Evangeliska frikyrkan, EFK, är alltför sexfixerad. Det påstår ledarskribenten i Nerikes Allehanda som en kommentar till det medlemssamtal som pågår just nu i bland annat EFK.
Det är bara att gratulera ledarskribenten till en säljande rubrikformulering, men påståendet blir ju inte mera sant för det.
Den som lever sitt liv i kyrkans sammanhang vet att vare sig EFK eller något annat av de etablerade samfunden är sexfixerade. Tvärt om talas det mycket lite, ja allt för lite, om sex i kyrkan, homosexualitet inkluderat. Däremot sliter kyrkoledare ofta sitt hår inför det faktum att media alltid hugger på saker som berör kyrka och sexualitet och alltid söker homovinkeln på varje tänkbar fråga - som nu medlemsfrågan. Detta får naturligtvis kyrkan att framstå som sexfixerad. (Jag vill för övrigt inte påstå att tidningen Dagen skulle vara fri från denna smitta.) Men medlemsfrågan är aktuell alldeles oavsett debatten om homosexualitet. Sannolikt har "homofrågan" påskyndat och tydliggjort samtalet, men den är inte avgörande för hur man ska tolka medlemsbegreppet. Synen på medlemskap diskuterades för övrigt långt innan frågan om homosexualitet blev het.
Men när nu detta är sagt måste man också medge att ledarskribenten har en poäng i så motto att många kristna ledare har tillåtit frågan om homosexualitet att bli en större symbolfråga än den är. I ivern att få allting rätt i homosexrelaterade frågor har det viktiga ibland kommit att skymma det enda nödvändiga.
Är det för mycket begärt att nu efterlysa ett lågmält inomkyrkligt samtal, präglat av känsla för alla människors brustenhet och respekt för meningsmotståndarnas goda uppsåt och vilja till ansvar? Ett samtal där det är viktigare att tolka kyrkans uppdrag i vår tid än att tävla i renlärighet. Att ett sådant samtal måste föras både i relation till och utan att tappa huvudet inför samhällsdebatten i frågan är ju självklart.
