Jag har just fått ett sorgebud. Sigfrid Deminger, tidigare bland annat rektor för Örebro Missionsskola och Svenska Missionsrådets generalsekreterare, ringde och berättade att vår gemensamme vän Berthil Paulson dött på nyårsaftonens förmiddag.
För en yngre frikyrkogeneration är han kanske okänd - Berthil Paulson blev 97 år, och det är ett tag sedan han stod i offentlighetens ljus. För medelålders och äldre i kyrkor och församlingar är hans namn förknippat med ekumeniska väckelsekampanjer av ett format, som inte längre existerar. Med ett jättetält och ett samtrimmat team drog Svenska missionsförbundets riksevangelist (det var före namnbytet till Svenska missionskyrkan) land och rike runt. En kampanj med Berthil Paulson slogs alltid upp stort i lokalpressen, och församlingarna kunde efteråt räkna in nya medlemmar som resultat av satsningen.
Det här är inte tänkt som en minnesruna, utan som en personlig reflektion.
Åtskilliga gånger hörde jag Berthil Paulson predika. Han var magnetisk i talarstolen. Inte dundrande och domderande, men kraftfull och övertygande. Hans språkverktyg var vasst; det mejslade fram evangeliets sanningar med stor precision. Och bakom orden och de minnesvärda formuleringarna dunkande det varma hjärtat så att det hördes ända ned till bakersta bänkraden. Gudstro och människokärlek var samma sak för Berthil Paulson.
Guds rike var hans huvudspår. Från det avvek han inte. Han var absorberad av Gudsrikets idé, han predikade Guds rike, han levde Guds rike.
Det är inte ofta jag spontant tänker ordet "ädel" när jag ska beskriva en människa. När jag tänker på Berthil Paulson är det ett av de ord som ligger överst. Han var en man i vilken inte fanns något svek.
När jag på 1980-talet skrev en bok om Berthil Paulson kom jag honom nära. Jag tillbringade åtskilliga timmar med bandspelare och block i Berthils och Britts hem i Vällingby. Tillsammans botaniserade vi i klipparkiv och andra dokument.
För mig var det en fascinerande tid, framför allt därför att jag fick umgås så nära med en fascinerande människa. Jag fäste mig särskilt vid att han aldrig yttrade ett kritiskt ord om någon annan. Han hade mött motvind och motstånd, utsatts för attacker och kritik från andra - det hörde så att säga till rollen. Men icke ett ord som vittnade om sårad bitterhet, icke ett ord som brännmärkte någon av hans kritiker.
Det var stort. Det är stort.
En ädel ambassadör för Guds rike har gått ur tiden. Han har blivit hemkallad till sin uppdragsgivare.
Jag känner sorg, men också stor tacksamhet för att jag fick lära känna Berthil Paulson.
