Minneskvällen över Förintelsens offer hos Livets Ord i Uppsala blev minnesvärd på flera sätt. Själv bär jag med mig inte minst Franz T Cohns berättelse om hur hans familj drabbades av nazisternas framfart. Jag har läst och hört liknande historier många gånger men nu är det ju så med personliga berättelser att de alltid väcker intresse och framkallar starka känslor. Det var inte bara jag som fick tårar i ögonen när han talade om hur breven från föräldrarna som lyckats fly till Norge till honom, som tidigare skickats i väg till släktingar i Stockholm, plötsligt slutade komma. Förklaringen fick han först efter kriget. Föräldrarna hade deporterats tillsammans med andra norska judar och dödats i Auschwitz.
Det är sådana berättelser som kan få dagens unga att förstå vidden av Förintelsen. De talar starkare än all förfärlig statistik i världen. Och vi som tror att vi vet vad som hände behöver ständigt påminna oss att det handlar om människor, inte om siffror.
Men kvar i minnet stannar förstås också polisuppbådet utanför Livets Ord, demonstranterna som skanderade slagord och de upprepade försöken att störa mötet av dem som blandat sig med deltagarna och tagit plats i lokalen. Det är obehagligt när demonstrationer med politiskt syfte störs av motdemonstranter. Men det är tusen gånger värre när manifestationer av detta slag, som inte har ett politiskt utan ett humanitärt och allmänmänskligt syfte, inte kan genomföras utan störningar.
Nu slutade det hela väl. Aktivisterna lämnade kyrkolokalen mer eller mindre frivilligt efter att ha fått ur sig sina obehagligheter. Och de som inte visade upp sig förrän i slutet av det tal som Israels ambassadör höll fick ju faktiskt lyssna till flera intressanta och tänkvärda anföranden och dessutom högklassisk musik framförd av delar av Livets Ords egen orkester. Vem vet vad det får för långsiktiga effekter på dem?
Och en hel del ligger det i det som riksdagsledamoten Cecilia Wikström sa efter minneskvällen: Egentligen är det kanske bra att alla blev påminda om att det inte bara är prat när vi talar om att antisemitismen är på frammarsch i Sverige.
