I programmet "Barnen" i P1 intervjuar Marie-Louise Kristola Elita, en glad och sprallig artonåring med rötter i Tjetjenien. För sex år sedan var Elita ett av de apatiska barnen - Marie-Louise Kristola intervjuade då hennes mamma och lillasyster.
Berättelsen om barn som sett vuxna och jämnåriga trasas sönder av obeskrivligt våld och om deras ideliga uppbrott och osäkerhet under år av flykt kryper sakta under huden på lyssnaren. Hur kan någon överleva med sina sinnen i behåll efter sådana erfarenheter?
Ingen avundas väl invandrarministern och dem som har ansvar för att skapa en rimlig praktik i skärningspunkten mellan flyktingars behov och den svenska verkligheten - deras uppgift är hart när omöjlig.
Men nog borde vi oftare ställa oss frågor om vad som kostar mest, att ta emot eller att visa på dörren. Att ta emot kostar säkert pengar och ansträngningar av många slag. Att visa ut kostar hårda hjärtan, bortvändhet och förnekad sympati.
Det första betyder bejakad generositet, tacksamhetens glädje och kanske goda bidrag både i form av arbetsinsatser och många sköna skattekronor genom årtionden och generationer.
Det andra betyder utan tvekan att vi sluter oss, blir lite hårdare, lite mer avtrubbade för att kunna försvara våra handlingar. Det gör vårt land lite kallare, lite mindre gott att leva i för oss alla.
Är inte det ett högt pris att betala också för oss som har svenska pass?
