"I inget annat land har jag mött så många som påstår att kyrkan trycker ner, pådyvlar dogmer och binder folk vid skuld och skam. Så snart jag själv går till kyrkan slås jag av raka motsatsen. Ingenstans har jag lyssnat till präster som pådyvlat sy lite av dogmer och moralism som i Svenska kyrkan."
Detta skriver Harry Månsus i sin nyutkomna bok "Min resa". Vår kulturredaktör Inger Alesig recenserar den i dagens tidning.
Kan det vara så att kyrkan upptäckte sitt destruktiva beteende för sent, när den ändrat sig hade redan folket vänt kyrkan ryggen - och tagit med sig sina negativa bilder. Att tala om för dem som var kvar hur vidsynt man blivit båtar ju föga om de verkliga adressaterna inte lyssnar. Kanske får också Svenska kyrkan bära hundhuvudet för de tvärsäkra frikyrkorna? Det faktum att man uteslöt många trossyskon för saker som man sedan i all tysthet tillät har svenska folket aldrig förlåtit, och det är begripligt.
Ofta har jag föreslagit helsidesannonser med en text av typen: "Förlåt oss! Vi menade väl men det blev så fel. Vi har ändrat oss. Hör av dig så får vi tala om vad det var som gick snett." Men få ser vidden av det som skedde och de flesta vill släta över och gå vidare. Den attityden har större del i kyrkans återtåg i Sverige än vi förstår eller vill inse. Att spä ut evangeliet som någon sorts kompensation är lika illa. Att kyrkan aldrig kan hålla en stadig kurs mellan dikena!
