När drygt 85 procent av valdistrikten har rapporterat in sina resultat vågar man sig kanske på några första slutsatser om årets kyrkoval.
Först kan man konstatera att valdeltagandet inte fortsatte sin bedrövliga kräftgång utan verkar hamna på i stort sett samma nivå som 2005. Men 11,8 procent är alldeles för lågt. Det är också den viktigaste förklaringen till Sverigedemokraternas framgång. Med en mandatökning från 4 till 7 framstår partiet som ett av valets segrare. Och det hade det inte kunnat göra om fler av Svenska kyrkans tillhöriga tagit chansen att säga sitt.
Betydligt mer glädjande att konstatera är att de partipolitiskt obundna listorna som grupp gått rejält framåt och ökat sina mandat med tio procent från 50 till 55. Flera av de partipolitiska nomineringsgrupperna, Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartister i Svenska kyrkan, har tappat. Socialdemokraterna, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Vänsterpartister i Svenska kyrkan ligger på samma nivå som 2005. Det enda av de etablerade riksdagspartierna som haft påtagliga framgångar är Miljöpartiet, genom att Miljöpartister i Svenska kyrkan fördubblat antalet mandat till åtta.
Av de opolitiska grupperna har Frimodig kyrka lyckats bäst med 13 mandat mot 7 förra valet. I själva verket är det Frimodig kyrkas frammarsch som förklarar hela den opolitiska gruppens ökning eftersom Öppen kyrka vunnit det mandat som Posk tappat.
Tillsammans med det faktum att Kristdemokrater i Svenska kyrkan hållit ställningarna kan det tolkas som en signal, som förvisso kunde ha varit tydligare, att många väljare är oroade och olyckliga över det beslut i äktenskapsfrågan som det sittande kyrkomötets majoritet tycks vara beredd att klubba om några veckor. Även om jag har svårt att förstå hur kristna kan rösta sverigedemokratiskt kan även SD:s mandatökning ses som en fingervisning i samma riktning. Det är ju endast dessa tre nomineringsgrupper som tagit ställning emot samkönade äktenskap.
