Att den nya biskopen i Stockholm med all sannolikhet kommer att heta Eva Brunne är ingen överraskning. Hon låg bra till efter förra omgången och även om överklagandet av formaliteterna kring valet skulle gå igenom är det svårt att se att förnyade valomgångar skulle leda till en ändrad utgång.
Många är glada. Till dem som jublar hör RFSL, som ser utgången av biskopsvalet som en viktig framgång för HBT-rörelsen. Eva Brunne säger i en intervju i Metro (som inte finns på deras webb och därför inte går att länka till) att det inte är det faktum att hon är lesbisk och lever i registrerat partnerskap som kvalificerar henne som biskop (fattas bara annat) men att hon är glad att "i viss mån" bli en symbolfigur.
Att Svenska kyrkan fått en öppet homosexuell biskop är inget att förvånas över. Vid en tidpunkt när andra kristna samfund sliter med frågan om utlevd homosexualitet är förenlig med medlemsskap har Svenska kyrkan sedan länge prästvigt inte så få utlevande homosexuella män och kvinnor och välsignat deras och andras partnerskap. Att någon av dem förr eller senare skulle biskop är i det perspektivet inte underligt. Men visst kan man häpna över kontrasten till den intensiva debatt som föregick biskopsvigningen av Gene Robinson i USA för några år sedan.
I samma intervju säger Eva Brunne att detta med att ha en partner av samma kön inte är någon stor fråga i Stockholm och att hon aldrig stött på några problem på tidigare arbetsplatser. Det tyder på att alla de personer inom Svenska kyrkan som har uppfattningen att utlevd homosexualitet inte är förenlig med vad Bibeln lär visat stor respekt för hennes livsval. Man får innerligt hoppas att den nya biskopen är beredd till samma generositet och respekt i andra riktningen. Annars är det svårt att se henne som den samlande gestalt som stiftet behöver i en tid när kyrkan hotas av inre splittring.
Detta kan försvåras även av annat. Eva Brunne säger i Metrointervjun att hon förvisso tror på Gud men inte på enskildheter, till exempel jungfrufödseln, som - oklart hur - skulle göra "Maria till mindre kvinna än hon var". För de flesta av Metros läsare är detta måhända inte ett särskilt kontroversiellt uttalande. Men för många präster, diakoner, andra anställda och, inte minst, lekmän i hennes blivande stift är det en smärtsam påminnelse om de vindar som blåser genom deras kyrka.
