I dag fyller FN:s barnkonvention 20 år. Då tänker jag på Bibelns berättelse om hur föräldrar kom med sina barn till Jesus för att han skulle röra vid dem. Lärjungarna tog snabbt kommandot och grep in för att hindra barnen från att springa fram. Inte kunde stojande och stökiga ungar få störa den hårt arbetande mästaren, som hade så angelägna uppgifter att hantera i vuxenvärlden.
Samma attityder brottas vi tyvärr fortfarande med.
Det kan tyckas märkligt att barnens rättigheter över huvud taget ska behöva ett särskilt skydd, formulerat i FN-paragrafer. Barnen ger ju oss så mycket glädje som föräldrar, mor- och farföräldrar och så vidare. Dem månar vi väl allra mest om.
Jo, nog vill föräldrar sina barns bästa. Men när vi tittar på hur samhället som helhet behandlar de yngsta så ser vi att det är lätt att pruta ner på resurserna. Personalneddragningar i förskola och skolornas fritidsverksamhet, ojämnt fördelade resurser i ungdomspsykiatrin över landet, långt ifrån en självklarhet att alla kommuner vill ta emot ensamkommande flyktingbarn och så vidare.
Barnombudsmannen skriver i dag om hur FN:s barnrättskommitté riktar kritik mot Sverige på flera punkter. Barnkonventionen har inneburit flera framsteg för barnens rättigheter. Men ständigt riskerar de att skuffas undan på bakgårdarna i förhållande till vuxensamhället.
När vuxenvärlden på Bibelns tid ville placera de minsta i skymundan, reagerade Jesus: "Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte." En inställning värd att påminna om när FN:s barnkonvention jubilerar.
