I dag öppnar Bokmässan i Göteborg. Det uppmärksammas stort, på goda grunder. I mediernas värld riskerar mycket att bli yta och de snabba kickarnas karneval. Jo, det finns ytliga böcker också. Men boken håller ställningen som fördjupningsmediet där vi kan se mönstren, orientera oss i den inre världen liksom i den yttre, bli en aning klokare. Rent av visare.
I Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" ges jag djup insikt i den kamp mellan ont och gott som pågår i oss alla, i Stanley Jones "Sången om Riket" får jag tag i evangeliets permanent glädjefyllda vattenåder djupt under de synliga vattenspridarnas impulsduschar, i Folke Isakssons gedigna verk "Per-Albin" öppnar sig Sveriges 1900-talshistoria för mig, Bo Strömstedt lär mig i "Den tjugonionde bokstaven" vad språket är, och Kongo-Kinshasa skulle vara en ännu mer främmande värld för mig utan Joseph Conrads "Mörkrets hjärta", Adam Hochschilds "Kung Leopolds vålnad" och John le Carrés "Den gode tolken". För att ta några exempel ur bokhyllan.
De föräldrar och de lärare som tidigt stimulerar ett barns bokläsande lägger en grund, inte bara för det barnets framtid, utan för samhällets. För ett gott samhällsbygge är beroende av kloka, reflekterande människor som inte nöjer sig med att surfa korta distanser på ytan.
Därför är Bokmässan inte enbart en branschrit, utan också en viktig sak för samhället.
