När dokusåpan "Robinson" föddes blev det kalabalik på kultur- och debattsidor: Ingen förnedringsteve i våran burk, inte! Programmet klipptes om och återkom i en snällare, men fortfarande kritiserad form.
Vem bryr sig i dag?
Vi har vant oss, och kommentarerna är trötta eller raljanta, om de alls hörs.
Men för de barn- och ungdomar - och vuxna - som drabbas av förnedringsmönster i sitt dagliga liv finns ingen flyktväg. DN skriver om ett aktuellt exempel i Ängelholm.
Hur ska vi ha det?
Vill vi ha fler diskrimineringsombudsmän som tar hand om de allt fler som känner sig kränkta, allt medan kränkningen som socialt accepterad norm sprider sig från teveburkarna över klassrum och arbetsplatser?
