"Hemlöshet är kanske det allra tydligaste exemplet på våra gemensamma misslyckanden". Det skriver Ulf Kristersson, socialborgarråd i Stockholm, Marika Markovits, direktor för Stockholms stadsmission, och Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, i en debattartikel i Dagens Nyheter (24/11).
Och visst är det en skamfläck för ett välfärdssamhälle, att så många medborgare saknar ett hem de kan kalla eget. Den senaste riksomfattande kartläggningen av hemlösa gjordes 2005. Då saknade 17 800 svenskar bostad. För 3 600 var situationen akut - det vill säga de sov ute eller i tillfälliga härbärgen.
De flesta hemlösa finns i storstäderna. Många, men långt ifrån alla, är psykiskt sjuka eller har drogproblem. Frågan är - hur kan samhället hjälpa dem?
I ett samarbete ska Stockholms stad, Stadsmissionen och Lunds universitet (som ska forska och utvärdera) pröva ett för Sverige nytt grepp. Det går ut på att kedjan av stödåtgärder ska börja med bostaden. Filosofin är enkel: Det är väldigt svårt att lösa de sociala problemen för en människa utan eget boende. En fast bostad är utgångspunkten för ett ordnat liv.
Redan i dag kostar hemlösheten betydande belopp. Att börja i rätt ände med problemet är att använda resurserna effektivt. Sedan gäller det att etablerade samhällsmedborgare visar solidaritet och inte försöker mota bort hemlösa som hamnar i det egna bostadsområdet. Goda idéer om hur sociala problem ska lösas brukar kunna snubbla på den individuella själviskhetens höga tröskel.
Den här tanken - bostad först - är så hoppingivande att den bör få prövas i praktiken.
