Häromsistens satt jag med några vänner i min egen ålder som konstaterade att vi kommit en bit upp i livet. Långt ifrån de 70 år som Europaparlamentarikern Alf Svensson (KD) har uppnått, men redan i medelåldern börjar snacket - om än med glimten i ögat - om att det går utför. Kroppen orkar inte längre lika mycket som den gjorde när vi var 20. Jo, visst är det sant, men frågan är samtidigt vilken inställning vi har till det som ligger framför. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Fylls det på med erfarenheter och kunskap varje år, eller kommer det bara att vara lite kvar på botten om ytterligare ett par-tre-fyra decennier?
Alf Svensson skriver i dag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt att hans ålder inte ens är en fråga söder om Öresund. Och han reagerar mot att aktade svenska forskare tvingas lämna Sverige när de når pensionsåldern, men vill fortsätta sitt värv.
Åldersfixeringen leder i sina mörkaste stunder till att viktiga erfarenheter och kunskaper inte tas tillvara. Samtidigt till ett hetsigt jagande efter yttre attribut för ungdom.
Klart är att generationerna behöver varandra. Och även om kroppen tappar i förmåga med åren är min övertygelse att det alltid finns utrymme att fylla på i glaset - och att det gynnar oss alla om vi kan få del av erfarenheterna från dem som kommit lite längre i livet.
