Sommaren artar sig med ett dubbelt högtryck; ett meterologiskt, och ett i debatten om religionens samhällsroll. Inte illa.
I Dagens Nyheter (25/7) lyfter kolumnisten Lena Andersson den viktiga sanningsfrågan i religionsdebatten. Och hon har förstås rätt i att verklighetens beskaffenhet inte är ointressant i sammanhanget. En Gud som bara finns i människans föreställningvärld och inte på riktigt är inte mycket att ha. Här ligger liberalteologins dilemma; att den alltför lätt släpper förtöjningarna till den historiska verkligheten.
Klassisk kristen tro är att Gud blev människa i Jesus, att han gått här på jorden ibland oss, att han en viss dag på en viss geografisk punkt dog på ett kors för att försona världens synder. Detta, hävdar kristendomen, är en historisk verklighet.
Men detta hade inte varit möjligt, om verkligheten varit så endimensionell som Lena Andersson och hennes medtroende ateister hävdar. "Ateisten menar att materiens objektiva beskaffenheter inte kan ignoreras", skriver hon i DN. Sant. Men materien, den synliga, är inte hela verkligheten. Det ignoreras konstant av den sida i religionsdebatten, som Lena Andersson företräder.
Inkarnationen, att Gud blev människa i Jesus, är den kristna trons fundament. Den sanningen har varit anstötlig under hela kyrkans historia. Den bygger på att verkligheten omfattar mer än de brädor som sommarstugeägarna just nu forslar hem från virkeshandlarna, mer än materien.
Att hävda det är inte att förneka verkligheten, utan att avvisa tron att den är endimensionell.
