Så har det sista avsnittet av Jonas Gardells dramaserie "De halvt dolda" sänts. Ett välskrivet, välspelat, starkt och tänkvärt drama på många plan. Det vore mycket att kommentera, men ett tydligt spår är interiörerna från församlingsmiljöer. Överdrivna? Någon gång. Men också ett återhållet, nästan outhärdligt blottläggande av hur aldrig så välmenande religiösa former kan bli destruktiva. Vart tar ett barn vägen när dess enda trygghet i världen lierar sig med den Allsmäktige - och vänder sig bort?
Visst såg samhället annorlunda ut då, det är sant.
Men en sanning är den att tiotusentals svenskar har sett den här serien med igenkännandets olustiga vibbar. Samma känslor av olust och rädsla väcktes också av Knutbyhändelserna och nu av Margaretha Sturessons berättelse från en församling i Skåne (kommer i bokform och i Svenska Journalen).
Många finns kvar i församlingsmatriklar med mer eller mindre läkta sår. Många har också gjort uppbrott. Nu och då vågar sig någon av dem på att artikulera sin ilska eller besvikelse i en insändare eller vid ett fikabord. De som landat på fötterna i en sund andlig gemenskap bagatelliserar då oftast eller går till motangrepp. Men detta måste bli synligt och samtalsbart, människors bilder måste bejakas, de är också sanna. Den församling som tar sig tid att lyssna till de mörka tonerna från sitt förflutna har något att lära för framtiden.
