Första advent, och jag läser om den danske pastor som tycker att tomtens sanna natur är djävulsk och att man som kristen därför ska ta avstånd från tomtar.
Då är det väl plats för en bekännelse. Julen 2007 var jag själv tomte, klädde ut mig och smög först ut ur huset där mina barnbarn bor med sina föräldrar, och sedan kom jag genomskogen, mot huset, med en lykta i handen och julklappssäcken på ryggen. Mycket effektfullt, och mycket uppskattat, om jag får säga det själv.
Jag kan förstå den danske pastorns ambition att låta kyrkan vara tomtfri zon. Tomten hör inte naturligt till kyrkans rekvisita. Men jag har svårt att se det djävulska i att skrockande vänligt fråga efter alla snälla barn. Möjligen skulle jag vilja kristna tomten så tillvida, att erbjudanden om gåvor gäller alla, inte bara de snälla. Det skulle vara mer i överensstämmelse med det evangelium som säger, att Gud älskar oss alla. Som vi är. Där sätter han sedan in den förvandlande kärlekens kraft, så att vi blir mer Jesuslika.
Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen. Man kan byta innehåll i ord, och man kan byta innehåll i symboler och riter. Det gäller bara att veta vad man menar. Och gör.
I ett varuhus i Florida, där man året runt säljer julsaker, såg jag en gång en tomte som böjde knä vid Jesu krubba. Faktiskt var det riktigt fint. Alla knän ska en gång böjas för Honom, säger skriften. Och nu när vi går in i adventstid är detta huvudspåret: Konungen kommer, men inte som konungar brukar, utan i enkelhet och ringhet. Gud blev människa, för att människan skulle kunna bli vad Gud skapat henne till.
Inför Honom får vi böja våra knän, våra ambitioner, vår vilja - när allt inordnas under Honom faller allt på plats.
Också tomtarna.
