Sverige monterar succesivt ned sin representation i utlandet, med hänvisning till att EU för sina medlemsstaters talan på den diplomatiska arenan. EU ska, heter det, tala med en röst. Men många EU-länder har ett långt svagare intresse för mänskliga rättigheter än vad Sverige har. Så vad betyder det att vi packar ihop allt fler konsulat och ambassader utöver världen?
Detta diskuterar Nathan Shachar i en krönika i Dagens Nyheter. Läs den!
Framför allt upprörs Shachar, på goda grunder, över EU:s flathet mot den kubanska diktaturen. Ska vi också stå där och skrapa med foten för en diktatur, som främjar fattigdom och bekämpar frihet? Eller?
