Under tre oktoberveckor satt jag nästan dagligen och samtalade med gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, chef för Panzisjukhuset i Bukavu, östra Kongo-Konshasa. Intervjun kommer att ingå i en bok om det sexuella våld som med brutal kraft drabbar kvinnor i konfliktens Kongo.
Denis Mukwege har som få andra blivit dessa kvinnors röst i världen. Han syr inte bara ihop de sargade som kommer till sjukhuset, han står upp och höjer sin röst mot orättfärdigheten. Lågmält, men med profetisk auktoritet och sanningslidelse, säger han världen sanningen - nämligen att man blundar för den giriga och illegala jakt på Kongos naturresurser, som ligger i botten på konflikten. Och att man glömmer de allra svagaste - kvinnorna och barnen.
Nu nås jag av nyheten, att Denis Mukwege är en av dem som den 10 december ska få ta emot FN:s pris för "enastående bidrag till stöd för och försvar av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter". Det delas ut i New York, på den dag som FN deklarerat som de mänskliga rättigheternas dag. Mukwege delar priset med fem andra personer, varav två får det postumt, och med organisationen Human Rights Watch. Priset, som delas ut vart femte år, har tidigare gått till sådana personer som Martin Luther King, Nelson Mandela och Jimmy Carter.
Denis Mukwege är, kan man säga, en frukt av svensk mission. Hans far var pastor i CEPAC, den svenska pingströrelsens dotterkyrka och samarbetspartner. Denis Mukwege kunde fullfölja sina studier med stöd från Sverige. Han är i dag aktiv i CEPAC, och chef för Panzisjukhuset, som drivs av denna kyrka.
Jag har sett Denis Mukweges arbete på nära håll, och jag kan bara säga: Han är en mycket värdig vinnare av FN:s mänskliga rättighetspris. Och han är en strålande representant för den växande afrikanska kristenheten. Han är dessutom ett föredöme för alla Jesu lärjungar - att följa i Mästarens fotspår är att ta ställning för de svaga, mot förtryckarna. Oavsett var vi bor och verkar.
