Missnöjet med elpriserna är stort och förtroendet för kraftbolagen lågt. Åtminstone om man ska tro Villaägarnas Riksförbund, som har undersökt saken. Nu har knappt var sjunde som fick enkäten besvarat den, och det ligger nog i sakens natur att det är de missnöjda som hör av sig. Men det har knappast undgått någon att missnöjet bland konsumenterna har varit stort sedan elmarknaden avreglerades.
Vore det inte läge nu att diskutera var privatiseringsgränsen för grundläggande samhällsservice går? Knappast någon vill privatisera polisen eller försvaret, och vattenförsörjningen verkar ännu inte stå på de svenska nyliberalernas Till salu-lista. Men skulle vi inte kunna diskutera effekterna av att avreglera elmarknaden innan vi skapar konkurrens på järnvägsnätet?
Uppfinningsrikedomen när det gäller att göra de faktiska kostnaderna svåröverblickbara och ojämförbara har visat sig otrolig. I slutänden blir det då den kund som inte orkar eller förmår sätta sig in i alla alternativ som får betala. Inte sällan handlar det om människor som redan är pressade på olika sätt. Var det så vi ville ha det?
Och vill verkligen tågresenärerna avsätta tid på att jämföra priser mellan olika tågbolag, för att sedan kanske ändå få betala dyrt till bolag A sedan man missat bolag B: s tåg?
Har det inte gått så lång tid sedan kommunismens fall vid det här laget att vi skulle kunna diskutera de här frågorna utan att plocka fram en massa nattståndna vänsterspöken ur garderoben? Tänk om privatiseringsfundamentalisterna har lika fel - eller rätt - som planekonomerna?
Är det inte dags nu att på allvar se på saken utifrån ett kund- och medborgarperspektiv?
