I dag rapporterar Ekot om hur matkrisen i den fattiga delen av världen tilltar medan vi i de rika länderna är fullt upptagna med finanskrisen. Nog är det symptomatiskt hur fattigdomsproblemen ständigt hamnar långt ner på både inrikesagendan och den globala dagordningen. Under tiden ökar antalet hungriga och fattiga.
Den amerikanska regeringen kunde på kort tid driva igenom ett räddningspaket på 700 miljarder dollar för att rädda finansbolagen på Wall Street. Betydligt svårare är det att få fram 72 miljarder dollar extra för att klara FN:s millenniemål med att halvera fattigdomen i världen till år 2015.
Tänkvärda är orden från läkaren Denis Mukwege i en Dagen-intervju. Han jobbar med våldtagna kvinnor i Kongo-Kinshasa och tar i dag emot Olof Palmes pris. Han säger om Gudstron: "Om en kvinna är hungrig kan jag inte nöja mig med att säga Gud välsigne dig. Jag måste ge henne mat."
Eller som amerikanske teologen Jim Wallis skriver i boken "Agenda för en hoppfull värld" (Libris): "Precis som våra religiösa förfäder under den andra stora väckelsen förklarade slaveriet moraliskt oacceptabelt, måste vi nu framhålla att den utbredda fattigdomen är moraliskt förkastlig och en religiös förbrytelse som vi inte längre accepterar. Fattigdom är ett nytt slags slaveri..."
Frågan är när vi ska börja kalla fattigdomen vid dess rätta namn.
