Evangeliska frikyrkan, EFK, ökade förra året med 179 medlemmar till 31 283. Det är inte mycket att yvas över, men i relation till den allmänt sjunkande trenden i kyrkan måste det ändå vara ett tacksägelseämne. Var tredje församling växer tio procent eller mer, var tionde växer mer än 30 procent.
Uppgifterna finns i 2008 års årsbok för EFK (tyvärr kan jag inte finna den på nätet). Den visar också att Stockholmsförsamlingarna ökar mest. Så har det varit några år, men över de dryga hundra år som rörelsen har på nacken är detta ändå relativt nytt. Ett av skälen är de "invandrarförsamlingar" (knepigt ord...) som etablerat sig i storstäderna. Ett annat är att EFK de senaste tjugo åren gått i bräschen för församlingsplantering som arbetsmodell. Detta sågs från början med stark skepsis från övriga kristenheten, men är nu ett etablerat arbetssätt över i stort sett hela linjen.
Av de 514 som döpts (EFK är baptister och döper bara den som är stor nog att själv ta initiativ till sitt dop), 32 fler än i fjol, är fler än tre av fyra äldre än 20 år. Ser vi en trend mot allt fler omvändelser i vuxen ålder? Är det en frukt av Alphahurserna (kurser om grunderna i kristen tro)? Mer än var tionde har döpts i Stockholm.
Bara hälften av EFK: arna nöter kyrkbänken på söndagarna, och det går två EFK: are på varje barn/ungdom som deltar i barn- och ungdomsarbete.
