Är det staten som bestämmer över barnen i en familj när det gäller religionsfrågor? Ja, det intrycket får man i alla fall när riksdagsledamoten Staffan Danielsson ( C) uttalar sig i debatten kring omskärelse av pojkar på svenska sjukhus. Han säger: "Jag vill inte att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar" (Dagen 13/8). Ett minst sagt märkligt uttalande.
Visst finns det regler vi gemensamt fattar kring vad som är tillåtet och inte tillåtet i ett rättssamhälle. Religionsfriheten måste ständigt stångas mot annan lagstiftning. Tolkningar och gränser är inte en gång för alla givna. Men när Staffan Danielsson vill ge makten över barnens kroppar till staten är vi inne på något som luktar principiellt förmyndarsamhälle av stora mått. Ett samhälle där staten äger barnen - inklusive deras kroppar - och nådigt delar ut eller håller inne rättigheter till föräldrarna.
Självklart måste föräldrar fatta beslut för sina omyndiga barns räkning. Här gäller också att man har rätt att uppfostra barnen i enlighet med den tro man önskar, och enligt de riter och traditioner som finns i olika religioner. En förståndig förälder gör det med respekt och lyhördhet för sitt barn. Ett neutralt uppfostringssätt existerar över huvud taget inte.
Det finns goda argument för att svenska sjukhus ska erbjuda möjligheter till medicinsk säker omskärelse av pojkar enligt gammal judisk tradition. Samtalet om för- och nackdelar är i sig välgörande. Men rubba definitivt inte föräldrarnas ägande av de egna barnen. Där ska staten hålla tassarna borta.
