraft innan man vet tillräckligt om dådets bakgrund.
Skruvas motsättningarna mellan två kärnvapenmakter upp till en explosiv nivå - det faktum att attentatsmännen tycks komma från Pakistan är komprometterande för Indiens gamla antagonist - då riskeras mer än ett par hundra människoliv.
